Jag är så stressad hela tiden. Orolig över smärtor, pengar, stressad över att fixa alla intyg som ska hit och dit, tider här och där, att jag är trött jämt. Det är så jobbigt när man hela tiden måste ringa och tjata och klaga för att få vård och annat man förtjänar. Jag vill bara få ta en paus, vila och att allting rullar på utan att jag behöver lyfta ett finger. Jag har börjat stänga ner Facebook, blogg och msn och stänga av ljudet på mobilen. Folk når en när de når en.
Vore nog inte så dumt om jag tog en stunds aktiv avslappning varje dag, men problemet är att jag somnar om jag så sitter och gör avslappning. Ja, det är väl bara att fortsätta stänga ner alla stressande moment och slappna av med lite pyssel.

Jag förstår inte varför jag är så sjukligt trött hela tiden. Jag rör på mig, jag försöker aktivera mig, jag äter grönsaker och frukt, jag dricker, men jag är sömnig hela tiden. Jag sover helt okej, när jag vaknar på natten somnar jag om fort. Antar att det kanske skulle kunna ha att göra med övervikt och spänningar i kroppen, men tycker inte jag borde vara sömnig hela tiden pga det. Tar ju bara 20 mg av de antidepressiva, det borde inte göra mig så här trött.

Jag ringde till ryggrehab idag igen. :P
De hade inte skickat nån kallelse än, men tydligen fattar de inte beslut på bara remissen utan man får alltid komma dit på en fyra timmars bedömningsdag. Det låter väldigt ansträngande. ^^
Antar att det är både fysiska tester och massa prat. Men då vet jag i alla fall att jag ska få komma dit, det är ju bra.

Jag funderar på att köra en kur med shakes igen nu när jag mår lite bättre efter sänkningen med de antidepressiva. Behöver ändå hålla den här dosen ett tag innan jag sänker igen. Jag har inte så mycket de närmsta veckorna, bara tre föreläsningar och så eventuellt tiden till ryggrehab när den nu kommer. De verkar ha lite extra lång väntetid nu efter deras semester så det dröjer väl några veckor till. Ska prata om det med min sambo när han kommer hem. Tydligen var jag inte så klar med mina planer förra gången och han vill vara lite delaktig när jag fattar såna beslut. ^^

Jag har bett min ortoped att skriva en utförlig förklaring till varför han anser att jag behöver gå på ryggrehab, men i och med att han är min fjärde ortoped så vill jag att den person som ska avgöra om jag ska få lov till hjälp eller inte vet hela historien.

 

Dec 2007 vaknade jag en morgon och kunde inte kliva upp ur sängen pga en stark smärta i ryggslutet. Ambulansen kom och de hjälpte mig upp varpå jag svimmade av smärtan. Jag fick sen kämpa i ett år innan min vårdcentralläkare insåg att det inte bara var ett vanligt ryggskott eftersom jag hela tiden fick tilltagande smärtor i benen. Jan 2009 opererades jag första gången i Lund, akut då jag börjat tappa känseln i benen. Operationen var inte så lyckad då jag fort fick tillbaka smärta i vänsterbenet och såret ville inte läka. De tog flera sårodlingar som alla var negativa. Två olika ortopeder skickade mig mellan sig då ingen av dem ville ta ansvaret för problemet. Till sist fick jag ändå i maj 2009 göra en ny magnetröntgen pga smärtorna och sårläkningen. Det visade att jag fortfarande hade diskbråck, men nån förklaring till den dåliga sårläkningen fanns inte. Såret läkte i juli 2009 och då hade jag inte fått träna alls efter operationen. Trots att jag fortfarande hade smärtor så vågade inte ortopeden göra en ny operation pga att han inte visste varför såret inte ville läka. Han skickade ingen remiss för att hjälpa mig med problemen. Jag fick inte heller komma till mottagningen på återbesök.

