Vila

"Vad är det du hela tiden blir tillsagd. EN SAK I TAGET!!!"

Jag är inte så bra på att göra som jag blir tillsagd. :P

Jag sa till min sjukgymnast att jag hör av mig när jag mår bättre. Nu har jag inga möten bokade på flera veckor. Ska bara se om försäkringskassan tänker fortsätta ge mig pengar så kan jag ta det lugnt sen. Min förra handläggare hade inte skrivit att jag bara hade ett vikariat så den nya handläggaren trodde att jag hade ett jobb att gå tillbaka till. Hoppas inte de tänker börja bråka ang. det. Man har rätt att fortsätta få pengar efter ett vikariat om man skulle ha fortsatt jobba. Får se, har inte fått något svar från min nya handläggare då hon gick på semester direkt efter jag förtydligat för henne.

Tankar om allt möjligt

Rygg
Jag gick inte till vårdcentralen igår för jag var så himla trött. Sen ringde sjukgymnasten och ställde in imorgon så det var skönt. Hoppas jag kommer bli piggare när medicinerna går ur kroppen. Om inte annat så blir jag väl piggare ju mer jag går ner i vikt.

Idag tog jag mig i alla fall iväg till ortopeden för återbesök. Det är alltid en jäkla pärs. Tar en timme att ta sig dit och så är de alltid minst en timme försenade, så man får avsätta fyra timmar för ett besök på 20 min. Var rätt grinig när jag väl fick komma in och fick känslan av att han tyckte jag borde varit gladare och mer positiv över mina framsteg, men det skiter jag i. De borde göra nåt åt sina kassa rutiner tycker jag. Ortopeden är det sista stället där patienterna ska tvingas vänta 1,5 timme extra på sitt besök med tanke på vilka smärtor de har.

Han tyckte i alla fall att det verkar ha gått bra och att det är positivt att nerven är mycket mindre retad. Han sjukskrev mig augusti ut och skickar en remiss till en ryggrehabklinik. Där har de läkare, socionom, kiropraktor, naprapat, sjukgymnast, friskvårdare och psykolog som arbetar ihop. De säger bara nej om de inte tror att de kan hjälpa patienten så han tror de kommer ta emot mig. En rehabperiod brukar vara i tre månader så kan räkna med november ut då. Det känns skönt, har varit orolig för att han ska tycka att jag ska börja jobba nu så som de gjorde nere i Lund. Då kommer jag också hinna gå en stor del av den första behandlingen på Överviktscentrum tror jag. Det är inte bestämt vilken inriktning som passar mig bäst och den som är längst är kbt som är en gång i veckan i 14 veckor. Som sjuksköterska kan man inte gå ifrån en gång i veckan, det är helt omöjligt. Så får se hur det blir, annars får man gå på enskild behandling från början och då är det ju lättare att sätta tider. Det är dumt för en arbetsgivare borde stötta alla anställda som vill förbättra sin hälsa anser jag.

Jag pratade inte med honom om att gå hos sjukgymnast medan jag väntar på rehab. Han har ansvaret över mig tills rehab svarar, men vi kommer inte ses eller höras så länge jag inte skulle bli dålig. Så egentligen är jag mellan två stolar, som vanligt, och då tänker jag själv känna efter hur jag vill göra.

Relationer
När jag växte upp var alla avundssjuka på min syster. De tyckte deras syskon var så tråkiga och min syster var så cool. Nu är det jag som är avundssjuk på deras syskon, för deras syskon är normala och trevliga. Deras syskon har inte försökt stjäla deras pojkvänner, vänner, stulit från och manipulerat dem, utnyttjat dem, "lånat" pengar som de aldrig tänkt betala tillbaka... Ja, jag kunde skriva en hel roman om saken. Jag förlät och förlät år efter år för jag trodde jag var tvungen. Men nu finns det ingen återvändo och ingen förlåtelse kvar. Och jag bryr mig inte, verkligen inte. Det är en konstig känsla. Jag är färdig med det där. Jag är inte intresserad längre. Vissa tycker att det är sorgligt, men det är egentligen inte mitt val. Om man beter sig som ett svin år efter år så kommer folk tröttna till sist. Känns som att ett smärtsamt kapitel av mitt liv är avslutat och nu vet jag bättre än att utsätta mig för någon som faktiskt inte vill mig väl.

Mat
Jag analyserar allt jag lagar, kanske lite väl mycket. Idag gjorde jag paj (mmm, piiie!) med quorn, tomat, purjo, sockerärtor, ruccola. Halva fyllningen är grönsaker. Hur gör man då med grönsakerna? Lägger jag upp halva tallriken med grönsaker då så blir det ju för lite protein. Men vet inte om det är tillräckligt med grönsaker för att det ska vara tillåtet att bara ta paj. Klurigt. ^^ Men gott i alla fall!

Motion
Promenad 30 min.

Crappy crap

Vaknade kl.05:40 imorse och hade sån jävla abstinens. Försökte ligga kvar men till sist fick jag ge upp och ta morgonmedicinen. Fem timmars sömn är väldigt lite för nån som måste dras med smärtor och stelhet och måste kämpa genom enkla sysslor.
Blö.

Igår

Mina inlägg är rätt svamliga just nu känns det som. Men jag har mycket på gång och jag vill gärna berätta om de olika delar av vården och hur de fungerar.

Ett stort problem för mig de senaste 3,5 åren är att smärtan ändras hela tiden. När jag tror jag har koll på den och hur jag ska hantera den och vet när jag ska röra på mig och när jag ska vila, så får jag ont på nåt annat ställe, på nåt annat sätt och plötsligt ändras hela schemat med rörelse och vila. Så är det hela tiden och nu också. Jag har ju inte varit ute sen i måndags eftersom nån pajade hissarna, så jag har varit lite rastlös. Men eftersom jag var så inställd på att jag ville promenera så blev jag både lite sur och samtidigt såg det som en ursäkt att göra ingenting. Till skillnad från förra veckan så har ryggen blivit bättre av att vila två dar. Imorse var det inte alls samma smärta längre och jag kunde vända mig utan att det gjorde ont. Däremot är kraften fortfarande förminskad när jag sovit eller vilat, ryggen orkar liksom inte hålla upp mig även om jag spänner magen allt jag kan så jag måste hålla mig i när jag går och i varje steg är det nära att jag faller ihop.

