Konstigt hur ens referensramar kan ändras.
Förut kunde jag stå på benen i åtta timmar på jobbet, nu kan jag stå i ett par minuter.
När jag ser på en film eller serie och nån står upp så tänker jag "ska den inte sätta sig ner snart?".

N kallar mig ofta "Super-Tess". Det har han gjort sen vi träffades av nån anledning. Visserligen träffade han mig när jag hade ett 1 dm djupt sår i ryggen som inte ville läka, smärtor som började komma tillbaka och var påtvingad mediciner som inte lät mig sova. Men han tror jag kan göra vad som helst. Och han verkar inte ensam om det. Läste i nån tidning att människor klarar mer än man tror. Så att jag verkar "stark" är för att jag tvingas gå igenom vad andra inte behöver. Jag vet inte. Ibland känner jag mig stark som en björn och ibland känner jag mig som världens fjuttigaste. Men det hjälper ändå på nåt sätt att folk tror jag är så stark, det gör att jag känner mig speciell. Som i att jag har drabbats av något ovanligt, men jag är ovanligt stark så därför kommer jag klara det. Kanske det man ska ha vänner till. ;)

Hade börjat planera att åka härifrån en vecka eller nåt. Sen kom jag på att jag kan inte. Inte så länge som jag har en sjuk katt som inte använder lådorna ordentligt. N vägrar torka bajs från golvet och jag klandrar honom inte. Jag tror att det enda rätta just nu är att avliva honom, men jag tror inte jag klarar av det. Frågade N om han kunde tänka sig att åka själv, men det vill han inte. Jag har avlivat så många djur att jag känner hur paniken stiger när jag tänker på att se honom dö. Samtidigt känner jag mig ju dålig om jag skulle svika honom genom att inte vara där, även om jag tror det kvittar för katten om jag är där eller inte. Vore skillnad om det var hunden, han skulle vara så hispig att han behövde sitta i mitt knä. Men katten vill ändå bara gosa med djurskötaren, struntar helt i mig. Vet inte om man kan gå dit och vänta utanför. Men det skulle nog vara nästintill lika jobbigt att bara sitta där och se dem bära iväg honom till hans död. Misstänker att det är nånting ihopkopplat med den traumatiska upplevelse jag hade när jag fick se farmor död för lite mer än ett år sen. Det var fruktansvärt traumatiskt för mig och jag har inte fått en chans att bearbeta det än. Jag vill inte se honom dö, vill verkligen inte.

Men jag har ingen som kan hjälpa mig och jag vet inte hur jag ska kunna lyckas förmå mig att göra det. Ser ingen lösning. Känner mig förtvivlad.

Från början var jag sugen på att väga mig varje dag. Det är ju så man tänker "Guud så mkt jag kommer gå ner, bäst jag väger mig varje dag". Men det lade jag ifrån mig och tänkte väga mig varje vecka.
Nu har det gått en vecka och jag har inte riktigt lust att väga mig. Inte så att jag är rädd för det, men jag har inget behov av det. Och skulle jag ha gått en vecka utan resultat skulle jag nog lägga ner detta helt och hållet. Så tror jag väntar ett tag till.

Pratade med en vän förut. Sen den där utskällningen förra veckan har jag känt mig nojig att fler vänner ska försvinna. Pga knarket blir jag mer och mer förvirrad hela tiden, förlorar koll på vem jag är, vilka andra i min närhet är. Tror jag är mindre aggressiv än i början av medicineringen, vilket är skönt. Men jag blir bara mer förvirrad och det känns som att jag försvinner och kvar finns nån främling. Så jag är rädd att vänner ska försvinna eftersom jag försvinner. I princip alla bekanta försvann efter jag skadade ryggen. Flera vänner som jag ansåg var mina nära vänner försvann också med tiden. Det är svårt att hålla sig nära när man inte ses, och eftersom det alltid är jag som varit den som åkt bort och det inte varit nån som hälsat på mig så ses vi inte. Antar att folk som har jobb, vänner, nöjen osv glömmer bort en person som de inte träffar. Och det är kanske inte så kul att prata med en person som måste kämpa med smärtor, depression, ångest och dessutom är nerdrogad.

I alla fall så är det svårt att inte ta illa upp och börja undra om det är mig det är fel på, och oroa mig över att alla kommer ge upp mig innan jag fått bli bra. När jag läst mkt om självkänsla och hur man bygger upp den så har jag förstått att jag behöver sätta gränser, vilket inte har passat vissa människor, och jag måste begära tillbaka. Inte bara ge och ge och ge utan att få något tillbaka. Jag har ställt upp mitt i natten när nån mått dåligt osv, men jag har inte vänt mig till personen när jag själv mått dåligt mitt i natten. Då blir jag bara utnyttjad istället.

