Har ni tänkt på en sak?
Man kan inte ge andra människor hur många chanser som helst. Till sist går det inte längre.
Men sig själv kan man ge oändligt antal nya chanser.
Och jag måste ge mig själv en ny chans.
Förlåta mig själv för att jag gick upp alla kilon igen och ge mig själv en andra chans att må bra och förtjäna att få ett hälsosammare liv.

Hos dietisten i torsdags gick vi igenom vår läxa - att skriva matdagbok i fyra dar. Under tiden skulle vi även tänka på tips som kan hjälpa oss och sånt.
Detta är vad jag hade kommit fram till att jag kan tänka på, öva på osv:
• Grönsaker. Hitta nya grönsaker som är lätta att tillaga så jag kan variera utan att tröttna och kan äta grönsaker även när jag har ont och är trött.
• Plusen. Bara 2 + per vecka och lagom mycket per +, inte passa på att äta en massa onyttigt.
• Hur mycket är en normal portion?
• Inte äta på natten. Om jag inte kan sova på natten så äter jag nästan alltid för det känns som att det man äter på natten gills inte.
• Koka olika bönor så det finns tillgängligt i små portionsförpackningar
• Varje gång jag äter skriver jag ner det i en dagbok och skriver även mina känslor vid det tillfället. Har upptäckt att jag t.ex. har lättare för att lägga på ordentligt med grönsaker om jag mår bra och lättare att strunta i det om jag är nedstämd.
• Mitt ätbeteende ändras mycket beroende på smärtor, trötthet och biverkningar av tung medicinering.
• Försök dricka mera te.

Sen fick vi några jättebra stenciler. En om hur man ska lägga upp maten en dag, kallad "dagsmatsedel". Hur mycket av allting man ska äta, vad som är max av vissa saker (allt utom grönsaker egentligen) och hur en portion ska se ut. En om det som jag kallar plus (+), hon kallar det "utrymmet". Utöver den vanliga maten, som ska vara noggrann och bara vara 1500kcal per dag (men ej räkna kalorier) och enligt tallriksmodellen osv, så finns "utrymmet", det vi får äta utöver den vanliga maten. Denna dietist är inte samma som jag hade på föreläsningen och som tog upp det med +, denna sa bara att vi får äta 350kcal extra per vecka. Detta blev lite av en chock för oss. Stencilen om maten var bara välkommen, väldigt bra info, bra att få det utförligt skrivet. Äter man enligt det så går man ner i vikt, punkt slut. Men att vi bara fick äta ca 350kcal utöver det, jisses... Vi åt nog alla säkert minst 1000kcal i veckan. Ca 350kcal kan vara 1 kanelbulle, 2 skorpor; 1 magnum, 1 piggelin; 33cl starköl, 35g chips (3dl); 1,5dl rödvin, 50g brieost, 1 digestivekex. Och det är det enda vi får äta extra på en hel vecka. DET kommer bli mitt stora jobb, att försöka anpassa mig efter det. Men jag ger mig aldrig.
Denna vecka har jag inte ätit något onyttigt på hela helgen och det känns helt okej. Bara jag bestämde mig, vilket jag gjorde efter mötet i torsdags eftersom jag redan hade ätit ett plus och jag är rätt säker på att det var mer än 350 kcal. Sen hade jag faktiskt inte en tanke på det på hela helgen, vilket känns väldigt skönt. Jag kan klara detta!
Men jag tror jag ska lägga ner det där med plus (+) nu och köra med att jag får 350kcal extra per vecka och om det är en liten liten bit choklad varje dag eller att jag tar allt på en dag får jag se. Men denna vecka blir det inte mer än 350kcal.

Sen fick vi en ny läxa, att fylla i ett papper med massa olika situationer då man kan tänkas vara i riskzonen att tröstäta/överäta osv. Är man medveten om vilka ens risksituationer är så kan man lättare förbereda sig inför dem.

En sista sak.
Jag tog för givet att vi skulle väga och mäta oss igen, men det skulle vi inte. Jag var upptagen med att försöka få tag i taxichauffören och sen var jag tvungen att rusa, så jag missade orsaken, men när man tänker på det så låter det vettigt. Om man arbetar med att förändra sina vanor till det bättre så är det ju bättre att koncentrera sig på det istället för att stirra sig blind på vikten, speciellt som vikten förmodligen inte kommer börja gå ner förrän man förändrat tillräckligt många vanor, och att då se vikten gå upp eller stå still kan vara mycket motivationsdödande. Så tror jag ska satsa på mina vanor och få in rutinerna i hur jag ska äta och väga mig först när dietisten säger att vi ska.

Idag vaknade jag av att mobilen pep sin truddelutt som den gör när batteriet är dåligt. Av nån anledning fick jag för mig att jag försovit mig till något, men sen kom jag på att det var lördag och jag är ledig ända till på onsdag. Så otroligt skönt. Helt slut nu.

Det sämsta med att bli så utmattad som jag blir då och då är att det finns ingen ork till att laga mat, knappt till att äta mat. Men jag försöker.

Var hos min nya sjukgymnast igår och oj så glad jag är att jag bytte. Hon var positiv, empatisk, var lätt att prata med, hon förstod hur jag menade när jag förklarade saker, jag behövde inte förklara mig hela tiden, hon behandlade mig som en människa, hon kunde svara på alla mina frågor och hade vettiga motiveringar till varför hon ville göra på ett visst sätt. Det var bara en angenäm upplevelse. Önskar jag kunde få henne att förklara för de jag känner med kassa rygger så de förstod att har man väl fått ett ryggskott så fungerar inte ryggen normalt och man kommer inte bli bra genom att göra situps och rygglyft, man måste gå tillbaka och väcka upp stabiliseringsmuskulaturen ifall man inte vill att ryggproblem ska ständigt återkomma, och har man väl fått ett ryggskott så kräver det träning ett tag för att komma till stadiet att stabiliseringsmusklerna fungerar av sig självt igen.

Jag frågade om det är okej att jag promenerar, och det är det, bara jag inte sliter ut ryggen, och jag ska fortsätta ha kryckorna ett tag till, men vi kom överens om att ett mål är att jag ska bli av med dem. Det var så smart, ett mål med att göra de tråkiga övningarna är att jag ska slippa gå med kryckor. Ett skitbra mål. Sen fick jag även tips om vart jag kan sätta mina tensplattor, så det ska jag prova lite. Det hjälper ju bara för stunden men kan vara ganska skönt.

Sen tejpade hon min ländrygg med en kinesisk tejp. En bred tejp som hon tog många längder av och satte dit som i en snöflinga. Den ska öka blodcirkulationen och ge stadja åt ryggen. Jag vet inte om en fungerar, men den är skön att ha så så länge som jag inte får utslag så får hon gärna fortsätta med det. Man kan ha den ca 5 dar i sträck, sen börjar tejpen lossna.
Jag frågade henne även om jag fortfarande är sned, något som har oroat mig när det gäller promenaderna. Hon kan se att höften sticker ut något på vänster sida, men det är så lite så det är inget som är farligt på nåt sätt. Kändes så skönt att kunna fråga allt det som jag grubblat över och hon hade svar och kunde motivera sina svar ordentligt.

Nu ska jag bara göra en övning tills vi ses. Ligga på rygg, spänna bäckenet och nedre magen (ej övre magen) och sen pressa hälarna lite lätt i marken som att jag tänkte lyfta rumpen, men ska inte göra det. Den övningen ska jag göra så mkt som möjligt till på onsdag. Det intressanta är att jag skulle hålla ryggen helt still, dvs med en svag svank, inte pressa ner ryggen i marken och inte lyfta så att det blir större svank, medan den förra sjukgymnasten ville att jag skulle pressa ner ryggen i marken vilket enligt den här sjukgymnasten bara kan göras genom att aktivera de stora musklerna, dvs fel muskler. Jag vet förstås inte vem som är rätt, men det jag vet är att när jag skulle pressa ryggen i golvet så tappade jag alltid spänningen i stabiliseringsmusklerna, så det kan nog ligga något i det den nya sjukgymnasten säger.

Det finns andra fördelar också. Det är så enkelt att ta sig till den här, man kan köra bilen precis utanför dörren, så jag kan dessutom sitta innanför och kolla ut genom fönstret. Förut fick jag gå runt ett hus på en smal hal stig och åka upp 5 våningar. Dessutom fanns ingenstans att sitta på framsidan av huset så jag fick alltid stå där och vänta på taxin och fick oftast ont av det. Dessutom är det här gymmet bättre, det är stort och har massa fina maskiner. När man är färdigrehabiliterad kan man fortsätta gymma där mot en kostnad. Det blir nog inte så lätt kanske, så länge som jag inte får jobb på samma sjukhus igen., men bra alternativ. Tyvärr har de inte längre kvar bassängen som de hade vattengympa i, det hade varit härligt.
Jag tror det här kommer bli bra. En bra dietist, en bra sjukgymnast, en remiss till överviktscentrum och en remiss till terapeut (hoppas jag får en bra!).

Jag skrev inget igår för jag var dödstrött när jag kom hem. Dagen började med att ortopeden ringde och berättade att han kommit fram till att han vill ha en andra åsikt om mitt fel. Att han behövde ha ett halvår på sig att fundera över detta visar väl att det förmodligen behövs en andra åsikt. Men det hade ju underlättat för mig om han kommit på detta redan i september. Jag menar, inget nytt har ju hänt sen dess, så vad han funderat över alla dessa gånger vi träffats eller pratats vid har jag ingen aning om.

Sen behövde jag åka och hämta ut mitt rek.brev som var från Patientskadenämnden, och i det står givetvis att de anser att inga fel har begåtts i behandlingen av mina diskbråck. Att jag har fått nervskador för livet med stickningar och domningar i benen som påverkar både sömn, samliv och livskvalitet är alltså inte viktigt. Och inte heller det att jag fått vara sjukskriven massor och därför missat massor med inkomst är tydligen viktigt.

