Klockan är halv ett och ortopeden har inte ringt än. Han skulle ringa "nån gång på förmiddagen" och jag har väntat sen kl. åtta.
Vad är det för fel på läkare???
Han ska ringa och ge besked om ifall han kommer hjälpa mig eller inte och jag har väntat SJU månader, isolerad och utan att kunna gå, på att få hjälp! Fattar han inte hur viktigt detta är för en ung människa som inte vill gå med rullator??!!

Imorse vägde jag in mig på min våg och den visade... 117kg!
Jag förstår inte varför den visar så jävla mkt när jag har cyklat en timme om dagen. Jag har försökt äta mera ordentligt även om jag inte vägt och fyllt i allt jag ätit. Det har jag däremot tänkt göra den här veckan. Och givetvis fortsätta cykla.
Jag tycks ha fått ett nytt ryggskott och det bästa man kan göra när man har ryggskott är att röra på sig. Så cykeln är ett måste varje dag, det är det enda som hjälper mig.
Dessutom har jag fått ischias i högerbenet också så om läkaren kommer med något trams om att jag är bättre så kommer jag skrika åt honom.

Imorse fick jag även genomgå ytterligare en magnetkameraröntgen. Jag hatar det verkligen. Tunneln är 60cm i diameter, tänk efter, det är inte stort. Och så gör det så otroligt ont att ligga på rygg på den hårda britsen. Det gjorde i alla fall mindre ont den här gången än förra, så det var något positivt.

Både igår och idag har jag mått kasst psykiskt och velat köpa nåt snaskigt. Igår sa jag rätt ut att "jag vill tröstäta" istället för att säga "jag är sugen på....". Det kändes ganska bra och det fick min pojkvän att inte köpa nåt åt mig. Alltid när jag varit på jobbigt läkarbesök på sjukhuset brukar jag köpa bullar och godis på Pressbyrån. Idag tänkte jag först köpa en cola, men efter mycket snack med mig själv köpte jag en cola zero och en juice för att få upp blodsockret. Det kändes också bra, ta ansvar istället för att vara ett offer osv.

Och så vet jag inte vad som kommer hända med min katt. :(

Blev inget klistra in vad jag skrivit när jag inte haft internet idag heller. Har inte varit en bra dag idag.
Vaknade sent, hade jättont i ryggen, tog extra morfin, glömde äta lunch, blev jättesnurrig och förvirrad och däckade gråtande, fortsatt ont i ryggen och en konstig skarp smärta i stötar rakt genom ljumsken.
Satte mig på cykeln och cyklade långsamt och försiktigt. Gjorde riktigt riktigt ont, men jag hoppas att jag har mjukat upp och kommer klara av magnetröntgen imorgon.

Och så min sjuka katt som ska röntgas samtidigt som mig. Hoppas de inte hittar något allvarligt fel, för jag orkar inte förlora honom också.

Blev "bara" 30 min igår. Eftersom jag ska åka bort imorgon så ville jag tillbringa kvällen med min hunk till pojkvän. Idag ska jag däremot försöka få in omgång 2 innan han kommer hem.

Det känns förstås i rumpan och i musklerna att jag börjat cykla igen. En timme per dag kan ju vara mycket att gå till från ingenting, men jag tycker att det är bättre att i så fall cykla med litet motstånd och långsamt än att inte göra det alls. Det är det som är så bra med cykel, finns så många olika sätt att variera sig. Och ja, den ska förstås följa med mig när jag åker bort. :)

Känns väldigt bra att ha något positivt att koncentrera sig på. Det är inte roligt när det bara finns negativa saker att skriva. Det här året är det värsta i mitt liv och jag kunde inte vara mer tacksam över att jag även har de bästa medlen för att ta mig igenom det nu. Hade detta varit för några år sen hade det inte gått så här pass "bra" (psykiskt).

Imorgon ska jag träffa min vårdcentralläkare. Han kommer bli besviken över att ortopeden vägrar ta över ansvaret för sjukskrivning och mediciner. Ända tills jag blir opererad kommer det vara så och sen kommer han få ta över igen efter det. Jag förstår hans frustration, vilka vet bättre om ortopedisk smärta och sjukskrivning än ortopeden? Men som patient orkar man inte ta den fighten, även om man är sjuksköterska. Det egentligen syftet med morgondagens möte är att vi ska prata om att jag ska få någon att prata med, förhoppningsvis en kbt-terapeut. Den jag hade sist var så jäkla dålig så jag hoppas att jag nu kan få någon med mer kunskap. Det räcker inte att vara skötare och gå en kbt-kurs för att kunna behandla människor, även om psykiatrin tydligen tycker det. Annars har jag valet att gå två terminer hos psykologstudenterna. Men det får man betala själv.