I förrgår sänkte jag gabapentinet från 4 tabletter till 3 och jävlar vad jag mådde knepigt på kvällen. Låg nog i sängen 2 timmar innan krypet i kroppen lugnade ner sig. Sänkte sen oxycontinet till 5 mg. Det började krypa i mig även igår kväll men jag hoppade upp på motionscykeln (läs: kravlade mig upp) och cyklade en timme (!!) och det hjälpte ett tag.

Passade även på att väga mig: 120,5 kg. Har gått ner 0,5kg! :) Heja mig!

Oh Yeah!

Nån snorunge har petat bort hissknappen på bottenvåningen så hissarna har varit avstängda i två dar. Så otroligt irriterande. Ska jag gå ut på promenad så är det bara att gå ner och upp igen för det vore att verkligen ta i för mig. Och med tanke på att det stinker piss i trapphuset så tackar jag nej till det. Får väl vara glad att vi inte flyttade upp till åttonde våningen som min sambo ville. Eller att denna lägenhet låg på elfte våningen...

Som motion idag har jag istället diskat. Klart det inte sätter igång flåset, men det blir en hel del träning för ryggen att stå och spänna sig och göra olika rörelser med överkroppen. Försökte behålla svanken så jag inte skulle bråka allt för mycket med ländryggen.

Min smärtläkare ringde. Han var glad att jag klarat av att göra sänkningarna. Jag ska fortsätta trappa ner opiaterna, men jag får inte ta bort dem helt. Och jag ska gå ner ett steg till med gabapentinet, men får inte ta bort dem heller. Gabapentin är en epilepsi-medicin så den påverkar hjärnan och om man slutar med dem fort kan man bli lite tokig. Så jag måste trappa ner låååångsamt på slutet. Jag är så glad över att jag kan tänka igen och jag kan läsa igen. Jag kommer ihåg saker helt plötsligt. Jag vill bli av med allt NU!

När det gäller maten har jag eftersökt ett sätt att hålla koll, men utan att räkna kalorier. Så nu idag har jag börjat med en lista där jag helt enkelt kryssar i ifall jag följer planen eller om jag skippat frukost eller ätit smörgåsar till middag. Eller ½ liter glass. ;) Får se om det känns bra.
Sen så har jag märkt att jag är hungrig på kvällarna så har lagt till en skiva bröd till kvällsmaten. Man får äta 2 skivor per dag (med max 1 skiva ost sammanlagt) men jag har inte ätit nån alls eftersom bröd innehåller mycket kalorier. Jag älskar kvällsmat för jag älskar frukost och kvällsmat är lite som en minifrukost så det kan bli något att se fram emot när jag är trött på alla grönsaker. Dietisten i måndags sa att vissa av oss kommer bli hungriga när vi minskar kaloriintaget men att "det blir så". Men i papprena vi fick står det att om man känner sig mycket hungrig kan man äta en extra brödskiva utöver de 2, eller ta mera pasta, potatis och ris.

Apropå grönsaker så fick jag hem färsk vitkål som är mycket grönare än den vita man är van vid sist jag beställde mat. Och den är så god! Jag kryddade den och hade på lite olja och vinäger som när jag gör vanlig vitkålssallad, men jag kramade den inte utan rörde bara om. Blev otroligt gott, hade säkert 1½ skopa grönsaker till middagen idag. Hoppas få tag i mer färsk under sommaren.

Humpidumpi

Det var en jobbig helg. Jag stressade upp mig nåt enormt över allting jag "måste" göra. Mat, motion, blogg, mediciner, möten, gå upp tidigt osv osv. När jag får ont i käkarna vet jag att det är hög tid att lugna ner sig lite. Måstena försvinner inte, men jag behöver inte tänka på dem hela tiden. Så jag måste ta mera pauser och bara vara. I vanliga fall skulle jag stänga ner allt och sitta i soffan och pyssla, men eftersom jag bara kan sitta framför datorn pga ryggen så blir det att datorn är på hela tiden.

En sak som känns väldigt positivt är hur "lite" mediciner jag tar nu. Dessa har jag tagit bort eller sänkt:
Diklofenak - 0
Gabapentin - 2400mg -> 1600mg
Oxycontin - 40mg -> 10mg
Inolaxol - 0
Omeprazol - 40mg -> 20mg
Sen har jag några till, men antal tabletter har verkligen minskat.

Igår var jag på Överviktscentrum igen. Det var en trist dietist som höll i föreläsningen. Hon borde filma sig själv och se hur hon tappar tråden varannan minut och inte kan svara rakt ut på frågor. Så det var två riktigt sega timmar, och i slutändan var kontentan bara "ät fibrer, använd tallriksmodellen eller minska-vikt-modellen samt ät regelbundet under dagen".
Menmen, det är bara att le och se glad ut.
Jag har skrivit upp en måltidsordning som jag ska försöka hålla mig till.
Frukost:
- Gröt, 1 msk sylt, mjölk
- 1-2 ägg m. kaviar
- ev 1 frukt

Mellanmål:
- ev 1 frukt

Lunch:
- enligt måltidsmåtten

Mellanmål:
- 1 frukt

Middag:
- enligt måltidsmåtten

Kvällsmat:
- ev 1 frukt

Nästa vecka fortsätter föreläsningarna med att handla om fett, kolhydrater och utrymmet. Så till den planeringen kommer utrymmet komma, men det är väl som den förra dietisten sa att man får äta något extra för 350kcal per vecka. Hur mycket kladdkaka får man för det? :P

Jag har nu gått en vecka utan kryckor och det gör ont ungefär överallt. Men jag kämpar på. Om jag inte går varje dag så gör det mer ont, men det blir ändå så att jag missar det vissa dar för det är så svårt att gå emot smärtan. Ju mer spänd jag blir i axlar och skuldror desto mer huvudvärk får jag. Men jag kan inte gå på massage än så jag försöker stretcha och mjuka upp så bra jag kan.

