Så trött jag blev av den antidepressiva igår kväll. Somnade så fort jag lagt mig och sov som en stock i sju timmar. Hur skönt som helst. Har fortfarande huvudvärk så avvaktar några dar och ser om detta hjälper, annars kommer jag överväga att börja med en kapsel epilepsimedicin igen. Men de antidepressiva ger inte i närheten lika svåra biverkningar som ep-medicinen så hoppas jag kan undvika det.

Förstår inte hur jag kunde tro att mina vänner skulle bli arga på mig om jag inte orkar åka. De som stöttat mig genom allt. Så dum jag var. <3

Ännu en sömnlös natt. Först trodde jag att jag bara var stressad och jagade upp mig själv, men det känns inte som det. Ikväll tänker jag ta en antidepressiv igen. Jag vill inte, men jag mår verkligen inte bra. Fortsätter jag må så här så blir det ingen resa, jag är helt skakig, yr och har huvudvärk hela tiden.

Jag har sovit dåligt i några nätter och nu har jag sån hemsk huvudvärk. Försöker bryta den och hoppas den inte utvecklas till migrän. När det gör ont att titta brukar inte vara ett gott tecken.

Jag känner mig stressad för jag bestämde mig för att åka hem till min hemstad. Jag vill jättegärna träffa mina vänner och deras barn, men det är otroligt jobbigt att sova hemma hos mina föräldrar. Jag har inget emot att träffa dem, men att sova i huset är bara jobbigt. Det är så att jag börjar ångra mig även om jag skulle känna mig som världens sämsta vän om jag inte åkte. När jag hade min 30-årsfest så sov jag på ett hotell tillhörande mammas jobb, men det har jag inte råd att göra i en hel vecka.

Blörk.

Pappa ringde idag för att kolla läget. Han frågar alltid om jag gått ner i vikt, om jag går långpromenad varje dag, om jag packat upp mina grejer m.m. Han frågar aldrig hur det går med sömnen, vad de säger på ortopeden, vad smärtläkaren säger, hur det går med nedtrappningen m.m. Jag har aldrig förstått det där med att allting måste handla om prestationer. Jag anser att jag presterat mycket i mitt liv, även om vissa saker bara handlat om att ta sig igenom svårigheter och komma förbi problem, men så länge som jag inte har ett jobb så är det som att det inte gills. Han har t.o.m. börjat fråga mig om jobb. Han gjorde det för två månader sen, alltså när jag skulle vara sjukskriven minst ett halvår till. Jag bryr mig inte om jobb när jag arbetar med min rehabilitering och försöker ta mig igenom hemsk abstinens! Jag har ju inte valt att få ångest, ätstörningar, blindtarmsinflammation, gallsten, ryggskott, diskbråck, migrän och magkatarr. Man får sin lott och sen gör man vad man kan för att ens liv ska bil så bra som möjligt.

Jag har tillbringat senaste året med att försöka förklara det här för honom. Att nej, jag orkar inte motionera varje dag när jag inte får sova och nej, jag kan inte packa upp saker när jag har ont, men det går bara inte in. Prestationer, prestationer, prestationer.

Jag råkade lite av en slump hamna i ett yrke där jag kommer få jobba för mycket, sova för lite, få för lite betalt, ha dålig arbetsmiljö och -villkor resten av livet. Men huvudsaken är att det fungerar! Inte att man är nån ingenjör som tjänar storkovan. Hade jag bara lite vettigare betalt och bättre arbetstider skulle jag tycka att mitt jobb var bäst i världen. Jag kommer förmodligen få jobba nånstans där jag inte riktigt vill ett par år, men sen kommer jag vidareutbilda mig och hitta ett ställe där jag verkligen trivs.

Kom igång med motionen idag igen. 15 min cykling blev det. Ska försöka cykla lite längre hela tiden och sen när jag orkar 60 min så börjar jag öka motståndet istället.

Måste bara säga att min tårta blev sjukt god. :)

Idag bakar jag en vit choklad- och karamelltårta med jordgubbar. Jag ville göra den till midsommar men mamma drog igång sin "Varför det? Är det verkligen nödvändigt?"-gedåligtsamvetekampanj. Även om jag ansåg att hon var orättvis så är det inte så kul att baka när någon planterat dåligt samvete inom en. Jag tycker inte att det handlar om att "unna sig" eller inte, utan när man äter, vare sig man bakar något eller äter en grönsakssoppa så ska man göra det för att det är ens aktiva val och utan dåligt samvete. Att försöka säga till sig själv att man unnar sig och få dåligt samvete efteråt gör att man lika gärna kunde låtit bli. Jag bakar något extra speciellt till nyår, våra födelsedagar och midsommar. Det är ingenting som jag behöver sluta med anser jag. Det är inte vad man gör några gånger per år som påverkar ens vikt utan vad man gör till vardags. Så även om det kändes löjligt att hon höll på så när de drack massor med öl och mofflade chilinötter varje dag så skulle jag bara få dåligt samvete om jag bakade då.

Men jag ville prova tårtan innan de svenska jordgubbarna försvann. Det är inte ens säkert att jag tycker om den, vit choklad är ju väldigt sliskigt. Men jag ska ha massor med jordgubbar på så det kan jämna ut det.

Jag vet att jag har bakat för mycket nu. Jag är inte dum, man kan inte baka flera gånger i veckan och tro att man går ner i vikt. Men det har hjälpt. Det gör mig lugn, distraherad och fokuserad. Och goda smaker gör en ju lite glad. Men jag ska gå tillbaka till regler och utrymme snart. Bara hjärnan är helt återhämtad.

Jag har bävat inför idag för det är farmors födelsedag idag. Exakt 1,5 år sen jag förlorade henne. Jag tycker fortfarande inte om att prata om det, men det känns mer okej idag än jag trodde det skulle göra. Jag saknar henne.

I natt sov jag i alla fall 6-7 timmar så idag är jag inte lika trött. Mår bättre och bättre i kroppen och börjar återigen längta efter att göra saker. Har fortfarande nästan inte packat upp nånting av mina grejer här fastän jag flyttade hit dem i december. Har tömt klädkammaren på allt skräp men inte hängt upp några kläder. Finns mycket att pyssla med förutom sticka och virka. Det ska bli trevligt.

