Det här kommer kanske låta konstigt. Jag känner mig avundssjuk på att jag aldrig kommer få känna hur det är att få ett barn. Det är av egen vilja, men alla tycks skaffa barn till sist. Även de som inte gillar barn skaffar barn till sist. Och sen finns det bara jag kvar. Jag försöker vara engagerad i alla mina kompisbarn för jag älskar dem som om de var min släkt, men det går aldrig komma ifrån att släkt är släkt och vänner är vänner. Antar att det jag mest saknar är kontakten med min systerdotter. Jag var hennes extramamma i två år och även om min syster fullständigt slet ut mig under den tiden så var det fantastiskt. Jag var hennes favoritperson, efter mamma, i hela världen. Hon blev tokig när hon såg mig, hon kunde inte slita sig från mig. Hon var alltid så snäll hos mig. Åt fint och gjorde som man sa. Jag lärde henne en massa saker, t.ex. göra sandkakor i olika former och hon var så ivrig att lära sig. Sen flyttade de och nu har hennes mormor den rollen istället och hon är blyg mot mig. Det är jobbigt. Jag brukade ha bilder på henne överallt och hon tyckte det var så kul att kolla på sig själv när hon var bebis, men nu orkar jag inte för jag blir bara ledsen. Min syster pratade om hur mkt de skulle komma upp och hälsa på, men nu pratar hon inte ens med mig längre.

Jag saknar att vara moster och jag saknar att virka söta små klänningar. Saknar det så jävla mycket. :(