Nästa vecka när jag är i min hemhåla igen och fixar i lägenheten har jag bokat in två tider hos min favoritnaprapat. Ser fram emot det. Tyckte det vore bra att göra inför magnetröntgen den 18e. Även om det går bättre att ligga på rygg nu så kommer smärtorna börja gnaga under de 40 min som jag måste ligga alldeles stilla inne i röret. Förra gången blev inte bilderna bra eftersom jag inte kunde ligga helt på rygg utan fick ligga lite snett men ändå hade mer ont än jag haft nånsin. Tårarna rann och musklerna började liksom skaka, de gör det när man har riktigt jäkla ont, det går inte att hindra. Personer som har svåra smärtor över hela kroppen kan få liksom som anfall när de har svåra smärtattacker.

Ja, och så har jag sänkt morfinet lite igen eftersom jag fick svårt att kissa. Men valde att bara sänka nattdosen istället för både dag och natt. Känner inte av lika mkt abstinens den här gången, men har svårt att sova och känner mig orolig. Jag måste ta flera korttidsverkande morfinkapslar istället, eftersom jag får ont utan mitt morfin. Det är ju samma verksamma ämne och samma biverkningar men jag har en teori om att eftersom de är korttidsverkande så är de ju inte där hela tiden och påverkar kisseriet som det långtidsverkande. Får väl höra med läkaren. Blir mycket att trycka in på vår korta tid imorgon.

OCH det allra bästa: Jag ska ta med mig kissemissarna upp hit sen när jag åker hem igen. :) Sen måste andra personer packa ihop och flytta mina grejer, det känns inte lika roligt men jag övar mig i att inte tycka att jag är en dålig människa för att jag behöver hjälp. Vovven kommer antagligen att fortsätta bo växelvis hos min mamma och gamla dagmatten i Skåne. Ser inte att han kommer kunna bo hos mig på mycket länge och han är nästan 9 år nu. Han har visat tydligt att han inte orkar flytta mera. Det känns inte bra för jag litar inte på andra människor att ta hand om mina bebisar även om jag vet att de gör ett bra jobb. Skulle han råka ut för någon olycka när han är med någon annan skulle jag ha svårt att förlåta den personen. Gissar att det är ungefär så som jag hört flera mammor säga ang. deras barn.
Nu kom jag av spåret igen. Hurra hurra, mina katter ska komma hem! (Och Inneboende X är rädd för en av mina katter :P)

Vet inte varför. Jag var förvirrad förut och råkade ta en morfintablett istället för magtablett så jag är väldigt trött. Men det är väl nåt. Vill inte väcka pojkvännen för han ska upp tidigt och gå på en tråkig utbildning hela veckan.

Jag är med i lite div olika sjuksköterskeföreningar och får lite olika tidningar inom ämnet. Vår facktidning är nog bästa facktidningen tror jag. Står inte bara en massa trams utan det är artiklar om riktig forskning och teman m.m. När jag blev sjukskriven blev jag så ledsen över att förlora jobbet så jag orkade inte ens läsa om det. Men nu på sistone har jag börjat läsa igen. Det är ganska tufft, för jag känner att jag borde vid det här laget har jobbat i 15 mån och inte i EN mån. Har känt mig gammal sen jag började med utbildningen och att förlora ytterligare så här mycket tid som borde läggas på att jobba känns inte alls bra. Det är ytterligare en sak att sörja. Och så står det saker i tidningarna som jag hade kunnat använda i jobbet jag förlorat. Jag känner mig så utanför nu. Känner mig inte som en sjuksköterska längre. Känner mig bara misslyckad.

Denna utbildning tog jag mig igenom i alla fall. Den gick inte med den förra. Jag hade då gallsten och precis som nu så var det ingen som ville hjälpa mig. I två år hade jag magkramper, kräkningar och illamående. Till sist fick jag inte ens komma till en vårdcentral. Jag bodde då i Kristianstad och ringde varje vårdcentral där och alla vägrade ta emot mig. Jag sa att jag inte hade ens fått behålla vatten på två dar och sjuksköterskan sa att jag skulle gå till apoteket och köpa receptfria magtabletter. Det var allt. På min födelsedag 2005 upptäckte mamma att mina ögonvitor var gula. Då hade jag inte fått behålla nåt annat än nyponsoppa på två veckor (jag äter inte nyponsoppa sen dess). Åkte till akuten, helt slut av den hårda fastan, den första sjuksköterskan ville inte låta mig komma in men skickade mig ändå till steg nr 2, dvs att bli ordentligt bedömd av en sjuksköterska. Hon såg direkt att nåt var fel och skickade in mig. Tillbringade hela födelsedagen på akuten men fick ett ultraljud och diagnosen med enormt mkt stenar i gallblåsan. Jag åkte hem på kvällen men fick en ny tid dagen därpå och då blev jag akutinlagd. Efter det blev jag utkastad från skolan för jag varit sjuk så mycket och jag fick vet det i ett väldigt otrevligt brev där det stod att jag "inte var tillräckligt motiverad och att min plats skulle gå till nån som var mer intresserad". Tack för den.

