Jag är så förvånad.
Så många av mina vänner som aldrig varit sjuka.
Det märks så tydligt att om man aldrig varit sjuk så tar man det för givet att vara frisk.
Och det är också helt omöjligt att förstå hur det är att drabbas av svåra sjukdomar.

Jag försöker verkligen att inte hänga upp allting på hur jag mår. Att acceptera att om man aldrig varit sjuk så kommer man gnälla över en massa småsaker. Det är ju det värsta man har råkat ut för. Har man inga referenser till allvarliga sjukdomar, så jämför man ju bara med de förkylningar man haft. Och det är ju inget fel med det, det är ju bara så människor funkar. Det man inte vet....
Jag vill så gärna fortsätta vara en bra vän, och inte någon som bara gnäller över hur ont hon har, hur mkt ångest hon har inför en operation och hur fruktansvärt livet blivit.

Men det blir svårare och svårare i takt med att jag mår sämre och sämre. Det blir bara för mycket. Jag orkar inte med det. Igår tänkte jag "Undra om vi bor tillräckligt högt upp för att jag ska dö om jag hoppar från balkongen". Och nej, det betyder inte att jag är självmordsbenägen, men att jag börjar bli deprimerad förmodligen.

Det är 2,5 år sen jag fick det här diskbråcket som de fortfarande inte fixat. Har inte haft dödsont hela tiden men ofta. Jag har inte kunnat jobba under den här tiden heller. Jag har fått ta extra studielån. Jag var ledsen att jag efter förra diskbråcksoperationen för 1 år och 4 mån sen skulle få ha kvar dålig känsel och stickningar i benen för alltid. Det var en ganska stor grej, för det är väldigt obehagligt och har ibland hållit mig vaken på nätterna.
Hur det känns nu vet jag inte om jag ens kan förklara. Riktigt svåra smärtor i sex veckor och inte kunnat gå mer än några meter. När jag ser mig i spegeln får jag ångest för höften ser riktigt riktigt läskig ut. Den skjuter inte bara ut åt ena hållet utan den går uppåt bakåt på ena sidan och nedåt framåt på andra. Jag kollar mig i spegeln och försöker med kraft att ställa höften i rätt läge, men det går inte, den är är där den är. En operation som närmar sig som jag är helt livrädd för. Lång rehabilitering efter detta, speciellt med tanke på att höften blivit sned. Kommer inte kunna ta mig tillbaka till mitt vikariat. Kommer ha dålig chans att få något nytt jobb, hade ganska svårt att få ett nu pga EN ryggoperation. Finns ju även ett frågetecken på om jag kommer kunna jobba som syrra. Vet inte än hur det kommer gå med allt. Dessutom en stor chans att få nya diskbråck, speciellt när jag fått gå runt sned nu i två månader, INTE bra för ryggraden. Det syntes ju på röntgen att det redan buktade en disk högre upp.

Dessutom håller jag på att kvävas av att tvingas vara i en lägenhet som jag inte alls trivs i...

Min pojkvän och jag är ensamma hela helgen. :) Så skönt!

Inte för att vi ska göra något speciellt. Men jag tycker det är så skönt att kunna gå naken till toaletten på natten, eller till köket på morgonen. :) Det är frihet!

Ska nog ta och försöka färga min utväxt. Att hålla sig lite fräsch och snygg piggar alltid upp. Vissa kanske kallar det fåfänga, men jag tycker inte det är något fel att i att ta hand om även sitt utseende, men mår ju bättre då.

Har gått lite bättre med maten. Ätit lite mer riktig mat även om det ibland blir lite halvdant med variationen. Har klurat på lite mat vi kan äta i helgen som är mer varierade i alla fall.
Som lördagsgodis ska jag prova de ugnsbakade chipsen OLW har hittat på. Jag är en chipsälskare så provar alla konstiga nya smakar. Dessa har ganska mkt mindre fett och kalorier än vanliga. Ska se om de är goda.
För några helger sen provade vi "superchips" men de var lite för bra. Efter ett tag tröttnade jag på att de var hårda och smakade så mycket.

Ja, och läkaren ringde idag. Verkar som att det är samla gamla diskbråk som inte blev fixat under operationen som bråkar. Det hade jag ju räknat ut själv, men känns ändå tråkigt att få veta det. Hade kirurgen gjort ett bra jobb första gången hade mitt liv det senaste året sett helt annorlunda ut. Nu verkade det i alla fall vara ganska illa. Det var det i och för sig innan operationen med. Hela ryggmärgskanalen är full med diskmassa så nerverna får helt enkelt ingen plats. Vilket förklarar vilken fruktansvärd smärta jag har. Dessutom såg de att jag hade en buktande disk lite höger upp. Det kommer säkert av att jag varit tvingad att gå snett, det är ju inte speciellt bra för ryggraden. Läkaren skulle ta till alla medel för att jag ska få tid till ortoped snarast, så hoppas det går vägen. Även om jag inte alls vill göra någon ny operation. :(

Men nåt måste ju göras. Börjar må ganska psykiskt dåligt av biverkningarna på medicinerna. Seg i hjärnan, dimsyn, svårt att formulera meningar, svårt att koordinera kroppsrörelser, fumlig, tappar saker, knuffar ner saker, jättetrött, inget tålamod, häftigt humör. Jag är också jätteglömsk, måste sätta larm på allt. När jag bakade glömde jag att jag satt in plåten minuten efter att jag gjort det.