 

Min utbildning till sjuksköterska blev försenad ett halvår pga operationen, men jag blev färdig i dec 2009. Jag flyttade då jag fick jobb i Sthlm, men nervsmärtorna blev värre och värre och till sist kunde jag inte resa upp ryggen helt för att det gjorde för ont. Efter bara en månads jobb blev jag tvingad att sjukskriva mig i april 2010 och börja med stora mängder smärtstillande (alvedon, tryptizol, gabapentin, oxycontin, oxynorm) för smärtorna gjorde så att musklerna krampade och jag fick inte sova en blund på nätterna. Jag kunde inte längre gå normalt utan var tvungen att ha en rullator inomhus för att ta mig från säng, till stol, till toalett. En magnetröntgen i juni visade att jag hade ett väldigt stort diskbråck L4-L5 men även två mindre ovanför och under som kan ha kommit av att jag tvingades gå så länge med sned rygg. I slutet av juni fick jag träffa en ortoped på SÖS, men han var ingen ryggortoped och visste ingenting om ryggar. I september fick jag träffa en ryggortoped, men han tyckte att det var för länge sen jag var på röntgen så han ville ha nya bilder. I november fick jag beskedet att bilderna visade ingen förbättring. Ortopeden visste inte vad han skulle besluta utan ville konsultera sina kollegor. Antingen kunde man prova med en vanlig diskbråcksoperation, steloperation eller försöka hantera smärtorna med mediciner resten av livet. I januari 2011 fick jag beskedet att han fortfarande inte visste vad han tyckte skulle göras och han skickade mig vidare till sin kollega dr XXX. Under hela den här tiden informerade jag ortopeden om att mina smärtor blev värre och värre och att jag hela tiden fick öka doserna, att känseln i benen hela tiden blev sämre och sämre och att smärtorna bredde ut sig så jag hade ont i båda benen, höften och ryggen. Biverkningarna av medicinerna var lika handikappande som smärtan då jag var yr, förvirrad och trött hela tiden och ökade väldigt mycket i vikt. Jag kunde inte ta mig fram utan gånghjälpmedel och smärtorna hindrade mig från att gå ut förutom när jag skulle på läkarbesök då jag fick utstå plågsamma taxiresor, från att laga mat eller andra hushållssysslor eller träffa människor. Det enda jag kunde göra var att växla mellan att sitta i stol och ligga i sängen.

 

I mars fick jag träffa dr XXX och han ansåg att jag borde opereras omgående och att de hade väntat alldeles för länge. I maj 2011 blev jag opererad och denna gång tycks operationen ha gått bättre då nervsmärtorna har minskat mycket och såret läkte bra. Jag har följt alla riktlinjer och gjort enkla övningar för att aktivera de stabiliserande musklerna igen, jag har börjat träna på att gå utan hjälpmedel och trappat ner mina mediciner. Eftersom jag tog såna hästdoser av medicinerna har jag fått utstå i princip ständig abstinens sen operationen och jag är fortfarande inte helt av med medicinerna än. Jag har träffat en läkare på smärtmottagningen för hjälp med medicinerna och om det finns behov kan jag få gå på behandling för att hantera smärtan. Jag har fortfarande ont i höften och ryggen och har svårt att böja mig framåt. Jag har blivit tillsagd att jag inte får sitta still hela dagen eftersom det inte är bra för ryggen, men jag får inte belasta den än eftersom jag inte har kommit så långt i träningen att den håller för det. Jag har även fått remiss till Överviktscentrum för att få hjälp att gå ner i vikt så inte vikten hindrar min rehabilitering.

 

Dr. XXX ansåg att eftersom min rygghistoria är så komplicerad så behöver jag ordentlig rehabilitering för att ha chans att återvända till arbetet och skickade en remiss till Proxima ryggrehab. De har ett ryggprogram som brukar sträcka sig över tre månader.

 

Jag har kämpat länge och hårt med mina ryggproblem och det här är första gången som en läkare faktiskt tagit ansvar och försökt ge mig riktig hjälp istället för att bara försöka låtsas som att ansvaret är någon annans. Jag behöver den här chansen för att äntligen få mitt liv tillbaka. Jag kan inte gå igenom samma sak ytterligare en gång för att någon bestämde att jag inte ska få chansen.

Jag är på jättedåligt humör idag. Antar att det har att göra med de antideppressiva så försöker att inte låta det gå ut över någon annan. Jag försökte ta mig igenom ångesten genom att röja upp lite, äta ordentlig mat, vara kreativ, läsa lite i viktboken. Det hjälpte lite. Att inte äta eller äta massa kolhydrater gör inte direkt att jag mår bättre. Försöker komma ihåg huvudprioriteringen: 1. Sömn. 2. Mat. 3. Motion. Grunden till allt välbefinnande. Idag kom jag bara till punkt 2, men imorgon är en ny dag.