Efter det hade jag planerat in att äntligen unna mig en härlig massage, något jag inte gjort på länge eftersom jag har så svårt att ligga på magen och inte haft pengar, men något jag verkligen behöver eftersom jag blir väldigt stel i axlarna av att sitta vid datorn mkt och gå med kryckor. Det började bra, hon var trevlig och rummet var mysigt. Men sen går det inte länge innan hon kniper tag i min axel och säger "Detta är typiskt för kvinnor med stora bröst?". "Okej?" säger jag. "Ja, du är framtung. Ska du inte göra en bröstförminskning?". "Det hade jag väl inte tänkt, men man måste ändå gå ner i vikt för att få göra en". "Då tycker jag du ska göra en gastric bypass", säger hon och jag vet inte vad jag ska svara henne. Sen fortsätter hon tjata om magsäcksoperation hela massagen så jag känner mig stel som en pinne, smått gråtfärdig och helt nedtryckt så jag bara är en liten myra i ena strumpan.
Det är ungefär som när man varit hos en läkare som bara trampat över en fullständigt. Man är i en beroendeställning så det är inte förrän efteråt man förstår att vad som hände var egentligen helt fel.
Tack och lov har jag mycket stöd att få och har nu bestämt att trots att hon beordrade mig att boka 45 min om två veckor så tänker jag aldrig i livet göra det. Det tråkiga är att tjejen som har salongen är fantastisk och jag hade jättegärna varit stammis där och fått pedikyr och annat, men eftersom jag då riskerar att återigen få den här människan så kan jag inte göra det.

Tack och lov sov jag sen gott hela natten och idag har varit en bra dag. Var på viktgrupp hos dietisten, men det ska jag skriva om i ett eget inlägg.

Har ni några såna människor i ert liv som ni får ont i magen av när ni ser deras namn på den ringande mobilen eller blinkande i msn?
Som tycks ha så dålig självkänsla att de måste försöka tracka ner på er?
Som ställer alla villkor på eran relation och oftast innefattar de villkoren att personen själv får vara hur "ärlig" som helst men du får inte vara det tillbaka?

Så var det för mig i alla fall.
Dessutom skulle personen bestämma vad vi skulle prata om, när vi skulle prata, hur fort jag var tvungen att svara på sms och msn. I efterhand låter det konstigt att jag stod ut med det, men personen var en mästare på att manipulera. Jag har väl en svag sida i att jag alltid ställer upp på andra människor i tid och otid. När en sån här person upptäcker den sidan så får jag höra att om jag inte är tillgänglig så är jag en dålig vän eller så kommer det vara mitt fel att personen mår dåligt.
Och jag går på det!!!
Hur korkad är jag egentligen?!

Om jag vet att en person mår dåligt eller har egna problem att grubbla över så brukar jag inte nämna mina egna innan jag blir tillfrågad. Den här personen använde också det emot mig. Den frågade mig hur det är med ryggen och sen när jag svarade fick jag senare höra att jag är egoistisk som "bara pratar om min rygg".
Ja, det går att ta många exempel på detta. Men jag tror att jag är starkare nu. Jag är stark nog att inte ta en massa skit. Ibland upptäcker jag det inte förrän efter ett tag, som sagt, dessa människor har ju utövat manipulering i många år, det är lätt att åka dit.

Men jag vet nu att det finns så mycket viktigare saker än att bry sig om energitjuvar. Min hälsa är det allra viktigaste. Min familj och min sambo är viktigare. Mina riktiga vänner är viktigare. Och vad som helst kan hända i livet, vad som helst, när som helst. Vilka människor vill du då ha i ditt liv? Riktiga vänner som bryr sig på riktigt och inte bara utnyttjar dig förstås. Jag är också bättre på att inte ödsla energi i onödan. I varken kärleksrelationer som vänrelationer ska man behöva kämpa sig utmattad för att få det att fungera. "Är det rätt så är det lätt, är det lätt så är det rätt" stämmer in på så många saker. Självklart kan man då och då behöva rensa luften, speciellt för mig som har alla vänner på distans, missförstånd dyker lätt upp när man nästan enbart kommunicerar i text.

Förr i tiden kunde jag inte släppa människor. Jag försökte i åratal med att hålla kontakten med dem, hörde av mig igen och igen och igen fastän jag aldrig fick något tillbaka. Idag försöker jag istället satsa på att vara lite ledsen och sen gå vidare. En person som inte ger något tillbaka är ju inte värd energin egentligen. Det finns så många ursäkter att folk "inte har tid" att höra av sig osv, men alla har tid att skriva ett sms eller svara på ett sms. Är jag inte värd ens ½ minut i veckan så kan ju ingen påstå att personen bryr sig speciellt mycket.

Idag när jag vaknade och vet att jag inte kommer behöva dras med den där personen mera kände jag mig lugn inombords. Trots att jag är jättetrött, har huvudvärk, ska ha telefontid med ortopeden och gå ut och hämta ett rek.brev som innehåller mitt svar på min anmälan om att de inte gav mig rätt vård när jag fick mitt första diskbråck. Saker som jag brukar få mycket ångest över. Men idag känner jag mig så lättad, som en stor sten som släppt från mitt bröst. Bort med alla energitjuvar!

Ni vet när man bestämmer sig för att "nu jävlar står jag på mig". Jäklar så stärkt man kan känna sig. Att stå upp för sig själv är minst lika viktigt som att stå upp för andra som behöver det. Det går inte att ta förgivet att andra ska behandla en som man förtjänar. Var och en måste stå upp för sig själv.
Om det är nåt jag inte förtjänar när jag har kämpat för att hålla huvudet över vattenytan i snart ett år, och klarat det bättre än någon kan förvänta sig, är att bli behandlad dåligt.

Idag hade jag tänkt trotsa isen för något som många tycker är onödigt - att betala en duktig hudterapeut att göra snygga ögonbryn på mig. Skit samma att vissa tycker det är onödigt, om jag kan känna mig snygg med bara 100kr/mån, vilket är mindre än vissa lägger på krogen en helg, så är det knappast onödigt (och hon är bättre på att välja färg och bättre på att ge ögonbrynen en snygg form än nån annan jag gått hos). I varje fall, så när jag kom ner till gården ser jag att nästan all is smält bort. Det tjocka osandade lagret var nu bara fläckvis. Hurra! Sen var det värre framåt t-banan, men jag tog mig dit och hem. Idag tänkte jag inte ens på att jag var helt själv och klarade av spärrarna och hissarna och dörrarna. Något som jag tror andra handikappade också drömmer om är att få klara sig själv. Det och hälsa är verkligen något man tar för givet när man är frisk. Att nästintill förlora förmågan att gå har varit väldigt påfrestande och jobbigt. Jag blir så tacksam för varje sak som jag klarar av att göra själv.

Det går inte att genomgå detta i 3 år och 2 mån utan att bli en annan människa. Kanske är det därför som jag inte längre har något gemensamt med människor utan så mycket livserfarenhet. Kanske är det därför jag hellre umgås med vuxna människor istället för småglin (och barn är inte småglin, barn umgås jag gärna med ^^). Det finns mycket som egentligen inte spelar ett skit när man drabbas av något så mycket svårare. Och det finns inte utrymme för att omge sig bland människor som bara stjäl ens energi utan att ge något tillbaka.

Jag var så fantastisk idag. Räknade ut att jag promenerat sammanlagt en timme (efter hudterapeuten mötte jag upp N som behövde göra ärenden). Och jag gjorde det utan att noja för mycket om vad andra människor tänker om kryckorna osv. N valde ut garn till sina tofflor och jag köpte beige garn så jag kan virka dockor. :) Om jag hade vetat för 3 år och 2 månad sen att jag fortfarande skulle ha detta, och att det skulle vara värre än nånsin, värre än de två år då jag hade gallsten, hade jag aldrig nånsin trott att jag skulle vara så välfungerande som jag är. Jag hade trott att jag skulle vara en våt fläck som inte orkar resa sig från sängen. Men jag fortsätter. Jag fortsätter och fortsätter att kämpa, trots smärtorna och narkotikan jag måste stoppa i mig, ingen ska stoppa mig, vare sig det är en läkare eller en dålig "vän".

Idag är jag stark. Idag låter jag ingen trampa på mig även om någon försöker.
Jag har även börjat skriva en text om hur det är att drabbas av något sånt här. Vem vet, kanske ni får läsa nån dag.

Har nån både haft svår gallsten och fött barn? Det var nån som sa att svår gallsten är lika smärtsamt som att föda barn. I så fall tänker jag inte föda barn. :P

1. Måltidmåtten
Gillar dem skarpt. Och det är riktigt mycket mat i en portion. Jag är en riktig såsälskare och jag blev förvånad över hur mycket sås man fick ta. Har hittat lite trevliga grönsaksblandningar som jag värmer till maten.

2. Matdagbok
Förutom de senaste dagarna så har jag skrivit ner det jag ätit och vad jag haft för känsla innan jag ätit. Tycker det är jättebra. Har tänkt på att jag nog borde börja skriva klockslag också. Om jag inte går ner skulle det kunna bero på att jag äter för sällan eller för sent eller nåt sånt. Ska börja med det nästa vecka.

3. +
Bara två + igen. Jag är super!

4.Motion
Veckans motion blev bara en gnutta bättre än förra veckan.
Mån: Ledig
Tis: 20 min trappmaskin
Ons: För ont
Tor: För ont
Fre:
Lör:
Sön:

Som synes så provade jag att trampa på min lilla smidiga trappmaskin. Det var otroligt jobbigt, men kul. Bara det att sen fick jag ont i ryggen. Det är frustrerande att smärtan alltid kommer efteråt. När jag trampade kände jag varken ömhet eller att jag var trött i ryggen. Tänkte att det var en kul grej istället för mina utomhuspromenader.
Jag ska sätta upp ett schema för nästa vecka, men jag ger mig själv möjlighet att ändra efter behag. Och så får jag se vad sjukgymnasten ger mig för tråkiga övningar :p
Mån: Promenad
Tis: Intervall
Ons: Spurt
Tor: Promenad
Fre: Sjukgymnastik
Lör: Ledig?
Sön: Intervall?