De vänner som är kvar nu efter allt bör ju vara personer som jag kan lita på i allt. Men efter förra veckan blev jag så chockad. Och när någon man tror är en väldigt nära vän helt plötsligt överger en så är det lätt att sluta lita på människor.

Så just nu frågar jag ofta mina vänner om jag gjort nåt fel, om de fortfarande tycker om mig osv. Jag har så dåligt samvete för de ggr då jag varit aggressiv och tappat humöret pga medicinerna. Jag kan vara väldigt principfast och bli upprörd om jag tycker att en väns partner inte beter sig schysst och då klampa lite långt in på saker jag inte har med att göra, det är jag medveten om, men jag brukar inte vara så aggressiv och lättretad som jag har varit senaste året. Ibland har nån bara behövt säga hej så har jag blivit irriterad. Ibland har jag bara fått stänga ner msn utan att säga hejdå för att jag blivit helt vansinnigt förbannad över nån skitsak, för att inte riskera att sabba en relation för alltid. Som att nånting kontrollerar mig. Ja, som sagt, jag har dåligt samvete för det, och jag kan inte ens minnas vad tillfällena har handlat om.

Snälla, ge inte upp mig, då går jag under. <3

Det är skillnad på att kämpa med vikten inför en operation som blir av och att försöka kämpa med vikten utan hopp om att smärtan blir bättre. Visserligen var jag ju redan i slutet på förra året inne på att prova en kur för att få ner vikten. För ganska exakt ett år sen var jag så nära att komma ner till mitt dåvarande delmål <100kg. Allting över 100 känns väldigt jobbigt att bli av med. Men utan hopp om att nånsin bli bra så känns det helt oövervinnerligt. Så det är skillnad att ha fått lite hopp.

Idag känns det som helt rätt beslut att äta igår kväll. Har inte varit speciellt hungrig idag och har inte tillbringat varje minut med att tänka på mat. Livet blev lite ljusare igen.

När jag var hemma hos mamma för två veckor sen kollade jag på papprena som hon fått från sin viktbehandling. De får äta mkt mer än vad jag får enligt min dietist. Vi får äta max 100g kokta kolhydrater per måltid. Det motsvarar kokt mat i en mängd mindre än två små ägg. Plus lika mkt protein och max 1 msk sås. Själv har jag haft väldigt svårt att bli mätt på det, trots att jag vräkt på grönsaker på tallriken. Dessutom har det ju smakat väldigt tråkigt eftersom grönsakerna tar över. Får jag då inte äta grönsallad med fetaost så är jag inte speciellt förtjust i grönsaker bredvid maten. Ja, helt enkelt har det inte funkat och varit alldeles för hårt för mig. Så det kändes bra att se att på mammas viktbehandling hade de mycket snällare regler. Nu känns det som att jag kan använda måltidsmåtten utan att få dåligt samvete. De är ju gjorda för hur man äter hälsosamt, inte för att gå ner i vikt. Men jag är som alltid ute efter något som jag kan hålla, och med måltidsmåtten får jag i mig mycket av allt och blir mätt och belåten. Men jag är trött på frysta grönsaker just nu. Wok och ärter går bra. Men sommargrönsaker osv blir bara för tråkigt. Vet inte om man kan tillaga dem på nåt sätt så det blir godare, jag värmer dem i micron, kryddar dem som en tok, men näe, det har en för tråkig smak.

Jag blev bara hungrigare och hungrigare trots att jag tog mina drycker. Till sist gjorde det ont i magen för jag var så hungrig.
Då uttryckte N på sitt rara sätt att han skulle vilja äta riktigt mat till kvällen, men att han inte på nåt sätt vill sabba för mig. Men det kändes bara skönt, för jag vill ju inte laga mat ifall han ville fortsätta på ren kur.

Sen lagade jag en fantastisk portion med wok. Använde mina måltidsmått för att inte "go crazy". Hade lite mer grönsaker, vilket man "får" enligt instruktionerna, var så jäkla hungrig så jag var rädd att inte bli mätt. Till min glädje så passade ett sånt där "nudelblock" ganska lagom i kolhydratmåttet. Har haft kolhydratsångest ett tag nu och trott att en sån portion var för stor. Trots att jag var skithungrig så tog det 40-45 min för mig att äta upp portionen. Och jag måste säga att aldrig har broccoli och minimajs smakat så gott. Och jag gillar inte grönsaker. :P

Blev inget dag 3-inlägg, men jag mådde bara bra igår. Det hjälpte mycket att dra ner på kolsyran. Inget illamående, inte extra trött. Cyklade 15 min. Lite hungrig på kvällen, men inte så farligt. Tror jag ska dra ner på drickandet. De säger 2l bredvid när man går på pulverkur, men jag kissar hela nätterna och varje gång jag kissar så syns det inte att jag kissat, ser bara ut som vatten. Då är det nog lite mer utspätt än vad som behövs.