Lite av varje

På alla kroppens celler finns det mottagare. Mediciner fungerar så att de består av signalsubstanser som passar i en viss sort av mottagare. Signalsubstanserna antingen tas upp av eller blockerar mottagaren mot t.ex. smärtsignaler. Men kroppen är finurlig så att när mottagarna är blockerade en längre period, tex om man har långvarig smärta så skapar den nya mottagare på cellerna. Då fungerar inte medicinen lika bra längre och man höjer dosen och så blir det en ond cirkel. Sen när man slutar med medicinen har man extra mycket mottagare på sina celler vilket gör att cellerna kan ta emot extra mycket t.ex. smärtsignaler. Och det är varför jag kommer få ont av att sluta med mina opiater.

Jag ska även sänka mina ep-mediciner. Han sa att det kommer blir svårt för mig att gå ner i vikt annars och han var inte förvånad över att jag gått upp 8kg på två veckor när jag började med dem. Det var ganska skönt att bli trodd för en gångs skull. Eller, väldigt skönt.

Sen så fördubblade han dosen antidepressiva. Jag tar en gammal sort som man inte brukar använda så ofta längre och i mkt lägre dos än när man tar dem mot depression. Men han tror det kan hjälpa mig under nedtrappningarna, plus att man blir trött av dem så jag ska ta dem på kvällen för att bli mera groggy under natten.

I natt gick det väl skapligt. Sov sju timmar, vaknade en gång. När jag skulle kliva upp hade jag väldigt ont i höften och sidan av ryggen på den sidan jag legat på. Men han gav mig lite tips på hur jag ska göra för att komma upp. Han sa att ryggen är lite långsam så jag får helt "enkelt" ta det extremt långsamt själv så att den hinner med. Bara att vända sig gör skitont, så jag måste hela tiden spänna magen och ta pauser mellan de olika stegen. Provade det igår efter eftermiddagsvilen och imorse. Det är svårt, men det är lättare med hans instruktioner i alla fall.

Idag var det dags för läkarbesök på Överviktscentrum. Träffade en ung trevlig kvinnlig läkare. Hon var lätt att prata med och sympatisk. Jag ska nu gå fyra föreläsningar och sen träffa henne igen. Men tyvärr infaller en av dem när jag ska åka till Dalarna med föräldrarna, så då skjuts allting upp. Det är synd för så fort jag träffat läkaren får jag påbörja behandlingen. Om det dröjer tills en grupp startar om jag nu ska gå i grupp så får jag träffa en handledare enskilt. Jag är så sugen på att börja NU!
Och så var det det där med blodproverna... Mitt blodsocker låg för högt. Så hon ska skicka remiss till min vårdcentral och då får jag ta ett nytt blodprov. Är det också för högt så får jag diagnosen diabetes typ 2. Men eftersom det är precis begynnande diabetes så bör det inte vara några problem att slippa mediciner med viktnedgång och motion.

Jag fattar hela grejen med att man får skylla sig själv samtidigt som att jag inte direkt har valt detta. Jag har upprepade gånger sökt hjälp för att gå ner i vikt och jag har betalt för vikttjänster och provat typ allt. Det här kommer bli svårt. Det tar nog aldrig slut. Allt skit ska jag få innan jag dör. Jag känner folk som varit mer överviktiga och längre tid än jag varit, men de har inte fått diabetes. Ja, det är bara att fortsätta kämpa som jag fått göra hela livet.

Tänkte på en annan sak, angående mina socialfobiska drag. Jag har inte alls tänkt på det när jag ska ut på promenad eller när jag ska åka taxi. Idag när jag skulle träffa en ny läkare var jag inte nervös fastän jag träffade ett pucko igår. Det är säkert för att jag varit ute mer på sistone. Det är nog vanligt att man börjar noja när man är isolerad. Fast jag känner mig inte redo att gå på fest eller något liknande. Främst för att jag känner mig stor som ett hus och ful.

Motion igår:
ca 60 min promenad UTAN kryckor

Motion idag:
ca 10 min promenad
20 min motionscykel

Grönsaker:
Morötter

Glömde grönsaker både igår och och idag kväll. Jag värmde  raggmunk och är inte van vid att ha grönsaker till det. Men man har ju inte byggt upp sina vanor under 15 år för att det ska vara lätt att ändra dem.

Jag känner mig mer beredd på att ändra vanor och beteenden nu tror jag. Det är ett hårt jobb och det är inte speciellt kul, men man måste göra det för det finns inga genvägar. Jag ser mitt mål framför mig och jag ska nå dit oavsett vad för skit tanten i himlen kastar på mig.

Full rulle

Idag var jag först på smärtmottagningen och sen på psykmottagningen. Det som mötet på smärtmottagningen inspirerade tog mötet på psykmottagningen bort. Läkaren på smärtmottagningen pratade om förhållningssätt, strategier mot smärtan och vilka medicinändringar vi ska göra. Kände mig väldigt inspirerad. Han lyckades nå fram till personen som finns under alla mediciner, jag log när jag gick därifrån.

Jaha, och så mötet med psyk. Läkaren var rätt sympatilös. Märktes att han inte förstod att jag varit vaken sen tidigt och var jättetrött av att ha varit på sjukhuset. Han sa att det "är ingen mening med vanlig terapi eftersom man måste dra ur dig allting" och sen "då kan ju jag lika gärna gå eftersom du inte har några frågor" och det lät inte speciellt trevligt. Sen så var han inte nöjd med att min smärtläkare höjt mina antidepressiva (som höjdes för att hjälpa till med den nattliga smärtan och abstinensen som jag kommer ha i sommar). Han verkade inte heller tycka att jag var motiverad därför att jag hade ställt in vårt möte två ggr. Så han hade inga som helst sympatier eller intresse över att veta hur jag tvingats leva i över ett år.

