Nu åker jag på semester. :)

Mina föräldrar och vovve har hälsat på mig i helgen. De har hjälpt mig fixa i ordning i lägenheten. Kasta skräp och sånt som är omöjligt att göra själv. Mamma putsade köket, det är sånt som hon gör. Men när nån står och städar ens kök så är det lite svårt att förmå sig själv att fixa nåt att äta och stöka till. så det har gått helt åt skogen. Inte för att det hindrade min kära mor att påpeka att om jag har fått diabetes så ska jag inte äta ketchup. Ibland är hon expert på att hänga upp sig på småsaker. I alla fall så blir det en jäkla massa godissug om man inte äter ordentligt. Så idag blev det en hel del glass, vilket jag inte alls hade tänkt. Eftersom det är midsommar nästa vecka och man aldrig vet om det blir någon riktigt onyttig efterrätt så tänkte jag inte äta något onyttigt alls denna vecka. Men det gick åt skogen, så får kanske låta bli att föreslå midsommartårtan som jag hittat.

Jag har även fortsatt sova dåligt pga all abstinens. Men jag vill ändå trappa ner ett steg till. Jag vill vara fri från opiater. Ev kommer jag få fortsätta ta en lägre dos av epilepsimedicinen, men det kan jag acceptera. Har sänkt den från 2400mg till 1200mg så det är ett jättestort steg, och eftersom jag klarar mig på 1200 så ska vi sänka den lite till men i mindre etapper än tidigare så inte hjärnan får fnatt.

Tycker ändå att jag varit jäkligt duktig förutom det där med glassen idag. Jag har använt mina mått och ätit regelbundet. Systemet att föra en lättare dagbok då jag bara kryssar i vilka måltider jag ätit och gör en liten anteckning ifall något inte varit enligt "reglerna" har fungerat bra. Om jag äter något onyttigt räknar jag ut hur mycket kcal det är så jag vet om jag utnyttjat hela veckans utrymme eller ej. Det känns som att det är på lagom nivå, jag håller koll men jag behöver inte räkna på varje måltid eftersom jag använder mina måltidsmått och äter noggrann frukost och bara frukt till mellanmål. Och så skriver jag ner vad jag gör för motion, vilket jag också varit duktig med.

Vaknade kl.05:40 imorse och hade sån jävla abstinens. Försökte ligga kvar men till sist fick jag ge upp och ta morgonmedicinen. Fem timmars sömn är väldigt lite för nån som måste dras med smärtor och stelhet och måste kämpa genom enkla sysslor.
Blö.

Mina inlägg är rätt svamliga just nu känns det som. Men jag har mycket på gång och jag vill gärna berätta om de olika delar av vården och hur de fungerar.

Ett stort problem för mig de senaste 3,5 åren är att smärtan ändras hela tiden. När jag tror jag har koll på den och hur jag ska hantera den och vet när jag ska röra på mig och när jag ska vila, så får jag ont på nåt annat ställe, på nåt annat sätt och plötsligt ändras hela schemat med rörelse och vila. Så är det hela tiden och nu också. Jag har ju inte varit ute sen i måndags eftersom nån pajade hissarna, så jag har varit lite rastlös. Men eftersom jag var så inställd på att jag ville promenera så blev jag både lite sur och samtidigt såg det som en ursäkt att göra ingenting. Till skillnad från förra veckan så har ryggen blivit bättre av att vila två dar. Imorse var det inte alls samma smärta längre och jag kunde vända mig utan att det gjorde ont. Däremot är kraften fortfarande förminskad när jag sovit eller vilat, ryggen orkar liksom inte hålla upp mig även om jag spänner magen allt jag kan så jag måste hålla mig i när jag går och i varje steg är det nära att jag faller ihop.

I förrgår sänkte jag gabapentinet från 4 tabletter till 3 och jävlar vad jag mådde knepigt på kvällen. Låg nog i sängen 2 timmar innan krypet i kroppen lugnade ner sig. Sänkte sen oxycontinet till 5 mg. Det började krypa i mig även igår kväll men jag hoppade upp på motionscykeln (läs: kravlade mig upp) och cyklade en timme (!!) och det hjälpte ett tag.