6. Träningsdagboken
Har använts flitigt. Skriver på kvällen hur jag mått under dagen.

7. Har läst i L. Stahres bok och ska nästa vecka göra första övningen.
Har tänkt lite under det som jag läst nu:
Att vara motiverad. Att inte ha turbulens i familjen. Jag har svårt att vara motiverad ibland. Jag har ständig oro omkring mig pga min ryggskada, och när är det inte turbulens i familjen? Men jag vill samtidigt inte vänta flera år på att ta itu med detta, speciellt inte nu när ryggen är sämre än nånsin. Jag vill ta i tag med detta NU. Men samtidigt är mat, godis osv min enda tröst så som jag känner det. Så det är svårt. Och orkar jag misslyckas en gång till? 2003 gick jag ner 40 kg och nu väger jag mer än jag nånsin gjort. Vet inte om jag orkar misslyckas igen.
Annars känns det skönt på nåt sätt att känna igen sig så mycket om det som skrivs. Trots att jag är yngst i min familj har jag haft ansvaret för de andra i många år. Både mina föräldrar och min syster har behandlat mig som en terapeut och eftersom de andra inte kan kommunicera utan missförstår varandra har jag alltid suttit där som en tolk för att hålla kvar lugnet.

Ganska intressant att när jag opererade ryggen och blev hemskickad efter två dar så var det ingen som frågade mig om jag hade nån som kunde hjälpa mig.

De tar för givet att en ung människa har ett stort nätverk som hjälper en. Vilket jag i och för sig hade, bara det att den enda som hjälpte mig var min hunds dagmatte (!). Ingen i Skåne hjälpte mig så mina föräldrar tog varsin vecka ledig, plus en vän i samma by. De åkte 45 mil för att hjälpa mig.

Men det kan man ju inte begära att folk ska göra. Jag kunde knappt ta mig upp ur sängen, kunde inte ta på mig skorna, kunde inte ta mig i badkaret. Det är inte protokoll att skicka hem någon som opererat ryggen efter bara två dar, men de behövde platser och jag hatar sjukhus. Så det är faktiskt underligt att de inte frågade mig om jag klarar mig hemma. Mycket underligt.

Jag vägde mig både måndag och tisdag förra veckan och då visade vågen 118,5 båda dagarna. Så jag kände att det bara var att acceptera att jag vägde det, även om det omöjligt kan vara +2kg fett. Denna vecka visade vågen 117,5, dvs -1kg.
Så jag bestämde att det bara var att acceptera att jag spräckte min maxvikt för andra gången. Big deal, det handlar om livsstilsförändringar, inte om siffror. Och därför tänker jag denna vecka vara glad att vågen visade -1kg. Jag motionerade som sagt bara en dag, men jag var skapligt duktig med maten.
Idag känner jag mig lugn, inte så där stressad som jag blev av att räkna kalorier. Och jag har kommit fram till att en hälsosam livsstil dör inte av att jag en måltid skippar grönsakerna. Jag älskar min pasta med ostsås och min pasta med ostsås innehåller inte morötter eller frysta sommargrönsaker, och den innehåller mer pasta än bara 100g kokt. Och jag måste inte skippa min pasta med ostås. Jag kan inte äta den jämt, men jag behöver inte skippa den för resten av livet, utan jag kan fortfarande äta den då och då.
Det är det som balansen handlar om. Har du träffat ett riktig hälsofreak? Verkade den lycklig? För mig verkar hälsofeaks mest stressade.
En hälsosam livsstil innebär inte att man ska sluta leva, utan hitta en harmonisk balans.

Jag kollade på miniserien Pillars of the earth och stötte på en ny kvinna att beundra. Inte bara är hon en fantastisk skådespelerska, men hon är fantastiskt vacker. Det måste vara lättare att vara känd i UK än i USA för jag tycker att i UK verkar de vara mer jordnära. Ta bara Harry Potter-ungarna, rika som troll och kända över hela världen, men ändå grundade och med självinsikt. Hade de varit i USA hade de knarkat järnet vid det här laget. Kanske bara är jag som tror, men känns som det.

I alla fall tänkte jag visa denna Haley Atwell, bara ett år yngre än mig.
Hon är ju smal, men ändå med härliga former. Ser väldigt hälsosamt ut. Precis så där vill jag se ut. :) Jag menar, med mina breda höfter kan jag aldrig bli en size 0, även om jag skulle försöka.



Vacker va? Så glad att det finns riktiga förebilder där ute.

Jag satt vaken hela natten igen.
Det började med att jag hade ont över allt. Ryggen, ischias, skuldrorna, nacken, höften, huvudet, axlarna, knäna. Fanns ingen sovställningen som funkade.
Sen lindras smärtorna sakta, men då hade jag nästan gett upp att försöka sova så jag satt kvar ett tag och kollade serier och stickade tofflor. Jag var faktiskt vaken tills en timme efter att N gick till jobbet. Inte bästa dygnsrytmen direkt. Sen sov jag till kl.16...

Så glad att jag avbokade sjukgymnasten som skulle varit kl.9:15. Även om jag tror att jag kommer få betala. Tror man måste avboka på fredagen om man har tid på måndagen. För man vet ju på fredagen om man kommer bli sjuk? Problemet var bara att jag skulle ringa samtal idag. Ortopeden ringde mig inte förra veckan som han skulle jag skulle ringa hans sekreterare och fråga varför. Blir knäpp på att jag missat det tre dar nu.

När det gäller redovisningen...

1. Tallriksmodellen. Gått sådär, för lite grönsaker, men bättre än veckan innan. Kommer få mina måltidsmått imorgon ikväll.

2. Matdagbok. Räknar inte kalorier men skriver upp allting jag äter, och har nu även börjat med att skriva hur jag mår/vad jag känner efter varje gång jag äter nåt. Tror jag läste nånstans om nån som gör något liknande, men det dök bara upp häromdagen att det vore bra. Då ser jag om jag känsloäter eller hungeräter.

3. Bara två +. Hurra!! Bästa Tess!

4. Ren kur.. Ingen aning. Pulvret finns inte tillgängligt, jag har inte hittat nån läkare som vet om jag kan gå på det, och nu vill jag prova med måltidsmåtten och min viktgrupp ett tag.

5. Veckans motion blev inte så bra. Förra veckan var motionen bra, men maten sämre. Denna vecka var det tvärtom.
Mån:
Tis:
Ons: Intervall 30 min
Tor:
Fre:
Lör:
Sön:
Planeringen för den kommande veckan ser ut som följer pga all is utomhus:
Mån: Lugn cykling 30 min
Tis: Styrka
Ons: Intervall
Tor: Lugn cykling 30 min
Fre: Styrka
Lör: Ledig
Sön: Spurt

6. Träningsdagboken. Har använts flitigt. Skriver på kvällen hur jag mått under dagen.

7. Let go! Har inte läst något mera i den eftersom jag varit så trött. Vet inte om jag kommer försöka med den eller köra på L.Stahres bok. Tror det lutar åt Stahre.

Tog lite fina bilder på min minsting. Den lilla katten som aldrig blivit stor utan fortsätter vara lätt som en fjäder och liten nog att få plats överallt. Man får en speciellt kontakt när man har matar kissen sen hon var fyra veckor gammal. Liten nog att få plats i handen. Fick gå upp på natten och mata henne och hennes syster. Mata dem med spruta och mjölkersättning och sen massera magen med en varm, fuktig handduk för att få igång deras matsmältning. Allt medan E och hennes syster spottade och fräste och avskydde mig. En vecka tog det, sen blev jag deras mamma och de flyttade in till mitt sovrum och sov på mig hela nätterna, E på min skuldra och N på min höft. Sen på morgonen följde de med mig in på toaletten, E skulle ligga i famnen och snutta på min haka och N skulle ligga på min fot och gnaga på min toffel. Sen sprang de efter mig hela dagarna tills det blev dags att lägga sig och så lade de sig tillrätta på mig igen.

Detta är något man inte får när man köper en katt vid rätta 12 veckor. Såklart man fäster sig, så klart man älskar katten, såklart den kan vilja sova på en och springa efter en hela dagarna. Men skillnad när man får hem en pytteliten 4 veckor stor plutt. De var såna starka tjejer, så som de protesterade och visade sin avsky varje gång jag kollade till dem eller skulle mata dem (var 3e eller 4e timme nånting), så vi ville döpa dem till namn som vi anser representerar starka kvinnor. Som Eowyn och Nemi.

Jag hade redan tre katter så vi skulle inte behålla dem. En vän skulle ta E men hon ville inte ta över eller skaffa egen kattförsäkring och jag ville vara lika seriös som de seriösa katthemmen eller en uppfödare. Och efter det gick tiden så långt att jag kände att jag kunde inte skilja mig från min bebis. Min syster och jag hade tidigt bestämt att jag skulle ta E och hon N därför att vi visste att vi skulle flytta isär. Jag hade som sagt redan tre katter och kände att jag kan inte ha fem katter, ingen människa har tid med fem katter. Något jag ångrar idag eftersom min syster har satt N ute i ett stall på landet med en massa andra katter, där hon inte får komma in och gosa, något som hon verkligen älskar. Hon var från början inte som E som ville ligga i knät, hon visade att hon ville sitta nära (på foten, på höften) men på sina egna villkor, men det betydde inte att hon var mindre gosig och sällskapssjuk, hon ville sitta bredvid i soffan och gosa lika mycket som N. Så det gör mig ledsen att hon bor ute i ett stall.

I alla fall är E en enorm tröst för mig. Älskar de andra katterna som jag fått ha i 9,5 år, men E och jag har en speciell kontakt. Jag tänkte på det där att klappa något varmt och lent bildar endorfiner, så jag satt med henne i famnen och myste och klappade hennes lena, tjocka päls och försökte tänka på mindfullness, eller utöva mindfullness och det värmde mig så mycket inombords. Jag har en katt som går runt och piper för jämnan, ibland låter det nästan som om han löper, en katt som aldrig säger ett knyst så de få ggr hon släpper ifrån sig ett pip blir man så förvånad att man bara måste kolla vad hon piper om. Och så E som alltid "svarar" när hon ser mig, när jag klappar henne, när jag pratar med henne, när hon vill något. Jag kan hålla dialoger med henne, fast jag inte riktigt vet vad hon säger. Det är otroligt charmigt.

Katterna är mycket viktiga för mig nu. Det halvår då de fick bo ensamma var jobbigt, en ständig klump i magen, en ständig oro, men även en tanke att det var ganska skönt att slippa dessa mängder med katthår och ansvaret. Men hade jag inte fått ha dem hos mig nu hade jag mått mycket mycket sämre. Jag saknar min hund och min äldsta katt som bestämde sig för att hon vägrade bo inomhus längre, så de bor båda hos min mamma, men jag har lyckan att få ha tre mycket speciella tillgivna katter hos mig. Det håller mig borta från självmordstankar.