Idag har det varit jobbigt. Hungrig och illamående. Deppig. N föreslog att jag ska gå vidare till nästa steg och börja äta en måltid per dag. Men det känns ju som ett misslyckande. Samtidigt så var jag medveten om att jag kanske inte skulle kunna klara en ren kur med tanke på att min grundform inte är så bra, speciellt psykiskt. Kanske att jag idag är extra ur form. Jag kunde inte sova och satte mig framför datorn och fick veta att en person som jag inte träffat i verkligheten men som jag tycker om och beundrar hade tagit en överdos. En gemensam bekant hade kontakt med personen så det var inget speciellt jag kunde göra, men det var ju svårt att gå och lägga sig innan jag fått veta att allt var okej.

Är minst sagt trött och seg idag. Inget känns värt att vara hungrig för just nu. Ska jag tala mer för att börja äta en måltid om dagen så blir det bara ett par hundra kalorier extra per dag. Nu är det 775kcal och under 800 räknas som VLCD (very low calory diet), mellan 800 och 1200kcal räknas som LCD (low calory diet). Så jag skulle inte komma upp i så många kcal med tanke på att jag då byter ut en påse mot vanlig mat. Oavsett om jag börjar med vanlig mat nu eller väntar så känns det som att en måltid per dag är vettigt. Först tänkte jag frukost, men nu utan varm mat att tugga på så är jag mer sugen på riktig mat. Men att ha bara en måltid att koncentrera mig på när det är fysiskt svårt för mig att laga mat kan vara bra. Då kan jag koncentrera mig på att en gång per dag äta en nyttig och välbalanserad måltid och lyckas introducera de jäkla grönsakerna som jag inte är så förtjust i.

Jag får se. Just nu känns det inte bra.

Hade svårt att somna igår då jag var yr och illamående när jag lade mig. Skulle förmodligen ha lagt mig tidigare då jag brukar bli extra snurrig efter kvällsmedicinerna och det är nog ingen bra kombination med att vara hungrig.

När jag vaknade idag var jag varken hungrig eller illamående, men lite yr.
Efter ett tag kom illamåendet tillbaka, men det hjälpte när jag tog en extra omeprazol och gick ut i kylan. Är fortfarande väldigt yr dock. Men jag lider inte som jag känner. Enda gången jag lider är egentligen om jag får väldigt ont eller om jag får ångest. Men detta får jag varken ont eller ångest av. Har vanligtvis inte mkt till aptit pga medicinerna så känner mig inte så sugen, förutom på bröd, men det är nog för att vitt bröd är snällt mot magen så det är min instinkt att äta lite bröd när jag mår lite illa. Och så älskar jag bröd!

Promenaden tog jag för att jag hade möte med psyk. Återigen en hel timme med bara frågor, frågor, frågor. Efteråt sa hon "Du ser helt slut ut" och det var jag. Flera ggr kunde jag inte höra vad hon sa för jag inte kunde fokusera. Däremot var promenaden lite lagom. Nu när det knappt finns nån is kvar alls kan jag ju gå obehindrat, och i långsamma min takt tog det kanske 20 min om ens det, och det vore en lagom promenad att gå varje dag. Då får jag röra mig, mjuka upp, träna litegrann men ingen risk att jag får ont av det. Men får se hur det går. Efter nio år med hund känns det så meningslöst att gå ut utan hund. Vad ska man göra där ute? Det är ju trevligt att gå och njuta av vädret och sånt givetvis, men det känns konstigt.

Japp, detta är dag 1 av Tess på Quick diet. En diet som är likadan som Cambridge, Modifast eller Naturdiet. Det låter kanske lite motsägelsefullt eftersom jag är emot såna dieter i vanliga fall. Men detta är för att jag desperat behöver gå ner i vikt inför operationen, och dessutom skadar det ju inte att jag går ner snabbt i vikt för ryggens skull rent generellt. Så jag provar detta. Får se om jag orkar fyra veckor eller om jag kommer avbryta tidigare. Min förhoppning är i alla fall att orka fyra veckor och sen börja äta ett vanligt mål och senare två mål.
Blanddieten hoppas jag kunna hålla på med länge, allt för ryggens skull.
Storslagna planer att ha på dag 1 kanske, men man behöver ha en plan framför sig för att orka med, en plan så man vet vart start och mål är.
Skulle jag inte orka gå på enbart diet i fyra veckor så sätter jag in frukost och diet resten av dagen. Det som kan hindra mig är väl om mitt upptag av medicinerna påverkas så jag blir extremt hög, att jag får alltför ont i magen, att jag blir deprimerad eller helt enkelt alldeles för utmattad. 2003 gick jag på en lyckad Cambridgekur, som jag avbröt efter 3,5 vecka då jag fick väldigt ont i magen, men nu har jag omeprazol som jag kan öka dosen av ifall jag får samma problem som då. Min erfarenhet av Cambridge är att de första dagarna är värst, sen blir det lättare och efter tre veckor känns det som att man kan fortsätta hur länge som helst. Det är också lättare om man jobbar och har något som distraherar en under dagarna, nåt som kan bli svårt för mig, så jag hoppas på mycket stöd!
Ja, min sambo började också idag, så vi har ju varandra. :)