Smärtläkaren ringde. Han tycker inte att jag ska sluta med gabapentinet. :P Jag fick inte ur mig att jag slutat både med gabapentin eller tryptizol. Haha. Bara skrattade när jag lagt på för jag kände mig så dum. Men jag mår ju bra så jag har inte gjort nåt fel. Lite väl envis bara. :P Men var jag inte det skulle jag inte ha tagit mig så här långt.

Tog en dag helt utan nyheter. Kollade på serier och stickade en ny avancerad kofta hela dagen med lite pauser för att laga mat. Det kändes bra. Mår bättre nu. Nya projekt gör mig glad. Jag har ett fantastiskt nystan. Jättestort är det, luddigt och växlar mellan grått och svart. Lent som en hundvalp. Det är så mysigt att sticka med det.

Jag hade tänkt cykla en kvart igår för att börja komma igång, men hade fortfarande så ont i muskelfästena så jag ville skjuta på det. Får se hur det blir idag för jag sov inte så mycket i natt av nån anledning.
Men jag hade rätt ang. håret. Känns mycket roligare att se mig i spegeln med nyfärgat, nyfixat hår. Det piggade upp.

En bekant sa en gång till mig att om man mår dåligt av nyheter ska man sluta läsa dem. Det lät logiskt så jag slutade läsa blaskor som Aftonbladet och höll mig till de mer faktatrogna och mindre sensationslystna nyheterna på DN, bara för att hålla lite koll på vad som händer. Jag är inte en person som kan sitta i en bubbla och låtsas som att världen inte är större än så. Men nu med det här med Norge är det svårt. Det står ju överallt med feta rubriker, alla hemska detaljer. De satte ut en bild som en journalist i helikopter råkat ta utan att veta vad det var och man ser mördaren stå på klipporna siktandes med pistol på en människa och runt omkring ligger pixlade bluppar, men man ser att det är människor och man ser hur vissa ligger obehagligt konstigt. Det är svårt att veta att en människa kan vara så grym. När en ung människa mördats känns det alltid så orättvist och onödigt och man önskar att nån bara hade kunnat se vad som höll på att hända innan. Och här är det 85 unga människor. Som en man bestämde sig för att döda för att de var medlemmar i fel ungdomsparti. Det blir liksom överhettning i empaticentrumet. Det är för mycket. Jag vet inte vad man ska göra med det.

Det är inget nytt direkt. När jag växte upp kände jag alltid att jag hade hela världen på mina skuldror. Det var därför jag slutade äta djur. Och kanske varför jag blev sjuksköterska. För att det var åtminstone nånting jag kunde göra. Mitt lilla bidrag till de som lider i världen.
Det har blivit bättre ju äldre jag blivit. Jag har insett hur mycket vissa utnyttjar detta hos mig för att manipulera mig och det har gjort det lättare att hindra att de lyckas. Tror att deras sätt att ständigt skuldbelägga mig kan ha del i den ångest jag alltid hade och som ledde till mycket självdestruktivitet. Mår mycket bättre idag när jag inte längre har nån kontakt med nån av dessa manipulerande människor.

Nu har jag släppt er längre inpå än jag hade tänkt.

Står nu på Försäkringskassans sida att jag ska få pengar den 26:e. Då verkar det som att de inte tänker jävlas med mig för att min förra handläggare gjorde fel. Skönt. :)

Vaknade flera gånger i natt av att jag hade ont i armarna. Blev nog lite väl mycket igår för muskelfästena. Jag måste få börja träna nånting annat än magen snart, har inte fått göra det på flera år nu, inte konstigt att musklerna blir svaga. Ska se vad jag kan göra när jag mår bättre.

Ikväll blir första dagen på över 16 månader som jag inte tar några antidepressiva utan bara alvedon och minipiller. Det är rätt fascinerande. Trodde aldrig det skulle hända. Aldrig. Ortopeden vågar fortfarande inte säga att han tror jag kommer kunna börja jobba igen. Men jag förstår inte varför jag inte skulle kunna göra det om jag får riktig hjälp att stärka ryggen.

Idag har jag fixat till håret. Har inte kunnat fixa till dreadsen på länge eftersom ryggen inte orkar att jag håller upp armarna längre stunder så tänkte att jag skulle passa på när det är nyfärgat och frizzy. Det var mycket att fixa till så fick ta det värsta och bara det tog hela dagen. Båda armarna värker nu. ^^

Börjar må lite bättre nu. Trött och huvudvärk, men inte lika mycket ångest och förvirring. Men jag känner en ärlig och stor chock över vad som hände i Norge igår. En del personer tycker att det är fel att de flesta tar mer illa vid sig över sånt som händer på ens tröskel än i Afrika, men det tycker inte jag. Jag tror att ingen människa orkar känna djup empati och sympati över allt ont som händer i hela världen, så man måste välja vad man ska ta till sig och vad man ska trycka undan. Men när det händer på ens tröskel så är det ibland omöjligt att inte ta det till sig och så får det vara. Känns overkligt att en människa kan döda 100 personer. Ungdomar som springer för sina liv, fast på en ö och blir skjutna i ryggen. Och för vad? Hur kan man skydda sina barn när världen går åt helvete? Jag mår illa.

Tog mig ork att färga håret idag. Har inte gjort det på några månader för det kändes inte som att man ska ha hårfärg i operationssår. Men det är så tråkigt när utväxtranden växer så tänkte att nu är det nog så läkt att det kvittar. Är bara ett långt rött ärr nu. Så nu är mitt hår rödbrunt igen. Det brukar alltid pigga upp mig lite att få känna mig lite fin. Sen orkade jag inget mera idag.

Inte hört nåt av Försäkringskassan än. Har både mailat och ringt och det finns fortfarande inga planerade utbetalningar på hemsidan. Suck. Jag orkar inte behöva börja krångla med soc och leva som en kyrkråtta igen just nu. Måtte det bli en utbetalning nästa vecka.

"Vad är det du hela tiden blir tillsagd. EN SAK I TAGET!!!"