Denna helg har jag bara vilat och pysslat. Har sytt två st prydnadskuddar för hand. Det har varit väldigt bra terapi. Jag har fått väldigt mycket pysselsaker efter min farmor. MÄNGDER. Och då kastade vi mycket med. Ingen annan ville ha så jag fyllde kartonger. Men det är väldigt svårt att greja med en persons tillhörigheter bara dagar efter man chockartat har förlorat dem. Det är jobbigt och känns fel. Jag fyllde en kista och flera korgar och sen en massa kartonger. Men när man är 73år har man en väldans massa saker. Efteråt har jag lett åt det, då kunde jag inte, att hon var precis som jag, lämnade saker halvgjorda, orkade inte fästa saker som var färdiga och var tvungen att prova på precis allt pyssel som finns. Inte konstigt att hon var så viktig för mig.
I alla fall så har hon börjat på ett lapp-arbete gjort av små oktagoner (åttakanter) som hon klippt ut ur olika tyger och sen sytt ihop för hand i olika mönster efter färgerna. Hon hade inte kommit jättelångt med syarbetet, men hon hade klippt till massa oktagoner. Tittade på det och förstod hur man skulle göra och har tänkt slutföra det precis som en massa andra saker. Och nu när jag fått upp intresset för att sy för hand så tror jag att när jag hittar det där arbetet bland flyttkartongerna ska jag fortsätta med det. Har även en massa olika tyger, lakan och gardiner i olika färger som jag kan klippa oktagoner av. I korgen där allt ligger finns t.o.m. mallar för att klippa och mallar när man ska sy ihop. Har en bebissak jag vill göra och sen en födelsedagspresent, men det är de enda tvångsgrejerna jag har kvar på listan.
Min virkade kofta är nästan färdig, behöver bara hitta knappar och sy fast så är den klar. Jag är lite osäker för den är ganska flammig i färgen vilket för mig känns som färgglad och jag är inte speciellt färgglad av mig. Men N sa att den var snygg. Får se om jag provar att använda den när rätt årstid kommer.

Det har varit skönt att koppla av även om jag bekymrat mig för halkan. Till sist avbokade jag sjukgymnasten imorgon. Känns hemskt att inte våga ge sig ut, men jag hoppas isen smälter snart. Slask brukar man åtminstone inte halka i.

Hittade en artikel i AB som jag gillade.
Det ska egentligen vara en artikel om att äta nyttigt och billigt, men de rabblade ju bara matvaror så det kändes lite fånigt, men tycker de skrev om bra matvaror ändå.

Knäckebröd

Fiberrikt och relativt energisnålt. Tillsammans med ett bra pålägg kan det bli ett utmärkt mellanmål.

Makrill i tomatsås

Proteinrikt och gott om bra fett. Ett bra sätt att få i sig fisk utan att det kräver någon tillagning.

Apelsin

Gott om C-vitamin och perfekt som mellanmål, kanske tillsammans med keso?

Julnötter

Utnyttja julens överblivna nötter. De innehåller bra fett och protein, perfekt som mellanmål.

Mjölk

Ett livsmedel som är väldigt näringsrikt och innehåller viktigt kalcium.

Morot

Gott om fibrer och tuggmotstånd och inte så mycket kalorier.

Broccoli

Gott om fibrer och vitaminer och ger måltiden volym utan så mycket kalorier.

Bönor (på burk eller torkade)

Fiberrikt och gott om protein som ger bra och hållbar mättnad.

Keso

Innehåller protein och inte så mycket fett. Bra som pålägg eller som mellanmål tillsammans med frukt eller bär.

Ägg

Proteinrikt och perfekt som mellanmål då det mättar bra.

 

 

 

 

Pratade med en gammal bekant idag. Vi har väl aldrig varit nära vänner, men okej vänner. Känt varandra genom gemensamma vänner och därför har vi väl inte blivit närmre. Ibland accepterar man väl bara att det är en väns vän och att det kanske är bäst att fortsätta vara en väns vän. Nu svamlar jag.

I alla fall började jag IGEN tänka på de gamla vänner jag har som påstått att vi varit bästa vänner men nu skiter i mig. Då menar jag vuxenvänner, inte barnvänner. Ibland verkar det som att jag bara är en kris-vän, någon man vänder sig till när man har ett problem och behöver hjälp, när man vill prata om något som man inte kan prata med sina vanliga vänner om och liknande. T.ex. när man gjort slut med sin pojkvän, när man vill prata om sex och man bara har pryda vänner. Det verkar vara många som inser att jag alltid ställer upp. Så har det alltid varit. De vet att jag hämtar dem mitt i natten, kör deras djur till veterinären, säger ärligt om man verkligen ska bestämma sexträff med någon man pratat med i en vecka på nätet, att jag ALLTID lyssnar.
Men....
Jag är tydligen ingen vardagsvän. För mellan alla dessa kriser så hör jag ingenting. Och jag förstår inte varför. Jag gör verkligen inte det. Är jag tråkig? Är det det? Är det inget kul att göra en massa vanliga saker med mig? Men när det krisar och de vet att deras vanliga vänner inte skulle ställa upp, då duger jag.

Vad är egentligen värt mest? Egoistiska vänner som man inte kan lita på eller någon som alltid ställer upp?
Jag FÖRSTÅR INTE!!!

Somnade 7:30 och sov som en stock till kl.13. Sen vaknade jag precis innan N kom in för att väcka mig. Sen degade jag mig ut till vardagsrummet och han frågar om han ska sätta på ägg till mig. "Ååh, frukost, vad jobbigt" tänker jag men har ju inget val utan måste ju nappa på att få hjälp med frukosten.

Det var väldigt skönt att få ur mig alla tankar i natt. Ibland räcker det att säga tankarna och känslorna högt och så känns det redan bättre. Idag känns det bättre i alla fall. Och tipsen på hur man enkelt kan försöka göra det mysigare var bra. Något jag saknar mycket är att kunna sitta i soffan ihop. Men det går inte med denna mjuka soffa. Dags att ta sig i kragen och sätta ut annons på den kanske. Annars får jag aldrig köpa den nya soffan. Men mycket bra tips, man får tänka på det lilla när man inte kan gå ut. Det lilla extra.

Klockan är fem över fyra och jag kan inte sova. Hur i helsike kan det vara så att jag som är ständigt trött, nästan fatique skulle jag säga, inte kan sova? Jag vet inte. Hjärtat dunkar och rummet snurrar.
Ni vet hur man helst vill skriva glada, positiva inlägg, men jag kör bara på att försöka skriva rena jävla sanningen. Man hjälper ju ingen genom att låtsas. Ni vet, som med småbarnsföräldrar, alla säger bara hur fantastiskt det är med småbarn och att man måste ta tillvara på den och att man är så lycklig, men ingen vågar säga att ibland är det riktigt jävla jobbigt och man är så trött att man nästan börjar förstå de som stoppar ut ungen på balkongen för att de inte orkar höra gråten (NÄSTAN). Och så går det alltid runt småbarnsföräldrar och känner sig som världens sämsta föräldrar därför att alla andra bara pratar om hur fantastiskt och underbart det är, och de själva tycker att det är ju faktiskt jäkligt jobbigt ibland och de tror att de är de enda i världen som är så dåliga föräldrar att de tycker så.
Jag tänker som så att om jag kan visa hur förbannat jävla jobbigt det är med kroniska smärtor, social isolering, tung medicinering och en vård som inte funkar, men att det ändå går att ta sig vidare i livet, då har jag kanske gjort något som någon annan kan ta tillvara på när han/hon genomgår något liknande. Att det finns en väg ut. Och att det är okej att berätta hur mycket man lider och be om hjälp när man behöver. Kanske.

Kanske jag sitter här och inte kan sova för att jag oroar mig mycket över mitt förhållande just nu. Det gör jag verkligen. Jag tror jag har en kris i krisen, om man nu kan ha det, och det påverkar min pojkvän mycket. Har man en kris länge så blir det ju ett normalstadie till sist och så plötsligt har man en kris i krisen. Ett väldigt stort problem är väglaget. Jag kan inte gå ut och halka runt på isen, det går bara inte. Tog evigheter för mig att ta mig till taxin i torsdags. Och då har jag ändå broddar på kryckorna och väldigt bra sula på skorna. (Och jag kan inte sätta broddar på skorna för de måste man ta av när man kommer inomhus och jag kan inte göra det utan att ha något att sitta på. Vilket innebär att jag skulle halka runt på broddarna inomhus istället, och kanske göra fula märken.)

Så då sitter min pojkvän här hemma med mig. Och nu när vi har börjar spela WoW igen så sitter vi och spelar WoW ihop vid varsin dator. Sure, det är kul, men inte speciellt romantiskt. Jag försöker ta tag i det på nåt sätt, men det tar emot. Och då känns det bara som att vi kommer längre ifrån varandra. Ett annat stort problem är medicinerna. Klart, de är väl alltid ett problem, men just nu känner jag mig extra förvirrad och får overklighetskänslor. Vet inte om det kommer av att jag oroar mig och har tendens till det (overklighetskänslor är vanligt vid svår ångest), eller om det kommer av medicinerna eller om det en blandning av allting. Men när man hela tiden har overklighetskänslor (det känns som att jag är i någon annans kropp och liv, men jag vet inte vem "jag" är heller, väldigt svårt att förklara) så blir det svårt att, hur ska jag förklara, vara personlig med någon annan, eftersom jag är ju inte säker på vem personen är när jag själv inte vet vem jag är. Och då menar jag att ibland verkligen inte veta vem jag är. Jag vet att jag är i en kropp som heter så här och jag minns allting som hänt, men som att jag bara är åskådare inifrån kroppen och inte egentligen är personen som har kroppen. Ja, det är i alla fall mycket jobbigt och något jag skäms över väldigt. Jag menar, jag tror ju oftast att jag håller på att bli galen (något som är vanligt vid svår ångest), och om jag tror jag håller på att bli galen så tror jag ju att andra människor tror detsamma om de får veta. Så jag har inte pratat om denna förvirring än.