Så ja, jag är en fighter, en riktig jävla fighter. Nåt annat kan ingen säga som vet hur mitt livet varit sen mellanstadiet. Jag har aldrig fått en paus, aldrig. Trodde verkligen att det var nu i år som jag skulle få det, men det fick jag inte. Är väl därför jag har så svårt för folk som gnäller men inte gör något åt saken. Som t.ex. att gnälla över att inte bli bra i ryggen men inte göra sina övningar. Eller gnäller över något självförvållat, som t.ex. baksmälla. Jag fattar att det är jobbigt att höra, men jag vill bara att folk ska se sig omkring och se de som verkligen kämpar mot något så mycket större och vara tacksamma för att de har det så jävla bra och/eller sluta se sig själva som offer och inse att de själva har valt allt de gjort och ingen har tvingat dem.
Jag anser absolut inte att jag är den enda som fått ett svårt liv (eller svår början iaf), som lider av hemska sjukdomar eller som måste kämpa som en galning genom livet, absolut inte, och jag känner dessutom flera sådana fantastiska människor, men det är inte dem jag syftar på heller.
(Ja, jag har sagt detta förut men eftersom människor fortsätter gnälla så mycket så är det omöjligt att låta bli).

Förutom att jag är väldigt trött hela tiden och lägger energin på att orka cykla, gå ut osv. istället för att blogga, så tror jag att det faktum att jag gick upp ca 13 kg gjorde att jag hellre låter bli bloggen än att uppdatera den med den viktuppgången. Men en viktig del i viktnedgång är ju att erkänna för sig själv vad man faktiskt väger. Även om detta började med medicinerna och jag inte skulle ha gått upp så mycket utan dem, så får jag väl ändå ta det faktum att jag nu väger 115 kg.

Ja, det är lätt att bli nedstämd med smärta, ofrivillig viktuppgång, stora biverkningar av mediciner och så det att jag förlorade mitt jobb och kommer ha svårt att börja jobba igen.
Det viktigaste för mig är att inte behöva sitta isolerad. Men det var svårare än jag trodde att lyckas träffa folk här. Finns liksom ingen tid över för mig. Nu har jag inte träffat pojkvännen på sex veckor, det är verkligen länge. Men vi klarar det ju utan problem, till skillnad från vissa som blir hysteriska om de måste tillbringa en  kväll isär. Känns fantastiskt att vi kan ha ett så stabilt förhållande efter bara 16 mån. Inget bråk, inget tjafs, inga problem, allting är bara bra och har varit så i många månader nu. Vi är hemskt kompatibla helt enkelt. Hihi.

Idag har jag i alla fall äntligen känt mig lite piggare. Jag har cyklat, gått ut med hunden, fått lite hjälp av pappa. Ska försöka ha bättre dagsplanering nu och cykla minst en gång om dagen. Det är så bra att mjuka upp och öka blodcirkulationen i problemområdena.

Sen så är det så roligt att få vara dagmatte åt min egna vovve. Det piggar verkligen upp. Katterna i all ära. Men de ligger och stirrar surt på en om man petar på dem, medan hunden viftar på svansen och blir jätteglad.

Smärtan i knäna har börjat lägga sig också. Haft så otroligt ont i dem.
Man ska ju böja på knäna istället för ryggen när man ska plocka upp något men det har inte gått för jag haft så ont. Men som sagt, det börjar bli bättre nu.

Så hur går det?
Jag går helt utan rullator nu. Det innebär inte att jag kan gå som vanligt, det är väldigt besvärligt att gå utan den. Jag haft förväntat mig att jag nu skulle kunna gå mycket bättre än jag kan. Men det är fortfarande bara korta sträckor som gäller och jag måste vila ofta. Har som sagt fortfarande ont och det som jag lyckades sänka av morfinet ersätter jag nu med snabbverkande morfin istället. Men det gör ont, ibland riktigt jävla ont. Så tror inte att detta kommer bli bra utan en operation.

1 september ska jag träffa ryggläkaren. Hoppas verkligen han är vettig.

Jag har inte skrivit på ett tag. På över en månad.
Det är det sämsta man kan göra för att förlora sina läsare.
Menmen..
Jag är ju viktigare än mina läsare.

Jag blev väldigt nedstämd och jag åkte till min lägenhet i min hemstad.
Jag kunde inte gå, jag fick ha rullator för att ta mig runt i min lägenhet. Jag hade såna fruktansvärda smärtor så det går inte att beskriva. Ingen kan leva med såna smärtor utan att bli deprimerad. Har ju tidigare skrivit om att tankar på självmord började krypa sig på.

Ortopeden har ju som sagt inte varit så intresserade av att hjälpa mig utan bara snackar om att det bästa är att det inte blir någon operation. Kanske ryggläkaren jag ska få träffa i september kommer vara vettigare, det återstår att se.

Läkarna förbjöd mig att gå till en naprapat med min sneda höft.
Men när de inte ville hjälpa mig så kände jag att jag måste ju hjälpa mig själv.
Så jag gick till en naprapat och han har misshandlat mig något fruktansvärt. Det har gjort så ont att jag glömt att andas och tårarna har sprutat.
Men nu är min höft nästintill helt rak igen.

