Omtumlande dag idag.
Blev så himla nervös över att sitta och vänta på att ortopeden skulle ringa. De säger alltid mellan 10-12 men det blir alltid mellan 11:30-12 så då sitter man där i en timme och fyrtiofem minuter och blir bara mer nervös.
Och så tio minuter innan han ringde så blev jag påhoppad av en vän. Över nåt jag skrivit på nätet som var helt oseriöst och inte riktad till nån. Fick höra att jag förolämpat honom, att han inte vill veta av mig, att jag är korkad och mindre trevliga saker än så. Hämnd för att jag sagt det där tydligen. Ni vet hur vissa är, de passar på att använda allt de vet om en emot en. Trycka på känsliga knappar bara för att de vet att de kan. I och med att jag knappast är den som tycker om att vara elak mot människor så skulle jag givetvis aldrig säga eller skriva något som jag trodde att den personen skulle kunna ta illa upp av. Som jag sa, det jag skrev var oseriöst och inte riktat till nån.
Jag hade kunnat säga riktigt elaka saker tillbaka, eftersom jag vet om den här personens brister och problem, men vad skulle jag få ut av det?
Så jag sa att: om du tror att jag tillbringer 1,5år med att göra den perfekta presenten till dig (vilket jag gjorde, jag var inte helt nöjd så jag gjorde om flera ggr, allt för att den skulle bli perfekt) och sen är elak mot dig så känner du inte mig för fem öre. Men om du trots det har helt misstolkat något jag skrivit så ber jag om ursäkt för jag skulle aldrig säga något elakt till dig. Just nu överreagerar du och är väldigt aggressiv så därför vill jag inte prata mera med dig och du kan höra av dig när du vill be om ursäkt för det här.
Vuxet så det förslår tycker jag.
Sen orkade jag inte vara tillgänglig mera eftersom jag visste att ortopeden skulle ringa snart och jag var helt förskräckt och förtvivlad över att någon jag känt sen jag var 16 hoppar på mig på det här sättet och är så elak. Det har aldrig hänt under de 14år då vi känt varandra. Så jag var jätteledsen och grät förstås och ville bara samla mig så jag kunde ha en vettig dialog med ortopeden.

Sen ringde han i alla fall, ortopeden. Och jag kunde förstås inte låta bli att gråta en skvätt när vi diskuterade operationen eftersom jag redan var så uppjagad och ledsen.
Jag känner sån skillnad mot den nya. Han är så mycket mer sympatisk i sitt tonläge och sitt sätt att prata. Han är ärlig och förklarar saker ordentligt. Han påpekar att det finns stora risker eftersom jag blivit så tjock och eftersom såret inte läkte förra gången (tog 6 mån och en infektion i ryggraden är det sista man vill ha). När jag tyckte han var pessimistisk sa han "näe, jag är realistisk" och sen sa han att han visst känner stort hopp till att operera mig och att göra just en vanlig diskbråcksoperation då mitt största problem sitter i benen, skulle problemet mest vara ryggen hade han tyckt steloperation. Sen tyvärr har de enorma förseningar efter alla fallolyckor i vinter, i vanliga fall skulle han kunna lova mig en operation inom en månad, men nu tror han på två-tre månader.
Men han skulle höra av sig till smärtenheten för att se om de kan hjälpa mig under tiden.
Han har en sån snäll ton i rösten, inte så där nonchalant och arrogant som vissa läkare har. Men när jag förklarade varför jag inte har förtroende för hans kollega ville han förstås försvara honom (han sa att jag fick välja vem som skulle operera mig). Men han vet ju inte hur hans kollega betett sig heller.

Ja, och så fick jag veta att två veckor innan op får jag åka dit och träffa sjuksköterska, sjukgymnast, kirurgen, narkosläkaren. Det kändes bra. Jag har bara blivit akutopererad tidigare, vilket har gjort att jag utvecklat nån slags fobi för narkos. Jag är fullständigt livrädd för narkos. Så det kändes bra att jag får tillfälle att berätta om det för kirurgen och narkosläkaren så de kanske kan sätta in premedicinering eller nåt, så jag slipper få panikångestattack som förra gången.

BTW, fick precis ett sms där det står "Jag tänker inte be om ursäkt, jag gav bara igen med samma mynt". Okej. Då vet jag det.

När jag sover ligger jag på sidan med armarna framför mig och båda knäna uppdragen som i en stolställning med en kudde mellan knäna. Kudden fick jag hitta på för ett år sen när min ischias i vänster benen var så hemsk (innan jag fick allt knark). Jag kunde bara ligga i samma ställning på högersida och trycket av vänsterknä mot högerknä gjorde ischiasen värre. Nu för tiden kan jag ligga på båda sidorna, men det är fortfarande bara en ställning som gäller. Men innan fick jag ligga i samma ställning och när jag vaknade och hade ont (vilket man får i sidan som är nederst när man ligger i exakt samma ställning i flera timmar) fick jag helt enkelt bara gå upp ett tag, sen lägga mig och sova några timmar till. Nu kan jag oftast bara vända sida och somna om.

I natt vaknade jag efter två timmar och vände mig över till vänstersidan och utan att jag tänkte på det eller ens var medveten om det sträckte jag plötsligt ut vänsterbenet och drog upp höger knä mot magen. Det gick en välrysning genom hela kroppen av att få göra den enkla förändringen. Det var som att spänningar släppte. Sååå skönt. Men det tog bara ett par minuter innan ischiasen strålade från höger skinka, genom benet ut i höger fot. Vilket är anledningen till att jag nu sitter vid datorn, jag var tvungen att gå upp för jag fick så ont.

Bara ett exempel på hur nervsmärtan styr mitt liv. Resten av kroppen vill ligga i en helt annan kroppsställning, men pga nervsmärtan går inte det. Ett annat är att jag har fått lite sår i knävecken eftersom jag har knäna böjda i princip dygnet runt, om jag inte ligger i sängen med knäna böjda så sitter jag ju i stolen och då är knäna böjda.