Passade även på att väga mig: 120,5 kg. Har gått ner 0,5kg! :) Heja mig!

Nån snorunge har petat bort hissknappen på bottenvåningen så hissarna har varit avstängda i två dar. Så otroligt irriterande. Ska jag gå ut på promenad så är det bara att gå ner och upp igen för det vore att verkligen ta i för mig. Och med tanke på att det stinker piss i trapphuset så tackar jag nej till det. Får väl vara glad att vi inte flyttade upp till åttonde våningen som min sambo ville. Eller att denna lägenhet låg på elfte våningen...

Som motion idag har jag istället diskat. Klart det inte sätter igång flåset, men det blir en hel del träning för ryggen att stå och spänna sig och göra olika rörelser med överkroppen. Försökte behålla svanken så jag inte skulle bråka allt för mycket med ländryggen.

Min smärtläkare ringde. Han var glad att jag klarat av att göra sänkningarna. Jag ska fortsätta trappa ner opiaterna, men jag får inte ta bort dem helt. Och jag ska gå ner ett steg till med gabapentinet, men får inte ta bort dem heller. Gabapentin är en epilepsi-medicin så den påverkar hjärnan och om man slutar med dem fort kan man bli lite tokig. Så jag måste trappa ner låååångsamt på slutet. Jag är så glad över att jag kan tänka igen och jag kan läsa igen. Jag kommer ihåg saker helt plötsligt. Jag vill bli av med allt NU!

När det gäller maten har jag eftersökt ett sätt att hålla koll, men utan att räkna kalorier. Så nu idag har jag börjat med en lista där jag helt enkelt kryssar i ifall jag följer planen eller om jag skippat frukost eller ätit smörgåsar till middag. Eller ½ liter glass. ;) Får se om det känns bra.
Sen så har jag märkt att jag är hungrig på kvällarna så har lagt till en skiva bröd till kvällsmaten. Man får äta 2 skivor per dag (med max 1 skiva ost sammanlagt) men jag har inte ätit nån alls eftersom bröd innehåller mycket kalorier. Jag älskar kvällsmat för jag älskar frukost och kvällsmat är lite som en minifrukost så det kan bli något att se fram emot när jag är trött på alla grönsaker. Dietisten i måndags sa att vissa av oss kommer bli hungriga när vi minskar kaloriintaget men att "det blir så". Men i papprena vi fick står det att om man känner sig mycket hungrig kan man äta en extra brödskiva utöver de 2, eller ta mera pasta, potatis och ris.

Apropå grönsaker så fick jag hem färsk vitkål som är mycket grönare än den vita man är van vid sist jag beställde mat. Och den är så god! Jag kryddade den och hade på lite olja och vinäger som när jag gör vanlig vitkålssallad, men jag kramade den inte utan rörde bara om. Blev otroligt gott, hade säkert 1½ skopa grönsaker till middagen idag. Hoppas få tag i mer färsk under sommaren.

Det var en jobbig helg. Jag stressade upp mig nåt enormt över allting jag "måste" göra. Mat, motion, blogg, mediciner, möten, gå upp tidigt osv osv. När jag får ont i käkarna vet jag att det är hög tid att lugna ner sig lite. Måstena försvinner inte, men jag behöver inte tänka på dem hela tiden. Så jag måste ta mera pauser och bara vara. I vanliga fall skulle jag stänga ner allt och sitta i soffan och pyssla, men eftersom jag bara kan sitta framför datorn pga ryggen så blir det att datorn är på hela tiden.

En sak som känns väldigt positivt är hur "lite" mediciner jag tar nu. Dessa har jag tagit bort eller sänkt:
Diklofenak - 0
Gabapentin - 2400mg -> 1600mg
Oxycontin - 40mg -> 10mg
Inolaxol - 0
Omeprazol - 40mg -> 20mg
Sen har jag några till, men antal tabletter har verkligen minskat.