Jag har inte ord för att beskriva hur otroligt jävla fantastiskt det känns att kunna gå igen. Att kunna gå är en förmåga som vi som kan gå aldrig ägnar en tanke åt. Men att förlora förmågan är fruktansvärt. Det började med att jag kunde börja cykla på min motionscykel igen. Först var det stelt och retade ischiasen lite, men efter hand slutade det helt ta emot och gjorde inte ont. Sen kunde jag sluta med att gå med rullatorn inomhus.
Och nu har jag slutat med den utomhus!

Ryggen är ju inte van vid att vara rak så musklerna har lite svårt att hålla den uppe. I början fick jag kramper och kunde bara gå korta sträckor och fick vila mycket. Jag går fortfarande bara korta sträckor men har slutat få kramper, nu blir ryggen bara trött istället. Varje dag går jag längre och längre sträckor. Får öka lite i taget förstås, men det gör inget. För att kunna gå är helt otroligt.

Jag har även börjat dra ner på mitt oxycontin (morfinliknande opiat). Abstinensen är inte att leka med kan jag säga. Trots att jag drar ner så lite i taget som jag kan så blir det väldigt jobbigt. Det kliar och kryper i kroppen, jag fryser, kan inte sova, får ångest.

Men jag kan gå. :)
Jag älskar att kunna gå.

Fick träffa en läkare som inte kan nånting om ryggar (sa han själv). Men senaste magnetröntgen visade i alla fall att jag hade diskbråck på tre ställen i ländryggen. Ett enormt på det gamla stället, ett litet ovanför och ett mellanstort under. Det förvånar mig ju inte, för hur bra för ryggraden är det att tvingas gå som jag gör?
Läkaren hade i princip ingenting att säga. Mitt i allt sprang han i väg för att fråga en kollega om div saker.
Sen säger han att de måste ha de gamla röntgenbilderna, att de nya inte är så bra så man kan inte se om det är ett nytt diskbråck eller om det är ett gammalt diskbråck. Min vårdcentralläkare skrev i remissen vart jag tidigare hade gjort magnetröntgen så de skulle kunna ta fram dem bilderna, men det hade de inte gjort.

Så det jag vet nu är att de vill veta om det är ett nytt eller gammalt för det har att göra med vad för slags kirurgi de ska dra till med. Sen säger han att det är inte säkert det går att göra något med kirurgi och att smärtan brukar lägga sig efter hand. Och hur många år är det rimligt att man ska tvingas vänta? Och vad ska man göra under tiden?

Jag fattar inte. I Lund blev det en stor grej att benen domnat och in på akutlistan direkt. Och nu när det är mkt mkt värre än då så kanske de inte tänker göra något?
Han fick nästan knuffa ut mig genom dörren för jag var inte alls nöjd med hans inkompetenta bedömning vilket gjorde honom mkt obehaglig till mods.

Så nu ska de först fixa bilderna, sen ska en röntgenläkare titta på dem och sen ska han råda med sina kollegor (som jag HOPPAS har någon RYGGkunskap!!!!).

Verkar som att det faktiskt hjälper att prata om ångest istället för att försöka dölja den och distrahera sig. Nån som hört den förut?

Har haft ångest, gråtit och varit helt ärlig med hur skräckslagen jag är.
Och det har känts lite bättre ikväll.

Fast just nu känns mest hela världen overklig.
Det är väl knarket.
Sitter i en dimma och är inte säker på att jag heter det jag tror jag heter.

Jag hoppas läkaren imorgon är trevlig.
Verkligen hoppas hoppas det.
Och att jag inte dör när de skär i mig. Eller vaknar upp förlamad.

Vågade fråga älsklingen om han kunde följa med och hålla handen. Låter kanske konstigt att jag "vågade", men jag har ju svårt att be om hjälp. Förut hade jag sagt att han inte alls behövde utan jag klarar mig själv osv. Men jag över på det här nu, be om hjälp när jag behöver hjälp.
Och han kunde fixa med jobbet så han kunde följa med.

Suttit uppe några timmar och virkat.
Fick sån hemsk ångest.
Det blev aldrig någon riktig attack för jag vet vad jag ska göra för att förhindra det. Men det är STARK ångest och den är där och river och sliter i mig.
Jag är livrädd.
Jag har suttit i tre månader och pysslat och försökt låtsas som ingenting eller tvingats koncentrera mig på smärtan.
Men nu måste jag till den jävla ortopeden.
Han kan inte ge mig ett bra svar. Vad han än säger kommer sluta med att jag storgråter med en enorm ångest.
Jag orkar inte.
Jag orkar inte behöva vänta på att bli opererad.
Jag orkar inte gå igenom ångesten av att tvingas opereras mot min vilja och med narkos.
Jag orkar inte behöva göra samma jävla rehab en gång till.

Jag förtjänar inte det här.

Okej att det är skitpestigt att inte kunna gå ut. Eller att inte kunna gå alls egentligen. Kan inte ta många steg utan rullatorn nu.