Vad ska jag skriva?
Har blivit lite väck av att höja oxycontinet. Yrslig och svamlig. Minns inte saker. Har svårt att hålla koll på saker jag behöver göra, skriver upp allting i min kalender, t.o.m. borsta tänderna och duscha.
Har tänkt på det i efterhand, hos psyksyrran i måndags hade jag svårt att förklara hur saker varit bakåt, och hos ortopeden i onsdags samma sak, hade jättesvårt att minnas hur saker varit och vart jag haft ont. Jag vet ju att jag hade ont på ovansidan av foten fram till mellan stortån och nästa tå, men när han frågade hade jag ingen aning.
Men jag tror det blir bättre efter hand. Jag har kunnat dra ner på min vid behov-medicin sen jag ökade. Detta påverkar dock min förmåga att skriva på min bok väldigt mycket, jag har ett stort ordförråd och stort förråd av snygga synonymer, men tyvärr är de förråden stängda för mig just nu och jag har svårt att hitta ens de enklare orden. När jag skriver mina blogginlägg så fastnar jag hela tiden vid ord och måste sitta och tänka flera minuter för att komma på dem. I vanliga fall flödar orden ur mig, de har alltid gjort det, så det är frustrerande att inte kunna uttrycka mig som jag vill.

Jaha, ortopeden i onsdags då. Många har försökt få mig att prata om det, men jag var så jäkla rädd för att gå dit så jag har varit nästan utslagen i flera dar efteråt. Ni vet hur det är när spänningar släpper, man blir dödstrött och däckar.
Jag skulle ju träffa en ny ortoped denna gång. Jag vågar inte hoppa högt än, men fick mycket bättre intryck av honom än av de fyra jag träffat tidigare. Han var sympatisk, han svarade ärligt och rakt på mina frågor istället för att svamla och vela. Det är ju bättre att säga rakt ut hur läget är.
Den förra ortopeden sa aldrig att de tänkte hjälpa mig, han lade alltid till att det kanske inte skulle bli nån operation. Hur rädd jag än är för att operera mig så är det väldigt nedslående att han hela tiden lade till det för att försäkra sig. Vilken idiot som helst förstod ju att jag skulle behöva en operation.
Den nya ortopeden, dr E, anser att det ska göras en så liten operation som möjligt, dvs en ny diskbråcksoperation, att rensa ut den diskmassan som finns ute i ryggmärgskanalen och trycker på ryggmärgen (nerverna). Den förra ortopeden, dr W, höll som sagt först på att vimsa en massa, sen i november sa han att det troligen skulle bli en steloperation av två kotor, i januari sa han att det skulle bli en diskbråcksoperation, i februari sa han att det skulle bli en steloperation av tre kotor (en stor operation).
Som ni kanske förstår jag har nu bytt ortoped till dr E. Dr W sa att jag skulle fixa en telefontid till honom efter jag träffat dr E, men jag frågade dr E vem jag skulle höra av mig till (jag sa att jag var tvungen att gå hem och tänka) och han sa att jag själv fick välja. Och det verkar också som att jag får välja om han, dr W eller båda (?!) ska operera mig. Så jag kommer ringa dr E. Förstås.

Jag vågade inte ringa i vare sig torsdags eller fredags så försöker satsa på måndag. Jag är rädd att operationen ska ske jättesnart, jag behöver tid att förbereda mig psykiskt innan.
Dr E sa att jag har 2/3 chans att bli bättre av en ny diskbråcksoperation. Men operationen är tekniskt komplicerad eftersom jag redan är opererad och det nu finns en massa ärrvävnad överallt. Så riskerna för en komplikation är större, som t.ex. att de pajar en nerv, att jag får infektion (inte bra när det gäller sår som går in till ryggraden), det skulle innebära att jag förmodligen blir ännu sämre än vad jag är nu. Det finns dessutom en risk att jag har fått vänta för länge, att mina nerver är permanent skadade och att det därför inte hjälper att ta bort trycket på dem. I så fall blir det att resten av livet leva på smärtstillande.

Därför är ju detta inte som att ta bort gallblåsan direkt. Magoperationer är i övrigt ganska enkla. Det finns stora risker (och dessutom risken med narkos eftersom jag är så tjock). Logiskt så anser jag ju att jag måste satsa på en operation, men det är ju mitt liv jag spelar med. Jag förstår att alla säger "Men du måste ju operera dig?" för det är ju det logiska, men om det var deras egna liv som var på spel skulle de nog inte heller tycka att det var så enkelt.

Just nu känns det som att jag kommer ha ångest tills operationen är över och jag märker om de gjort mig sämre. Hade tänkt be min vc-läkare om lugnande (bara att ha i nödfall), men glömde det och nu orkar jag inte ringa upp. Han pratar så mycket om att jag måste sluta med knarket. Förstår att han inte vill vara ansvarig för att knarka ner mig hur länge som helst, men hur kan jag sluta när smärtorna är lika stora eller större än när jag började? Att äta knark ett år hjälper ju inte, man kan ju inte ta bort det förrän man tagit bort orsaken till smärtan. Men när jag sa till vc-läkaren att dr E pratat om remiss till smärtteamet så skrev vc-läkaren själv en remiss dit. Han skulle även skriva till färdtjänst om att jag behöver resa i framsätet och ensam, får se vad färdtjänsten tycker. Kändes som att han var ganska trött på "mig" nu. Förstår om det är frustrerande, han har skickat remisser till höger och vänster och t.o.m. ringt upp ortopeden för att fråga vad de håller på med, och ändå har det inte gjorts några framsteg. Men det var lite jobbigt att vi inte längre stod på samma plan.

Jag behöver få förståelse för vad min smärta gör med mig, det är väldigt viktigt för mig. Ischiasen är väldigt plågsam just nu. I båda benen. Ryggsmärtan blir bättre om jag tränar ryggen och den kan släppa när jag lägger mig i sängen, men det finns ingen ställning i sängen som är skön för benen. Ischias är helvete. Och just nu har jag väldigt mycket stickningar i benen med. Det gör mig knäpp, gör mig lättretlig och sur. Tänk om dina ben sov hela tiden, inte bara foten, utan hela benen. Förstå att jag blir knäpp...
Det blev bättre efter förra operationen, men nu är det värre än det nånsin varit, jag kan bara hoppas att det kommer bli bättre när trycket släpper och nerverna får syre igen. Förmodligen kommer jag inte få tillbaka full känsel och bli av med stickningarna helt, men jag kan stå ut med att det är lite, men inte så här, då kommer jag börja sticka mig eller skära mig i benen för att slippa känna stickningarna för en sekund om än bara en sekund.

Det är ju dags för att träffa den nya ortopeden nu. Det märks att jag är mycket mer mentalt slut än i januari när jag var där sist. Då hade jag haft en fantastik jul och nyår och hade en period då jag knappt hade några möten alls. Nu kryper ångesten på mig hela tiden, jag vill inte gå dit och tanken "jag orkar inte mer" dyker upp titt som tätt. Klart jag går dit, jag är ju inte dum, men jag kommer nog vara ganska handlingsförlamad fram till dess.