Bara bevis på hur svårt det är att samordna vården. Suck. Och alla vill att jag ska gå i grupper. Smärtläkaren vill ha smärtgrupp, psyk vill att jag ska gå i dbt light-grupp. Men jag sätter min behandling på överviktscentrum först och främst. Den är allt för mig.

Det viktigaste jag ska ta med mig från idag är smärtläkarens order om att jag måste hitta en balans, inte köra stenhårt på de bra dagarna och helt ge upp på de dåliga dagarna. Så det ska vara mitt motto framöver. Påminn mig gärna. ^^

Grönsaker:
Gurka
Rädisor
Sockerärtor

Sluta deppa, börja steppa

Tog ingen oxynorm igår, men sov ändå sju timmar, vaknade bara en gång. Sju timmar är för lite för mig, men bättre än 3-4 timmar. Sen helt otroligt nog var inte ryggen lika kass idag som igår. Den var stel därför att jag valde att sova på samma sida hela natten för jag hade fått en hel del ischias i andra sidan igår, så sidan som jag sov på är lite knepig idag.

Sen så hade jag ett litet samtal med mig själv. Jag sa att jag skulle gå enligt "reglerna" på Överviktscentrum, men sen så såg jag bara helheten ändå! Jag ska BARA koncentrera mig på att äta grönsaker. Spela roll om jag äter ett par glassar för mycket i veckan, det problemet ska jag ta itu med senare. Så nu blir bara redovisning på mina grönsaker. Idag tog jag fram ett gammalt vitkålshuvud från kylen, klyvde det, hyvlade, kramade och kryddade till mina piroger till lunchen. Det kändes bra, kände mig väldigt duktig.

Sen fick jag för mig att ge mig på att sätta upp rullgardiner. Det är väl inte så komplicerat i vanliga fall men att stå på en pall och skruva högst upp på fönstret är inte så lätt när man opererades för två veckor sen. ^^ Jag passade på när min sambo inte var hemma för jag visste att han skulle misstycka. :P Det gick rätt bra förutom att träet jag skruvade i började spricka så jag fick avbryta... gggrrr.. Det är så sjukt varmt i vårt vardagsrum så behöver verkligen stänga solen ute. Det är två stooora fönster så gardinerna räcker inte. Men nu tog jag ett gammalt överkast och hängde upp i mitten och det hindrar ju i alla fall att solen ligger på mig hela dagen även om det fortfarande blir varmt i rummet. Igår kväll var det 13 grader ute och 28 inomhus (och mätaren sitter i köket som är ett par grader svalare än vardagsrummet). Men jag är nöjd att jag tog initiativ istället för att bara sitta i mitt hörn och deppa som jag gjorde förra veckan!

Grönsaker:
Vitkålssallad
Sallad
Gurka
Rädisor
Sockerärtor
Purjolök

Hit och dit

Ryggen blev bättre och abstinensen blev bättre, så jag fortsatte enligt planerna och sänkte opiaterna med ytterligare 5mg igår. Vilket resulterade att jag inte kom upp ur sängen imorse. Tänker er att ni är galet kissnödiga när ni vaknar, men det gör så ont i ryggen att ni inte hittar nåt sätt som fungerar att resa sig på. Snacka om panik.

Sen tog det många timmar innan smärtan lättade. Men jag tog en liten promenad runt vårt hus och ett till och det mjukade upp stelheten till 90%. Fast efter eftermiddagsvilen så var det nästan lika svårt att komma upp som i morse. Förstår mig inte på det där. När jag lägger mig gör det ont, fast ont som när man kört stenhårt hela dagen och är helt slut och så lägger man sig och musklerna blir toklyckliga över att få slappna av. Tycker att det sen borde gå lättare att röra sig istället för svårare.

Jag och min sambo har börjat spela igen. Vi hade ett uppehåll på kanske 2 mån. Men jag kände att jag behövde nåt att göra. Klart jag hellre skulle vilja skriva, teckna eller plugga men min hjärna är liksom inte ifatt än. Den är fortfarande fluff. Och ännu mer så i den här värmen (ja, jag dricker jättemkt). Vill bara ha nåt att göra om dagarna som gör att jag mår bättre och spelet gör det. Och det är lite så att om jag börjar spela så kan inte min sambo låta bli och tvärtom. ^^

Idag har jag även nojat över hur det ska gå med maten i veckan. Hade jag vetat att mina föräldrar inte skulle komma hade jag beställt mat, men trodde ju vi skulle åka och storhandla. Jag kan bara få hemkörning tis-tors. Och om min sambo jobbar kväll så går det inte för jag kan inte packa upp. Så nu kan jag beställa till onsdag och då måste jag ha 6 måltider klara. Men min sambo är som vanligt väldigt stöttande och rar så han påminde mig om att jag har raggmunk och pannkaka i frysen. Sen så har jag också några finska piroger (usch, vad det inte var gott med köpta piroger, måste nog be mormor fixa några åt mig). Förutom det har jag några skivor fullkornsbröd så jag kan göra varma mackor och några konserver soppa. Så jag klarar mig!

Berg- och dalbana

Tror jag hamnat i en nedåt-svacka igen. Läkaren sa ju att det skulle gå upp och ner hela tiden, men inte exakt vad som gick upp och ner, om det var smärtan eller om det var hela mitt välbefinnande. Men just nu är det INTE bra.

I förrgår lade jag mig kl.ett, vaknade först kl.tre, sen kl.fem. Sen var det omöjligt att somna om igen. var varm, illamående och kände mig sjuk. Det kändes för tidigt för att ta morgonmedicinen, men när klockan närmade sig halv sju tänkte jag ändå ta den och då såg jag att jag hade glömt ta den igår kväll. Duh. Inte konstigt jag mådde dåligt.

Sen gick jag inte och lade mig för jag hade så ont i höften. Det är många som är så rädda för mediciner och speciellt smärtstillande. De förstår inte vilken björntjänst man gör sig om man inte stillar sin smärta. Ta t.ex. ryggskott, om man inte smärtstillar sig kan man inte röra sig ordentligt och man spänner sig vilket gör att man får mer ont. Och olika kroniska smärtstillstånd är så påfrestande för kroppen att smärtnerverna skadas av all substans som skickas genom dem hela hela tiden, så man kan bli helt överkänslig mot smärta. Så ta hand om er smärta precis som ni skulle tagit hand om eran diabetes med insulin!