Idag har det gått helt okej. Nojade lite på morgonen om att gå utan mat i fyra veckor och på eftermiddagen om att det är våffeldagen imorgon. Sen har jag haft en bra eftermiddag och kväll då jag babblat med vänner och solat mig i fönstret, så även om hungern börjar sätta in nu så känns det okej. Jag har försökt komma ihåg att när jag blandar en dryck (man ska ta fem per dag) så gör jag en stor kopp te, sen smuttar jag på drycken en kvart och teet längre än så för att fylla magen ordentligt. Det är en bra diet på det sättet att man ska ta dem fem ggr om dagen (vissa har bara tre) och att man blandar den med så mkt som 3 dl (många har bara 2). Tycker jag i alla fall. Innan var det t.o.m. sex ggr om dagen, men nu har de ändrat till fem. Folk kanske tyckte sex var för mkt.

Annars var jag tidigare fortfarande uppskakad av utskällningen igår. Bara varit med om något liknande en gång tidigare och det var en väldigt psykiskt sjuk och instabil person som jag knappt kände. Var inte ett dugg beredd på detta. Har inte pratat med vederbörande heller eftersom jag inte har energi att lägga ner på någons psykbryt, i alla fall inte när det består i att jag snällt ska sitta och höra elakheter jag inte förtjänar.
Tog en promenad till mitt färdtjänstmöte. Det var lite klurigt då hans svenska inte var den bästa och det kändes som att han mest var virrig och inte riktigt visste vad han gjorde. Men hoppas att han har stenkoll i huvudet. Då kanske jag får tillstånd till ensamresor så småningom. Och kanske förlängt tillstånd, just nu har jag bara till sista juni och jag lär behöva längre än så.
Promenaden var inte så angenäm som jag hoppats för det blåste så hårt och kallt att jag tappade andan hela tiden. Men efteråt var det skönt att ha fått lite luft.

Efter det har jag bara myst och vilat för det var verkligen behövligt efter gårdagen.

Omtumlande dag idag.
Blev så himla nervös över att sitta och vänta på att ortopeden skulle ringa. De säger alltid mellan 10-12 men det blir alltid mellan 11:30-12 så då sitter man där i en timme och fyrtiofem minuter och blir bara mer nervös.
Och så tio minuter innan han ringde så blev jag påhoppad av en vän. Över nåt jag skrivit på nätet som var helt oseriöst och inte riktad till nån. Fick höra att jag förolämpat honom, att han inte vill veta av mig, att jag är korkad och mindre trevliga saker än så. Hämnd för att jag sagt det där tydligen. Ni vet hur vissa är, de passar på att använda allt de vet om en emot en. Trycka på känsliga knappar bara för att de vet att de kan. I och med att jag knappast är den som tycker om att vara elak mot människor så skulle jag givetvis aldrig säga eller skriva något som jag trodde att den personen skulle kunna ta illa upp av. Som jag sa, det jag skrev var oseriöst och inte riktat till nån.
Jag hade kunnat säga riktigt elaka saker tillbaka, eftersom jag vet om den här personens brister och problem, men vad skulle jag få ut av det?
Så jag sa att: om du tror att jag tillbringer 1,5år med att göra den perfekta presenten till dig (vilket jag gjorde, jag var inte helt nöjd så jag gjorde om flera ggr, allt för att den skulle bli perfekt) och sen är elak mot dig så känner du inte mig för fem öre. Men om du trots det har helt misstolkat något jag skrivit så ber jag om ursäkt för jag skulle aldrig säga något elakt till dig. Just nu överreagerar du och är väldigt aggressiv så därför vill jag inte prata mera med dig och du kan höra av dig när du vill be om ursäkt för det här.
Vuxet så det förslår tycker jag.
Sen orkade jag inte vara tillgänglig mera eftersom jag visste att ortopeden skulle ringa snart och jag var helt förskräckt och förtvivlad över att någon jag känt sen jag var 16 hoppar på mig på det här sättet och är så elak. Det har aldrig hänt under de 14år då vi känt varandra. Så jag var jätteledsen och grät förstås och ville bara samla mig så jag kunde ha en vettig dialog med ortopeden.