En vän kollade upp det där med resor till mig. Jag kan ansöka om att få framsätesresor och enskilda resor för färdtjänsten, och därefter be vårdgivarna som ger mig sjukresor om detsamma. Ska prata med läkaren om det på torsdag. Han borde ju förstå tycker jag, han lyssnar alltid på mig och har medlidande över min situation. Just nu när jag sitter här har jag ondare än jag hade för en månad sen. Trots att jag höjde oxycontinet. Det vore inte för mkt begärt att jag ska kunna ta mig till min vård.

Drömde en sån fruktansvärd mardröm i natt. Kan inte beskriva den för den var så vrickad och förvirrande. Sen vaknade jag och låg i mina föräldrars säng med min älskade hund bredvid. "Åh, vad var bara en dröm" tänkte jag och kramade min hund. Gick sen upp på toa och då vaknade jag på riktigt. Var rädd att jag skulle ha kissat på mig i sömnen, haha, men det hade jag inte. Men jag stormgrät. Hulkade och snyftade och tårarna strömmade. Sen hoppade lillkissen upp på sängen, hon hade smitit in när jag var på toa imorse. Jag förstår inte vad andra människor gör när de har hemska mardrömmar och inte har djur eller karl. När jag är smått hysterisk och dessutom förvirrad efter en hemsk dröm så får djuren mig att inse att det är det här som är verkligheten och det andra var bara en dröm. Samma sak som när jag hade som värst panikångest. Det är både deras tillgivenhet och mitt ansvar gentemot dem som distraherar mig.

I alla fall är jag helt ur gängorna idag känner jag. Sov nästan 12 timmar, antar att jag behövde det efter den senaste tidens sömnproblem. Men man blir lite seg när man sover mkt, helst ska man inte sova mer än tio timmar. Och så den fruktansvärda mardrömmen och en halvtimmes gråtande att starta dagen med. Annars hade jag känt mig mera pepp de senaste dagarna, tills kvällen har kommit och jag fått svårt att somna förstås, men idag är jag för seg och dämpad.

Sjukgymnasten igår var väl sådär. Hon hade bokat in tre personer samtidigt, två i gymmet och en på akupunktur. Så jag gjorde nästan allting själv, vilket väl är okej, bara det att om hon inte är där och peppar mig så kan jag lika gärna göra det hemma och slippa taxiresan. Dessutom orkade hon inte gå och hämta lappen med mina övningar så jag skulle "använda min fantasi". Ja, taxiresan ja. Hon ville att jag nästa gång skulle prova t-banan istället. Jag blev så förvånad att jag inte ens kom på att säga att jag ju hade tagit t-banan hem förra gången och hade ont i tre dar efteråt. Istället sa jag att jag tycker att väskan är för tung men att jag gärna provar att promenera runt kvarteret hemma. Och det är ju inte bara det, utan för att åka till sjukgymnasten så är där ett byte och uppgången som är närmast har ingen hiss. För att inte tala om det att ingen ger mig deras plats ifall det är fullt trots att jag kommer med kryckor och måste då stå och balansera med kryckor plus en tung ryggsäck på ryggen.

Kan inte förstå att inte hon förstod. Hon sa att tills vidare var hon nöjd med att jag promenerar hemma, men att hon vill ha som mål att jag ska åka utan taxi. Förstår inte varför det bryr henne om ifall jag går till sjukgymnastiken eller om jag går runt kvarteret? Dessutom är det väldigt isigt på trottoarerna på söder, vilket inte är det lättaste att gå på och för att ta sig från t-banan till sjukgymnastiken är det en lång stentrapp. Känns som att hon inte använde hjärnan när hon hittade på det där.

I taxin hem bestämde jag i alla fall att när jag kan gå obehindrat utan kryckor, då kan jag ta t-banan igen. Det är ju inte så att jag tycker det är kul att stå och vänta på taxijäkeln som sen ska plocka upp nån annan och åka en massa omvägar. Och jag menar, det är ju mitt liv, det är ju bara jag som kan avgöra vad jag klarar och vad som är bäst för mig. En lätt frisk stark person kan nog omöjligt förstå hur svårt det är för mig att åka t-bana. Dessutom kommer jag förmodligen (kanske?) bli opererad innan jag hinner bli av med kryckorna och då kommer jag ändå inte kunna åka t-bana.
Ja, det var ingen höjdar-träning direkt. Var nästan så hon inte hann tejpa mig heller. Jag hade bokat taxi 20 min efter träningen skulle sluta så jag skulle ha god tid på mig att byta om, men hon ville att jag skulle cykla extra och så fick hon tejpa mig i omklädningsrummet medan jag bytte om. Hah...
Tror att hon nog borde lägga ner att boka in tre personer på samma pass. Har hon för många patienter får hon väl säga att hon inte kan ta emot fler förrän nån blivit frisk.

Först måste jag bara informera om detta med sjukresor. Jisses, vilket muckel. Och ska man dessutom även ha färdtjänst. Ujuj.
Innan har jag tyckt att sjukresorna har fungerat bra. Man har oftast kunna få en taxi inom en kvart, även när det varit snöstorm och ingen annan kunnat få taxi. :D Men nu har de kommit med nya regler. Man får bara beställa resa tre ggr i timmen, tio i, tio över och halv. Inga andra tider går. Så ibland är man borta 40 min längre än man borde ha behövt. Gissar att det är för att de ska kunna samboka folk lättare för idag fick jag sällskap i taxin både in mot stan och ut från stan. Jag förstår att det kan vara för att tjäna pengar, men det är ju inte så att vi inte betalar när vi åker, vi åker inte gratis. Sen undrar om de verkligen bara tar för givet att alla sjuka/handikappade har all tid i världen eller bara tycker att det är så jäkla kul att åka taxi? För det sista, har man svåra smärtor så är det inte så lämpligt att vara tvungen att stå och vänta på taxin i en evighet och dessutom vara tvungen att sitta i taxin dubbelt så länge som resan borde ta. Som idag t.ex., resan borde ha tagit 25 min, men tog 50 min för nån brutta som bodde otillgängligt till skulle till ett ställe som inte alls ligger nära stora vägen hem till mig. Suck.
Men jag borde vid det här laget ha förstått att livskvalitet inte värdesätts i Sverige.