Igår kväll tog jag 10mg oxynorm (snabbverkande opiat) för höften fortsatte göra ont och jag ville bara sova. Jäklar vad den slog! Blev så snurrig och så fort jag somnade började jag drömma om nån häxa. vaknade till och slet tag i min sambo som fick vakna lite häftigt och började svamla om nån häxa. Ehm. Ja. Nästa gång får det nog räcka med 5mg. :P Har nog vant mig av med dem mer än jag trodde. Men sov som en stock tills nån började hamra i morse. Tog några timmar innan jag slutade vara groggy på morgonen med.

Men ryggen gjorde jätteont när jag vaknade, kom knappt upp ur sängen. Kan vara en kombination av olika saker, men ska försöka vara lite snällare och mer tålmodig mot den. Och vila, jag hatar verkligen att gå och lägga mig mitt på dagen så det är så svårt att vila den.

Mina föräldrar har haft dåligt samvete för att de inte varit så aktiva i mitt liv så de ville komma upp i helgen och "hjälpa till". Min sambo fick fnatt först, han vill inte ha nån hjälp. Men vi har pratat om saken och det är okej om de hjälper mig med saker som har med mig att göra. Visserligen pratar de massor om att städa och vi behöver inte hjälp med att dammsuga, det kan faktiskt min sambo göra. Däremot vill jag få upp lite rullgardiner för det är smällhett just nu, få hjälp att kolla igenom kartonger (t.ex. så ligger mina kökskartonger längst in, längst bak), men mest sånt som vi inte kan göra själva, som åka och panta våra 40 kassar med pant, slänga skräp och gärna åka och storhandla för det är så dyrt att beställa hem matvaror hela tiden. Men det känns stressigt att de kommer för de är som sagt inte aktiva i mitt liv så de förstår inte exakt hur långsamt mitt liv är. För att de inte ska börja röja järnet här hemma så måste jag vara aktiv och se till så de inte gör för mycket eller börjar greja med saker de inte har nåt med att göra.

Jag är också lite ledsen. Saknar min kisse, saknar mina vänner, saknar min hund, saknar min farmor. Abstinensen jag haft senaste två dagarna och smärtan som kom igår har nog påverkat mig också. Efter 3,5 år av kronisk smärta så har jag (och förmodligen skulle ingen ha) en reserv att hantera dåliga dagar. Eftersom idag känns likadant så känns det som att resten av veckan kommer gå åt skogen. Jag hamnar ner i djupet på en gång och kan liksom inte bry mig om jag vad äter, orkar inte gå ut osv. Men det kanske betyder att jag fortfarande är deprimerad helt enkelt. Nästa vecka ska jag ha det där mötet på psykomottagningen som jag skjutit upp två ggr. Träffa både sjuksköterskan som höll i min utredning och en läkare.

Ugh

Idag när jag vaknade var jag helt ur gängorna. Minns inte när vi lade oss, men tror det kanske var lite för sent. Tror jag sov gott i alla fall, tog en oxynorm och kände inte av så mycket smärta förrän imorse när jag vaknade och hade ont i ryggen. Men huvudet var som fluff och tungt. Bestämde mig för att vila idag, har varit iväg med t-bana och buss tre dar i rad, det är ganska tufft. Dessutom kommer mina föräldrar i helgen och hälsar på och då kommer vi säkert åka iväg och göra saker. Såret är lite irriterat med, jag ser det på förbandet, längst upp och längst ner är det fläckar. Men det har inte läckt mer vätska i alla fall.

Tror jag har börjat få lite abstinens nu med. Är nere i 25 mg/dag nu. Får se om det lättar, då kanske jag går ner till 20mg, annars får jag avvakta med nästa sänkning. Men jag är så glad, så glad att jag kommit ner i 25mg, innan fick jag jätteont i höften bara jag sänkte till 35. Trodde inte att höftsmärtan berodde på diskbråcket, men det gjorde den tydligen.

Vartefter dagen fortlev blev jag mer stressad och fick mer ont i huvudet. Lite som att en migrän var på gång. (Nu har jag fått upplevt svår gallsten, migrän, nervsmärtor, ryggskott. Vad är kvar? Cancersmärta?)

På eftermiddagen gick jag ner till kiosken och köpte lite glass. Sen satt jag i fläkten och åt glass och drack massa vatten. Det hjälpte lite.

Säg den glädjen som varar

Igår kväll började såret plötsligt vätska massor, jag kände hur det var blött på morgonrocken. Då hade hela bandaget blivit fullt med vätska och det rann utanför. Ringde avdelningen och de sa att jag skulle ringa en närakut. Så gjorde det, men de hade inga tider kvar så fick en idag istället. N fick tejpa fast näsdukar runt bandaget så det fanns något som kunde suga upp vätskan.

Fick träffa en korkad läkare, men han sa i alla fall att det inte såg ut att vara infekterat och tog en sårodling. Sen lade en sjuksyrra om det. Av nån anledning tycks inflammatorisk vätska ha samlats innanför och när det inte fick plats längre trycktes det ut. Förhoppningsvis kommer det inte bli några mer problem med det.

I övrigt känns det bra, rör mig lättare och lättare vartefter såret läker och smärtorna fortsätter minska. Har ju dragit ner på opiatdosen på morgonen med så har minskat från 40mg/dag till 30mg. Målet är att inte ta några opiater alls.

Det blev ju pizza i fredags eftersom utflykten drog ut på tiden och vi var jättehungriga. Men vi hade redan bestämt att vi skulle ha lördagsmys och ja, jag vill väl helt enkelt inte skippa det.