Igår var jag på Överviktscentrum igen. Det var en trist dietist som höll i föreläsningen. Hon borde filma sig själv och se hur hon tappar tråden varannan minut och inte kan svara rakt ut på frågor. Så det var två riktigt sega timmar, och i slutändan var kontentan bara "ät fibrer, använd tallriksmodellen eller minska-vikt-modellen samt ät regelbundet under dagen".
Menmen, det är bara att le och se glad ut.
Jag har skrivit upp en måltidsordning som jag ska försöka hålla mig till.
Frukost:
- Gröt, 1 msk sylt, mjölk
- 1-2 ägg m. kaviar
- ev 1 frukt

Mellanmål:
- ev 1 frukt

Lunch:
- enligt måltidsmåtten

Mellanmål:
- 1 frukt

Middag:
- enligt måltidsmåtten

Kvällsmat:
- ev 1 frukt

Nästa vecka fortsätter föreläsningarna med att handla om fett, kolhydrater och utrymmet. Så till den planeringen kommer utrymmet komma, men det är väl som den förra dietisten sa att man får äta något extra för 350kcal per vecka. Hur mycket kladdkaka får man för det? :P

Jag har nu gått en vecka utan kryckor och det gör ont ungefär överallt. Men jag kämpar på. Om jag inte går varje dag så gör det mer ont, men det blir ändå så att jag missar det vissa dar för det är så svårt att gå emot smärtan. Ju mer spänd jag blir i axlar och skuldror desto mer huvudvärk får jag. Men jag kan inte gå på massage än så jag försöker stretcha och mjuka upp så bra jag kan.

Det här kommer kanske låta konstigt. Jag känner mig avundssjuk på att jag aldrig kommer få känna hur det är att få ett barn. Det är av egen vilja, men alla tycks skaffa barn till sist. Även de som inte gillar barn skaffar barn till sist. Och sen finns det bara jag kvar. Jag försöker vara engagerad i alla mina kompisbarn för jag älskar dem som om de var min släkt, men det går aldrig komma ifrån att släkt är släkt och vänner är vänner. Antar att det jag mest saknar är kontakten med min systerdotter. Jag var hennes extramamma i två år och även om min syster fullständigt slet ut mig under den tiden så var det fantastiskt. Jag var hennes favoritperson, efter mamma, i hela världen. Hon blev tokig när hon såg mig, hon kunde inte slita sig från mig. Hon var alltid så snäll hos mig. Åt fint och gjorde som man sa. Jag lärde henne en massa saker, t.ex. göra sandkakor i olika former och hon var så ivrig att lära sig. Sen flyttade de och nu har hennes mormor den rollen istället och hon är blyg mot mig. Det är jobbigt. Jag brukade ha bilder på henne överallt och hon tyckte det var så kul att kolla på sig själv när hon var bebis, men nu orkar jag inte för jag blir bara ledsen. Min syster pratade om hur mkt de skulle komma upp och hälsa på, men nu pratar hon inte ens med mig längre.

Jag saknar att vara moster och jag saknar att virka söta små klänningar. Saknar det så jävla mycket. :(

Man behöver ett mål och man behöver en plan.
Mitt mål är att nå normalvikt, lagom vältränad, kunna göra sociala grejer som att träna kampsport eller gå nån kurs, resa och börja jobba igen.
Sen försökte jag hitta en plan 1 med lagom mycket arbete för den nivån jag ligger på nu.
1. Äta frukost, lunch och middag.
2. Äta grönsaker till lunch och middag.
3. Motionera varje dag. Promenad, cykling och/eller sjukgymnastik.
4. Bara onyttiga saker på lördagar.
5. Vila minst en gång per dag.
6. Gå igenom de tio stegen i Lisbeth Stahres kognitiva behandling mot övervikt.