Idag var det i alla fall dags för sjukgymnastik. Jag ville inte gå för jag är fortfarande helt slut efter lördagen och jag vet att imorgon kommer inte räcka inför sjukgymnastik igen på onsdag och viktgrupp på torsdag. Jag behöver helt enkelt längre återhämtning än friska människor. Tyvärr, för jag vill så gärna göra saker. MEN, jag är sååå glad att jag bytte till den här sjukgymnasten, det kommer göra jättestor skillnad i min rehabilitering. Jag bara hade det på känn att jag ville få gå till dem. Och så valde de ut en sån perfekt matchning med min sjukgymnast. Ibland vet man inte riktigt vad som är fel, man får bara en känsla. Som med den första naprapaten jag gick till i somras. Han gjorde underverk med ryggen men det kändes inte rätt, och sen när jag bytte fick jag hela paketet, både att hon gjorde underverk och att det kändes rätt. Samma sak nu. Den första sjukgymnasten var inte så dum, lite tråkig, kände ingen glöd och så, fick bara ingen gnista av att gå dit. Men med den här så vet jag redan, fastän jag precis börjat, att om jag bara tar mig dit så kommer det kännas bra. Därför jag ändå försökte ta mig dit i onsdags fastän jag inte fått sova, hade det varit den förra sjukgymnasten hade jag inte ens försökt.

Idag fick jag cykla, göra en sittande ryggmaskin, flera skitjobbiga bäckenbotten/inre magmuskulatur övningar på rygg och en med boll. Och det var kul! Man kan inte säga annat än att det är en jäkligt bra sjukgymnast om hon kan få tråkiga stabiliseringsövningar att bli kul! Den förra gav mig sååå tråkiga övningar, men detta var kul och utmanande. Man måste utmana mig, jag har inte motivation att göra tråkiga eller för lätta saker! Ja, det får ju inte vara för svåra heller, som han jag såg för ett år sen. Han förstod inte, och hur han som sjukgymnast inte förstod det kan inte jag förstå, att man inte kan ta en otränad 100kg tung kvinna och låta henne göra stabiliseringsövningar där hela hennes tyngd ska vila på hennes armar. Nej, detta var lagom övningar, de är utmanande och skitjobbiga men inte omöjliga.

Sen fick jag hem ett nytt paket kläder. Jag fick byta jackan jag beställde och passade på att lägga till några snygga tröjor för jag insåg att jag använder typ samma tre tröjor hela tiden. Mycket nöjd med allt som kom. Åh vad jag förtjänar att få känna mig fin och fräsch. Tuff men vuxen. Yes!

Var hos min nya sjukgymnast igår och oj så glad jag är att jag bytte. Hon var positiv, empatisk, var lätt att prata med, hon förstod hur jag menade när jag förklarade saker, jag behövde inte förklara mig hela tiden, hon behandlade mig som en människa, hon kunde svara på alla mina frågor och hade vettiga motiveringar till varför hon ville göra på ett visst sätt. Det var bara en angenäm upplevelse. Önskar jag kunde få henne att förklara för de jag känner med kassa rygger så de förstod att har man väl fått ett ryggskott så fungerar inte ryggen normalt och man kommer inte bli bra genom att göra situps och rygglyft, man måste gå tillbaka och väcka upp stabiliseringsmuskulaturen ifall man inte vill att ryggproblem ska ständigt återkomma, och har man väl fått ett ryggskott så kräver det träning ett tag för att komma till stadiet att stabiliseringsmusklerna fungerar av sig självt igen.

Jag frågade om det är okej att jag promenerar, och det är det, bara jag inte sliter ut ryggen, och jag ska fortsätta ha kryckorna ett tag till, men vi kom överens om att ett mål är att jag ska bli av med dem. Det var så smart, ett mål med att göra de tråkiga övningarna är att jag ska slippa gå med kryckor. Ett skitbra mål. Sen fick jag även tips om vart jag kan sätta mina tensplattor, så det ska jag prova lite. Det hjälper ju bara för stunden men kan vara ganska skönt.

Sen tejpade hon min ländrygg med en kinesisk tejp. En bred tejp som hon tog många längder av och satte dit som i en snöflinga. Den ska öka blodcirkulationen och ge stadja åt ryggen. Jag vet inte om en fungerar, men den är skön att ha så så länge som jag inte får utslag så får hon gärna fortsätta med det. Man kan ha den ca 5 dar i sträck, sen börjar tejpen lossna.
Jag frågade henne även om jag fortfarande är sned, något som har oroat mig när det gäller promenaderna. Hon kan se att höften sticker ut något på vänster sida, men det är så lite så det är inget som är farligt på nåt sätt. Kändes så skönt att kunna fråga allt det som jag grubblat över och hon hade svar och kunde motivera sina svar ordentligt.

Nu ska jag bara göra en övning tills vi ses. Ligga på rygg, spänna bäckenet och nedre magen (ej övre magen) och sen pressa hälarna lite lätt i marken som att jag tänkte lyfta rumpen, men ska inte göra det. Den övningen ska jag göra så mkt som möjligt till på onsdag. Det intressanta är att jag skulle hålla ryggen helt still, dvs med en svag svank, inte pressa ner ryggen i marken och inte lyfta så att det blir större svank, medan den förra sjukgymnasten ville att jag skulle pressa ner ryggen i marken vilket enligt den här sjukgymnasten bara kan göras genom att aktivera de stora musklerna, dvs fel muskler. Jag vet förstås inte vem som är rätt, men det jag vet är att när jag skulle pressa ryggen i golvet så tappade jag alltid spänningen i stabiliseringsmusklerna, så det kan nog ligga något i det den nya sjukgymnasten säger.

Det finns andra fördelar också. Det är så enkelt att ta sig till den här, man kan köra bilen precis utanför dörren, så jag kan dessutom sitta innanför och kolla ut genom fönstret. Förut fick jag gå runt ett hus på en smal hal stig och åka upp 5 våningar. Dessutom fanns ingenstans att sitta på framsidan av huset så jag fick alltid stå där och vänta på taxin och fick oftast ont av det. Dessutom är det här gymmet bättre, det är stort och har massa fina maskiner. När man är färdigrehabiliterad kan man fortsätta gymma där mot en kostnad. Det blir nog inte så lätt kanske, så länge som jag inte får jobb på samma sjukhus igen., men bra alternativ. Tyvärr har de inte längre kvar bassängen som de hade vattengympa i, det hade varit härligt.
Jag tror det här kommer bli bra. En bra dietist, en bra sjukgymnast, en remiss till överviktscentrum och en remiss till terapeut (hoppas jag får en bra!).

Ganska intressant att när jag opererade ryggen och blev hemskickad efter två dar så var det ingen som frågade mig om jag hade nån som kunde hjälpa mig.