Men att allting alltid precis hela tiden är obekvämt, det är så jäkla frustrerande. Jag kan inte sitta bekvämt, inte ligga bekvämt. Aldrig aldrig aldrig.

Kroppen vänjer sig ju efter ett tag, lyckas somna i konstiga ställningar. Och jag har väl också vant mig till viss del.

Men fan vad jag saknar att få lägga mig ner under täcket i sängen och få känna hur jäkla skönt det är... istället för "Nej, den ställningen gick inte idag, jag provar den här, nej inte den heller, ja då får denna lite halvsneda konstiga ställningen duga trots att det gör ont i sidan när jag ligger så här och jag kommer få kramp under natten".

Det finns en oräknelig mängd saker i livet som alla tar för givet när de är friska.

Suttit ensam och gråtit hela dagen idag.
Ingen panikångest men mycket ångest i intervaller.

Tror det var något nån sa "Det kanske blir längre väntan efter ortopeden".

Jag kan inte vänta mera. Jag har varit inlåst i en lägenhet jag inte trivs i, i tre månader. Jag orkar inte mera.
Jag har gått upp 8 kg. Jag vet inte vad som är medicin och vad som är min kassa matföring.

Det här går inte. Jag försöker vara så stark. Men jag orkar inte.

Detta med lägenheten, att det inte blir någon egen än, det tog hårt på mig. Jag blev så glad när min sambo äntligen tog steget att söka en lägenhet till oss. Skulle jag fått jobba skulle jag nog inte hata det så mkt som jag gör nu, men nu blir jag bara mer och mer aggressiv av att bo här. Dessa små kommentarer som mer än hintar att jag inte är välkommen. Jag fattar inte. Nu ska inneboende åka bort, TACK OCH LOV!!!!!!, och han diskade upp det mesta av både vår och sin disk (det mesta var hans disk, men ändå). Han kan göra sånt men sen ändå de där kommentarerna. Fast det är väl det han vill kanske. Att jag ska dra men att min sambo ska se på honom med blida ögon.

Sitta här ensam och gråta hela dagen utan en kotte att prata med ger alldeles för stor chans att tänka. Har hittat på många teorier om att min sambo egentligen inte är seriös med vårt förhållande och det är därför det inte blev något med en lägenhet till oss. Sen sa han något om att han skulle vilja åka utomlands. Jag förstår inte hur han menar. Vem ska "ta hand om" mig då? Jag vill att han ska ha en givande semester, att han ska kunna återhämta sig. Men jag klarar mig ju inte själv. Och efter en operation klarar jag mig inte alls de första veckorna. Förra gången fick jag ha någon som hjälpte mig med allt de tre första veckorna. Denna gång är jag mycket mer illa däran. Jag vet inte vad som är rätt?

Kommer få höja mina piller igen också. Får fortfarande mer och mer ont för varje vecka som går.


Åh fan. Kom just på att det är semestertider nu. Risken att jag kommer bli opererad fort är ännu mindre då.

Fan fan fan fan fan.

Gått lite med rollatorn. Mest inne, en gång ute. Men får fruktansvärt ont av den. Trodde det skulle gå över, men det gör det inte. Är osäker på om den är bra. Jag blir ju inte rak bara för att jag trycker upp mig med armarna. Kanske felbelastar?
Tänkte först ringa och be om hembesök av en sjukgymnast men vet inte om jag orkar nu när det bara är två veckor kvar till ortopeden. Men kanske borde.


Vi har anmält intresse till tre olika tvåor i området. Fick svar att vi står på plats tre på den första vi anmälde. Stod att bovärden ska höra av sig ang visning, men har inte hört något än. Den är ju några hus bort men hoppas jag ska kunna ta mig dit. De andra är på andra sidan t-banan så om det blir aktuellt att kolla på den vet jag inte hur jag ska ta mig det.
Det är ju sånt här jag vill ha en rullstol till!!!!!
Kan ju hyra en som privatperson, no questions asked. Kostar 200kr mer än om någon skriver ut en till mig. Funderar på det. Hade ju såna drömmar att kunna bli körd hit och dit.


Är väldigt trött och snurrig igen. Därför får ni nog antingen inga eller korta svar på er blogginlägg. Sorry för det. Jag har svårt att få ihop tankarna nu. Så trött på att vara tvungen att knarka ner mig. Så jävla trött på det.

Så glad att jag får ha bra stunder. Hur ska jag annars orka?
Just nu har jag ont så ini .......!!!! Men tror det är en normal bieffekt av att försöka räta ut ryggen efter två månaders snedhet. Igår kollade jag mig i spegel och hoppades på nåt sätt att två dagar med rollator skulle ha fixat mig. Så var det förstås inte. Samma sjuka konstiga ställning.
Märkt att när jag trycker upp mig på armarna så får jag en ovanligt stor svank. Stor svank är inte bra för diskbråck. Tror jag ska kolla på måndag om det finns någon sjukgymnast som kan göra hembesök också.
Blev väldigt besviken när smärtan kom. Dels för att jag psykiskt inte orkar ha ont mera, så därför proppar jag i mig allt vad jag kan. Dels för att det innebär att jag då inte kan "köra på" och bli skitbra tills jag ska till ortopeden. Nu undrar jag återigen hur jag ska kunna gå genom hela sjukhuset till mottagningen. Det går ju inte.