Vore bra om jag fick en ny terapeut snart, men jag har inte ens fått bekräftat att de tagit emot remissen. Också en lustig grej. Den tillfälliga terapeuten sa den 25:e okt att hon skulle skicka en remiss dagen efter, men när jag träffades min vc-läkare strax innan jul så såg han att ingen remiss hade skickats och det fanns heller ingen för honom att skriva under. Så jag undrar vad hon höll på med egentligen. Varför är det så att av alla människor jag kommit i kontakt med i Sthlms landstings vård så är det bara EN som har verkat förtroendeingivande, vilket tack och lov är min vc-läkare, men skulle inte skada om de andra visade lite vett också.

Det här kommer låta jättelustigt, men jag har tänkt på en sak som jag själv tycker är positiv. Att jag inte haft några självmordstankar sen julen. Minns inte när jag hade det innan, men har tänkt på det sen dess, för jag blev så otroligt glad av att få fira jul med föräldrarna, systerdottern, N och t.o.m. min älskade hund som jag saknar massor varje dag. Det var så perfekt hela grejen. Och sen dess har jag varje dag klappat på var och en av katterna och bara känt hur mycket jag älskar dem och aldrig vill lämna dem. Det låter ju som en sak som ska vara självklar, man ska ju inte vilja ta livet av sig, men när man har kris mitt i krisen så känns det som en mycket positiv sak att jag inte har en tanke på att göra något sådant. Jag mår skit, men jag är här för att stanna.

Såg två affischer hos dietisten där det stod att 100g godis = flera frukter och två grova smörgåsar med skinka och grönsaker och 100g choklad = typ 7 frukter. Kommer inte ihåg exakt för skrev inte ner allt som var på bilderna, men det fick mig att tänka på det att det måste ändå vara bättre att man tar en smörgås om man är sugen. Blodsockret stabiliseras och man får inte en sån där snabb höjning följt av snabb sänkning som man får av socker, och man får nåt att knapra på. Jag har så inkört att smörgåsar är fullt av kalorier, vilket är sant för det mesta, så jag kan köra på godis istället, speciellt lösgodis för då har man ju ingen aning om hur mycket kalorier man sätter i sig. Ska försöka tänka om och börja ha bröd hemma igen. Nu har jag bara sånt där riktigt hårt fullkornsbröd som kommer i tunna tunna små fyrkantiga skivor. Äter en sån till frukost med ägg på (de dagar jag äter ordentlig frukost).

Denna vecka verkar vara tvärtom förra veckan. Maten går bättre men motionen går sämre. Bara en dag har jag lyckats somna vid midnatt och det var då som jag cyklade intervallpasset, men de andra dagarna har jag av ena eller andra anledningen varit vaken längre och vaknat trött. Idag är en sån dag där jag känner att jag orkar inte laga frukosten, men jag försöker övertala mig att om jag bara äter något enkelt så är det mkt bättre än inget.

Jag har också haft svårt att koncentrera mig, vilket gör att det är jobbigt att läsa. Så jag har inte kommit längre än till första kapitlet i Let go!. Men jag har hittat en liten grupp som vill gå igenom Gå ner i vikt med kbt av L.Stahre så funderar på att försöka hänga på dem och gå igenom den boken igen. Den har jag ju läst så det är enklare, plus att tills jag har alla problem ordnade så skadar det knappast att gå igenom den igen.

Som dietisten sa igår ang. att vi alla gick ner i vikt när vi gick på föreläsningarna förra året, men tappade alla förhållningsregler över jul och nyår, vi kommer få återfall, så det är bara bra att vara medveten om det så man kan samla sig och börja om när det händer. Läsa igenom all info igen, sätta upp planer osv. Förresten så var det inte den dietisten jag hade hoppats på som jag fick till viktgruppen, men denna var väldigt bra så jag är nöjd. Det var jag och tre äldre kvinnor och så en kvinna som var kanske i 35-40årsåldern (tycker det är lite svårt att bedömma ålder på kvinnor med slöjor, man kollar ju frisyr och kläder när man avgör hur gammal någon är). De var väldigt trevliga allihopa. En kvinna babblade väl lite för mycket. Hon var jättetrevlig och hon avbröt inte (eller jo, hon avbröt dietisten hela tiden men inte oss andra) men ni vet hur det är när man kommer på något man vill berätta men så tar någon annan ordet och man sitter där med öppen mun och väntar och väntar och sen när det gått fem minuter av oavbrutet babblande så känns det som att det bästa är att gå vidare istället för att nästa person ska börja babbla om samma sak. Så efter ett tag gav jag upp och blev den där tysta personen som bara säger "mm" "håller med" "absolut" och skrattar och ler, sån blir jag jämt när jag är med en sån person, förmodligen för att min syster är en sån person och jag är liksom fostrad till att sitta snällt och vänta i bakgrunden.

I alla fall så tar ju nya vanor väldigt lång tid att bygga, jag menar, vi har haft våra dåliga vanor i kanske 20 år eller längre så de är ganska inkörda. Så varje gång man kommer av tåget är det bara att kämpa för att hoppa på igen, gå tillbaka till grunden, läsa på osv.

Jag måste hitta nya grönsaker. Allt som finns som fruset och är lätt att tina i micron vill jag ha. Helst skulle jag äta ärtor till allt men eftersom det innehåller mkt kolhydrater och till viss del går under protein så ska jag inte äta bara ärtor. Så jag försöker med div olika blandpåsar, men jag behöver hitta ännu flera sorter. Får försöka åka till en stor affär och kolla i deras frysdiskar efter inspiration. Enkelt är nödvändigt med kass rygg.

Ja, vi ska få läxa varje gång. Denna gång visste jag redan vad läxan skulle bli. Skriva ner vad vi äter under tre dagar varav en dag måste vara helgdag. Det känns lite tråkigt att det enda vi gjorde var att presentera oss och väga och mäta. Och vi har bara en timme men vägningen tar ju stor del av det. Så är inte riktigt nöjd. Känner mig bara en gnutta mer inspirerad idag än dagen innan mötet. Får väl se hur det utvecklar sig.

Sådär ja. Lade mig kl 00:05 eller nåt sånt och sov som en stock med undantag för kl.4 när jag gick på toa och kl.7 när N gick upp. Sen vaknade jag 10:40, förmodligen av att grannen spelade musik. Men han spelade nån slags kinesisk hissmusik, så det var ganska behagligt ändå.
Ja, jag har ett enormt sömnbehov just nu. Det kan vara medicinerna, det kan vara påfrestningen av smärtor, utmattning, stress, oro.
I vilket fall så tänker jag ta tag i detta när jag blivit frisk, ifall jag fortfarande har sömnbehov på 10-11 timmar per natt. Har man så stort sömnbehov och är frisk så har man för dålig sömnkvalitet och sömnkvalitet går att träna upp. Det går inte att byta ut djupsömn mot flera faser av lättsömn, vilket är precis vad man gör när man sover jättemkt. Ifall man är frisk vill säga. Då har man för lite djupsömn och sover istället längre tid, men man får inte mer djupsömn av det. Så man tjänar mkt på att träna upp sömnkvaliteten och få mera djupsömn.
I alla fall så mådde jag bra när jag vaknade. Jag gick upp och tog piller och satte på äggen. När de var färdiga gjorde jag gröten och åt frukost. Var färdig kl.12. Det är rekord för mig, jag brukar BÖRJA äta frukost två timmar efter jag vaknat, och det tar ett tag för mig att äta så ordentlig frukost. Kändes bra.
Sen halv två cyklade jag 30 min intervall.
Kände mig riktigt "on top". Härligt.

Beställde det där måltidsmåttet i alla fall.
Kan ju inte skada och jag hade råd med 249kr.
Står att det ska komma om en vecka. Tills dess fortsätter jag skriva ner vad jag äter, men jag räknar inte kalorier.
Tipsade mamma också måltidsmåttet och hon beställde också. Det är från henne jag ärvt en del av min ätstörning så jag tänkte att hon nog skulle ha nytta av att få lära sig hur stor en normal portion med. Glad att hon tyckte det lät bra.

Nojat mera om viktuppgången. Tänkte inte väga mig idag, men gjorde det ändå och den visade samma sak idag. Jag har läst att det tar 7-7500kcal underskott för att gå ner 1 kg, men 13000kcal överskott för att gå upp 1kg. Jag har knappast ätit 26000kcal överskott förra veckan. ^^ Ja, det är väl bara att försöka sluta noja och gå vidare.

Tröttheten håller på att ta ut mig. Kom i säng strax efter 1 i natt och somnade som en stock. Vaknade vid 3 igen. Gör alltid det eftersom jag dricker så mkt när jag tar kvällsmedicinerna. Men i natt kunde jag inte somna. Satte på ljudboken, men det gick inte. Så gick upp och kollade på Medium och blev uppe i två timmar. Tyvärr började grannen spela musik då vid kl.5. Han spelar inte så högt som min granne i Skåne som faktiskt spelade så att mina rutor skallrade och överröstade konversationer jag hade med mina vänner. Och det är inte överdrivet, jag har vittnen. Men inte gjorde hyresvärden nåt åt det trots att jag tjatade i två år. Jävla arslen.
Ja, i alla fall så spelar den här inte så högt utan han överröstar inte mina öronproppar. Men N vaknade ju förstås och klädde på sig och gick upp och bankade på. Vem spelar musik kl.fem på morgonen? Och det är inte första gången. Han öppnar aldrig, men han tystnar. Hur korkad är han? Händer det en gång att en granne kommer och bankar på borde man ju förstå att det är ganska korkat att göra det igen?
Ja, i alla fall så blev det då att jag sov till kl.12:20 fastän jag lagt mig kl.1 på natten.

Nu till det jag skulle komma fram till. Tröttheten. Håglösheten. Jag har suttit med frukost framför mig en timme utan att äta och kan inte säga varför. N sa igår att jag var "konstigt håglös", typ "borta". Jag känner mig inte alls närvarande, jag glömmer äta fastän jag har maten framför mig. Jag vet inte vad detta är symtom på. Stress? Depression? Utmattning?
Det värsta är ju att jag inte blir piggare om jag inte äter eller tränar. Snarare tvärtom. Jag vill inte förlora

Vet inte vad jag ska hitta på. Fortsätta försöka lägga mig skapligt tidigt och äta frukost tidigt och få i mig ordentliga måltider. Annars vet jag inte vad som kan hjälpa.