De tar för givet att en ung människa har ett stort nätverk som hjälper en. Vilket jag i och för sig hade, bara det att den enda som hjälpte mig var min hunds dagmatte (!). Ingen i Skåne hjälpte mig så mina föräldrar tog varsin vecka ledig, plus en vän i samma by. De åkte 45 mil för att hjälpa mig.

Men det kan man ju inte begära att folk ska göra. Jag kunde knappt ta mig upp ur sängen, kunde inte ta på mig skorna, kunde inte ta mig i badkaret. Det är inte protokoll att skicka hem någon som opererat ryggen efter bara två dar, men de behövde platser och jag hatar sjukhus. Så det är faktiskt underligt att de inte frågade mig om jag klarar mig hemma. Mycket underligt.

Var till färdtjänstutredaren. Ett medborgarkontor är lustigt. Vet inte riktigt vad de höll på med det. Fanns en jobbcoach, ett rum för polisen, ett par folk som pratade med olika invandrare. Och ingen verkade veta att de hade bokat en färdtjänstutredning idag, men en karl erbjöd sig frivilligt i alla fall. Men han var trevlig och sympatisk. Han tror inte att det kommer bli några problem att få färdtjänst. Skönt att veta att jag kommer ha möjligheten att boka färdtjänst. Man får ju ha det för att åka och handla eller gå på bio. Kanske Niklas inte blir glad att vi åker var för sig, men bättre det än att vi inte gör nånting alls?
Jag gav mina föräldrar ett påhittat presentkort på utställningen av terrakotta samt en middag. Utställningen pågår bara till 20e februari. Men om jag får färdtjänst så kommer jag kunna genomföra det oavsett hur ryggen mår. :) Ta med rullen så jag har nåt att sitta på under utställningen. Restaurangen är väldigt trång, men förhoppningsvis kan vi få en plats i mitten.
Hoppas jag får färdtjänst utan problem!!

Igår åt jag för 1836 kcal och motionerade 144 kcal.
Missade lunchen igår och frukosten idag, så blivit lite obalans i blodsockret två dar i rad. Därför blev det igår ett plus fastän jag ville spara det. Tycker inte om att ta plus på måndagar. Blir stressad och tänker att plussen kommer ta slut för fort.
Idag har det redan blivit en 30 min promenad, dvs 144 kcal. :) Och idag är det styrketräningsdag dessutom.

Efter lite diskussion ser nu mitt träningsschema ut så här. :)
Mån: Promenad 30 min
Tis: Styrketräning
Ons: Intervallträning 45 min
Tor: Promenad 30 min
Fre: Styrketräning
Lör: Ledig
Sön: Spurtträning 45 min
Hoppas jag kan följa det den här veckan!

Sådärdå. Nu ska jag berätta om ortopeden.

Det första jag tänker på är att jag inte känner igen karln. Haha. Jag har ju träffat honom förut, men ansiktet ser inte ett dugg bekant ut. Lustigt.

Sen var jag beredd på att bli inkastad i diskussionen om steloperation på en gång. Men nej... han betedde sig som om vi aldrig setts. Gick igenom min historia igen och frågade saker jag redan berättat. Sen började han prata om att göra om samma operation som jag redan gjort. Så jag sa "Men förra gången sa du att du trodde på steloperation?" varpå han svarar "Gjorde jag? Jag måste kolla igen på bilderna och se varför jag lutade åt det" och så satte han sig vid datorn igen. Eh? Han minns inte ens vad han sa sist?

Sen kollar vi på bilderna och han visar de senaste bilderna och han säger att det är svårt att se vad som är gammalt diskbråck och vad som är nytt. Jag säger för tredje gången "Ni kan väl jämföra de nya bilderna med de som togs efter operationen så syns väl vad som är nytt?". Och han svarar "Aha, de bilderna har jag inte kollat på". Inte kollat på???!!! De har haft de bilderna sen i juni men inte brytt sig om att kolla på dem???
Så efter det bestämde han att han behöver ha ett nytt möte med röntgenläkaren och de andra så de kan jämföra bilderna ihop och komma fram till vad som behövs.

Sen det sista han säger är att det är ju inte säkert att det blir en operation. Här sitter han och pratar om att ifall det är nytt diskbråck vill han nog göra om samma operation igen. Ifall det är gammalt diskbråck behövs det nog en steloperation av 2-3 kotor. (3 kotor förresten? Fy fan. Mitt i ländryggen. DET kommer ge rejäl rörelseinskränkning för mig). Så fick aldrig reda på vilket scenario det skulle vara som ev. skulle leda till att det inte blev en operation.

Ett stort skäl till steloperation är tydligen ryggsmärta, och jag har knappt haft någon ryggsmärta de här åren, utan det har nästan uteslutande suttit i benen. Så jag var tvungen att ta upp att jag faktiskt inte haft ryggsmärtor förrän de senaste månaderna och att det inte går att avgöra om det har med diskbråcken att göra eller med det faktum att jag suttit helt stilla och inte kunnat träna på nio jävla månader.

Ja, det fanns ju ingen anledning att ställa alla frågor om olika slags operationer idag, men han ska ringa nästa vecka efter deras möte och så får jag se vad de kommer fram till.

Konstigt att jag inte känner förtroende för de där människorna? När jag måste tala om för dem hur de ska göra sitt jobb?

Men när jag berättade om att jag fått remiss hos dietist, men att de har fått så många remisser att de inte kan ge individuell hjälp utan att man bara får gå på föreläsningar sa han att han gärna skickar en remiss till överviktskliniken. Vet inte hur lång väntetid de har där, men säkert 1-2år. I vilket fall skadar det ju aldrig. Har jag gått ner på egen hand, så är ju det bra, annars får jag chans att gå dit.

Jag ska skriva sen om vad ortopeden sa. Ni kommer inte tro det.

Men nu ska jag bara skriva att det är nu en vecka sen jag sänkte dagsdosen med oxycontinet. Jag känner nu ingen abstinens längre, och även om jag känt av smärtorna något mera så tänker jag nu sänka nattdosen också. Det bästa är egentligen om man känner av dem lagom mycket, dvs att man känner att man får ont när man gör något fel så man kan sluta, eller märker när man måste vila osv. Har inte riktigt orkat leva så, när man dras med smärtor i flera år så blir man väldigt smärtkänslig och ibland så vill man bara ta en jävla massa knark och slippa ha ont i ett par veckor. Annars orkar man inte.