Näe, usch, nu ska jag kolla på film och virka lite.

För att vara mitt liv i alla fall. :)

Två vänner har varit jättesöta och letat reda på lite fakta om hjälpmedel och hur man kan få tag i dem. Jag lyckas inte hitta info just nu. Vet inte om det är för att medicinerna gör mig segtänkt eller om jag är för stressad för att lyckas ta in info. I alla fall hittade jag nu ett telefonnummer till en privat vårdkedja och fick prata med en arbetsterapeut. Hon fixade en tid för hembesök av en annan arbetsterapeut imorgon.
Hade jag vetat att det var så lätt och att man kunde få någon som kom hem hade jag gjort det för flera veckor sen!

Ska fråga henne om rullstol och om duschhjälp. Kanske något att sitta på.
Sen lite frågor om jag ska ha lite träning eller sjukgymnastik. Det är ju inte mycket jag kan göra, men ni vet hur jag är. Kan jag göra lite lite så vill jag. Kan jag på nåt sätt förbättra höften innan operationen så är det ju skitbra, för det kommer bli väldigt jobbigt efteråt.

Min pojkvän kände att han skulle skämmas massor om det såg ut som en svinstia när det kom en arbetsterapeut så ikväll har killarna städat. Jag har gjort det jag kan, dvs bära ut två pantflaskor från vardagsrummet. Haha. Försökt heja på dem lite i alla fall. Men så skönt att få det renare. Trivs inte med att sitta i smuts.

Sen anmälde min pojkvän intresse för en tvåa i området. Det var förvånande, trodde inte han kommit så långt i tankarna än. Först kändes det jättekul men sen fick jag dåligt samvete för kombon. Men fick veta att han har planer på att flytta till Lund och plugga så då kändes det lite bättre. Även om vi i så fall kommer flytta några månader innan han ska det. Jag är mest intresserad av att ha färre folk som skitar ner och att slippa höra bimbosars stön. Men min pojkvän är mest intresserad av friheten att göra som man vill tror jag. Kunna gå naken till köket och sånt. ^.^ Får se om vi får kolla på den. Tror min pojkvän ligger bra till i kön, han har bott här ett tag nu.

Sen hade jag telefontid med läkaren. Han skulle egentligen ha ringt kl.11 men ringde kl.1530. Han var stressad och ville inte lyssna på mig när jag sa att jag fått jätteont i höften. När han fick veta att jag fått tid till ortopeden om tre veckor så lade han ner ansvaret för mig. Han skrev ut nya recept på större förpackningar än innan så jag inte ska behöva återvända till honom för att få nya igen. Sen tar min sjukskrivning slut den 24e och tiden till ortopeden är 30e. Så han vill att jag ska komma in den 24e för det. Men han hade bara en kvart över och det lät så dumt. Jag ska åka taxi i 30 x 2 min för att träffa honom i en kvart när han skriver ut ny sjukskrivning? Okej, har jag inte så ont så kan jag göra det trots att det finns en egenavgift på taxin som jag inte vet vad den ligger på än. Kul att få åka iväg lite ibland. Men har jag ont så tänker jag inte göra det bara för ett intyg som han kan skicka hem till mig. Och det sa jag också till honom.

Sen då? Sen beställde jag mat från mathem.se. 1600kr blev det. Det kommer räcka ett tag. Hihi. Känns jättespännande.

Och sist men inte minst så hade kombon en fällstol i plast som fick plats i badkaret. Så jag kunde duscha utan att få jätteont. :) Hoppas arbetsterapeuten har någon bättre lösning, men det var så skönt att kunna duscha med min darling som vi brukade göra förut. Hihi.

Idag fick jag för mig att kolla på några såna företag som kör hem matvaror. Det kostar 85kr/leverans hos de flesta. Inte så förtjust i COOP så hittade ett fristående företag som hade mycket ICA-varor. Mathem.se. Pojkvännen och jag kom fram till att vi ska prova det. Det är jobbigt för honom att både gå alla mina ärenden och dessutom handla all mat till oss när vi inte har någon bil. Kändes som en utmärkt idé. Skönt för mig att kunna hitta lite enkla rätter och skönt att kunna ta bort ett jobb från pojkvännen.

Satt och var glad över detta flera timmar. Säkert svårt för andra att förstå hela grejen, men det är väl ännu en sån där sak som vi handikappade förstår. ^^

Men sen fick jag post från sjukhuset och jag ska få träffa en ortoped den 30/6. TRE jävla veckor kvar!
Hur kan det vara så?? Jag har redan väntat i sju veckor. Alltså ska det dröja TIO veckor innan jag får hjälp! Är det rimligt?? Och då pratar vi bara undersökning, inte operation. Jag kan ju för fan inte gå!!!!!!