Lördag
Frukost:
1/4 pizza
Lunch:
1/4 pizza
Middag:
Stora pommes, vegeschnitzel, bearnaisesås (pulver utan fett), sallad, gurka, rädisor, sockerärtor
1 bit kladdkaka med grädde
Kvällsmat:
Pommes med bea
1 bit kladdkaka med grädde

Inte så stolt över det. Första portionen blev perfekt, men det var så jäkla gott så kunde inte låta bli att äta pommesen som var kvar sen. MEN första portionen var som sagt perfekt upplagd. Sen är jag lite fundersam med hur man gör när man bakar. Man kanske skulle fixa mindre formar så man kan göra bara en bit kaka. Jag har svårt att ha kakor i frysen och lyckas låta bli dem. Däremot är det bättre att baka något som godis, det är åtminstone näring i det till skillnad från godis och läsk som bara är helt tomma kalorier.
Valde även att vila hela dagen eftersom jag varit iväg så länge dagen innan.

Idag hann jag inte äta frukost därför att närakuten vägrade ge mig sjukresa och det tar lång tid för mig att ta mig till t-banan. Så återigen befann jag mig med lågt blodsocker och jättehungrig på vägen hem. Skulle köpa lite jordgubbar och frukt på Lidl och då köpte jag minibaguetter och åt det till lunch. Lite lustig lunch, men sån är hungern, den vill ha snabba kolhydrater. Min sambo var ganska trött och hade ingen lust att laga mat. Han är inte van att laga mat varje dag, så jag tänkte jag skulle "let him of the hook" för idag. Jag har en hel del lätta rätter i frysen fortfarande plus en del soppor i konserver.

Söndag
Lunch:
Tre minibaguetter med lätta, 1 bit kladdkaka.
Mellanmål:
Persika, te.
Middag:
Champinjonsoppa, 3 minibaguetter

Träning:
Tur till närakuten, ca 40-45 min promenad.

Jag hade dåligt samvete över såret. Tänkte att det var min utflykt som gjorde att det bildades inflammatorisk vätska. Men som N sa, de sa att jag får göra precis vad som helst så länge som det inte gör ont. Och det har jag följt. I så fall har jag fått fel instruktioner.

Freaky friday

Blev inte riktigt som det var tänkt idag.

Frukost:
Ugnspannkaka med sylt och lite grädde.

Middag:
½ pizza med bearnaise

Träning:
4 (!!) timmars utflykt

Jag ville prova att åka t-bana och åka och köpa en hårddisk eftersom min kraschade. Men så hade min sambo glömt åka och hämta min laddare så tänkte att vi hämtar den på vägen. Men hade helt missbedömt hur lång tid det skulle ta. T-bana, buss, buss, t-bana, t-bana, t-bana, t-bana. Fyra timmar. Visst, det gick över förväntningarna bra ändå med tanke på att innan hade jag knappt kunna åka på 1 timmes utflykt och inte genom t-bana och buss. Nu fick jag lite ischias i vänsterbenet, men inte jättemycket. Men såret blev ännu mer irriterat.

Imorgon får jag kanske nöja mig med att gå runt huset. Och så får man hoppas att hissarna vill fungera för det var ju trapporna som bråkade med såret från början. En sak jag är stolt över är att jag fått bra kontakt med de nedre inre magmusklerna, så bra att jag kan gå och spänna dem medans jag går.

I övrigt går jag på ren viljestyrka just nu. Jag vill mer än nåt annat få en hälsosam kropp, mindre vikt och starkare muskler. Så trots att sötsug har skrikit i kroppen och jag har inte har haft lust att gå ut och gå, så har jag gjort det ändå. Sen räcker viljan bara delvis, för om det räckte att bara vilja så hade vi ju alla lyckats nu. Men det är där jag hoppas behandlingen på Överviktscentrum ska komma in, hjälpa mig att få verktyg med hur man handskas i svåra situationer. Det är ju lätt att gå ner i vikt och börja träna när allt är bra, men det brukar ju inte vara så länge. Det är att veta hur man ska bete sig och tänka vid stress, förändringar osv som man behöver. Plus att det är motiverande att gå på möten och prata med andra som försöker göra samma sak.


Fullt ös medvetslös

Först lite rapportering.

 

Frukost:

2 fullkornstunnbröd med lätta och randig kaviar

1 glas yoghurt

 

Lunch:

Palsternacka, rotselleri, morot, potatis, paprika, lök

1 schnitzel med ostfyllning

 

Mellanmål:

Päron

 

Middag:

Ugnspannkaka med sylt, lite grädde och jordgubbar

 

Träning:

55 min promenad (!!) inkl 4 våningars spiraltrapp med kryckor (!!)

 

Ja, efter vi varit ute och gått i 45 min så funkade inte hissarna. Och vi har två st så de borde fungera oftare än de gör. Eftersom man måste vänta på att nån som befinner sig på en våning där en hiss är får för sig att åka ner innan de börjar fungera igen när de gör sådär så kände jag att jag kunde inte stå där och vänta efter en 45 mins promenad. Att bara stå rakt upp och ner är det allra värsta, även om jag kan hänga lite på kryckorna. Så det blev att ta sig upp för den smala spiraltrappen med kryckorna i fyra jävla våningar. Jag var så arg och sur.

Och nu efteråt har såret gjort ont hela kvällen. Blir mkt mer drag i huden när man går i trappor än när man går på plan mark.

 

Men ska jag försöka bortse från det som verkligen fått mig att känna att jag inte kan bo kvar i det här ghettot, så kunde jag inte gå 45 min innan operationen, speciellt inte utan att få hemsk ischias. :)

 

Jag måste sluta med opiaterna säger de, så i måndags drog jag ner 5mg (minsta dosen man kan dra ner) på kvällen. Har inte haft så mycket abstinens än så det har varit skönt.

 

Hoppas saker fortsätter gå i rätt riktning.


Opererad

Nu är det gjort!

Året jag gått och väntat på operationen var mycket värre än när det till sist var dags.  Tog lugnande nätterna innan för att få sova för det är inte bra för ångest att inte få sova. Sen fick jag en rejäl tablett på sjukhuset, men inte innan jag hann få ångest över att det tog sån lång tid. Sen gick det ganska bra bara jag inte var ensam. Operationspersonalen var bra och istället för att salen var nere i en bunker så hade den fönster så man låg och kollade på himlen. Nåt jag tycker alla operationsavdelningar borde ta vara på.