För några veckor sedan hade jag ovanligt svåra smärtor i ryggen. Men nu sen ett par veckor tillbaka har ryggen varit mycket bättre. Jag skrev ju att jag ju har vilat och inte farit iväg på en massa möten hela tiden. MEN nu har jag kommit på vad som också hände för ett par veckor sen. Jag fick hit MIN SÄNG! Istället för att trängas i en 140-säng har vi nu en dubbelsäng. Så det finns gott om utrymme, och eftersom sängen är två madrasser istället för en hel stor så guppar inte min säng så mkt när N vänder sig, plus att det blir inte det där typiska att våra tyngder tillsammans tynger ner sängen så man ligger som i en sluttning ner mot mitten. DET tror jag är den allra största anledningen till att min rygg är bättre.

Ja, och så kom jag att tänka på en sak med träningen. Vardagsmotionen var enligt tidningen att gå i trappor istället för att ta hissen osv, det gamla vanliga, och det skulle bli 30 min tillsammans. Så jag tänkte att istället för att byta ut det mot cykling så ska jag helt enkelt ta en promenad på 30 min.

Nu ser mitt schema ut så här:
Mån: Promenad 30 min
Tis: Styrketräning
Ons: Intervallträning
Tor: Promenad 30 min
Fre: Styrketräning
Lör: Intervallträning
Sön: Spurtträning

Ev. att jag byter lite och tar en dag helt ledig. Men jag provar så här i veckan. Om jag hittar min boll förstås..... annars blir det svårt att träna styrka. Då får jag nog cykla lite och sen göra de få övningar jag kan göra utan boll. När mina hantlar dyker upp ska jag börja träna axlar och armar igen, tills dess får det bli mest ryggstabilisering.

Imorgon ska jag till ortopeden.
Igår tänkte jag inte speciellt mycket på det och då kändes det okej.
Men idag var jag så illa tvungen att skriva ner vad jag ska fråga honom om. Utan lista får man ju inte veta alla viktiga detaljer. Men det slutade med att jag satt fastnaglad av ångest igen. Det är som att när ångesten kommer så blir jag rädd för att röra mig, jag sitter bara still och försöker inte tänka. Det funkar ju inte speciellt bra, men det tar ganska lång tid innan jag kan ta in vad det är som händer. Så vad kan hjälpa? Att skriva av sig, att se in i ångesten istället för att ignorera den. Att röra på sig rent fysiskt. Att göra nånting, vad som helst som inte är att sitta still och bara koncentrera sig på att ignorera ångesten.

Det är så länge sen jag först skrev om det, men problemet försvinner ju inte. Jag är LIVRÄDD för att gå till ortopeden. Såklart kommer ingenting hända imorgon, förutom att jag kommer få mer ångest av att prata om operation. Det finns många rädslor när det gäller operation, 1 narkosen, 2 kirurgen, 3 rehab. Häromnånting hade jag lite kort kontakt me en kvinna som ska få en steloperation. Och hon var så lugn och hade accepterat det på en gång. Varför måste jag ha så mycket ångest över det då? Jag är rädd att narkos ska gå fel, jag är fet, det är inte säkert med narkos då. Kirurgen är bara en människa, människor gör fel. Titt som tätt hör man att om operationer som gått fel och vi pratar om min ryggrad. Min ryggrad binder ihop benen med överkroppen. Om något går helt åt skogen fel kanske jag blir förlamad. Rehab - med det menar jag att det är omöjligt att veta hur det blir efteråt. Denna operationen gör inte allting bra igen, det gör det annorlunda. Får väl skriva allt som ortopeden säger (ska försöka att anteckna), men som jag uppfattat det hittills är målet att bli så smärtfri som möjligt och minska chanserna att detta ska hända igen. Om man får två diskbråck på samma disk så är det väldigt stor chans att man får det igen.

Det är otäckt. Mycket otäckt. Hela mitt liv i andra människors händer, och när de går hem på kvällen kommer de inte ha en tanke på mig, så liten inverkan gör jag på deras liv, och så har de hela mitt framtida liv i händerna.

Så.. Nu har jag skrivit av mig.

Vissa av mina vikt-vänner står precis som jag i början av viktnedgången och stampar, frustrerade av år av misslyckade försök. Men vissa är där nere, en bra bit på väg. Skulle ljuga om jag sa att jag inte var avundssjuk. Kan inte föreställa mig hur det vore att väga 80kg igen. 70kg existerar inte ens. Lättnaden i kroppen, rörligheten, minskade trycket på ryggen, piggheten.

Är fortfarande arg för att ortopedläkaren frågade i telefonen "Har du gått ner nåt?". Han vet att jag knappt kan gå och har svårt att röra mig. Han har inte nämnt något om en remiss till någon vikthjälp. Han vet att jag gått upp 15kg av medicinerna. Men ändå frågar han mig "Har du gått ner nåt?". På det plumpa sättet.

Många vill gå ner i vikt för sitt välbefinnande och utseendes skull. En bra ursäkt om nån. Men jag har min hälsa att förlora på att inte gå ner. Hur kan någon tro att jag inte kämpar för att gå ner? Men hur lätt är det att gå ner utan motion när man är deppig? Att ställa den frågan: "Har du gått ner nåt?" är som att uttrycka att mitt kämpande inte betyder nånting. Dietisten säger att max 0,5kg/vecka får jag gå ner, men när jag sa till läkaren att jag gått ner 2kg sa han ingenting. 2kg är inte värt ett jota tydligen. Det är ju en månads hårt arbete!

Ja, jag har skrivit det här förut, men tydligen behöver jag upprepa det. Det är ju han som har makten att hjälpa mig tillbaka. Den enda som kan hjälpa mig tillbaka. Han borde visa stöd istället. Jäkla skitläkare!

Jag återkommer hela tiden till det där att "allting sprack" för att jag bokade in för många möten. Efter operationen gick jag på sjukgymnastik 3ggr/veckan, och kunde lätt ha 1-2 till aktiviteter. Så jag har väldigt svårt att anamma detta att jag inte kan göra så nu. Trots att jag haft svårt att gå i sju månader så har jag inte accepterat det. Inte konstigt kanske, varför acceptera något som läkarna kan fixa om de bara ville?
Detta att sitta hemma ofrivilligt är frustrerande. Mycket frustrerande.
I alla fall..
Nu när jag avbokat, kanske lite för mycket, så har jag kunnat börja cykla igen och har fått in mat och cyklingsrutiner. Jag gör frukost, äter, väntar lite, cyklar 30-60 min beroende på smärta och ork, lite mellanmål, lunch osv. Det funkar precis som det funkade förut.
Men så ska jag ha ett läkarmöte kl.9:30 en dag. Jag måste gå upp kvart i åtta (hinner inte sova ut eftersom jag sover dåligt på natten), äta mindre till frukost för min "storfrukost" tar en halvtimme att göra, halta ut till taxin (brukar aldig gå ut innan medicinerna hunnit verka). Sen tar det ju lång tid eftersom mina läkare är 30-40 min borta och man måste vara där i god tid innan och efteråt måste man vänta på taxin. Sen när jag kommer hem är jag trött, har ont, är hungrig men har inte ork att tillaga något avancerat utan äter något mindre bra utan grönsaker (troligtvis). Och efter det blir blodsockret ännu mer instabilt och så fortsätter dagen så. Plus att jag inte klarar av att cykla pga att jag är så slut av resan.
Men har jag tid på em är det nästan värre. Jag sover längre för att få sova ut, hinner inte äta både frukost och lunch innan och har lågt blodsocker när jag kommer hem varpå allting upprepas som när jag har tid på fm men värre.