Vet inte om det är för mycket, jag får väl se. Det är lite som ett delmål, det jag ska kämpa mot först. Jag vet att jag sa att jag inte skulle bry mig om godis- och glassätandet just nu, men det var innan jag fick veta att jag har för högt blodsocker. Det känns som att min tid börjar rinna ut. Jag beställde en Ben & Jerry-glass till lördagsgodiset och jag har inte nallat av den än fastän jag är jävligt sugen (mkt pga abstinens tror jag). Är väldigt stolt över det. Jag beställde även små isglassar som jag kan ta i nödfall istället för att gå ner till kiosken och köpa en stor strut.

Abstinensen är svår just nu. I natt vaknade jag och det kröp i kroppen och ångesten kvävde mig. Det är riktigt riktigt jobbigt. Och värst blir det när jag kommer ner till 0 med opiaterna, vilket enligt mina planer blir om 1,5 vecka. Sen kommer jag svettas rejält i nån vecka. Det märks att jag påverkas av att ep-medicinen är sänkt med för det är värre nu än innan jag sänkte dem. Men jag ska ta mig igenom detta, jag vill ha mig tillbaka igen. Jag vill inte vara trött, snurrig, förvirrad och aggressiv längre, verkligen verkligen inte.

Grönsaker:
Ärtor
Jordgubbar

Ibland om jag inte ätit frukt till mellanmål under dagen så byter jag ut en del av kvällsgrönsakerna till frukt. Eller om det är jordgubbar som jag fullständigt älskar så kanske jag byter ut hela. ;)

Motion:
45 min promenad i sträck utan kryckor

Idag har varit helt galet. Mina känslor har gått upp och ner, jag har varit arg, ledsen och glad på en gång. Hade mycket ont i ryggen imorse och det tog flera timmar innan det gick över när jag väl kommit upp. Jag tänkte på det smärtläkaren sa om att jag inte får ge upp på dåliga dagar och jag kände att det vore skönt att gå ut både för abstinensen och de extrema humörväxlingarna. Men sen när jag började gå kunde jag inte sluta. Och när kommit så långt att jag var helt slut så hade jag lika lång väg kvar för att ta mig hem! På slutet var jag lite gråtfärdig för hela kroppen kändes som spagetti, fötterna ville inte riktigt lyda, axlarna gjorde ont eftersom jag spänner dem för att hålla ryggen rak även om jag försöker låta bli, och jag var jättehungrig och hade lågt blodsocker. När jag väl kom fram till huset orkade jag inte stå upp längre utan satt på en bänk utanför huset tio minuter för att hämta andan.
Sjukgymnasten jag hade innan operationen ville att jag skulle cykla fortare och längre för att få upp flåset, men det är svårt att göra det när man cyklar tycker jag, men att promenera fungerar alldeles utmärkt. Dessutom höll jag de inre magmusklerna spända hela tiden så jag tyckte att jag fick tillräckligt med träning på den punkten.

På alla kroppens celler finns det mottagare. Mediciner fungerar så att de består av signalsubstanser som passar i en viss sort av mottagare. Signalsubstanserna antingen tas upp av eller blockerar mottagaren mot t.ex. smärtsignaler. Men kroppen är finurlig så att när mottagarna är blockerade en längre period, tex om man har långvarig smärta så skapar den nya mottagare på cellerna. Då fungerar inte medicinen lika bra längre och man höjer dosen och så blir det en ond cirkel. Sen när man slutar med medicinen har man extra mycket mottagare på sina celler vilket gör att cellerna kan ta emot extra mycket t.ex. smärtsignaler. Och det är varför jag kommer få ont av att sluta med mina opiater.

Jag ska även sänka mina ep-mediciner. Han sa att det kommer blir svårt för mig att gå ner i vikt annars och han var inte förvånad över att jag gått upp 8kg på två veckor när jag började med dem. Det var ganska skönt att bli trodd för en gångs skull. Eller, väldigt skönt.

Sen så fördubblade han dosen antidepressiva. Jag tar en gammal sort som man inte brukar använda så ofta längre och i mkt lägre dos än när man tar dem mot depression. Men han tror det kan hjälpa mig under nedtrappningarna, plus att man blir trött av dem så jag ska ta dem på kvällen för att bli mera groggy under natten.