 

Operationen gick bra säger min läkare. Bråcket hade faktiskt gått tillbaka en del och när jag tänker efter kunde jag väl röra mig lite lättare.

 

Ischiasnerven i vänsterbenet blev ordentligt retad under operationen, men det verkar lätta för varje dag. I högerbenet blir nerven irriterad om jag rör mig mycket eller sitter/ligger i nåt visst läge. Men jag inbillar mig att det är lite bättre.

 

Det har regnat i två dar så jag har cyklat istället för promenader. Lyckades med 2 min i förrgår och 10 min igår. Men idag var det uppehåll så jag gick ut. Det var så skönt så gick längre än jag tänkt och blev 25 min. Gick både på asfalt, grus, uppför en slänt och en trappa. Hardcore på en gång! Typiskt mig.

Men det gick bra. Det var jobbigt för skuldrorna och benen mest, inte så mycket för ryggen.

 

Sen blev det lunch och vila.

 

Fick en diabetes-varning på sjukhuset. De flesta har högt blodsocker vid operation pga smärtor och stress, men för att veta säkert är det bra att kolla upp det. Har redan fått remiss från Överviktscentrum att ta en massa blodsocker så kommer få det kollat där. Jag har varit väldigt trött på sistone och det kan kanske förklaras med  stress och smärtor, men skulle också kunna förklaras med högt blodsocker. Så får se vad proverna visar.

Jag är skitskraj för diabetes. Nu är jag ännu mer motiverad att gå ner i vikt. Jag tänker inte få diabetes. Aldrig.

 

När jag var på Överviktscentrum sist fick jag en lapp där jag skulle skriva upp goda och behöver förbättras-vanor.

Goda vanor:

Äter frukost nästan varje dag.

Äter 1-3 frukter per dag.

Dragit ner på mat med socker.

 

Vanor som behöver ändras:

Mer grönsaker.

Bara en portion/måltid.

Tänka på brödintaget.

Dra ner på glass, godis, choklad, snacks.

 

Sen fick jag välja EN vana att börja arbeta med.

Självklart vill man ju välja alla, men det är väl därför man alltid misslyckas.

Så jag valde det med grönsaker därför att det hade jag tänkt mycket på och det är nog det svåraste. Sen har man ju de andra i bakhuvudet ändå.

Innan op hade jag ingen ork, men jag beställde mat och då beställde jag div grönsaker. Sjuksköterskan jag fick träffa på Överviktscentrum tyckte jag skulle sluta bry mig om alla idéer man fått höra hela livet om att sallad, gurka och tomat är dåliga grönsaker och att man inte får äta ärtor och majs för att de innehåller för mycket kolhydrater, och bara äta de grönsaker som jag gillar och går vikten ner så räcker det ju så. Jag gillar verkligen grönsallad och jag har ofta i sockerärtor, champinjoner och paprika, så det blir ju lite mer än "vattengrönsakerna". Och fetaost förstås, det är ju en grönsak med!

Så det ska jag köra på nu.

 

Tänkte jag skulle rapportera lite mat och träning och sen ser man om vikten går ner eller inte.

 

Träning:

Mån - Cykla 2 min

Tis - Cykla 10 min

Ons - Promenad 25 min

 

Mat:

Frukost: 2 fullkornstunnbröd med lätta och randig kaviar

Lunch: 3 potatisar med fiskgratäng, 1/2 gul paprika

Mellanmål: 1 fullkornstunnbröd med lätta och randig kaviar

Middag: Palsternacka, rotselleri, morot, potatis, paprika, lök, 1 schnitzel med ostfyllning.

 

Känner mig grymt duktig :)


Inskriven

Jag överlevde. ^^
Men det var jobbigt. Höll på att börja gråta några ggr. Men sjuksköterskan, sjukgymnasten och narkosläkaren var jättetrevliga. Lite skeptisk mot ortopeden, som var någon jag aldrig träffat förut. Men det är ju lite svårt när det inte är han som ska operera mig och han inte är helt insatt i mitt ärende. Han dikterade om mig medan jag satt där och han satt och stirrade på datorn när han gjorde det, tills han sa "hon är överviktig" då han tittade på mig och liksom flinade. Vet inte riktigt vad han menade med det. Lite pinsamt också att jag var tvungen att ta av mig byxorna och hade ett par rosa boxerstring i spets på mig pga att det är tvättdag snart. Haha. Men han var iaf väldigt positiv till operationen, så även om han bara läst igenom min journal och kollat bilderna en kortare stund så känns det ju bra att han också tror på den. Sa att jag oroar mig för att bli sämre och han sa att det vore otroligt om jag skulle bli det. Sen visade han mig i detalj hur man gör när man opererar, vilket jag ville veta.

Kände mig duktig som sa till både sjuksköterskan, ortopeden och narkosläkaren om hur orolig jag är och panikångesten sist. Ortopeden var väl inte jätteintresserad för det är tydligen narkosläkarens "problem". Men narkosläkaren var väldigt sympatisk och lovade att när jag kommer till avdelningen kl.6:30 så ska jag få en "bra tablett" på en gång. Narkosläkaren var heller inte speciellt orolig att söva mig trots min övervikt, så det kändes ju med bra.

Det är en innan mig som ska göra lite större ryggoperation, så jag blir förmodligen inte opererad förrän framåt lunch, men ska ändå vara där kl.6:30 ifall den personen uteblir eller inte kan opereras.
De sa att det skulle ta 4-5 timmar idag men det tog bara 2,5 innan jag var klar. Men då kom en sjuksköterska och sa att "det hade bestämts" att det skulle tas ett EKG på mig. Jag var så trött och orolig att det höll på att få mig att ge upp för tårarna. Men hon hävdade att det vara för säkerhets skull, så jag får väl försöka tro på det.