Sen ringde han i alla fall, ortopeden. Och jag kunde förstås inte låta bli att gråta en skvätt när vi diskuterade operationen eftersom jag redan var så uppjagad och ledsen.
Jag känner sån skillnad mot den nya. Han är så mycket mer sympatisk i sitt tonläge och sitt sätt att prata. Han är ärlig och förklarar saker ordentligt. Han påpekar att det finns stora risker eftersom jag blivit så tjock och eftersom såret inte läkte förra gången (tog 6 mån och en infektion i ryggraden är det sista man vill ha). När jag tyckte han var pessimistisk sa han "näe, jag är realistisk" och sen sa han att han visst känner stort hopp till att operera mig och att göra just en vanlig diskbråcksoperation då mitt största problem sitter i benen, skulle problemet mest vara ryggen hade han tyckt steloperation. Sen tyvärr har de enorma förseningar efter alla fallolyckor i vinter, i vanliga fall skulle han kunna lova mig en operation inom en månad, men nu tror han på två-tre månader.
Men han skulle höra av sig till smärtenheten för att se om de kan hjälpa mig under tiden.
Han har en sån snäll ton i rösten, inte så där nonchalant och arrogant som vissa läkare har. Men när jag förklarade varför jag inte har förtroende för hans kollega ville han förstås försvara honom (han sa att jag fick välja vem som skulle operera mig). Men han vet ju inte hur hans kollega betett sig heller.

Ja, och så fick jag veta att två veckor innan op får jag åka dit och träffa sjuksköterska, sjukgymnast, kirurgen, narkosläkaren. Det kändes bra. Jag har bara blivit akutopererad tidigare, vilket har gjort att jag utvecklat nån slags fobi för narkos. Jag är fullständigt livrädd för narkos. Så det kändes bra att jag får tillfälle att berätta om det för kirurgen och narkosläkaren så de kanske kan sätta in premedicinering eller nåt, så jag slipper få panikångestattack som förra gången.

BTW, fick precis ett sms där det står "Jag tänker inte be om ursäkt, jag gav bara igen med samma mynt". Okej. Då vet jag det.

Började skriva ett inlägg den 15:e, men orkade aldrig slutföra det. Tror att just nu försöker jag mest smita från mina känslor. Tänkte att jag klipper in lite olika saker jag skrivit sen jag skrev sist. Orkar inte engagera mig i att få dem att låta sammanhängande.

---

Över en vecka sen jag skrev, men det känns längre.
Jag ringde ortopeden, men han har semester så fick telefontid den 23:e mars.
Jag fick svar på remissen till smärtenheten där det stod att de inte har möjlighet att ta emot mig. Varför stod inte. Ska be ortopeden skicka en remiss med, kanske det beror på vem som skickar och hur den formuleras.
Idag fick jag brev från Försäkringskassan att jag fått en ny handläggare. Vet inte varför. Tycker inte om det. Börjar ju närma sig att jag varit sjukskriven ett år. Man får bara sjukpenning för 364dagar under 15 månader, sen får man inte sjukpenning längre. Därefter kan man få förlängt då man får ännu mindre pengar. Hur man får detta vet jag inte.
Ringde numret som stod men det var bara en röst som sa att min handläggare inte var i tjänst och därför kunde jag heller inte tala in ett meddelande. Låter skumt.
Det är så sjukt det där.
De flesta som är sjukskrivna förväntas ju bli bättre, men det MED behandling (antar jag). Men jag har ju inte fått nån behandling! Förr eller senare kommer jag bli straffad för att ortopeden inte gett mig nån behandling. Försäkringskassan tror inte läkarna som skriver sjukintyg, men de verkar också förvänta sig att man får den vård man behöver. Det är lustigt (olustigt).

---

I helgen har jag försökt gå utan kryckor utomhus. Jag hade 30årsfest och ville inte att alla skulle tänka så mycket på det. Inte för att det funkade, alla frågade ju bara om ryggen ändå, men med rätt skor kunde jag gå skapligt en liten bit utan kryckor, så det gav mig lite kämpaglöd igen. Såg idag att vägarna är fria från is här, så ska försöka gå lite promenader medan jag kan. Ska jag nu opereras i vår så vill jag vara så stark som möjligt för att underlätta rehabiliteringen som enligt ortopeden kommer bli ovanligt lång.

---

Helgen då jag fyllde 30 tillbringade jag på ett litet slott med min sambo. Jag blev bortskämd av mina föräldrar och på söndagen hade jag kalas då nästan alla kom och vi åt god mat och jag fick fantastiska tårtor och presenter. Jag kände mig så tacksam att dessa människor tog tid att komma och fira mig. Jag hoppas kunna leva på den upplevelsen ett par månader framöver.