I natt gick det väl skapligt. Sov sju timmar, vaknade en gång. När jag skulle kliva upp hade jag väldigt ont i höften och sidan av ryggen på den sidan jag legat på. Men han gav mig lite tips på hur jag ska göra för att komma upp. Han sa att ryggen är lite långsam så jag får helt "enkelt" ta det extremt långsamt själv så att den hinner med. Bara att vända sig gör skitont, så jag måste hela tiden spänna magen och ta pauser mellan de olika stegen. Provade det igår efter eftermiddagsvilen och imorse. Det är svårt, men det är lättare med hans instruktioner i alla fall.

Idag var det dags för läkarbesök på Överviktscentrum. Träffade en ung trevlig kvinnlig läkare. Hon var lätt att prata med och sympatisk. Jag ska nu gå fyra föreläsningar och sen träffa henne igen. Men tyvärr infaller en av dem när jag ska åka till Dalarna med föräldrarna, så då skjuts allting upp. Det är synd för så fort jag träffat läkaren får jag påbörja behandlingen. Om det dröjer tills en grupp startar om jag nu ska gå i grupp så får jag träffa en handledare enskilt. Jag är så sugen på att börja NU!
Och så var det det där med blodproverna... Mitt blodsocker låg för högt. Så hon ska skicka remiss till min vårdcentral och då får jag ta ett nytt blodprov. Är det också för högt så får jag diagnosen diabetes typ 2. Men eftersom det är precis begynnande diabetes så bör det inte vara några problem att slippa mediciner med viktnedgång och motion.

Jag fattar hela grejen med att man får skylla sig själv samtidigt som att jag inte direkt har valt detta. Jag har upprepade gånger sökt hjälp för att gå ner i vikt och jag har betalt för vikttjänster och provat typ allt. Det här kommer bli svårt. Det tar nog aldrig slut. Allt skit ska jag få innan jag dör. Jag känner folk som varit mer överviktiga och längre tid än jag varit, men de har inte fått diabetes. Ja, det är bara att fortsätta kämpa som jag fått göra hela livet.

Tänkte på en annan sak, angående mina socialfobiska drag. Jag har inte alls tänkt på det när jag ska ut på promenad eller när jag ska åka taxi. Idag när jag skulle träffa en ny läkare var jag inte nervös fastän jag träffade ett pucko igår. Det är säkert för att jag varit ute mer på sistone. Det är nog vanligt att man börjar noja när man är isolerad. Fast jag känner mig inte redo att gå på fest eller något liknande. Främst för att jag känner mig stor som ett hus och ful.

Motion igår:
ca 60 min promenad UTAN kryckor

Motion idag:
ca 10 min promenad
20 min motionscykel

Grönsaker:
Morötter

Glömde grönsaker både igår och och idag kväll. Jag värmde  raggmunk och är inte van vid att ha grönsaker till det. Men man har ju inte byggt upp sina vanor under 15 år för att det ska vara lätt att ändra dem.

Jag känner mig mer beredd på att ändra vanor och beteenden nu tror jag. Det är ett hårt jobb och det är inte speciellt kul, men man måste göra det för det finns inga genvägar. Jag ser mitt mål framför mig och jag ska nå dit oavsett vad för skit tanten i himlen kastar på mig.

Idag var jag först på smärtmottagningen och sen på psykmottagningen. Det som mötet på smärtmottagningen inspirerade tog mötet på psykmottagningen bort. Läkaren på smärtmottagningen pratade om förhållningssätt, strategier mot smärtan och vilka medicinändringar vi ska göra. Kände mig väldigt inspirerad. Han lyckades nå fram till personen som finns under alla mediciner, jag log när jag gick därifrån.

Jaha, och så mötet med psyk. Läkaren var rätt sympatilös. Märktes att han inte förstod att jag varit vaken sen tidigt och var jättetrött av att ha varit på sjukhuset. Han sa att det "är ingen mening med vanlig terapi eftersom man måste dra ur dig allting" och sen "då kan ju jag lika gärna gå eftersom du inte har några frågor" och det lät inte speciellt trevligt. Sen så var han inte nöjd med att min smärtläkare höjt mina antidepressiva (som höjdes för att hjälpa till med den nattliga smärtan och abstinensen som jag kommer ha i sommar). Han verkade inte heller tycka att jag var motiverad därför att jag hade ställt in vårt möte två ggr. Så han hade inga som helst sympatier eller intresse över att veta hur jag tvingats leva i över ett år.