Jag är inte så bra på att göra som jag blir tillsagd. :P

Jag sa till min sjukgymnast att jag hör av mig när jag mår bättre. Nu har jag inga möten bokade på flera veckor. Ska bara se om försäkringskassan tänker fortsätta ge mig pengar så kan jag ta det lugnt sen. Min förra handläggare hade inte skrivit att jag bara hade ett vikariat så den nya handläggaren trodde att jag hade ett jobb att gå tillbaka till. Hoppas inte de tänker börja bråka ang. det. Man har rätt att fortsätta få pengar efter ett vikariat om man skulle ha fortsatt jobba. Får se, har inte fått något svar från min nya handläggare då hon gick på semester direkt efter jag förtydligat för henne.

Okej, det blir inte lättare direkt. Jag känner att jag orkar ingenting just nu. Det är inte så att jag vill ge upp och bara sitta still och tröstäta hela dagarna. Men att gå ner i vikt och rehab är ett hårt arbete och jag måste hela tiden tänka på vad jag äter, motion, räkna och planera och även orka med alla möten. Nu när jag tvingas må skit hela tiden så går det inte, jag blir helt tossig i skallen. Jag kan inte tänka på allt det andra. All energi måste gå åt till att ta det lugnt för jag är så jävla rastlös, det kryper i kroppen och ångesten river i bröstet. Klarar inte av ytterligare press just nu.

Jag är fullständigt ur form igen.
Kan knappt hålla mig vaken, har huvudvärk, yrsel, ont i höften, tappar saker, mår illa, rastlös, ångest.
Det är tufft nu. Igen.

Rygg
Jag gick inte till vårdcentralen igår för jag var så himla trött. Sen ringde sjukgymnasten och ställde in imorgon så det var skönt. Hoppas jag kommer bli piggare när medicinerna går ur kroppen. Om inte annat så blir jag väl piggare ju mer jag går ner i vikt.

Idag tog jag mig i alla fall iväg till ortopeden för återbesök. Det är alltid en jäkla pärs. Tar en timme att ta sig dit och så är de alltid minst en timme försenade, så man får avsätta fyra timmar för ett besök på 20 min. Var rätt grinig när jag väl fick komma in och fick känslan av att han tyckte jag borde varit gladare och mer positiv över mina framsteg, men det skiter jag i. De borde göra nåt åt sina kassa rutiner tycker jag. Ortopeden är det sista stället där patienterna ska tvingas vänta 1,5 timme extra på sitt besök med tanke på vilka smärtor de har.

Han tyckte i alla fall att det verkar ha gått bra och att det är positivt att nerven är mycket mindre retad. Han sjukskrev mig augusti ut och skickar en remiss till en ryggrehabklinik. Där har de läkare, socionom, kiropraktor, naprapat, sjukgymnast, friskvårdare och psykolog som arbetar ihop. De säger bara nej om de inte tror att de kan hjälpa patienten så han tror de kommer ta emot mig. En rehabperiod brukar vara i tre månader så kan räkna med november ut då. Det känns skönt, har varit orolig för att han ska tycka att jag ska börja jobba nu så som de gjorde nere i Lund. Då kommer jag också hinna gå en stor del av den första behandlingen på Överviktscentrum tror jag. Det är inte bestämt vilken inriktning som passar mig bäst och den som är längst är kbt som är en gång i veckan i 14 veckor. Som sjuksköterska kan man inte gå ifrån en gång i veckan, det är helt omöjligt. Så får se hur det blir, annars får man gå på enskild behandling från början och då är det ju lättare att sätta tider. Det är dumt för en arbetsgivare borde stötta alla anställda som vill förbättra sin hälsa anser jag.

Jag pratade inte med honom om att gå hos sjukgymnast medan jag väntar på rehab. Han har ansvaret över mig tills rehab svarar, men vi kommer inte ses eller höras så länge jag inte skulle bli dålig. Så egentligen är jag mellan två stolar, som vanligt, och då tänker jag själv känna efter hur jag vill göra.

Relationer
När jag växte upp var alla avundssjuka på min syster. De tyckte deras syskon var så tråkiga och min syster var så cool. Nu är det jag som är avundssjuk på deras syskon, för deras syskon är normala och trevliga. Deras syskon har inte försökt stjäla deras pojkvänner, vänner, stulit från och manipulerat dem, utnyttjat dem, "lånat" pengar som de aldrig tänkt betala tillbaka... Ja, jag kunde skriva en hel roman om saken. Jag förlät och förlät år efter år för jag trodde jag var tvungen. Men nu finns det ingen återvändo och ingen förlåtelse kvar. Och jag bryr mig inte, verkligen inte. Det är en konstig känsla. Jag är färdig med det där. Jag är inte intresserad längre. Vissa tycker att det är sorgligt, men det är egentligen inte mitt val. Om man beter sig som ett svin år efter år så kommer folk tröttna till sist. Känns som att ett smärtsamt kapitel av mitt liv är avslutat och nu vet jag bättre än att utsätta mig för någon som faktiskt inte vill mig väl.

Mat
Jag analyserar allt jag lagar, kanske lite väl mycket. Idag gjorde jag paj (mmm, piiie!) med quorn, tomat, purjo, sockerärtor, ruccola. Halva fyllningen är grönsaker. Hur gör man då med grönsakerna? Lägger jag upp halva tallriken med grönsaker då så blir det ju för lite protein. Men vet inte om det är tillräckligt med grönsaker för att det ska vara tillåtet att bara ta paj. Klurigt. ^^ Men gott i alla fall!

Motion
Promenad 30 min.

Jag tror jag har lärt mig mycket om livet de senaste åren. Om mig själv, om andra människor, om relationer osv. Mer insatt i min egna brister t.ex. Förut var jag livrädd för separationer. Tog hela tiden kontakt med gamla vänner bara för sakens skull. Kunde inte låta ett ex försvinna helt trots att han var en skit. Men nu har jag blivit sviken av människor som jag trodde brydde sig och kors i taket, jag överlevde. Och inte bara överlevde, jag har det bra med de människor jag har i mitt liv. Så istället för att analysera varför personer slutat bry sig så har jag lagt det bakom mig och ser fram emot att lära känna nya människor. Tror det är hälsosamt. Jag har växt ifrån de flesta av dem ändå. När en relation ger mer negativ energi än positiv så är det dags att lägga ner. Saker händer med en när man har smärtor i 3,5 år (plus 2,5 års magsmärtor innan det). När andra står kvar och stampar eller i vissa fall faktiskt går bakåt så har man en dag ingenting gemensamt längre.