Jag undrar varför det alltid blir så att så fort jag ska äta och träna duktigt så slutar det med panik och tvärtom. Att öka grönsaker och minska kolhydrater och att cykla varje dag är ju inte stort. Varför reagerar jag med nån slags panik? För små förändringar? Är det ätstörningar? Äter jag för dåligt och kroppen reagerar mot näringsbristen?
Igår åt jag kräm till frukost. Ja, hade väl varit bra om det varit smörgås m ägg till det. Sen åt jag potatis, citronbitare, sås och grönsaker till lunch. 1 dl proteinpulver till mellanmål. Quornlasagne och grönsaker till middag. Men ändå blev jag jättehungrig vid kl.22. Varför?? Jag förstår inte. Jag avvaktade länge för att se om det var sug. När jag hade gallsten fick jag magkatarr och magkatarrsug kan kännas som hunger. Så jag väntade. Men blev bara hungriga och hungrigare. Och inte sugen, utan ren hunger. Varför? Vad var fel? Jag vet inte. Det blir alltid så. Om inte redan första dagen, så efter en vecka. Speciellt om jag samtidigt tränar.

Idag visade vågen +2kg.
Ni kan tro om jag deppade ihop.
Ja, jag har slarvat med maten, men det är inte så att jag ätit en chipspåse varje dag. Och jag har tränat hårdare än jag gjort på många månader. Så vadå +2kg? Det känns som att det inte kan vara enbart fett. Men utan fettmätaren kan jag inte kolla.

Grejen är den att jag har redan spräckt min maxvikt en gång och detta skulle innebära att jag spräcker den igen. 2002 vägde jag 110-115kg nånting. Vet inte exakt för jag vägde mig inte förrän efter jag hade gått ner och då vägde jag 105kg. Men nu spräckte jag den gränsen när jag gick upp till 117kg. Och nu har jag kanske spräckt den igen. Jag kan inte med det! Jag kan inte gå bakåt istället för framåt!

Så jag har suttit hela dagen och tänkt på vad jag ska göra med detta.
Inte gräva ner mig förstås.
Men sen då?`
Väga, mäta, räkna och skriva in funkar inte. Det blir ett enormt arbete eftersom de flesta varor saknas. Och sen har jag kalorier i hjärnan hela dagarna. Jag försöker igen och igen, men det får samma resultat. Jag gjorde det i måndags och tisdags och sen slutade veckan med att jag fick fem +. Sammanträffande? Jag vet inte. Men jag har försökt räkna kalorier ända sen 2004 när jag hade gått upp igen. Med samma resultat som i veckan.
Jag gillar ju verkligen dietistens idéer. Hon går på samma linje som jag velat gå på i flera år. Att hitta hur man kan leva långsiktigt, inte hur man kan leva för att gå ner och sen senare hitta på hur man ska leva för att hålla normalvikt.
Så varför har det inte funkat att följa det? En dålig ursäkt är ju det att jag inte tycker så mkt om grönsaker, och när halva tallriken är grönsaker så smakar maten ingenting, grönsakerna tar över. Ett tag slutade jag äta för jag hade ingen ork att stå och skala morötterna. Vilket är varför jag ville prova att räkna kalorier igen, men tror jag redan har lagt ner det nu.
Ett annat fel är väl att jag lagt av med min rediga frukost när jag börjat räkna kalorier igen. Ingen gröt med fullkornsmacka m ägg på. Det är ett stort problem för mig. Tröttheten. Den gör att jag inte orkar laga mat. Och vad händer när blodsockret sjunker? Jo, på kvällen blir det att äta massa godis och annat.

Jag tror jag måste försöka lägga mig tidigare på kvällarna. Nu lägger jag mig ca kl 3 på natten, vaknat kl.12, äter frukost kl.14, mat kl.19, frukt kl.21. Så trots att jag avskyr vårt nya sovrum måste jag försöka komma i säng vid 23-24 igen. Då sover jag till 8-9, äter frukost vid 9-10, lunch vid 13-14, middag vid 18-19, frukt vid 22. Mycket bättre.

Jag är så trött på att det är så många faktorer hela tiden. Hur jag än försöker lösa det så kommer nån ny faktor som jag inte tänkt på. Jag kan planera att äta enligt dietisten, och det låter jättebra, men så får jag ont i ryggen och kan inte laga riktig mat, eller jag blir jättetrött och orkar helt enkelt inte.

Nu babblar jag bara.
I vilket fall funderar jag nu istället för på att köpa Måltidsmåttet. http://www.maltidsmattet.se/
Efter alla år av hetsätning har jag fortfarande ingen aning om hur stor en normal portion är. Så kanske det vore en bra idé? Måltidsmåttet och i övrigt fortsätta köra enligt dietisten.
Eller är det bara ännu en idé?
Jag avvaktar nån dag i alla fall. Behöver få lite råd om ifall det är en bra idé och inte bara nåt jag kastar mig in i för att få en enkel lösning.

Varje gång jag börjar läsa en självhjälpsbok blir jag så inslukad och intresserad att jag kan läsa flera kapitel i taget. Vilket gör att man missar kanske själva idéen med boken, att stanna upp, reflektera och jobba. Eller så är det bra att läsa igenom hela boken först och sen börja om, precis som när man pluggar.
I alla fall har jag läst första delen i Let go! Bli fri från ditt kontrollbehov.

Målet är att lära sig:
- Kontrollera inifrån och ut istället för utifrån och in. Istället för att lägga kraft och energi på att kontrollera omvärlden och människor runt omkring dig så kontrollerar du ditt inre i form av känslor, tankar, tolkningar och fokus.
- Energiomfördela. Styr din upplevelse och din förmåga att hantera livets händelser istället för att försöka kontrollera dem.
- Kontrollera endast det som du kan kontrollera, endast det du har makt att styra över.
- Bli vän med kontrollen och ge dig själv vad du behöver för att på enklast möjliga sätt känna dig trygg och i kontroll.
- Söka din balans för att uppnå personlig kontrollreglering. Använda verktyg och träning för att både öka, minska och förändra ditt kontrollbehov.
- Göra dig och ditt liv mer levande genom mer närvaro och trygghet, oavsett yttre omständigheter, och fyllt med livsglädje och spontanitet.
- Göra det bästa av ditt liv just nu!

Ska bli intressant.

Kom kanske på varför jag har ont i knäna. Trots att jag har höjt stolen så är knäna i 90 grader eller mindre större delen av dagen. Ska prova att ha benen mera sträckta på dagarna och se om det hjälper.

1. Tallriksmodellen: Har bara gjort ett par dagar.

2. Matdagbok: Har bara gjort ett par dagar.

3. Två + i veckan: FEM jävla plus!!!

4. Ännu inte fått svar på om jag kan köra ren kur. Och gymgrossisten har inte fått in dieten än.

5. Veckans motion ser ut som följer:
Mån: Promenad 30 min
Tis: Promenad 30 min
Ons: Promenad 30 min
Tor: Intervall 30 min
Fre: Ledig
Lör: Styrketräning 30 min
Sön: Spurt 30 min

Styrkeövningarna blev lite annorlunda, men fick till sist ihop ett pass som var jätteroligt. Kanske ni inte fattar alls vad jag menar, men här är de iaf:
- Studsa sittandes på bollen
- Rulla höften på bollen
- Gång på bollen
- Sidorullning med bollen
- Sittande rotationer
- Bäckenböj
- Svankpress m boll
- Reverse curl m boll
- Höftlyft m boll
- Crunches på boll
- Balansera knästående på boll
- Fågelhunden på boll
- Rullande planka på boll
Gjorde 10-16 rep av varje (utom studsen). Vissa var riktigt jobbiga. Fick massa härlig träningsvärk i magen av crunches, men fick inte ont i ryggen. Men hoppas jag kommer kunna fortsätta. Så småningom kanske jag kommer kunna köra två varv.
Men den 17e ska jag till en ny sjukgymnast, så efter det får jag väl göra ett pass ihop med henne. Ska påpeka att jag gillar bollträning mycket och att jag gärna tränar ben, armar, axlar jämte stabiliseringsträningen om det går. Allting behöver väl inte förfalla bara för att ryggen är svag. Det tråkigaste jag vet är att få några få övningar att göra tre ggr om dagen som man inte ens blir svettig av. Jag behöver ett riktigt träningspass. Hoppas jag kan kommunicera bra med nya sjukgymnasten.

Intervall och spurt var jätteroligt. 30 min gick jättefort.
Det enda problemet är mina knän. Det gör ont att stå på knäna, det gör ont att resa sig från böjda knän. Och då menar jag riktigt riktigt ont. Niklas får ibland hjälpa mig upp för att avlasta smärtan. Vet inte riktigt varför det gör ont. Men det började efter jag varit stillasittande ett par månader. Kanske de har svårt med nya vikten. Har funderat på att lägga till knäböj, den bästa benövningen, men vet inte om den kommer vara bra eller dålig för knäna.

6. Har använt träningsdagboken jätteduktigt. Antal + kan nog härledas till att det varit många negativa känslor.

7. Precis redovisat mina punkter!


Nästa vecka är planen detsamma. Förutom ett tillägg. Jag har köpt boken Let go! Bli fri från ditt kontrollbehov av Emma Pihl. Har ju några andra böcker jag egentligen tänkt ta mig igenom först, men jag tror ändå jag tänker börja jobba med den nu. Så då tänker jag skriva här i bloggen medan jag går igenom den.

Motionsplanen för nästa vecka är:
Mån: Promenad
Tis: Styrka
Ons: Intervall
Tor: Promenad
Fre: Styrka
Lör: Ledig
Sön: Spurt

Dock är jag orolig för isen som kommit nu när det töat lite. N halkade förut när han varit i affären. Det var isgata men ingen sandning alls. Så lite orolig för promenaderna. Jag kan inte gå om jag halkar. Inte bara för att jag är rädd att göra mig illa, utan för att jag får ont i ryggen av att gå och spänna mig som man gör när det är halt. Har första viktgruppen med dietisten på torsdag så får se om det går att ta promenad på måndag, annars får jag cykla då istället.