Bara bevis på hur svårt det är att samordna vården. Suck. Och alla vill att jag ska gå i grupper. Smärtläkaren vill ha smärtgrupp, psyk vill att jag ska gå i dbt light-grupp. Men jag sätter min behandling på överviktscentrum först och främst. Den är allt för mig.

Det viktigaste jag ska ta med mig från idag är smärtläkarens order om att jag måste hitta en balans, inte köra stenhårt på de bra dagarna och helt ge upp på de dåliga dagarna. Så det ska vara mitt motto framöver. Påminn mig gärna. ^^

Grönsaker:
Gurka
Rädisor
Sockerärtor

Tog ingen oxynorm igår, men sov ändå sju timmar, vaknade bara en gång. Sju timmar är för lite för mig, men bättre än 3-4 timmar. Sen helt otroligt nog var inte ryggen lika kass idag som igår. Den var stel därför att jag valde att sova på samma sida hela natten för jag hade fått en hel del ischias i andra sidan igår, så sidan som jag sov på är lite knepig idag.

Sen så hade jag ett litet samtal med mig själv. Jag sa att jag skulle gå enligt "reglerna" på Överviktscentrum, men sen så såg jag bara helheten ändå! Jag ska BARA koncentrera mig på att äta grönsaker. Spela roll om jag äter ett par glassar för mycket i veckan, det problemet ska jag ta itu med senare. Så nu blir bara redovisning på mina grönsaker. Idag tog jag fram ett gammalt vitkålshuvud från kylen, klyvde det, hyvlade, kramade och kryddade till mina piroger till lunchen. Det kändes bra, kände mig väldigt duktig.

Sen fick jag för mig att ge mig på att sätta upp rullgardiner. Det är väl inte så komplicerat i vanliga fall men att stå på en pall och skruva högst upp på fönstret är inte så lätt när man opererades för två veckor sen. ^^ Jag passade på när min sambo inte var hemma för jag visste att han skulle misstycka. :P Det gick rätt bra förutom att träet jag skruvade i började spricka så jag fick avbryta... gggrrr.. Det är så sjukt varmt i vårt vardagsrum så behöver verkligen stänga solen ute. Det är två stooora fönster så gardinerna räcker inte. Men nu tog jag ett gammalt överkast och hängde upp i mitten och det hindrar ju i alla fall att solen ligger på mig hela dagen även om det fortfarande blir varmt i rummet. Igår kväll var det 13 grader ute och 28 inomhus (och mätaren sitter i köket som är ett par grader svalare än vardagsrummet). Men jag är nöjd att jag tog initiativ istället för att bara sitta i mitt hörn och deppa som jag gjorde förra veckan!

Grönsaker:
Vitkålssallad
Sallad
Gurka
Rädisor
Sockerärtor
Purjolök

Ryggen blev bättre och abstinensen blev bättre, så jag fortsatte enligt planerna och sänkte opiaterna med ytterligare 5mg igår. Vilket resulterade att jag inte kom upp ur sängen imorse. Tänker er att ni är galet kissnödiga när ni vaknar, men det gör så ont i ryggen att ni inte hittar nåt sätt som fungerar att resa sig på. Snacka om panik.

Sen tog det många timmar innan smärtan lättade. Men jag tog en liten promenad runt vårt hus och ett till och det mjukade upp stelheten till 90%. Fast efter eftermiddagsvilen så var det nästan lika svårt att komma upp som i morse. Förstår mig inte på det där. När jag lägger mig gör det ont, fast ont som när man kört stenhårt hela dagen och är helt slut och så lägger man sig och musklerna blir toklyckliga över att få slappna av. Tycker att det sen borde gå lättare att röra sig istället för svårare.