När det gäller mer fysiska delar av livet så mår jag lite bättre idag än igår, men är trött och måste ta ett gäng energidrycker per dag för att orka nånting. Har i alla fall cyklat 30 min, och lagat bra mat till lunch och middag. Tycker det blev lite svårt att uppskatta hur mycket man ska ta när man gör paj, gryta m.m. och inte kan lägga upp i måltidsmåtten så letade upp mina små tallrikar. På dem kan man inte ta för mycket mat. Bättre att ta en liten portion först och blir man inte mätt så kan man ta lite till. Har inte heller överstigit "extrakontot" utan hållt mig till alla gränser. Gick upp 1,5 kg vatten, men har gått ner 0,5 igen. Blir nästan alltid så när man går från hel kur till bara mat.

Igår var första kvällen som jag inte tog nån ep-medicin alls. Mår inte så lysande idag. Yr och förvirrad. Lite illamående. Längtar efter att det här är över.

Blodsocker
Tog nytt prov nu när jag ätit vanlig mat i två dar och det var 6,8 idag. Det känns bra. Hoppas att proven på vårdcentralen kommer vara lika bra inkl. lever- och kolesterolproverna.

Sömn
Jag sover som en stock! Vaknar kanske en gång per natt och då bara vänder jag mig och somnar om igen. Mycket häftigt. Vet inte om jag vågar sluta med de antidepressiva, tänk om jag slutar sova gott då!

Motion
Jag har kunnat byta tillbaka till min lyxcykel nu. Fick en av mina föräldrar för att jag cyklade så mycket, men när ryggen pajade så triggade den igång ischiasen mycket mer än en hederlig gammal kedjecykel. Nu provade jag den igen och det gick bra, men det var jobbigare än att cykla på den gamla cykeln så blev bara 15 min. Men man måste ju börja nånstans.

Meds
Snurrigt idag. Hoppas trötthet och yrsel försvinner när kroppen blir av med abstinensen.

Mat
Deppigheten försvann rätt fort. Det var skönt. Kanske jag behöver mat för att orka med min rehab. Men tycker det var ett bra jobb ändå. Även om det är en bra bit kvar till normalvikt så är 5 kg mycket. Tänk fem mjölkpaket mindre att släpa på. Väldigt bra gjort känner jag själv.

Idag gjorde jag en tacopaj. Så gott det är med hemlagad mat! Hade en enkel sallad till bara. Svårt att dela upp paj i måltidsmåtten men försökte göra en volymmässig uppskattning. Min sambo blev väldigt glad över hemlagad mat också.

En annan sak som kan göra det värt att äta mat och gå ner i vikt långsammare är att nu kan jag försöka göra saker. Min sambo har ju semester och jag tycker man ska göra trevliga saker på sin semester. Ska se vad jag kan hitta på för trevligt att göra. Idag var vi på bio. Det var länge sen jag kunde sitta i en biostol, speciellt utan att ta en massa extra opiater innan. Tänk om friska människor visste hur bra de har det.

Självkänsla
Märkt att mitt självförtroende och självkänsla fått sig en rejäl törn senaste året. Jag har känt mig som en dålig människa som inte kan nånting. Det har inte direkt blivit bättre av att ett par vänner övergivit mig när jag behövt dem mest. Men det börjar kännas bättre nu. Jag är så stolt över mig. Att jag blivit av med kryckorna och också för att jag gått ner i vikt. Inte för att det är sånt som ger en person dens värde men för att det är jag som gjort det. Jag menar, kirurgen kunde ta bort orsaken till mina smärtor, men resten fick jag göra själv. Jag kunde valt att sitta och vänta på att nån annan fixade det åt mig, men det gjorde jag inte. Jag gjorde allt jobb alldeles själv (med stöd av mina närmaste) och jag klarar verkligen allt. Jag kände mig inte som en ful blob när vi åkte till bion, utan som en vacker, stark, fantastisk kvinna. Verkligen.

Jag har börjat känna mig lycklig ibland också. Och N säger att det är fint att se mig skratta igen. Hade inte ens märkt att jag hade slutat.

Det gick inte längre. Så fort jag tog en klunk ville den komma upp igen. Nån gräns får man ha. Men det var svårt, ville verkligen inte sluta så satt och grubblade några timmar och kom sen fram till att det finns ju inget som hindrar att jag tar två veckor igen senare om jag tycker det går för långsamt.

Här är min plan:
Frukost
Gröt, 1 msk sylt, 1-1,5 dl mjölk
1 ägg m. randig kaviar
1 smörgås
Mellanmål
1 frukt el 2 dl bär
Lunch
Enl. måltidsmåtten
Mellanmål
1 frukt el 2 dl bär
Middag
Enl. måltidsmåtten
Kvällsmat
1 frukt el 2 dl bär, 1 smörgås

Extrautrymmet
300-400 kcal/vecka

Motion
Cykla, promenera och sjukgymnastik

Varje dag ska jag bestämma vad jag ska äta till lunch och middag så det inte blir som innan att jag väntar tills jag blir hungrig och sen inte vet vad jag ska orka laga. Gjorde en stor inventory om vad jag har i frysen och skafferiet och hittade sen på vad jag kan laga för nåt med allting. Behöver inte handla alls mycket för frysen är full med olika vegegrejer. Ska bli härligt att laga riktig mat igen. Så länge sen som ryggen orkade och jag är dödstrött på färdigmat. Sugen på att baka lite bröd också, det var många år sen nu eftersom jag inte ens kunnat lyfta upp min hushållsassistent. Men jag äter bara 1-2 små brödskivor per dag och hemmagjort håller inte så länge ens i frysen. Vill heller inte uppmuntra N till att leva på bröd, så avvaktar nog lite med det. Annars har jag bestämt att vitt bröd är helt off limits nu. Brukar vilja ha en bit baguette till soppa, men då blir det fullkornsbaguette. Däremot tänker jag fortsätta äta min mannagrynsgröt eftersom jag byter ut en del av mannagrynen mot linfrö. Mat ska ju vara gott också.

