På alla kroppens celler finns det mottagare. Mediciner fungerar så att de består av signalsubstanser som passar i en viss sort av mottagare. Signalsubstanserna antingen tas upp av eller blockerar mottagaren mot t.ex. smärtsignaler. Men kroppen är finurlig så att när mottagarna är blockerade en längre period, tex om man har långvarig smärta så skapar den nya mottagare på cellerna. Då fungerar inte medicinen lika bra längre och man höjer dosen och så blir det en ond cirkel. Sen när man slutar med medicinen har man extra mycket mottagare på sina celler vilket gör att cellerna kan ta emot extra mycket t.ex. smärtsignaler. Och det är varför jag kommer få ont av att sluta med mina opiater.

Jag ska även sänka mina ep-mediciner. Han sa att det kommer blir svårt för mig att gå ner i vikt annars och han var inte förvånad över att jag gått upp 8kg på två veckor när jag började med dem. Det var ganska skönt att bli trodd för en gångs skull. Eller, väldigt skönt.

Sen så fördubblade han dosen antidepressiva. Jag tar en gammal sort som man inte brukar använda så ofta längre och i mkt lägre dos än när man tar dem mot depression. Men han tror det kan hjälpa mig under nedtrappningarna, plus att man blir trött av dem så jag ska ta dem på kvällen för att bli mera groggy under natten.

I natt gick det väl skapligt. Sov sju timmar, vaknade en gång. När jag skulle kliva upp hade jag väldigt ont i höften och sidan av ryggen på den sidan jag legat på. Men han gav mig lite tips på hur jag ska göra för att komma upp. Han sa att ryggen är lite långsam så jag får helt "enkelt" ta det extremt långsamt själv så att den hinner med. Bara att vända sig gör skitont, så jag måste hela tiden spänna magen och ta pauser mellan de olika stegen. Provade det igår efter eftermiddagsvilen och imorse. Det är svårt, men det är lättare med hans instruktioner i alla fall.

Idag var det dags för läkarbesök på Överviktscentrum. Träffade en ung trevlig kvinnlig läkare. Hon var lätt att prata med och sympatisk. Jag ska nu gå fyra föreläsningar och sen träffa henne igen. Men tyvärr infaller en av dem när jag ska åka till Dalarna med föräldrarna, så då skjuts allting upp. Det är synd för så fort jag träffat läkaren får jag påbörja behandlingen. Om det dröjer tills en grupp startar om jag nu ska gå i grupp så får jag träffa en handledare enskilt. Jag är så sugen på att börja NU!
Och så var det det där med blodproverna... Mitt blodsocker låg för högt. Så hon ska skicka remiss till min vårdcentral och då får jag ta ett nytt blodprov. Är det också för högt så får jag diagnosen diabetes typ 2. Men eftersom det är precis begynnande diabetes så bör det inte vara några problem att slippa mediciner med viktnedgång och motion.

Jag fattar hela grejen med att man får skylla sig själv samtidigt som att jag inte direkt har valt detta. Jag har upprepade gånger sökt hjälp för att gå ner i vikt och jag har betalt för vikttjänster och provat typ allt. Det här kommer bli svårt. Det tar nog aldrig slut. Allt skit ska jag få innan jag dör. Jag känner folk som varit mer överviktiga och längre tid än jag varit, men de har inte fått diabetes. Ja, det är bara att fortsätta kämpa som jag fått göra hela livet.

Tänkte på en annan sak, angående mina socialfobiska drag. Jag har inte alls tänkt på det när jag ska ut på promenad eller när jag ska åka taxi. Idag när jag skulle träffa en ny läkare var jag inte nervös fastän jag träffade ett pucko igår. Det är säkert för att jag varit ute mer på sistone. Det är nog vanligt att man börjar noja när man är isolerad. Fast jag känner mig inte redo att gå på fest eller något liknande. Främst för att jag känner mig stor som ett hus och ful.

Motion igår:
ca 60 min promenad UTAN kryckor

Motion idag:
ca 10 min promenad
20 min motionscykel

Grönsaker:
Morötter

Glömde grönsaker både igår och och idag kväll. Jag värmde  raggmunk och är inte van vid att ha grönsaker till det. Men man har ju inte byggt upp sina vanor under 15 år för att det ska vara lätt att ändra dem.

Jag känner mig mer beredd på att ändra vanor och beteenden nu tror jag. Det är ett hårt jobb och det är inte speciellt kul, men man måste göra det för det finns inga genvägar. Jag ser mitt mål framför mig och jag ska nå dit oavsett vad för skit tanten i himlen kastar på mig.