Jag och min sambo har börjat spela igen. Vi hade ett uppehåll på kanske 2 mån. Men jag kände att jag behövde nåt att göra. Klart jag hellre skulle vilja skriva, teckna eller plugga men min hjärna är liksom inte ifatt än. Den är fortfarande fluff. Och ännu mer så i den här värmen (ja, jag dricker jättemkt). Vill bara ha nåt att göra om dagarna som gör att jag mår bättre och spelet gör det. Och det är lite så att om jag börjar spela så kan inte min sambo låta bli och tvärtom. ^^

Idag har jag även nojat över hur det ska gå med maten i veckan. Hade jag vetat att mina föräldrar inte skulle komma hade jag beställt mat, men trodde ju vi skulle åka och storhandla. Jag kan bara få hemkörning tis-tors. Och om min sambo jobbar kväll så går det inte för jag kan inte packa upp. Så nu kan jag beställa till onsdag och då måste jag ha 6 måltider klara. Men min sambo är som vanligt väldigt stöttande och rar så han påminde mig om att jag har raggmunk och pannkaka i frysen. Sen så har jag också några finska piroger (usch, vad det inte var gott med köpta piroger, måste nog be mormor fixa några åt mig). Förutom det har jag några skivor fullkornsbröd så jag kan göra varma mackor och några konserver soppa. Så jag klarar mig!

Mamma och pappa kom inte. Först fick jag ett sms från mamma där det stod att de ville skjuta på det en dag för det var så fint väder "om det var okej". Vad ska jag säga då? "Nej, det är inte okej"? Sen ringde pappa senare och sa att det skulle vara fint väder hela helgen så de ville skjuta på det. Jahopp. Och med tanke på att de tar hand om mitt syskonbarn eftersom mitt syskon inte orkar det så får man väl se när det är tillräckligt dåligt väder för att hälsa på mig. Men jag kan inte säga till min pappa när jag blir ledsen för då gör han saker han egentligen inte vill göra bara för att han inte står ut med att jag är ledsen.

Det var dessutom min kisses födelsedag och jag saknar honom så jäkla mycket. Så dagen bestod av depp, glass och spela datorspel i princip. Det var riktigt tufft. Nu måste jag försöka komma igång igen med promenader och matlagning. Men det tar emot. Jag känner mig ensam och bortglömd. Är det så här det ska vara för att man inte har barn?

Isch.

Tror jag hamnat i en nedåt-svacka igen. Läkaren sa ju att det skulle gå upp och ner hela tiden, men inte exakt vad som gick upp och ner, om det var smärtan eller om det var hela mitt välbefinnande. Men just nu är det INTE bra.

I förrgår lade jag mig kl.ett, vaknade först kl.tre, sen kl.fem. Sen var det omöjligt att somna om igen. var varm, illamående och kände mig sjuk. Det kändes för tidigt för att ta morgonmedicinen, men när klockan närmade sig halv sju tänkte jag ändå ta den och då såg jag att jag hade glömt ta den igår kväll. Duh. Inte konstigt jag mådde dåligt.

Sen gick jag inte och lade mig för jag hade så ont i höften. Det är många som är så rädda för mediciner och speciellt smärtstillande. De förstår inte vilken björntjänst man gör sig om man inte stillar sin smärta. Ta t.ex. ryggskott, om man inte smärtstillar sig kan man inte röra sig ordentligt och man spänner sig vilket gör att man får mer ont. Och olika kroniska smärtstillstånd är så påfrestande för kroppen att smärtnerverna skadas av all substans som skickas genom dem hela hela tiden, så man kan bli helt överkänslig mot smärta. Så ta hand om er smärta precis som ni skulle tagit hand om eran diabetes med insulin!

Igår kväll tog jag 10mg oxynorm (snabbverkande opiat) för höften fortsatte göra ont och jag ville bara sova. Jäklar vad den slog! Blev så snurrig och så fort jag somnade började jag drömma om nån häxa. vaknade till och slet tag i min sambo som fick vakna lite häftigt och började svamla om nån häxa. Ehm. Ja. Nästa gång får det nog räcka med 5mg. :P Har nog vant mig av med dem mer än jag trodde. Men sov som en stock tills nån började hamra i morse. Tog några timmar innan jag slutade vara groggy på morgonen med.