Vikt
115,8 kg. Delmål 2 uppnått!

Motion
Tog det lugnt idag för att se hur det kändes.

Börjar känna mig rätt deppig. Vara utan mat är okej, men att försöka dricka 4 dl äcklig shake fem ggr om dagen när man mår illa kommer inte fungera i två veckor till. Fungerar inte att försöka dricka nåt som ger en kväljningar. Blir nog mat snart. Tyvärr.

Vikt
116,1 kg (nytt delmål imorgon?)

Motion
Promenad 30 min
Cykla 15 min

Var och träffade sjukgymnasten idag. Var inte säker på om det var rätt att byta sjukgymnast, men nu när jag inte längre åker sjukresor tar det över en timme att pendla till den gamla och till den nya tar det inte ens tio minuter. Och det kändes bra. Hon var trevlig, sympatisk, peppande, ställde rätt frågor och gjorde rätt undersökningar. Hennes förslag var att först kolla hur stark jag blivit i bålen och sen successivt öka på. Låter bra tycker jag. Ska dit två gånger i veckan. Ser fram emot att få göra nåt annat än att enbart träna bålen. Armar och axlar skulle må bra av lite träning. Benen får kanske tillräckligt ändå, men skulle väl inte skada om även de blev starkare.
Hon tyckte att jag har goda förutsättningar, att jag mest är stel och svag i musklerna och inte hade några direkta funktionsnedsättningar.

När jag kom hem var jag yr och trött som igår. Sen när jag cyklade fick jag fläckar framför ögonen så blev bara 15 min. Men jag vill inte sluta med dieten eller höja medicinerna igen. Det är ju tillfälligt, det kommer bli bättre om ett par veckor. I så fall tar jag det hellre lugnare med motionen för jag märker inte nån skillnad på viktnedgång de dagar jag cyklat eller inte cyklat. Jag ville gå ner 10 kg och de hälsoeffekterna känns viktigare än det obehag jag måste utstå nu. Dessutom vet jag inte om jag kommer orka med att bara äta en normal måltid. Efter veckor utan mat kan man tycka att det borde vara lätt, men det är svårare att äta blandad diet än ren diet. Säg att man äter ordentlig lunch och resten av dagen diet, då stiger blodsockret vid lunch och sen sjunker det så när kvällen kommer har man lågt blodsocker och är hungrig, men det enda man har är sina äckliga shakes. Väljer man istället ordentlig middag och resten shakes, så går det bra första dagen, men dagen efter har man låg blodsocker hela dagen och sen när det är dags för sin middag så är man hungrig som tusan och då är risken stor att man äter mer än man ska. Så därför tycker jag att det är lättare att ha fyra veckor ren diet och sen vanlig mat än åtta veckor blandad diet (som skulle ge ungefär lika stor viktnedgång).

Men kvällarna är svåra nu. Illamående, huvudvärk, trötthet. Så får se hur länge jag orkar. Speciellt illamåendet är svårt för mår jag för illa så blir det omöjligt att få i sig shaken.

Min sambo beställde ett par gratis glukosmätare "för skojs skull" så jag tänkte jag skulle ta ett prov. 6,6 mmol/l. :) Personligen litar jag inte stenhårt på hemmamätare och jag vet inte om dieten kan sänka blodsockret, men sist var provet 7,9 och det ska vara under 7, helst 6. Det bådar gott tycker jag. Tar nytt prov om en vecka igen.

Idag har inte varit någon bra dag. Jag har varit yr, förvirrad, sett suddigt, haft huvudvärk och mått illa. Det är inte nåt som går att stå ut med så hoppas det bara var något tillfälligt. Vill verkligen inte ge upp innan jag gått ner 10kg. Men just nu finns det inget jag hellre vill än att få äta riktig mat så dåligt mår jag.

Vikt
116,8!

Motion
Cykling 60 min.

Jag hoppas jag kan börja gå på sjukgymnastik några gånger i veckan. Behöver verkligen nåt att göra just nu. I början när jag inte kunde gå längre klättrade jag på väggarna, men efter ett tag var det som att jag gav upp och fastnade i nåt handlingsförlamat, nerdrogat tillstånd. Nu har jag svårt att ta mig ur det. Försöker komma på saker man kan göra som inte är fysiskt ansträngande, kostar pengar eller innefattar mat och dryck, men kommer inte på nånting. Men jag måste komma ut mera och att åka till sjukgymnastiken skulle göra det. Får se vad hon säger på tisdag.


Jag har i flera år klandrat mig själv för att jag först gick ner 40-45 kg och sen gick upp igen. Jag har inte förstått varför jag inte kunnat gå ner igen. Jag höll vikten ett halvår, sen slutade jag gympa, började med kampsport och träffade en kille som bjöd på kakor jämt och ständigt. På en termin hade jag gått upp 10 kg igen och sen var det tillbaka till kaos.

Jag har undrat vad som varit fel, jag har känt mig otroligt motiverad, men det har inte fungerat ändå. Jag tror kanske att jag börjar förstå nu. Det är svårt att satsa på något jobbigt och stundtals obehagligt när ens liv är tillräckligt besvärligt och ångestfullt. Det känns annorlunda nu när jag fått livskvalitet och livsglädje igen. Operationen måste ju vara lyckad nu, nåt annat vore mer än märkligt. Så det värsta är över, det kan bara bli bättre nu. Det ger mig kraft att utstå detta, för det är ju knappast värre än det jag redan fått utstå de senaste åren.