Jag känner mig konstig. Ledsen.
Stressad.
Ensam.
Misslyckad.

Tillbaka till att må jätteknepigt pga abstinens från jäkla hjärnpåverkande piller. Trött, rastlös, grinig. Jag vill bara bli av med alla piller en gång för alla. Jag kommer knappt upp från sängen, orkar knappt laga mat om dagarna. Får ångest som inte blir bättre av alla oro över om jag kommer få tid till rehab, pengar från FK, tid till terapeut, att jag vill gå ner massor i vikt NU så jag sänker blodsockret ännu mera. Jag vill komma till  nästa steg NU.

Tror det kan ha varit medicinsänkningen som gjorde att jag inte kunde sova häromdagen. Igår åkte vi och gick på bio och jag mådde jättekonstigt hela tiden. Svettades och var yr fastän det inte var varmt och mådde allmänt knepigt. Sov mig genom min tvättid också och vaknade inte förrän halv tolv, något som aldrig händer mig i vanliga fall. Gick från 50 till 25 mg så mailade min läkare och bad att han ska skriva ut 10 mg också så jag kan mellanlanda på den styrkan innan jag tar bort dem helt.

Mått lite knepigt idag med, lite småförvirrad, men i övrigt bra.

Så trött jag var igår kväll. Det var så skönt! Trött i muskler som inte fått arbeta på så länge. Och  jag lyckades faktiskt stretcha till sist!!! Ni kan inte förstå hur skönt det var att kunna sträcka ut ömma, stela muskler. En känsla jag inte fått känna på evigheter.

Idag bestämde jag mig för att sätta foten utanför dörren. Jag har haft så mycket ångest sen brevet från FK. Det är förnedrande och förtryckande att nån som aldrig ens pratat med mig ska bestämma att jag inte ska få chansen att gå på rehab och bli bra. Denna ständiga ångest har gjort att jag varit orolig för att göra saker som kan göra att jag mår bättre, som t.ex. att gå en promenad och få ont. Men ju mer man försöker fly från ångesten desto hårdare tar den tag. Så idag gick jag ner till centrum, köpte en dra-maten i en av de små affärerna där och tog t-banan för att hämta lite paket på posten. I början fick jag jättemycket ångest för höften värkte och det högg i ryggen, men det lugnade sig när jag väl satt på perrongen och väntade på tåget. Det var en skön känsla att kunna gå och hämta mitt paket ensam.

I övrigt har jag varit väldigt yr idag. Tror det är dags att sänka de antidepressiva igen. Nu är det över fyra veckor sen jag blev av med epilepsimedicinen (hurra!) så tror det kan gå. Har 15 tabletter av den lägre dosen så jag tar den lägre i 15 dar innan jag slutar helt. Sist väntade jag fyra dar efter ep-medicinen innan jag sänkte och sen fyra dar till innan jag tog bort den helt. Mår jag inte bra om 10 dagar får jag be om nytt recept. Men jag tror det går bra.

Tredje dagen med självkänsla-uppgifterna. De är faktiskt bra. Har verkligen ansträngt mig och det har känts bra. Självkänsla är ju färskvara. Man vaknar inte bara en dag och tycker om sig själv och gör det sen resten av livet. Kan nog vara en idé att spara listan med uppgifter och välja ut en eller ett par varje vecka.

Idag har jag tagit ledigt. Känner mig så himla trött idag. Ryggen känns okej, men jag är trött som om jag inte skulle ha sovit. Får ge mig på det imorgon igen så jag inte tappar vanan på en gång.

Funderar på att försöka börja äta mera fisk igen. Det smakar ju lite speciellt men det vore bra för mig. Annars börja med proteinpulver igen för att få i sig lite bra protein. Såna där köttsyntetprodukter innehåller inte det bästa och bönor innehåller för lite. Får prova nåt fiskrecept som är "snällare" än det jag provade sist med lax med värsta fisksåsen. Men det har ju gått bättre med panerad fisk nu mot när jag provade laxen.