Försökt hitta nån idag som vet hur man kan få hjälpmedel. Efter operation är det ju inga problem, då fixar de det på avdelningen. Men innan då? Vänta tio veckor innan man ens får hjälp och inte kan gå. Måste ju få en rullstol och någon griptång och helst en sittkudde för ryggens skull.

Ringde till ortopeden innan jag fick posten och de skulle ringa mig 11:20, men det gjorde de minsann inte.

Förbaskade dag som är full av besvikelser!!!

Dessutom har jag haft ont i två dar igen nu. Varje gång vi höjer så hjälper det bara två-tre dar. :( Och jag ska vänta TRE veckor till. Hur mkt piller kommer jag inte då vara tvungen att ta?

När jag lägger mig är det ljust, när jag vaknar är det ljust.
Hade jag jobbat nu hade jag varit jätteglad att det är sol och blå himmel kl. fem på morgonen, det hade verkligen hjälpt mig att ta sig upp så tidigt och det hade blivit en skön promenad till jobbet. Men nu gör det bara att det blir så jäkla svårt att sova. Min kropp reagerar mycket på ljuset. Har en skön ögonmask men varje gång jag vaknar under natten så har den åkt av.

Vi har inga riktiga rullgardiner för fönstren, bara filtar upphängda. Undrar om jag skulle få hänga upp rullgardiner om jag köpte. Min kille har alltid varit halvägs iväg från den här lägenheten sen han flyttade in och vill inte göra något i den. Det är ju hans lägenhet så han bestämmer. Är två fönster i sovrummet, ett stort med balkong och ett litet. Skulle kosta några hundra, men Ikea är skapligt billiga ändå. Ja, jag kan ju inte handla, utan någon skulle få köpa dem åt mig. ^^

Önskar jag kunde få ha en rullstol innan operation. Så vi kunde köra runt lite. Får väl se hur det blir efter operationen. Förra gången var jag bara lite lite sned så jag kunde gå utan kryckor, vilket är det bästa. Men nu tror jag nästan jag skulle behöva rullstol först och sen kryckor. Kan ju inte jobba bort det sneda innan ryggen läkt helt. Plus såret. Lite orolig för såret eftersom det tog sex månader sist att läka. Tror ju förstås att det har med kirurgen att göra, att han sydde så det blev stora blodfickor. Sen var blodet tvunget att ta vägen nånstans, dvs ut genom såret.

Försöker ställa mig in på operation. Det lär ju bli en. Förra gången blev det en akut och jag hade inte hunnit vänja mig vid tanken. Försöker nu att räkna med en operation så kanske jag inte blir lika rädd denna gång.

Usch vad tråkigt det är att jag bara babblar om operation och smärta och skit. Vill så gärna skriva peppande om hälsa och vikt men även när jag inte är nedstämd så finns det inget direkt att skriva peppande om. Vet inte om det märks men jag har sedan ganska länge tillbaka tillämpat tacksamhets-metoden. Man mår bra av att vara tacksam för det man har och inte bara gnälla över det som fattas. Tänker på det varje dag, vad jag är tacksam för. Det är nästan alltid familj, vänner och min pojkvän som jag är mest tacksam för. Just nu är jag väl även tacksam för att jag faktiskt fick jobb innan jag blev sjuk. Det stärkte min självkänsla och bekräftade min förmåga till att vara en jäkligt bra sjuksyrra. Det kommer jag behöva vid min fight för att lyckas få ett jobb efter det här. Och dessutom får jag sjukpenning istället för att vara tvungen att vända mig till soc igen. Folk klagar på a-kassa och f-kassan men ingenting är värre än de man måste kämpa mot på soc.

Det har varit en jobbig vecka. Medicinbiverkningarna har spökat hit och dit. Och det andra jag skrivit om. Igår kväll märkte jag av en ny biverkning, sömnsvårigheter. Kände en stress i kroppen, en slags ångest över ingenting. Känner så väl igen den från tidigare mediciner. Känns som om kroppen är rastlös och ångestfull. Och inget kan man göra när det beror på mediciner. Sänkte ep-medicinen för att slippa däcka hela tiden. Gjorde det i alla fall vid kl. 19, men det var bättre än dagarna innan då jag bara var vaken ett par timmar mellan varje gång jag somnade. Jag menar verkligen att jag däckar. Jag sitter i stolen och känner hur det blir svårare och svårare att hålla ögonlocken öppna. Försöker med alla möjliga knep men till sist somnar jag till i stolen och då är det bara att ge upp och lägga sig i sängen ett par timmar. I alla fall märkte jag i natt att jag hade ondare eftersom jag sänkt ep-medicinen. Ska prova att höja med en kapsel idag plus höja morfinet, får se om det gör saken bättre eller om jag blir lika trött av morfinet.