Var hemma igen vid 12 efter att ha fått den mest galna taxichaufför hittills. Nästan så man undrar om han gick på nåt för han pratade för sig själv, vinglade över fil-linjerna så han höll på att köra in i bilar, åkte fel, låg i fel fil och kastade sig ut osv. Men jag kom hem iaf. Nu har jag sovit några timmar och när jag vaknade hade jag missat ett samtal från ett dolt nummer. Tänkte direkt att det var från sjukhuset och de hade upptäckt något som var fel och jag kan inte opereras. Så ringde dit och frågade för det räcker med att jag oroar mig för operationen, behöver inte oroa mig för att den inte ska bli av också. :P Hon sa att ingen ringt, så det ska väl vara lugnt.

Men måste säga att det känns nog så tryggt som det kan på den avdelningen.

Op

Jag försöker tänka på när jag 2005 opererades för gallsten. Jag grät en del därför att jag blev akutinlagd och hade blivit felbehandlad i 2,5 år, så det blev en chock när de slutade säga 'magkatarr' och plötsligt sa att det var gallsten och jag måste opereras omgående.
Men jag låg och hoppades att jag skulle hinna bli opererad innan jag hann få ett nytt gallstensanfall. Anfallen var otroligt plågsamma. Det var som om nån vred om tarmarna på mig och jag fick inte behålla nån mat utan bara låg på badrumsgolvet med fruktansvärda magkramper och grät. Anfallen varade i tolv timmar per gång.
Så när de väckte mig kl. sju och sa att jag måste duscha för det var dags så hoppade jag upp ur sängen och rusade till duschen, jätteglad. Minns ingenting om förberedelserna, när de sätter nål och söver en. Minns lite om uppvaket, det var okej, mådde lite illa och fick några sprutor. Blev glad när jag kände igen tjejerna från min avd som hämtade mig.

Den upplevelsen var helt tvärtemot den 2009, då jag var fullständigt livrädd, hade massor med ångest och fick panikångestattack när de körde ner mig till op. Uppvaket var hemskt, jag hade ångest och försökte hela tiden kämpa mot groggigheten.

Så totalt olika upplevelser.

Skillnaden är att jag är sjuksköterska nu. Jag vet hur farligt det är att operera sig, vet hur många saker som kan gå fel. Och jag står inte ut med att inte vara den som håller koll på allting, att istället vara den som inte får veta nånting, utan bara ska ligga och hoppas att de andra vet vad de gör. Som sjuksköterska litar jag på att mina kollegor gör allt rätt när jag lämnar över mina patienter och går hem för dagen. Men som patient litar jag inte på någon.

-1,5kg

Hade ju inte tänkt väga mig på ett tag, men N har slutat med shaksen och frågar mig då och då om jag vill ha en smörgås när han tar sig en. Eftersom jag älskar smörgås så har jag svårt att säga nej. Därför bestämde jag mig för att väga mig, även om jag egentligen hade tänkt vänta till torsdag. Men i alla fall har jag gått ner 1,5 kg på 1,5 vecka. Det är ju jättebra! Detta utan att röra på mig nånting alls, har inte ens orkat gå utanför dörren eftersom jag är så ledsen. Skulle jag orka motivera mig att cykla och promenera skulle jag nog gå ner mer, men det är ju ändå lagom som det är nu. Nu vet jag i alla fall att det funkar och ska försöka vänta några veckor innan jag väger mig igen.
Klart jag skulle vilja gå ner mer än åtta kg till operationen. Inte för att åtta inte är bra utan för att åtta betyder 110kg, vilket fortfarande känns för mkt när det gäller riskerna med operationen.

Apropå det så fick jag ett brev från sjukhuset idag. Var rädd att det skulle vara att de fått återbud och bokat in mig ännu tidigare till operation, men det var från Smärtmottagningen. Det var som jag misstänkte, det beror på vem som skickar remissen ifall man får tid där eller ej. När min vårdcentralläkare skickade remiss fick jag bara ett nej utan förklaring, nu fick jag tid den 29:e april. Vet inte vad läkaren skrev heller. Kanske han inte var tillräckligt tydlig. Kanske ortopeden har nära samarbete med Smärtmottagningen. Bra i alla fall att jag redan har en kontakt då om operationen inte hjälper.



Jag ställde in läkarbesök och sjukgymnast för jag orkar ingenting om jag ska ta mig igenom det här. Min läkare ringde och tydligen hade Smärtmottagningen gett honom tips om vad vi ska göra med mina mediciner och det var därför han ville träffas. De vill sänka mina opiater... förstås. Jag sa att eftersom jag ska opereras om 1,5 månad så orkar jag inte hålla på att krångla med abstinens just nu. Min läkare höll med eftersom jag kommer behöva extra mediciner runt operationen så var det onödigt att hålla på och sänka nu. Så det var skönt. Han är bra min vårdcentralläkare. Han sa att han tyckte det var jobbigt att han varit borta flera månader, att jag hamnat mellan stolarna då. Inte ofta man hör en läkare säga något sånt. Jag försökte ju höra av mig till den som skulle ta hand om hans patienter, men fick ingen respons alls från den gubben. Är kanske meningslöst att gå till smärtmottagningen innan operationen, ska ringa och höra om vi ska skjuta på det. Undrar varför de tycker jag ska sänka opiaterna. Eller, varför förstår jag, men vad har de tänkt att jag ska klara mig med istället?

Forts

Ja, jag ska opereras den 20:e maj. Fick en sån fruktansvärd ångest när jag fick brevet. Hade nästan hoppats att det skulle dröja längre tid. Blev helt fastnaglad i stolen och bara satt med pappret i handen och stirrade framför mig. N undrade vad det var och sen började jag storgråta. Tyvärr kommer jag inte hinna få någon terapeut innan dess så vet inte riktigt vad jag ska göra med rädslan. Eventuellt kanske jag kan prova att skriva ner igen och igen och igen vad jag är rädd för och varför osv. Inte säker på om det heller kommer hjälpa i slutändan. När de kommer för att rulla ner mig och jag ligger och blir stucken i och allt folk går runt i operationssalen och pratar över huvudet på mig. Svårt att tro att jag inte kommer få panik då också.

Tidigare inlägg
RSS 2.0