Jag började tänka på en sak. Förr gav jag människor hur många chanser som helst. Vad de än gjorde så fick de en ny chans. Men efter jag hittade rätt utbildning och sen fick diskbråcket så insåg jag väl nånting. Att jag måste stå på egna ben, att jag måste stå upp för mig själv, att jag klarar mig utan människor som sprider negativitet omkring sig. Efter åtta år av att ge mitt ex hundratals chanser sa jag tack och hej. Andra energitjuvar var svårare, de var inte lika tydliga att identifiera. Men jag lärde mig. Den där stalkern som började begära de mest konstiga saker, som att jag skulle sitta uppe mitt i natten för att hon inte kunde sova trots att sömn är a och o när man har kronisk smärta. Sen att hitta gränsen för när det är dags att låta människor gå, som vissa "vänner" som tydligen inte gillade när jag började stå upp för mig själv, och mitt syskon.
Jag har börjat värdesätta mig själv!

Det här med FK tog musten ur mig. Det är som att trots att jag gör allting rätt så blir jag ändå straffad.

Försäkringskassan har fått ett läkarintyg om hel sjukskrivning för perioden 20 juli - 31 augusti. Utifrån de underlag som finns nu, bedömer Försäkringskassan att det är tveksamt om din arbetsförmåga är nedsatt i sådan omfattning som gör att du kan få sjukpenning efter den 31 augusti.

FUCK!!!!
Slå på den som redan ligger, gör det bara.
Tack så jävla mycket.

Jag känner mig lite deppig. Jag hade sett fram emot att träffa mina vänner. Men jag vet att det var rätt att stanna hemma. Om jag kunde se dem över dagen hade det fungerat, men inte att stanna hos mina föräldrar en vecka. Sömnen blir bättre i alla fall, sover gott ungefär varannan natt nu. Cyklade 35 min idag. Hade tänkt satsa på mer, men ischiasen triggades igång av nån anledning. Det har varit en hård läxa att rehab går långsamt och att man inte bara kan köra järnet när man tränar.

Har läst flera studier på sistone om träning. Väldigt snabbt sammanfattat: Bättre att vara överviktig och vältränad än smal och soffpotatis. Nåt att tänka på för de som bara stirrar sig blind på vågen, eller på andras hull (t.ex. läkare och deras patienter). Det är större chans att en smal soffpotatis får hjärtattack, stroke eller diabetes än en tjockis som tränar.

Fan så segt allting blivit. De antidepressiva har börjat hjälpa med sömnen och krypet i kroppen minskar. Men de gör mig istället trött. Jag vill bara komma på rätt bana igen med mat och motion. Det är det viktigaste av allt, men när jag är så trött och har ont i höften så är det svårt. Fixa halva tallriken med grönsaker är dubbelt jobb mot att skippa dem vilket är ett problem för mig. Ett tag körde jag med ångkokta grönsaker, men usch så trött man blir på mjummiga grönsaker utan smak. Tror jag måste sluta göra det så komplicerat för mig. Skiva lite gurka, dela ett par rädisor och ta några sockerärtor tar ju inte så lång tid. Ska försöka satsa på det.

Det är frustrerande när det går upp och ner hela tiden. Varje gång det går ner så deppar jag ihop ett tag. Speciellt om jag inte får sova. Just nu känns det helt sanslöst att jag gick en mil uppepå fjället. Åkte och hämtade ut ett paket idag och jag blev yr och fick hjärtklappning av att gå ner till busshållsplatsen. Sen fick jag ont i ryggen av bussresan.

Jag vill att framstegen ska gå fortare!

Jag har i alla fall slutat baka. Eller, jag slutar väl inte, kommer säkert baka som lördagsgodis, men jag kommer inte baka oftare än så. Nöjd över dagens matintag, yoghurt och bran flakes till frukost, pytt i panna med grönsaker till lunch, äpple till mellanmål, och så blir det baconpannkaka med morot till middag och ev. frukt och knäckemacka till kvällsmat. Det funkar så bra med mina små tallrikar. Lägger upp grönsakerna först, sen proteinet och då får det ju inte plats hur mycket kolhydrater som helst. Och ögonen ser att tallriken är full så börjar inte noja över att jag inte kommer bli mätt. Det ger en sorts mental tillfredsställelse att veta att jag gjort nåt bra idag och att veta att det är enda sättet må bra i längden. Hoppas jag fortsätter sova bra så jag kan ge mig på cyklandet igen imorgon.