---

Tog en promenad till Lidl och tillbaka utan kryckor. Lidl ligger, om man är frisk, ca 4-5 min härifrån. Men redan på tillbakavägen hade jag så ont i ryggen att jag knappt kunde hålla mig upprätt. Och dagen efter var jag nästan sängliggandes (jag låg i min kinnarpsstol hela dagen, kunde inte göra nånting, inte duscha, inte fixa nåt att äta). Så får nog behålla kryckorna ett tag till. Fastän jag hatar dem.

---

Jag har tänkt mycket på det som sjuksköterskan på psyk sa. Att jag inte kan ha depression för att jag har "bra dagar". Vad är en "bra dag"? En bra dag för mig är att jag orkar ta mig utanför dörren, men det kanske inte är samma sak för en frisk person. Dessutom kan jag inte förstå hur hon menar att man kan ha självmordstankar utan att vara deprimerad. Och hon frågade även om jag kan känna glädje över samma saker som innan och jag tänkte på att jag kan ju bli glad av mina katter, av att träffa vänner, så jag svarade ja. Men skulle nog ha svarat nej med tanke på att jag inte vill gå ut, inte vill träffa nån, inte vill ha sex, knappt vill ha nån närkontakt alls egentligen.

---

Innan jul fick jag veta att min katt är svårt njursjuk. Han sattes direkt in på njurfoder, men hans njurar är så dåliga så det finns inget hopp. Sen visade det sig att hans mage inte tålde njurfodret och efter att ha provat allt möjligt så fanns det nu bara att låta honom äta vanligt foder igen trots att det kommer krascha njurarna ännu tidigare. Men nu har han ätit vanligt foder i två veckor och magen har inte återhämtat sig. Han tycks också se mer och mer skruttig ut, pälsen har börjat tappa sin glans osv.
Jag är en person som inte utsätter djuren för mer behandlingar än vad som är drägligt och som avlivar dem INNAN de lider om jag kan. I julas sa veterinären att jag skulle vara glad om han levde 1-2 år till och det var då med hjälp av njurfodret.
Ifall hans mage skulle klara av hans gamla foder så skulle jag få en medicin att spraya på som binder upp det farliga fosforet så att katten inte tar upp så mycket av det. Det är förstås inte lika bra som att äta njurfoder.
Nu måste jag ringa veterinären och sa att hans mage inte återhämat sig och jag är rätt säker på att hon kommer tycka att jag ska avliva honom för hon hade den undertonen sist, som att detta var det sista vi kunde prova.
Men jag vet inte hur jag skulle klara av att göra det. Jag förlorade min farmor för ett år sen, vi stod varandra väldigt nära och jag förstår inte hur jag ska klara av att förlora ännu en familjemedlem uppepå allt. Tar det aldrig slut?

Har inte haft en bra kväll. Det har bara varit för mycket.
Eftersom jag sitter inne på kunskap som ingen i min omgivning har faller det mig naturligt att sprida den kunskapen när folk verkar behöva den. Som när min systerdotter fick en reaktion på sin första vaccination, något som händer färre barn än en på tusen. Enkelt sagt så blir barnet på kvällen helt plötsligt otröstlig och hysterisk. Något som givetvis kan skrämma upp speciellt en första gångsförälder. Men det är inget farligt, det är bara att göra sitt bästa och vänta så går det över. Men det är många bvc-sköterskor som inte nämner detta till föräldrarna. Så jag var glad att jag hade den kunskapen när min syster ringde och var jätteorolig.
Men tydligen så vill folk hellre gå runt och vara obildade och hitta på de värsta scenarierna istället för att lita på min kunskap. Så jag tänker sluta hjälpa folk. Det är ju inte för min skull som jag hjälper andra. Jag vet ingenting, jag har ingen högskoleutbildning med de senaste rönen, jag är precis lika inbillningssjuk och ignorant som alla andra. Gu så skönt att vara obildad.

När jag sover ligger jag på sidan med armarna framför mig och båda knäna uppdragen som i en stolställning med en kudde mellan knäna. Kudden fick jag hitta på för ett år sen när min ischias i vänster benen var så hemsk (innan jag fick allt knark). Jag kunde bara ligga i samma ställning på högersida och trycket av vänsterknä mot högerknä gjorde ischiasen värre. Nu för tiden kan jag ligga på båda sidorna, men det är fortfarande bara en ställning som gäller. Men innan fick jag ligga i samma ställning och när jag vaknade och hade ont (vilket man får i sidan som är nederst när man ligger i exakt samma ställning i flera timmar) fick jag helt enkelt bara gå upp ett tag, sen lägga mig och sova några timmar till. Nu kan jag oftast bara vända sida och somna om.