Tycker faktiskt att motionen har gått bra den här veckan. Även om det inte blivit exakt som enligt schemat, men gör väl inget om man byter lite. Huvudsaken är att man kommer in i rutinen att göra nånting varje dag, vad det än är. Sen kan man öka på det.

Maten har det gått sämre med. Lever på smörgåsrån m smör eller färskost typ. Menmen. En sak i taget.
Det kändes väldigt skönt att inte ortopeden sa "Har du gått ner nåt?" eller nåt sånt den här gången. Han kändes istället mycket förstående över att det inte är så lätt att gå ner i vikt just nu. Tror det gjorde att jag kan släppa det där nu. Tänk att nånting en person säger en gång kan sätta såna griller i huvudet på en. Nojor gör inte att man gör ner lättare, snarare tvärtom.

Idag ska jag försöka få in en styrketräning. Har inte än bestämt vilka övningar jag vill ha, eller kan göra. Vill inte bara göra tråkiga övningar. Ligga på golvet och göra bäckenböj hundra ggr. DET är INTE kul. Men klart jag ska göra några bäckenböj. Men gärna lite övningar på bollen också. Vet inte om jag vågar ge mig på situps. Magövningar är min absoluta favorit för magen kan man plåga i all oändlighet men de tar liksom aldrig skada. Men eftersom jag får ont av att börja ryggen framåt så vet jag inte. Kanske kan prova ett par-tre stycken och se hur det känns imorgon. Situps på boll är kul. :) Men ryggresning vågar jag inte just nu. Inte när ryggen är så svag. Måste träna ryggens hjälpmuskler innan jag kan träna själva ryggen.

Här är i alla fall mina styrketräningsövningar:
- Bäckenböj
- Höftlyft m boll
- Svankpress m boll
- Sidorullning m boll
- Crunches m boll
- Gå på stället m boll
- Knästående på boll
- Reverse Curl m boll
- Studs på boll
- Fågelhunden på boll

Nu måste jag bara pumpa min boll. :P

30 min intervallcykling. Med 73% av min maxpuls. Hihi. Tycker det var skitbra.

Jag fick en röd, fluffig, mysig morgonrock i julklapp av mina föräldrar. Och jag har mer eller mindre suttit i den sen julafton. Jag försöker varje dag ta nya tag, men det går trögt. Jag har i alla fall bestämt att jag kan inte trappa ner medicinerna varje vecka, jag klarar tydligen inte av det psykiskt. Så jag tar vanlig dos ikväll och väntar ett tag innan jag provar att sänka igen.

När det gäller motionen råkade det bli:
Mån: Promenad
Tis: Promenad
Ons: Promenad

Idag var det meningen att jag skulle gå på promenad enligt schemat men det var varit snöstorm hela dagen och det är tillräckligt svårt att gå ut när det är plogat, sandat och man ser nånting. Dessutom skadar det ju inte att byta dagens promenad mot intervallträningen jag skulle gjort igår. Försökt förmå mig att kliva upp ur stolen, ta på mig träningskläderna och köra ett intervallpass, men fan vad tar emot! Har inte ens ätit frukost och jag vet inte ens varför. Det bara tar emot.

Men ska försöka stoppa nåt i munnen så jag orkar ett cyklingpass. Kom igen, Tess!!!!! Du är inte maktlös! Du kan förändra ditt liv till det bättre!

Det gick skapligt i två dar men sen blev abstinensen för stor. Jag kan inte sova, blir grinig, ännu tröttare och jävligt godissugen.
Känner ett ständigt behov att försvara mig. Ingen har nånsin anklagat mig, snarare sagt åt mig att sluta begära så mycket av mig själv, men jag känner ändå att jag måste försvara mig.
Jag menar, hur svårt kan det vara? Hoppa upp på den jävla cykeln i 30 min två ggr om dagen. Äta halva tallriken grönsaker, låt godis och snacks vara förutom lite två ggr i veckan. Hur svårt kan det vara???
Men det är svårt, det är skitsvårt. Jag kämpar och kämpar men jag är ständigt nära gråten för jag är så slut. Jag vill verkligen gå ner i vikt, för min skull, för ryggens skull, för min framtids skull. Hur svårt kan det vara??? Jag borde ha varit en bra bit på vägen nu, trots mediciner. Men jag är inte det. Jag har svår fetma, och det plågar min kropp.

Om jag ska bli av med all morfin och byta ut mot citodon eller nåt så kommer det ta 2 månader. 2 månader! Och om jag då är opererad är det dags att trappa ner det andra med 2 månader till för ep-medicinen och 1 månad för citodonet, så jag har flera månader framför mig av ständig jävla abstinens. Ett halvår av abstinens??? Hur ska jag kunna gå ner i vikt då?
Jag kämpar varje minut av varje dag, men jag vill bara skita i det för det känns som att det inte går. Och jag känner mig värdelös för att det inte går.

Kanske bra att dietistgruppen börjar nästa vecka. Jag vet inte hur jag ska gå vidare.

Var till färdtjänstutredaren. Ett medborgarkontor är lustigt. Vet inte riktigt vad de höll på med det. Fanns en jobbcoach, ett rum för polisen, ett par folk som pratade med olika invandrare. Och ingen verkade veta att de hade bokat en färdtjänstutredning idag, men en karl erbjöd sig frivilligt i alla fall. Men han var trevlig och sympatisk. Han tror inte att det kommer bli några problem att få färdtjänst. Skönt att veta att jag kommer ha möjligheten att boka färdtjänst. Man får ju ha det för att åka och handla eller gå på bio. Kanske Niklas inte blir glad att vi åker var för sig, men bättre det än att vi inte gör nånting alls?
Jag gav mina föräldrar ett påhittat presentkort på utställningen av terrakotta samt en middag. Utställningen pågår bara till 20e februari. Men om jag får färdtjänst så kommer jag kunna genomföra det oavsett hur ryggen mår. :) Ta med rullen så jag har nåt att sitta på under utställningen. Restaurangen är väldigt trång, men förhoppningsvis kan vi få en plats i mitten.
Hoppas jag får färdtjänst utan problem!!

Igår åt jag för 1836 kcal och motionerade 144 kcal.
Missade lunchen igår och frukosten idag, så blivit lite obalans i blodsockret två dar i rad. Därför blev det igår ett plus fastän jag ville spara det. Tycker inte om att ta plus på måndagar. Blir stressad och tänker att plussen kommer ta slut för fort.
Idag har det redan blivit en 30 min promenad, dvs 144 kcal. :) Och idag är det styrketräningsdag dessutom.

Efter lite diskussion ser nu mitt träningsschema ut så här. :)
Mån: Promenad 30 min
Tis: Styrketräning
Ons: Intervallträning 45 min
Tor: Promenad 30 min
Fre: Styrketräning
Lör: Ledig
Sön: Spurtträning 45 min
Hoppas jag kan följa det den här veckan!

Sådärdå. Nu ska jag berätta om ortopeden.

Det första jag tänker på är att jag inte känner igen karln. Haha. Jag har ju träffat honom förut, men ansiktet ser inte ett dugg bekant ut. Lustigt.

Sen var jag beredd på att bli inkastad i diskussionen om steloperation på en gång. Men nej... han betedde sig som om vi aldrig setts. Gick igenom min historia igen och frågade saker jag redan berättat. Sen började han prata om att göra om samma operation som jag redan gjort. Så jag sa "Men förra gången sa du att du trodde på steloperation?" varpå han svarar "Gjorde jag? Jag måste kolla igen på bilderna och se varför jag lutade åt det" och så satte han sig vid datorn igen. Eh? Han minns inte ens vad han sa sist?

Sen kollar vi på bilderna och han visar de senaste bilderna och han säger att det är svårt att se vad som är gammalt diskbråck och vad som är nytt. Jag säger för tredje gången "Ni kan väl jämföra de nya bilderna med de som togs efter operationen så syns väl vad som är nytt?". Och han svarar "Aha, de bilderna har jag inte kollat på". Inte kollat på???!!! De har haft de bilderna sen i juni men inte brytt sig om att kolla på dem???
Så efter det bestämde han att han behöver ha ett nytt möte med röntgenläkaren och de andra så de kan jämföra bilderna ihop och komma fram till vad som behövs.

Sen det sista han säger är att det är ju inte säkert att det blir en operation. Här sitter han och pratar om att ifall det är nytt diskbråck vill han nog göra om samma operation igen. Ifall det är gammalt diskbråck behövs det nog en steloperation av 2-3 kotor. (3 kotor förresten? Fy fan. Mitt i ländryggen. DET kommer ge rejäl rörelseinskränkning för mig). Så fick aldrig reda på vilket scenario det skulle vara som ev. skulle leda till att det inte blev en operation.

Ett stort skäl till steloperation är tydligen ryggsmärta, och jag har knappt haft någon ryggsmärta de här åren, utan det har nästan uteslutande suttit i benen. Så jag var tvungen att ta upp att jag faktiskt inte haft ryggsmärtor förrän de senaste månaderna och att det inte går att avgöra om det har med diskbråcken att göra eller med det faktum att jag suttit helt stilla och inte kunnat träna på nio jävla månader.

Ja, det fanns ju ingen anledning att ställa alla frågor om olika slags operationer idag, men han ska ringa nästa vecka efter deras möte och så får jag se vad de kommer fram till.

Konstigt att jag inte känner förtroende för de där människorna? När jag måste tala om för dem hur de ska göra sitt jobb?

Men när jag berättade om att jag fått remiss hos dietist, men att de har fått så många remisser att de inte kan ge individuell hjälp utan att man bara får gå på föreläsningar sa han att han gärna skickar en remiss till överviktskliniken. Vet inte hur lång väntetid de har där, men säkert 1-2år. I vilket fall skadar det ju aldrig. Har jag gått ner på egen hand, så är ju det bra, annars får jag chans att gå dit.

Jag ska skriva sen om vad ortopeden sa. Ni kommer inte tro det.