Jag brukar säga att jag vill ha mitt liv tillbaka, men det är egentligen inte riktigt sant. Det jag vill är att få det liv jag trodde jag var nära att få, det liv jag förtjänar, det liv jag kämpat så länge för att få. Det har varit kaos så länge. Började tröstäta när jag var 10, dricka alkohol när jag var 11, skära mig när jag var 16 och det har bara varit kaos sen dess. Jag har kämpat för att hitta min väg, min dröm, mitt mål. Hitta vart jag vill ta vägen i livet. Hitta nån som vill gå längs min väg med mig. Det har inte varit lätt med alla sjukdomar, smärtor, destruktiva förhållanden och relationer, med en störd familj. Men det känns som att jag har hittat min väg och vet vart jag vill och nån som vill gå den med mig. Och nu när jag fått hjälp med de fysiska smärtorna så måste jag ju kunna börja gå åt rätt håll. Kan inte tro att jag ska utsättas för något mer efter det här i alla fall. Det vore onekligen grymt.

Vikt
En vecka!
Bara tre kvar!
Om man bortser från de första två dagarnas massiva viktnedgång så går jag ner ungefär 0,3kg per dag. Så det känns lite som att jag går ner per dag vad jag skulle kunna acceptera att gå ner per vecka. Så på fyra veckor, 28 dar, kommer jag kanske gå ner vad jag annars skulle gå ner på 28 veckor, drygt ett halvår.
Försöker tänka på det när jag blir riktigt utled.
Det är helt klart värt det.

2003 när jag gick ner massor i vikt och hade BMI 27 sa folk till mig "Nu ska du väl inte gå ner mer?". Förstås, de hade BMI 21 och blev hysteriska om de gick upp 3kg. Det är nog en stämpel jag är dödstrött på. "Mulliga Tess". Hey, tänk om jag egentligen är smala, vältränade Tess? Tänkt på det nån gång? Det är som att både smala och tjocka människor ger små hintar om att man aldrig kommer bli smal. Som om både tjocka och smala människor vill att man ska misslyckas. Jag köpte en kjol på rea på H&M en dag, hemma upptäckte jag att kedjan var trasig. Gick för att byta men alla kjolar vad slut så tog en grå klänning trots att den var i en mindre storlek än jag hade just då. Mamma sa "Du kommer aldrig få tillräckligt små bröst för den". = "Du kommer aldrig bli så smal". Det är så lätt att säga fel sak och aldrig inse att man gjort det.

Mat
Börjar bli sugen på allt möjligt nu. Det är inte äpplen längre utan pizza, smörgås, fet ostsås, toast, pommes, tårta osv. Hittade detta recept på DN. Känns som att det är ett bra alternativ till riktigt onyttiga saker som t.ex. kladdkaka ♥.

Frusen sommardessert

Portioner: 8-10
Tid: 15 min + tid i frys

400 g philadelphiaost eller annan cream cheese
200 g kesella eller gräddfil
½ dl florsocker
4–5 konserverade persikohalvor
250 g jordgubbar
250 g hallon
ev citronmeliss till garnering

1. Rör ihop cream cheese, kesella och florsocker till en slät kräm. Skär persikorna i kuber och rör ner dem tillsammans med hela jordgubbar och hallon i krämen.

2. Häll ner krämen i en hålform eller i portionsformar, täck med folie och låt stå i frysen i ca 3 timmar eller tills den är helt fryst.

3. Ta ut formen ur frysen ca 30 minuter före servering. Stjälp upp tårtan på ett fat och garnera gärna med lite bär och citronmelissblad.


Det blir nog mitt första lördagsgodis.

Motion
Cyklade 60 min idag. Fick så ont i rumpknölarna av 85 min så försöker vänja dem lite. ^^

Min viktkurva. :D En prick är en dag.
Schysst va? Närmar mig delmål 2!

Vikt
117,6kg nu. :D
Det känns så bra så det är svårt att tro att det är sant. Vet inte än hur länge jag kommer att hålla på. Målet är fyra veckor och om jag sen återgår helt till mat eller börjar med en vanlig måltid i taget beror lite på hur det går med jobbandet. Kan inte stå på benen åtta timmar om dagen utan att äta ordentligt. Men det får jag se den 19:e när jag är på återbesök på ortopeden.

När jag började med kuren nojade jag en del när dagens sista portion närmade sig, orolig att bli hungrig. Nu när jag tagit dagens sista känner jag lättnad över att jag bara behöver dricka resten av dagen. Det är inte så att jag saknar mat jättemycket, bara det att shakesen blir jäkligt tråkiga.

Motion
Fick ställa in sjukgymnastiken idag pga magen, men fick en ny tid på tisdag. Kanske att jag gick ut lite häftigt med promenaderna för nu när jag vilat har smärtan i höften minskat drastiskt, trots att jag har tagit bort de sista opiaterna. Det var nåt pappa sa efter semestern, att eftersom jag gick en halvmil då skulle jag gå en halvmil varje dag nu. Jag vet att han vill väl, men han har alltid pressat mig hela mitt liv och det har inte alltid fått den positiva effekt han hoppats på. Idag valde jag att cykla lite istället. Cyklade först 45 min på förmiddagen. Skruvade bara upp motståndet lite för att se hur det kändes, men det gick bra så skruvade upp ett halvt varv till och ökade hastigheten. På eftermiddagen cyklade jag 40 min.

Mediciner
Tror abstinensen börjar lägga sig nu. Känns som om smärtläkaren verkligen vet vad han pratar om. Han dubblade ju dosen antidepressiva för att underlätta för mig när jag trappade ner de andra, och jag har inte haft alls lika hemsk abstinens denna gång som när jag försökte sänka opiaterna tidigare. Han ringde idag för att kolla hur det går. Undrade lite för han hade skrivit ut två stora burkar med den nya styrkan på gabapentin, men det var inte meningen att jag ska fortsätta med den eftersom det går så bra att trappa ner. Nu får jag själv känna efter hur fort jag kan trappa ner dem. Och känner jag mig själv rätt kommer jag vilja trappa ner dem fortast möjligt. ;) Dvs. ta bort en av de tre kapslarna var femte dag. Han trodde att jag kommer tappa flera kilo vätska när jag slutar helt med dem. Det här verkar bli en sjukt bra sommar!

Går halvbra för mig. Dieten har sabbat magen fullständigt. Vågar inte ens gå utanför dörren just nu. Det ihop med abstinensen gör mig rätt trött men stirrig och snurrig. Tar det lugnt nu och väntar på att abstinensen ska gå över och äter mitt äckliga pulver som jag fick ta när jag hade som mest mediciner för att ordna magen. Vet inte om det är abstinensen eller nåt annat men jag blir mer stirrig på kvällarna. Rastlös och har svårt att slappna av.