I natt vaknade jag efter två timmar och vände mig över till vänstersidan och utan att jag tänkte på det eller ens var medveten om det sträckte jag plötsligt ut vänsterbenet och drog upp höger knä mot magen. Det gick en välrysning genom hela kroppen av att få göra den enkla förändringen. Det var som att spänningar släppte. Sååå skönt. Men det tog bara ett par minuter innan ischiasen strålade från höger skinka, genom benet ut i höger fot. Vilket är anledningen till att jag nu sitter vid datorn, jag var tvungen att gå upp för jag fick så ont.

Bara ett exempel på hur nervsmärtan styr mitt liv. Resten av kroppen vill ligga i en helt annan kroppsställning, men pga nervsmärtan går inte det. Ett annat är att jag har fått lite sår i knävecken eftersom jag har knäna böjda i princip dygnet runt, om jag inte ligger i sängen med knäna böjda så sitter jag ju i stolen och då är knäna böjda.

Vad ska jag skriva?
Har blivit lite väck av att höja oxycontinet. Yrslig och svamlig. Minns inte saker. Har svårt att hålla koll på saker jag behöver göra, skriver upp allting i min kalender, t.o.m. borsta tänderna och duscha.
Har tänkt på det i efterhand, hos psyksyrran i måndags hade jag svårt att förklara hur saker varit bakåt, och hos ortopeden i onsdags samma sak, hade jättesvårt att minnas hur saker varit och vart jag haft ont. Jag vet ju att jag hade ont på ovansidan av foten fram till mellan stortån och nästa tå, men när han frågade hade jag ingen aning.
Men jag tror det blir bättre efter hand. Jag har kunnat dra ner på min vid behov-medicin sen jag ökade. Detta påverkar dock min förmåga att skriva på min bok väldigt mycket, jag har ett stort ordförråd och stort förråd av snygga synonymer, men tyvärr är de förråden stängda för mig just nu och jag har svårt att hitta ens de enklare orden. När jag skriver mina blogginlägg så fastnar jag hela tiden vid ord och måste sitta och tänka flera minuter för att komma på dem. I vanliga fall flödar orden ur mig, de har alltid gjort det, så det är frustrerande att inte kunna uttrycka mig som jag vill.

Jaha, ortopeden i onsdags då. Många har försökt få mig att prata om det, men jag var så jäkla rädd för att gå dit så jag har varit nästan utslagen i flera dar efteråt. Ni vet hur det är när spänningar släpper, man blir dödstrött och däckar.
Jag skulle ju träffa en ny ortoped denna gång. Jag vågar inte hoppa högt än, men fick mycket bättre intryck av honom än av de fyra jag träffat tidigare. Han var sympatisk, han svarade ärligt och rakt på mina frågor istället för att svamla och vela. Det är ju bättre att säga rakt ut hur läget är.
Den förra ortopeden sa aldrig att de tänkte hjälpa mig, han lade alltid till att det kanske inte skulle bli nån operation. Hur rädd jag än är för att operera mig så är det väldigt nedslående att han hela tiden lade till det för att försäkra sig. Vilken idiot som helst förstod ju att jag skulle behöva en operation.
Den nya ortopeden, dr E, anser att det ska göras en så liten operation som möjligt, dvs en ny diskbråcksoperation, att rensa ut den diskmassan som finns ute i ryggmärgskanalen och trycker på ryggmärgen (nerverna). Den förra ortopeden, dr W, höll som sagt först på att vimsa en massa, sen i november sa han att det troligen skulle bli en steloperation av två kotor, i januari sa han att det skulle bli en diskbråcksoperation, i februari sa han att det skulle bli en steloperation av tre kotor (en stor operation).
Som ni kanske förstår jag har nu bytt ortoped till dr E. Dr W sa att jag skulle fixa en telefontid till honom efter jag träffat dr E, men jag frågade dr E vem jag skulle höra av mig till (jag sa att jag var tvungen att gå hem och tänka) och han sa att jag själv fick välja. Och det verkar också som att jag får välja om han, dr W eller båda (?!) ska operera mig. Så jag kommer ringa dr E. Förstås.