Sömen lyste med sin frånvaro i natt igen. Jag vädrade, lyssade på ljudbok, gick upp en sväng men satte inte på datorn, lade mig igen, drack lite vatten, min sambo klappade mig på ryggen. Men icke. Somnade vid fem kanske. Kroppen bara vägrade stänga av sig. Segt värre. Ett under att jag orkade laga mat, men jag ser det som mitt jobb att laga mat till sambon (han diskar) så det brukar hjälpa. Själv mår jag illa vad jag än stoppar i mig så har inte så stor lust att laga nån mat. I natt borde jag kunna sova i alla fall för jag är jättetrött.

Så trött jag blev av den antidepressiva igår kväll. Somnade så fort jag lagt mig och sov som en stock i sju timmar. Hur skönt som helst. Har fortfarande huvudvärk så avvaktar några dar och ser om detta hjälper, annars kommer jag överväga att börja med en kapsel epilepsimedicin igen. Men de antidepressiva ger inte i närheten lika svåra biverkningar som ep-medicinen så hoppas jag kan undvika det.

Förstår inte hur jag kunde tro att mina vänner skulle bli arga på mig om jag inte orkar åka. De som stöttat mig genom allt. Så dum jag var. <3

Ännu en sömnlös natt. Först trodde jag att jag bara var stressad och jagade upp mig själv, men det känns inte som det. Ikväll tänker jag ta en antidepressiv igen. Jag vill inte, men jag mår verkligen inte bra. Fortsätter jag må så här så blir det ingen resa, jag är helt skakig, yr och har huvudvärk hela tiden.

Jag har sovit dåligt i några nätter och nu har jag sån hemsk huvudvärk. Försöker bryta den och hoppas den inte utvecklas till migrän. När det gör ont att titta brukar inte vara ett gott tecken.

Jag känner mig stressad för jag bestämde mig för att åka hem till min hemstad. Jag vill jättegärna träffa mina vänner och deras barn, men det är otroligt jobbigt att sova hemma hos mina föräldrar. Jag har inget emot att träffa dem, men att sova i huset är bara jobbigt. Det är så att jag börjar ångra mig även om jag skulle känna mig som världens sämsta vän om jag inte åkte. När jag hade min 30-årsfest så sov jag på ett hotell tillhörande mammas jobb, men det har jag inte råd att göra i en hel vecka.

Blörk.

Pappa ringde idag för att kolla läget. Han frågar alltid om jag gått ner i vikt, om jag går långpromenad varje dag, om jag packat upp mina grejer m.m. Han frågar aldrig hur det går med sömnen, vad de säger på ortopeden, vad smärtläkaren säger, hur det går med nedtrappningen m.m. Jag har aldrig förstått det där med att allting måste handla om prestationer. Jag anser att jag presterat mycket i mitt liv, även om vissa saker bara handlat om att ta sig igenom svårigheter och komma förbi problem, men så länge som jag inte har ett jobb så är det som att det inte gills. Han har t.o.m. börjat fråga mig om jobb. Han gjorde det för två månader sen, alltså när jag skulle vara sjukskriven minst ett halvår till. Jag bryr mig inte om jobb när jag arbetar med min rehabilitering och försöker ta mig igenom hemsk abstinens! Jag har ju inte valt att få ångest, ätstörningar, blindtarmsinflammation, gallsten, ryggskott, diskbråck, migrän och magkatarr. Man får sin lott och sen gör man vad man kan för att ens liv ska bil så bra som möjligt.

Jag har tillbringat senaste året med att försöka förklara det här för honom. Att nej, jag orkar inte motionera varje dag när jag inte får sova och nej, jag kan inte packa upp saker när jag har ont, men det går bara inte in. Prestationer, prestationer, prestationer.

Jag råkade lite av en slump hamna i ett yrke där jag kommer få jobba för mycket, sova för lite, få för lite betalt, ha dålig arbetsmiljö och -villkor resten av livet. Men huvudsaken är att det fungerar! Inte att man är nån ingenjör som tjänar storkovan. Hade jag bara lite vettigare betalt och bättre arbetstider skulle jag tycka att mitt jobb var bäst i världen. Jag kommer förmodligen få jobba nånstans där jag inte riktigt vill ett par år, men sen kommer jag vidareutbilda mig och hitta ett ställe där jag verkligen trivs.

Kom igång med motionen idag igen. 15 min cykling blev det. Ska försöka cykla lite längre hela tiden och sen när jag orkar 60 min så börjar jag öka motståndet istället.