Men ryggen gjorde jätteont när jag vaknade, kom knappt upp ur sängen. Kan vara en kombination av olika saker, men ska försöka vara lite snällare och mer tålmodig mot den. Och vila, jag hatar verkligen att gå och lägga mig mitt på dagen så det är så svårt att vila den.

Mina föräldrar har haft dåligt samvete för att de inte varit så aktiva i mitt liv så de ville komma upp i helgen och "hjälpa till". Min sambo fick fnatt först, han vill inte ha nån hjälp. Men vi har pratat om saken och det är okej om de hjälper mig med saker som har med mig att göra. Visserligen pratar de massor om att städa och vi behöver inte hjälp med att dammsuga, det kan faktiskt min sambo göra. Däremot vill jag få upp lite rullgardiner för det är smällhett just nu, få hjälp att kolla igenom kartonger (t.ex. så ligger mina kökskartonger längst in, längst bak), men mest sånt som vi inte kan göra själva, som åka och panta våra 40 kassar med pant, slänga skräp och gärna åka och storhandla för det är så dyrt att beställa hem matvaror hela tiden. Men det känns stressigt att de kommer för de är som sagt inte aktiva i mitt liv så de förstår inte exakt hur långsamt mitt liv är. För att de inte ska börja röja järnet här hemma så måste jag vara aktiv och se till så de inte gör för mycket eller börjar greja med saker de inte har nåt med att göra.

Jag är också lite ledsen. Saknar min kisse, saknar mina vänner, saknar min hund, saknar min farmor. Abstinensen jag haft senaste två dagarna och smärtan som kom igår har nog påverkat mig också. Efter 3,5 år av kronisk smärta så har jag (och förmodligen skulle ingen ha) en reserv att hantera dåliga dagar. Eftersom idag känns likadant så känns det som att resten av veckan kommer gå åt skogen. Jag hamnar ner i djupet på en gång och kan liksom inte bry mig om jag vad äter, orkar inte gå ut osv. Men det kanske betyder att jag fortfarande är deprimerad helt enkelt. Nästa vecka ska jag ha det där mötet på psykomottagningen som jag skjutit upp två ggr. Träffa både sjuksköterskan som höll i min utredning och en läkare.

Idag när jag vaknade var jag helt ur gängorna. Minns inte när vi lade oss, men tror det kanske var lite för sent. Tror jag sov gott i alla fall, tog en oxynorm och kände inte av så mycket smärta förrän imorse när jag vaknade och hade ont i ryggen. Men huvudet var som fluff och tungt. Bestämde mig för att vila idag, har varit iväg med t-bana och buss tre dar i rad, det är ganska tufft. Dessutom kommer mina föräldrar i helgen och hälsar på och då kommer vi säkert åka iväg och göra saker. Såret är lite irriterat med, jag ser det på förbandet, längst upp och längst ner är det fläckar. Men det har inte läckt mer vätska i alla fall.

Tror jag har börjat få lite abstinens nu med. Är nere i 25 mg/dag nu. Får se om det lättar, då kanske jag går ner till 20mg, annars får jag avvakta med nästa sänkning. Men jag är så glad, så glad att jag kommit ner i 25mg, innan fick jag jätteont i höften bara jag sänkte till 35. Trodde inte att höftsmärtan berodde på diskbråcket, men det gjorde den tydligen.

Vartefter dagen fortlev blev jag mer stressad och fick mer ont i huvudet. Lite som att en migrän var på gång. (Nu har jag fått upplevt svår gallsten, migrän, nervsmärtor, ryggskott. Vad är kvar? Cancersmärta?)

På eftermiddagen gick jag ner till kiosken och köpte lite glass. Sen satt jag i fläkten och åt glass och drack massa vatten. Det hjälpte lite.