Måste jag dessutom ha två tider två dar i rad eller mer så blir jag förstås ännu mera trött och har ännu svårare att orka göra bra mat osv.

När jag var frisk kunde jag ju förbereda för sånt här. Som t.ex. om jag jobbade kväll-dag, dvs kom hem kl 23 och skulle kliva upp kl 5. Då var ju allting förberett, kläder, mat osv. Men jag har ingen ork att göra både det jag behöver idag plus det jag behöver imorgon när jag har ett möte.

Så det finns bara en lösning känns det som: Boka in färre möten. Klarade ju inte av tre dagar i rad, så max två möten i veckan då. Det är inte mycket. Nu är dietisten över i alla fall så blir inte lika mycket förrän efter jul.

Blev inte frukost inom en timme idag, men det var för att så fort jag klivit upp (halv elva) ringde fastighetsvärden på dörren för att kolla på en sak vi felanmält. Men jag började med frukosten halv tolv så tyckte jag var skapligt duktig ändå.

Och ingen cykling igår heller. Läste intervjun med Jennifer Aniston och blev påmind om det där att det lilla räknas. Tror att bara för att sist jag cyklade så cyklade jag 60 min så känns det tuffare att cykla nu för det känns som att jag måste cykla 60 min varje gång. Men det lilla räknas! Orkar jag bara 10 min så är det bättre än ingenting. Bara man rör på sig lite varje dag. Det är ju mitt egna tips till omgivningen.

Tror att när jag hade ett möte om dagen så orkade jag inte heller cykla,  jag behöver hitta en bra balans. Dietisten är nu varannan vecka och efter det en gång i månaden. Så sjukgymnasten får bara max en dag i veckan, och samma sak med terapeuten. Och kanske skjuta upp sjukgymnasten till en vecka senare om jag har läkarbesök och så. Så jag max har 2-3 grejer varje vecka. Annars klarar inte kroppen av att cykla och heller inte att göra trevliga saker. Rehab är jätteviktigt, men rehab är ju inte att slita ut sig.

---

För ett tag sen provade jag att sänka morfinet för att läkaren pratade om att när vi ses ska jag säga vart det gör ont, så han kan se på vilken nivå i ryggen som det mest klämmer åt. Är det svårt att se hur mkt skada ett diskbråck gör kan man kolla på vilken sida av benet som nerven gör ont. Men det enda som hände var att jag fick ont i ryggen och höften.
Nu ska jag prova att sänka epilepsimedicinen, det är den som är mot själva nervsmärtan, för att kunna beskriva noggrant vart det gör ont. Inte speciellt kul att medvetet sänka medicin och veta att det kommer göra ont och att jag kommer få abstinens (hjärtklappning, ångest, krypningar i kroppen, omöjligt att sova m.m.) Men det är viktigt att jag känner att läkaren inte gör ingrepp i onödan eller tvärtom att han inte tar ett problem på allvar, och då behöver han få all info som medicinerna kanske döljer.

Jag vaknade halv fem av att jag hade så jäkla ont i ryggen och höger sida av höften. Lyckades ta mig upp efter fem minuters försök. Sen tänkte jag att jag har liniment istället för morfin, det kunde ju kanske vara bra för måendet. Strök som vanligt på ett lager och sen satt jag uppe till halv sju och pysslade med bloggen. Tar lång tid för smärtan att svalna när det gör sådär riktigt ont, även om jag tar morfin, och när jag lade mig hade jag fortfarande ont så det tog tid att somna.

Kl.11 vaknade jag av en konstig dröm om några stövlar som avger syra och jag höll på och skrubbade och skrubbade dem för att bli av med syran. Sakta inser jag att min arm gör ont så ini .......! Jag kollar på den. Det är en 5cm tjock ilsket röd rand över handen och hela underarmen. Då har jag i sömnen lagt armen bakom mig över ryggen och höften. Det är svavelsyra i linimentet så det svider och bränner nåt hemskt. Fick hålla armen under iskallt vatten och tvätta med tvål tills det gjorde ont av kylan, och sen upprepa, innan det röda blev rosa och smärtan lugnade ner sig.

Well.. Jag lärde mig nåt iaf. Liniment är för vakna stunder.

Pojkvännen och jag fick för oss att åka till Ica Maxi igår för att kolla på en sån där Dra-maten. Jag tänker att det blir bra att ha sen när jag är bättre men det lär ju dröja länge länge innan det är okej för mig att bära hem tunga kassar. Okej att det blir en liten sned gång när man drar något tyngre bakom sig, men om jag är läkt borde det inte spela nån roll. Vi hittade en budgetvariant som fått bra betyg. Men den verkade ha ganska dåliga hjul och det lär ju dröja innan jag kan använda en, så det blev inget köp.

Men fy så jag känner mig idag. Känner mig så mörbultad. Ont och stel överallt.

Om ni visste hur sjukt det känns att inte kunna handla som normalt folk. Kan inte ens gå och köpa ett paket mjölk om jag behöver. Det är kasst.

Jag har inte cyklat sen jag började med dietist-maten i tisdags. Jag vet att jag borde och att det är jättebra för ryggen, men jag fokuserar på att få in matvanor enligt deras synsätt nu och jag ger mig själv tillåtelse att ta en sak i taget. Hittills gillar jag det här i alla fall. Blir mätt på min frukost och är inte alls lika sugen om dagarna/kvällarna. Det där att äta soppa på lunchen gick inte så bra, min soppa var lite för lätt för att kunna stå på den till kvällsmaten. I dokumentären hade de ris, kyckling och grönsaker i tror jag, i min är det bara grönsaker. Menmen, jag äter enligt tallriksmodellen på lunchen och det står jag mig på till kvällen, ibland med mellanmål.