Jag vågade inte ringa i vare sig torsdags eller fredags så försöker satsa på måndag. Jag är rädd att operationen ska ske jättesnart, jag behöver tid att förbereda mig psykiskt innan.
Dr E sa att jag har 2/3 chans att bli bättre av en ny diskbråcksoperation. Men operationen är tekniskt komplicerad eftersom jag redan är opererad och det nu finns en massa ärrvävnad överallt. Så riskerna för en komplikation är större, som t.ex. att de pajar en nerv, att jag får infektion (inte bra när det gäller sår som går in till ryggraden), det skulle innebära att jag förmodligen blir ännu sämre än vad jag är nu. Det finns dessutom en risk att jag har fått vänta för länge, att mina nerver är permanent skadade och att det därför inte hjälper att ta bort trycket på dem. I så fall blir det att resten av livet leva på smärtstillande.

Därför är ju detta inte som att ta bort gallblåsan direkt. Magoperationer är i övrigt ganska enkla. Det finns stora risker (och dessutom risken med narkos eftersom jag är så tjock). Logiskt så anser jag ju att jag måste satsa på en operation, men det är ju mitt liv jag spelar med. Jag förstår att alla säger "Men du måste ju operera dig?" för det är ju det logiska, men om det var deras egna liv som var på spel skulle de nog inte heller tycka att det var så enkelt.

Just nu känns det som att jag kommer ha ångest tills operationen är över och jag märker om de gjort mig sämre. Hade tänkt be min vc-läkare om lugnande (bara att ha i nödfall), men glömde det och nu orkar jag inte ringa upp. Han pratar så mycket om att jag måste sluta med knarket. Förstår att han inte vill vara ansvarig för att knarka ner mig hur länge som helst, men hur kan jag sluta när smärtorna är lika stora eller större än när jag började? Att äta knark ett år hjälper ju inte, man kan ju inte ta bort det förrän man tagit bort orsaken till smärtan. Men när jag sa till vc-läkaren att dr E pratat om remiss till smärtteamet så skrev vc-läkaren själv en remiss dit. Han skulle även skriva till färdtjänst om att jag behöver resa i framsätet och ensam, får se vad färdtjänsten tycker. Kändes som att han var ganska trött på "mig" nu. Förstår om det är frustrerande, han har skickat remisser till höger och vänster och t.o.m. ringt upp ortopeden för att fråga vad de håller på med, och ändå har det inte gjorts några framsteg. Men det var lite jobbigt att vi inte längre stod på samma plan.

Jag behöver få förståelse för vad min smärta gör med mig, det är väldigt viktigt för mig. Ischiasen är väldigt plågsam just nu. I båda benen. Ryggsmärtan blir bättre om jag tränar ryggen och den kan släppa när jag lägger mig i sängen, men det finns ingen ställning i sängen som är skön för benen. Ischias är helvete. Och just nu har jag väldigt mycket stickningar i benen med. Det gör mig knäpp, gör mig lättretlig och sur. Tänk om dina ben sov hela tiden, inte bara foten, utan hela benen. Förstå att jag blir knäpp...
Det blev bättre efter förra operationen, men nu är det värre än det nånsin varit, jag kan bara hoppas att det kommer bli bättre när trycket släpper och nerverna får syre igen. Förmodligen kommer jag inte få tillbaka full känsel och bli av med stickningarna helt, men jag kan stå ut med att det är lite, men inte så här, då kommer jag börja sticka mig eller skära mig i benen för att slippa känna stickningarna för en sekund om än bara en sekund.

Det här är väldigt svårt att skriva om. Att skriva om ryggen är bara tråkigt och ledsamt, men att skriva om hur jag mår psykiskt är skambelagt.

Träffade utredaren på psyk idag igen. Andra gången nu och hon har börjat dra lite slutsatser.
Hon tycker inte att jag är deprimerad därför att jag har bra dar.
Hon tycker inte att jag har social fobi, därför att jag klarade mig bra genom en sjuksköterskeutbildning, men har tendser både av social fobi och agorafobi.
Hon blir oroad av mina återkommande självmordstankar och att jag tar så mycket knark.
Hon tror att min oro/ångest är mitt största problem, men verkar inte som att hon vill sätta en GAD-diagnos på mig heller.
Hon anser att jag har panikångestsyndrom, men att det är lite inaktivt just nu.
Jag är heller inte bipolär eller mano, har inte posttraumatiskt stressyndrom, anorexia eller bulimi.
Låter ungefär som vad psykiatrikern i Lund kom fram till. Han som säger att jag inte har någon diagnos men en "komplex ångestproblematik".

Ett samtal kvar. Det skulle handla om personlighet eller nåt sånt.
De är i alla fall grundliga känns det som. Tre samtal för utredning har jag aldrig fått förr.

Fick sms idag:
"Klart jag och barnet kommer på ditt kalas! Kram"

Och jag blev glad.
Jag visste inte om jag ville att personen skulle komma, men när jag fick smset blev jag glad.
Sen kanske jag blir besviken, har hört lite saker om barnet kalas som inte var så bra.
Men nu vet jag. Och det känns bra just nu.