Seg dag igen. Sov dåligt pga abstinens, och sen har jag haft ont i magen och varit yrslig. Hoppas att jag är piggare imorgon och kan gå promenad eller åtminstone cykla. Annars går det bra, känner mig inte speciellt hungrig och inte illamående heller. Men lite uttråkad. Väldigt sugen på ett knaprigt, saftigt äpple. Mmmm......

Men jag vägde 118,1kg imorse. Snart gått ner 3kg! Tänk om mitt blodsocker inte längre kommer vara högt när jag tar nästa prov om två veckor, det hade ju varit fantastiskt. Vet inte hur snabbt sånt regleras, men så länge som inte cellerna blivit alltför insulinresistenta bör det ju gå ganska fort när man går ner i vikt igen.

Vikt
Vägde 118,5kg idag. :) Klarat första delmålet! Tidigare har jag haft bara några få delmål och inte förstått varför folk har ett delmål varannat kilo, men nu när jag klarat mitt första så känns det som att jag kan fixa det här bara jag tar ett delmål i taget. Till sist kommer det stå 60kg på vågen! Vilken dröm! Kunna jogga igen, sova bättre, mindre ont, styrketräna, kunna köpa kläder i en vanlig butik. Oh my.
Hade jag vägt mig sist hade jag kanske inte slutat för detta är väldigt peppande. Imorgon är dag 4 så räknar med att hungern kommer sätta in ordentligt.
2003 när jag gick ner 40kg gick jag först på Cambridgediet i 3,5 vecka (slutade i förtid för jag hade så mycket magsyra). Efter det åt jag noggrannt tills jag vägde 70kg.  De första 4,5 veckorna gick jag ner 11kg. Nu vägde jag 15kg mer än då plus att jag försöker hålla igång mer motion än då så bör ju gå ner lite mer under kuren. Men det märks. Det viktiga är att det går neråt.

Opiater
Abstinensen satte in idag. Det kryper i kroppen, ont i huvudet, tungt att andas. Måste påminna mig om att det är abstinens för att lugna ångesten som river i bröstet.

Motion
Vilade idag, delvis pga att abstinensen är väldigt uttröttande och delvis för att jag åkte och hämtade ett paket och bussen var alldeles för skumpig för min rygg.

Annars har jag känt mig uppspelt hela kvällen. Jag har inte känt mig hungrig, snarare att magen är så full att jag knappt fått i mig dryckerna. Jag minns sist att illamåendet gjorde att jag bara fick i mig 4 portioner den tredje dagen och sen blev jättehungrig den fjärde dagen, så ser till att jag ändå får i mig alla varje dag. Det är lite märkligt att inte vara nerdrogad längre. Det är som att dimman börjar lätta och intresse, glädje och tankeförmåga börjar komma tillbaka. Ser fram emot att se hur det blir när jag är av med ep-medicinen och de antidepressiva också, helt utan mediciner som sabbar hjärnan. Jag har suttit hela kvällen och stickat (det var massa garn i paketet jag hämtade) en barnkofta och en kofta till mig själv och jag har bara känt mig nöjd och lycklig. En känsla jag inte är van vid.

Opiater
Två dar helt utan opiater. Inte märkt nåt speciellt än, det tar några dar innan det går ur kroppen. Får se om det blir någon abstinens i natt. Igår kväll var jag helt uppspelt över en dag helt utan opiater. Kändes fantastiskt. Som att jag verkligen har chans att återgå till ett normalt liv igen. Känns som att operationen blivit mer lyckad än kirurgen kunnat hoppas på. Tänk att han sa att ett alternativ var att göra ingenting och leva på knark resten av livet. Tur jag inte lät narkosrädslan få mig att välja det alternativet.

Diet och vikt
Vägde 119,8kg idag. Förra gången vägde jag mig inte för tänkte att om jag då inte gått ner i vikt så kommer det göra att jag inte orkar fortsätta. Men sen orkade jag ju inte fullfölja ens en vecka ändå pga det illamående som hungern gav. Denna gång tänker jag väga mig varje dag. Har också dubblat dosen omeprazol så kanske jag inte kommer må så illa denna gång. Några gånger har jag tänkt "Kanske är dags att göra lite mat" bara för att inse att nej, det är det ju inte. Det är så konstigt att inte ha något att tugga på.
Idag satt jag och funderade och jag lovade mig själv att nästa sommar ska jag inte väga över 100kg. För att jag förtjänar att må bra. För att jag förtjänar att ta hand om mig själv.

Motion
Det var skönare att gå idag, 10 grader kyligare än igår. Gick 3km idag igen, men glömde kolla hur lång tid det tog. Men jag vilade bara 4 ggr idag. Inte för att det spelar nån roll hur många ggr man vilar egentligen, det är själva sträckan som räknas och den är lika lång oavsett, men det är ett sätt att se när man blir starkare. Jag vilar bara när musklerna krampar eller jag flåsar så mycket att det gör ont. Var lite mindre stel än igår, men musklerna runt höften är fortfarande lite sura. Svettas så sjukt mycket med alla dessa extrakilon så ibland blir jag lite ledsen och vill mest tycka synd om mig själv, men det finns inga genvägar, enda sättet för att må bättre är att röra på sig. Som tur är ökar både styrka och kondition ganska fort i början om man är helt otränad, det kan ge lite pepp. Jag hade också stödstrumporna på idag för att hjälpa till med blodcirkulationen och kanske inte bli lika trött i benen. Vet inte om det funkade. Det funkar i alla fall på jobbet.
Inte heller har jag nojat över vad människor jag möter tycker om mig. Jag är så resultatorienterad när jag går ut. Har ljudbok i öronen för att distrahera från tankar om att jag inte orkar. Visst att jag tänker på hur jag måste se ut, stor som ett berg, med svetten rinnandes, men jag är så stolt över mig själv för allt jag orkar med och för att jag kämpar som en dåre så jag trycker undan de tankarna.