Men nu ska jag bara skriva att det är nu en vecka sen jag sänkte dagsdosen med oxycontinet. Jag känner nu ingen abstinens längre, och även om jag känt av smärtorna något mera så tänker jag nu sänka nattdosen också. Det bästa är egentligen om man känner av dem lagom mycket, dvs att man känner att man får ont när man gör något fel så man kan sluta, eller märker när man måste vila osv. Har inte riktigt orkat leva så, när man dras med smärtor i flera år så blir man väldigt smärtkänslig och ibland så vill man bara ta en jävla massa knark och slippa ha ont i ett par veckor. Annars orkar man inte.

För några veckor sedan hade jag ovanligt svåra smärtor i ryggen. Men nu sen ett par veckor tillbaka har ryggen varit mycket bättre. Jag skrev ju att jag ju har vilat och inte farit iväg på en massa möten hela tiden. MEN nu har jag kommit på vad som också hände för ett par veckor sen. Jag fick hit MIN SÄNG! Istället för att trängas i en 140-säng har vi nu en dubbelsäng. Så det finns gott om utrymme, och eftersom sängen är två madrasser istället för en hel stor så guppar inte min säng så mkt när N vänder sig, plus att det blir inte det där typiska att våra tyngder tillsammans tynger ner sängen så man ligger som i en sluttning ner mot mitten. DET tror jag är den allra största anledningen till att min rygg är bättre.

Ja, och så kom jag att tänka på en sak med träningen. Vardagsmotionen var enligt tidningen att gå i trappor istället för att ta hissen osv, det gamla vanliga, och det skulle bli 30 min tillsammans. Så jag tänkte att istället för att byta ut det mot cykling så ska jag helt enkelt ta en promenad på 30 min.

Nu ser mitt schema ut så här:
Mån: Promenad 30 min
Tis: Styrketräning
Ons: Intervallträning
Tor: Promenad 30 min
Fre: Styrketräning
Lör: Intervallträning
Sön: Spurtträning

Ev. att jag byter lite och tar en dag helt ledig. Men jag provar så här i veckan. Om jag hittar min boll förstås..... annars blir det svårt att träna styrka. Då får jag nog cykla lite och sen göra de få övningar jag kan göra utan boll. När mina hantlar dyker upp ska jag börja träna axlar och armar igen, tills dess får det bli mest ryggstabilisering.

Blev så ångestig igår (som jag tror jag lyckades förmedla) så jag tog 1,5mg xanor (lugnande). Jag har tidigare tagit 0,75mg utan effekt så jag drog till med två st. Men oj, jag totaldäckade. Sov som en stock, förutom en gång när jag vaknade (jag vaknar alltid efter 1-3 timmar därför att det går åt så mkt dricka att skölja ner kvällsmedicinerna så jag måste alltid gå på toa minst en gång) och då var jag snurrig och knepig i huvudet. Men jag var lugn. :P Tror dock inte jag vågar ta någon inför mötet, som jag hade tänkt. Inte så länge som jag fortsätter vara snurrig. Men jag tar med så jag känner mig trygg där i stora väntehallen. Brukar börja gråta efter mötena, pga alla spänningar som släpper efteråt, vare sig mötet har gått bra eller dåligt. Hittills har Niklas följt med men nu ska jag ju sitta där ensam och vänta på taxin.

Idag känner jag mig lite bakis i skallen, men har ingen ångest. Jag är nervös, men ingen ångest. Jag har inte bett N att följa med denna gång, därför att jag kommer hålla tillbaka känslorna om han är där och jag vill att ortopeden verkligen ska förstå mig denna gång. Inte för att jag skäms för att gråta inför N, men för att jag skäms för att gråta inför främlingar och då vill jag inte ha vittnen.

Idag har jag börjat med "nya livet". Det var en känsla som jag hade imorse. Att livet kommer fortsätta även efter jag träffat ortopeden i eftermiddag. Alla kör ju på med sina nyårslöften nu. Jag ger inga nyårslöften, för ingen håller ju sina nyårslöften. Men jag ska köra vidare på samma spår som tidigare. Har skrivit ner de viktigaste punkterna:

1. Äta enligt tallriksmodellen (funderar på att börja äta enligt "vanliga" tallriksmodellen istället för "tjockismodellen" eftersom jag har lite svårt att följa att halva tallriken ska vara grönsaker. Så gott är det inte, och är det inte gott så är det svårt att följa.

2. Skriva matdagbok.

3. Två plus (+) i veckan då jag får äta något utöver vanlig mat.

4. Om läkaren tycker det är okej ska jag köra en kur med pulver i fyra veckor.

5. Träna. Jag tycker det är tråkigt att köra samma sak dag efter dag. Och jag har svårt att göra samma sak två ggr per dag. Eller tre som man ska ibland av sjukgymnasterna. När jag köpte mina vinterskor fick jag två nummer av iFORM på köpet (lustigt, jag vet). Där hade de en tre veckorsplan för träning. Varje vecka ser ut så här:
Mån: Ledig
Tis: Styrketräning
Ons: Intervallträning
Tor: Vardagsmotion
Fre: Styrketräning
Lör: Vardagsmotion
Sön: Spurtträning

Intervallträningen 45 min:
10 min uppvärmning på låg intensitet. 4 x 2 min mycket intensiv träning då pulsen är över 90% av din maxpuls. Mellan seten tar du 2 min aktiv paus = 2 min intensiv, 2 min lugn 4ggr. Efteråt 20 min lätt till moderat intensitet.
Spurtträning 45 min:
10 min uppvärmning på låg intensitet. 10 x ½ min mycket intensiv träning. Ta 2 min aktiv paus mellan seten = ½ min intensiv, 2 min lugn 10ggr. Efteråt 10 min träning med låg intensivitet.

Det står att man kan springa, cykla, simma eller åka skidor. För mig blir det förstås cykla. Och eftersom jag inte kan göra vardagsmotion får jag göra om veckoschemat. Styrketräningen kan jag ju inte heller göra enligt deras schema givetvis, men jag tänkte att jag då istället gör mina övningar på boll och lätta övningar på golvet.

Så mitt schema är:
Mån: Ledig
Tis: Styrketräning
Ons: Intervallträning
Tor: Spurtträning
Fre: Styrketräning
Lör: Intervallträning
Sön: Spurtträning

Vad tycker ni?
Jag vet förstås inte än hur det kommer gå. Vet inte om jag kan cykla på 90% av maxpuls pga ryggen. Alla rörelser måste vara kontrollerade för ryggens skull och det är inte säkert att jag kan klara det på 90% av maxpulsen. Tveksamt också att jag klarar av att hålla 90% i hela två min. Men jag tänkte att om jag kör järnet så mkt som jag både orkar och kan göra kontrollerat så duger det utmärkt. :)

Efter operationen kommer jag ju inte kunna fortsätta med det. Minns inte nu vad det stod, men vet att det är ganska lång period då man endast får promenera. Så var det efter förra operationen med, men då var det bara två veckor. Första gången jag promenerade efter förra operationen så orkade jag bara gå fem minuter, sen var jag helt slut i hela kroppen. Hoppas bara att snön är borta, för det är så otroligt svårt att gå i snön, och är det svårt nu kommer det vara smått omöjligt efter operationen.

6. Använda min nya kalender där jag skriver träning, mina plus (+), vikt-midjemått-fett%, dagens sinnesstämning (-5 = mycket ledsen, orolig, deppig. 0 = neutral. +5 = mycket glad, uppspelt, lycklig.

7. Avstämma varje måndag med om jag har följt de fem punkterna.

---

Imorgon ska jag till medborgarkontoret för att prata med någon utredare om färdtjänst. Man har rätt till färdtjänst om man inte kan köra sin bil eller utnyttja kollektivtrafiken i minst tre mån. För mig har det ju varit snart nio månader. Även om jag just nu är mindre stel och har lättare att röra mig och faktiskt kan åka t-bana ibland, även om det är mycket påfrestande och besvärligt, så kommer jag bli mycket sämre efter operationen och då vill jag ha detta färdigt så jag kan åka färdtjänst och inte bara sitta här helt isolerad. Men det är dyrt så jag kommer inte utnyttja det om jag slipper.

Men nu ska jag till ortopeden! Håll tummarna!

Imorgon ska jag till ortopeden.
Igår tänkte jag inte speciellt mycket på det och då kändes det okej.
Men idag var jag så illa tvungen att skriva ner vad jag ska fråga honom om. Utan lista får man ju inte veta alla viktiga detaljer. Men det slutade med att jag satt fastnaglad av ångest igen. Det är som att när ångesten kommer så blir jag rädd för att röra mig, jag sitter bara still och försöker inte tänka. Det funkar ju inte speciellt bra, men det tar ganska lång tid innan jag kan ta in vad det är som händer. Så vad kan hjälpa? Att skriva av sig, att se in i ångesten istället för att ignorera den. Att röra på sig rent fysiskt. Att göra nånting, vad som helst som inte är att sitta still och bara koncentrera sig på att ignorera ångesten.

Det är så länge sen jag först skrev om det, men problemet försvinner ju inte. Jag är LIVRÄDD för att gå till ortopeden. Såklart kommer ingenting hända imorgon, förutom att jag kommer få mer ångest av att prata om operation. Det finns många rädslor när det gäller operation, 1 narkosen, 2 kirurgen, 3 rehab. Häromnånting hade jag lite kort kontakt me en kvinna som ska få en steloperation. Och hon var så lugn och hade accepterat det på en gång. Varför måste jag ha så mycket ångest över det då? Jag är rädd att narkos ska gå fel, jag är fet, det är inte säkert med narkos då. Kirurgen är bara en människa, människor gör fel. Titt som tätt hör man att om operationer som gått fel och vi pratar om min ryggrad. Min ryggrad binder ihop benen med överkroppen. Om något går helt åt skogen fel kanske jag blir förlamad. Rehab - med det menar jag att det är omöjligt att veta hur det blir efteråt. Denna operationen gör inte allting bra igen, det gör det annorlunda. Får väl skriva allt som ortopeden säger (ska försöka att anteckna), men som jag uppfattat det hittills är målet att bli så smärtfri som möjligt och minska chanserna att detta ska hända igen. Om man får två diskbråck på samma disk så är det väldigt stor chans att man får det igen.

Det är otäckt. Mycket otäckt. Hela mitt liv i andra människors händer, och när de går hem på kvällen kommer de inte ha en tanke på mig, så liten inverkan gör jag på deras liv, och så har de hela mitt framtida liv i händerna.

Så.. Nu har jag skrivit av mig.