Hade förhoppningar om att min pojkvän och jag skulle kunna ha fem härliga ensamma dar ihop. Blir ju inte så mkt sex med svårt diskbråck och en inneboende. Men det var lite väl svårt att hålla humöret uppe med allt skit som var i veckan.
Men än är inte veckan slut. :)

När man är sjuk och mår riktigt dåligt blir man så väldigt lättad när man äntligen träffar en läkare som vill göra något åt det. Det finns ett ständigt underläge för patienterna när det gäller vården. Jag är väl medveten om det som sjuksköterska och försöker tänka på det.

De gånger (som börjar bli alldeles för många) jag blivit riktigt sjuk har det varit akuta händelser som varit ganska chockartade för mig. Då hamnar jag i ett stadie där jag knappt ifrågasätter nånting för jag är väldigt orolig och bara tacksam att någon hjälper mig. De flesta litar ju ändå på att läkarna vet vad de gör.

Nu efteråt kan jag ju se flera saker som varit fel och som jag skulle ha protesterat mot. Hoppas att jag denna gång kommer ha lite mer auktoritet och inte låta ortopeden/kirurgen ignorera mig och mina frågor.

Sista gången var det två läkare som sköt mig mellan dem för ingen ville ha ansvaret. Till sist blev han som faktiskt opererat mig tvungen och det slutade med att han inte lät mig komma på besök utan bara tog telefontider. Det sista han sa var i princip "Ja, på röntgen syns att du fortfarande har diskbråck på vänster sida. Jag vill inte operera dig igen eftersom det var så svårläkt sist, men jag tror detta fixar sig självt. Jag sjukskriver dig under sommaren, tack och hej". Och det var allt. Efter operationen hade jag fortfarande diskbråck på samma ställe. Han ville inte operera igen eftersom det hade tagit mig 6 månader att läka första operationen. Men att bara säga hejdå och inte vilja ha uppföljning på hur det gått efter hans operation. Helt galet.

Nu har jag kollat över de mediciner jag tar. Det första han gjorde var att sätta in mig på en låg dos antidepressiva. Men det gjorde ingen nytta alls på smärtan. Däremot gör de mig trötta. Så nu tänker jag ta bort dem, för gjorde de ingen nytta då så gör de väl inte det nu. Kan jag slippa vara trötta pga dem så kanske jag kan tolerera epilepsimedicinen bättre, eftersom jag blir jättetrött av dem också. De hjälper ju verkligen mot nervsmärtan, men jag orkar inte med att de däckar mig hela tiden.

Idag och igår har varit ganska sköna dagar. Lite mindre smärta och oro. Lite extra prata med kära vänner. Lite mer nougatglass.
Det behövdes verkligen just nu.
Har svårt att förstå att någon som kallade sig vän kan säga så elaka saker till mig. Speciellt just nu. Helt otroligt.
Tur jag har ett gäng riktiga vänner som stöttar mig igenom detta. :) Varav mitt förra inlägg. Kände mig bara så väldigt tacksam.

Förra gången jag opererades hade jag fyra personer som hälsade på mig nästan varje dag. Min syster hade en bråkig ettåring så hon kom bara en gång. Lite svårt att ligga på en fyra-sal på sjukhuset med en ettåring som kutar runt och sliter och drar i allt.
Men jag hade fyra personer som tittade in när de hade tid. Det var det enda som lindrade min ångest. Jag fick lite tidningar, ett par små kramdjur, godis osv. Sen snackade vi trams eller löste korsord ihop. Efter operationen var jag så trött så jag sov mycket. Minns en gång då tre av dem dök upp samtidigt. De kände inte varandra så väl men de satt där och löste korsord medans jag halvt slumrade och halvt lyssnade på dem. Det kändes så tryggt. Förstå att jag har såna vänner, vilken guldklimp att ha.

Väntar, väntar och väntar.
Att vänta är nog det tråkigaste som finns och man gör det nästan hela tiden känns det som.

Nu väntar jag på att ortopeden ska höra av sig.
Väntar, väntar och väntar.

I min bloggbeskrivning står det att jag vill bli bra efter en misslyckad diskbråcksoperation. Det vill jag väl fortfarande, men när jag skrev det var jag i ett helt annat tillstånd än nu.

Jag är rädd för att behöva ha ont länge till, rädd för att opereras, rädd hela tiden.
Jag vill inte mera. Någon annan får stå upp nu för jag orkar inte stå längre.

Ångesten bara ökar och jag vet inte vad jag ska göra med den.


I måndags kravlade jag mig iväg till vårdcentralen. Egentligen tror jag att min sur-attack med tranbär och citronsyra hela helgen hade hjälp för hade inga symtom i måndags, men tänkte att om jag inte skaffar antibiotika så kommer det säkert tillbaka på en gång med min tur.
Det "roliga" var att när jag väl kommit dit så gjordes ingen som helst undersökning utan hon bara skrev ut antibiotika på en gång. Då hade jag lika gärna kunnat göra det över telefon och sluppit en massa gående och sitta i en bil! Efteråt hade jag så jäkla ont att jag fick ta tre extra morfintabletter.

Nämnde jag att jag inte har lust med det här längre?