Det är två slags dag 1 idag.
1. Det är första dagen helt utan opiater. Har inte fått några instruktioner från smärtläkaren angående de sista 5mg. Det enda jag vet är att jag skulle sänka gabapentinet från 1200mg till 900mg och det har jag gjort. Men planen var ju att ta bort opiaterna helt så jag gör väl det. Blir det jättesvårt kan jag ta en tablett varannan dag.
2. Dag 1 med Quick diet-kuren. Det har gått bra förutom en del kurr i magen. Invägningen var 120,8kg.

Motion
Gick 3,1km men det var för varmt och jag hade inget vatten med mig. Var ändå inställd på att gå min runda som jag hade mätt ut på eniro (sen gick jag fel och gick 100m extra ;). Jag fick vila kanske fem ggr på vägen, ett par ggr satte jag mig ner ett par minuter, andra lutade jag mig mot något. När vi gick halvmilen tvärs över fjället fanns det inget att vila mot, men det gick ganska bra att bara stå stilla en stund. De tre kilometrarna tog ca 65 min. Rätt nöjd med det. Tidigare har jag gått en runda på 2,2 km. Efteråt var jag helt slut och inte på det sköna sättet som man kan bli efter ett härligt styrkepass. Fick lägga mig och vila en timme, men sen var jag på g igen!
Nåt som känns väldigt positivt är att efter jag vilat fick jag ingen skarp smärta i vare sig ryggen eller höften, det är första gången på länge.

Det här skrev jag första dagen på semestern:
Nåt har förändrats efter operationen. Tror att det är hoppet som kommit tillbaka. Ibland är det svårt att kämpa mot deppigheten de dåliga dagarna när allt gör ont och jag är trött. Men överlag är det mest bara en stor kämpaglöd som jag inte känt sen jag pluggade. Det krävdes mycket kämpande att råplugga och ha praktik trots smärtor och ingen sömn. Trodde det skulle börja lägga sig så här nu en månad efter operationen men det har det inte gjort. Och även om det inte hänt så mycket på vågen har det hänt desto mer i mitt liv. Jag tycker att jag har gjort många bra förändringar och är på g att göra fler. Att sänka medicinerna och äntligen kunna komma ihåg saker och hänga med i samtal är också en stor förändring. Jag kan tänka och läsa igen. Är fortfarande trött och lättretlig men det kan ha med min ev. diabetes att göra. Sover fortfarande rätt dåligt men det är bättre. Är fortfarande rädd för att få ont och har svårt att pressa mig i rörelser som tidigare gjorde ont. Men jag övar och utmanar mig både fysiskt och psykiskt på sånt som jag pratat med smärtläkaren om. Verkar också som att medicinerna spädde på de sociala nojorna som isoleringen gav för nu har jag inte alls samma svårigheter med att gå ut. Det är mest att jag skäms för att jag är så tjock. Men jag är så glad över att jag slipper kryckorna så det är också ett mindre problem än innan. Jag vet ju hur jäkla bra jag är och att mitt värde inte sitter i min vikt.


Riktigt så toppen kändes det inte sista dagen på semestern. Det blev för mycket med en stenhård säng, åka flera mil i bilen varje dag och tvingas sitta på en sned köksstol istället för min dyra kinnarpsstol i stugan. Jag var så jäkla duktig ändå, alla dagar förutom en gick jag en promenad på minst 40 min. Och då gick jag en halv mil uppepå ett fjäll i stenig och besvärlig terräng flera av de dagarna. Men smärtorna i höften har bara ökat och ökat för varje dag, så jag har inte sovit på en vecka.
Dessutom blev mitt blodsocker helt galet instabilt. Jag var jätteduktig först, men det är svårt när man inte själv kan bestämma över mattider. Även om jag alltid hade mellanmål med mig när vi åkte bort så räckte det inte utan det gick alldeles för lång tid mellan de tre huvudmåltiderna. Var alltid hungrig, precis hela tiden, och jäkligt aggro. Så till sist gav jag bara upp och lät instinkterna ta över (dvs snabba kolhydrater). Besviken på det, men åt hellre onyttiga saker än var aggro. Det fanns tillräckligt att bli tokig på ändå så behövde inte späda på det ytterligare. Min sambo kommer aldrig dela stuga igen med min mor. ^^

Men jag ångrar inte att jag åkte för jag fick tillbringa en vecka med min vovve och det betyder allt för mig. Önskar av hela mitt hjärta att han kunde flytta hem till mig igen.

Jag kände mig inte så pepp längre. Jag kände mig otroligt stor och ful. Vill inte att nån ska se mig. Det är över två veckor kvar tills jag får träffa en läkare om mitt blodsocker. Och jag får inte ens ta ett nytt prov innan dess, så vet inte riktigt vad de tänkt sig. Det smartaste vore ju att ta provet innan och spara ett läkarbesök.

I alla fall har jag funderat över vad min kropp behöver. Det är ju rätt lätt att räkna ut att det är min snabba viktuppgång och rörelsehinder som gjort att mitt blodsocker stigit (ju tjockare man är ju mer insulin behövs för att ge cellerna glukos, och till sist kommer inte bukspottkörteln kunna öka sin förmåga längre för att ge den extra insulin som krävs pga viktuppgången och blodsockret stiger). Alltså behöver jag bli av med medicinerna, röra på mig och äta så ordentligt som jag kan. Medicinerna kämpar jag ju med, gabapentinet (ep-medicin) är nu sänkt från 2400mg till 900mg. Den antidepressiva som jag tar mot smärta har höjts från 25mg till 50mg och den har också viktökning som biverkning, men min smärtläkare tror inte att den kommer motverka någon viktminskning på samma sätt som gabapentinet. Hoppas det stämmer.
Nu till min slutsats - prova en dietkur igen. Kanske låter helt galet med tanke på att jag inte ens orkade en vecka förra gången. Men nu är jag mer beredd på hungern (och hoppet har gett mig extra kämpaglöd) och det skulle vara det allra enklaste sättet att hålla blodsockret på en jämn nivå. Skulle jag dessutom gå ner tio kg så skulle ju det också hjälpa blodsockret, kanske t.o.m. normalisera det. Så.. here we go again.