Jag har nu nästan diskat upp allting i köket, jag är så stolt. Det var slitsamt, men det piggade upp mig och jag kände mig inte så hjälplös för tillfället. Min pojkvän blev väl lite inspirerad för sen tog han alla jobbiga grejer med plåtar, formar, kastruller och bunkar. Yey!

Jag behöver mitt jobb, jag MÅSTE jobba, jag MÅSTE.

Efter gymnasiet pluggade jag ett år till personlig assistent, men pga en kass, krävande barnunge till pojkvän kunde jag inte slutföra praktikplatserna. Trots det lärde jag mig så mkt teckenspråk att jag kom in på en tvåårig teckenspråkslinje. Men då började min mage krångla. Jag hade ofta ont och mådde illa och då menar jag så ont att man inte kommer upp från golvet. Lärarna sa inte till mig att jag varit borta för ofta förrän en vecka innan den tvååriga utbildningen var slut, då sa de till mig att jag inte skulle få något bevis. Tack för den.

Trots det så kom jag ändå in på en tvååriga teckenspråkstolkutbildning. Men magen fortsatte krångla och jag blev sjukare och sjukare. Självklart var jag jätteofta på vårdcentralen men till sist sa de bara i telefonen att jag skulle gå till apoteket och köpa magtabletter. Efter första terminen sa lärarna till mig att jag varit borta så mkt att jag inte hängt med därför skulle jag få gå om sista terminen på teckenspråksutbildningen och sen få börja om på tolkutbildningen igen.

Men magen fortsatte givetvis krångla. Jag hade såna kramper som varade i 12 timmar då jag bara låg på toalettgolvet och kräktes. Och jag var helt ensam, jag hade ingen. Sen på min födelsedag vaknade jag med gula ögon och åkte till akuten. De sa direkt "aha, gallsten" och jag fick läggas in. Blev opererad, det gick jättebra. Jag gjorde vad lärarna sa åt mig att göra för att jag varit borta så mkt, men en månad in på sommarlovet fick jag ett brev från skolans rektor där det stod "Eftersom du har varit borta så mycket kommer du inte få börja på tolkutbildningen till hösten utan den platsen kommer gå till någon som är mer intresserad". Jag ringde rektorn, jag skrev brev till rektorn, han vägrade prata med mig.

Så jag sökte istället till en treåriga vuxendövtolkutbildning och kom in. Dagen innan utbildningen skulle starta ringde de och sa att skolan lagt ner utbildningen pga för få sökande. Jag kollade upp vilka kurser jag kunde söka i sista hand och valde att läsa ett år litteraturvetenskap och rysk litteraturhistoria. Halvvägs in på höstterminen fick jag ett brev från rektorn där det stod att om jag gick med på att göra alla antagningstest igen som jag gjorde inför tolkutbildningen så fick jag lov att börja igen. Det var droppen när det gällde den där jävla skolan. Antagningstestet är två dagar fullproppat med tester. Om jag hade klarat testet ett år innan så skulle jag väl klara det igen. Dessutom kände jag mig inte så sugen på att ha samma lärare igen som behandlat mig så illa, och ville inte gå på en skola som inte ville ha mig. Utöver det var jag trött på hela den där kulturen. Om man är hörande är man en sämre människa. De gör det omedvetet tror jag men det är ändå så. Och varje dag var det prat om hur man fick lov att se ut som tolk och inte sällan togs jag som exempel på hur man INTE får se ut som tolk. Så tro om jag fick bra självkänsla av det!
Så jag avböjde vänligen men bestämt att göra deras jävla två dagars-tester igen, och fortsatte med min litteratur.

Under tiden klurade jag på vad jag skulle göra med livet när min dröm slagits i spillror. Att bli akut intagen och opererad var ganska traumatiskt för mig och eftersom jag inte hade någon alls som stöttade mig så betydde personalen mycket för mig. Så en dag bestämde jag mig för att söka in till sjuksköterskeutbildningen i Lund. Jag gjorde högskoleprovet och kom in på första antagningen. Yes, nu vänder livet!

Nope.
Jag blev sviken av min syster och var tvungen att hitta en ny lägenhet. Och så kom ryggskottet. Och efter det var det ett helvete att ta sig igenom utbildningen. Ständiga smärtor och svårigheter att göra ett bra jobb. Förnedring att inte få ta examen med de andra pga operationen. Men jag gjorde det!!! Jag gjorde det!!! Och jag är en helvetes bra sjuksköterska, det har patienter, handledare och lärare sagt till mig många gånger.

Och så får jag ett jobb på en fantastisk avdelning, med fantastiska människor. Hinner jobba en månad och så pajar ryggen.

Så förstå att jag MÅSTE jobba. Jag MÅSTE. Det är inte okej om operationen göra att jag kan leva men inte jobba. Det är INTE okej. Jag har kämpat som få för att komma hit och jag kan inte förlora det. Åtta års studielån och ett ständigt lidande och sen få ingenting. Det går inte. Det överlever jag inte.

Ortopeden tyckte inte att det såg så bra ut. På L4-L5, där jag opererats förut, ser det lika illa ut som i juni, det är både gammalt och nytt diskbråck och ärrvävnad. Bråcket ovanför på L3-L4 har inte minskat, men det är så litet så det bryr de sig inte om. Bråcket nedanför på L5-S1 har inte heller minskat men det ser inte ut som om det har någon nervpåverkan, men röntgenläkaren ska få titta närmare på det. Ortopeden ska ha möte med röntgenläkaren imorgon men han tror att det behövs en steloperering av L4-L5 och om man behöver göra något åt L5-S1 så får det ske samtidigt. Sen skulle han ringa mig och säga vad de tycker.
Eftersom jag gått och spänt mig började jag snyfta men fick fram att jag behöver ha en träff och få se bilderna och få tydligt förklarat för mig vad som kommer ske, för innan fick jag ingen information alls och jag mår jättedåligt över det. Till min förvåning lät han helt förstående och sa att istället för att han ringer då så kommer jag få ett papper hem med en tid då vi ska gå igenom allting. Detta tar ju längre tid, tar jag för givet, men bättre det än att kastas in i en steloperation utan att vara med på noterna.

Nu har jag tänkt ringa mamma men jag kan inte sluta gråta.
Glömde förstås också be om en kopia på röntgen till sjukgymnasten, men det kan jag väl kanske få när vi ses. För övrigt tycker jag väldigt bra om min sjukgymnast och miljön på kliniken, glad att jag fick en tid till henne. Vissa sjukgymnaster där har även kbt, men jag tror att jag behöver lite mer avancerat stöd och hjälp. ^^