Dessutom har jag fortfarande ont så nu håller jag på och höjer epilepsimedicinen till maxdos.

Jag behöver en stor kram just nu.

Jaha, jag fick inget besked om nånting alls idag. MR-svaret hade inte kommit till läkaren än. Suck.
Han lovade i alla fall att ringa så fort han fick tid när det kommit. Hoppas det innebär väldigt snart efter han får det.

Han skrev ut nya smärtstillande, vi höjde några stycken.

Tycker att vi börjat få ganska bra kontakt nu. Kanske jag kommer välja honom som min husläkare (man vet vad man har, men inte vad man får). Förut trodde jag att han inte lyssnade, men nu tror jag att han gör det. Ni vet, ibland när folk bara säger "Oh", "Jaha", "Ojdå", "Mm" när man pratar, så känns det ibland inte som att de faktiskt lyssnar. Men nu märktes det att han lyssnat på att jag sagt att jag blir sämre hela tiden. Att smärtan blir värre, att känseln och styrkan i benet blir sämre. Han kommer skriva detta när han skickar tillbaka remissen ihop med MR-svaret till ortopeden. Kändes bra.

Men fy vad svårt det börjar bli för mig att ta mig nånstans. Att tro att jag ska få åka hem innan operation är nog att drömma. Tar kanske 30 min att ta taxin in till stan (skulle ta 15 min utan alla rödljus). Det gör så jäkla ont i benet då. Jag försöker ändra ställning men det går inte. Jag kan inte sitta i en bil. Läkaren och jag kommer förmodligen boka in telefontid i fortsättningen, han behöver ju inte längre göra kroppsliga undersökningar (kan knappt göra det heller). (Också det kändes bra, att han inte bara säger åt mig att jag ska vänta på ortopeden utan att han tar sitt ansvar för mig under tiden).

Chefen visste att jag skulle få MR-svar idag så hon ringde. Fick tala om att jag inte fått något, att jag blir allt sämre och att han sjukskrivit mig en månad till. Då säger hon "Då kan vi nog börja anta att du inte kommer tillbaka?". GAH! Fick så ont i magen när hon sa det. Sen räknade jag efter lite och ja, man kan nog anta ganska säkert att jag inte kommer komma tillbaka. Känns fruktansvärt jobbigt. Vad ska jag säga när jag söker jobb i höst? "Ja, jag gick bredvid en månad på det här jobbet, sen har jag varit sjukskriven ett halvår och opererat ryggen."? FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN!

Jag är så orolig.
Jag vill inte veta vad han ska säga. :(

Var i alla fall skönt med massa regn och åska idag.

Jag äter sex olika smärtstillande preparat och 22 piller per dag (plus extra om jag behöver snabbverkande morfin).
Känns lite konstigt att komma upp i den mängden på bara ett par veckor. Kan man gå från utan piller till detta borde ju ortopeden tycka att man förtjänar att komma ganska snart. Speciellt när man inte kan gå. Hoppas jag kan få läkaren att framhäva det när han skickar MR-svaret.

Åkte hem ett par dar. Tänkte låna pappas dator och skriva lite, men jag har varit så snurrig av medicinerna. Svårt att fokusera tillräckligt för att få ut orden. Men nu har jag vant mig mer till medicinerna. Jag tar morfin nu också. Både långtidsverkande och så snabbverkande vid behov. Det är skönt. Morfinet ihop med epilepsimedicinen har gett mig en stor smärtlindring. Ibland i liggande ställning så är jag helt smärtfri så länge jag inte rör mig (rör jag mig gör det alltid ont). Det är väldigt skönt, som att ha små stunder då jag får andas fritt. Eftersom jag är syrra gav han mig eget ansvar att räkna ut ifall jag måste höja det långtidsverkande. Tyckte jag var rätt kul.
Först jag var väldigt snurrig av epilepsimedicinen. Sen när jag blivit mer van vid dem började jag med morfin och där kan vi snacka om snurrig. Min pojkvän sa att jag betedde mig konstigt och sa konstiga saker. Det gjorde jag säkert. Jag var ju "hög" på morfin. Men nu verkar jag ha vant mig mer vid dem. Ska höja dem dock, så får väl se. Däremot har jag nu märkt av att flera av medicinerna har viktökning som biverkning. Upp 3kg... Usch... Vet att det är medicinerna, men är ju ändå inget kul.

Otroligt skönt att vara hemma. Det var något jag verkligen behövde. Få vara i min lägenhet som är ren och fin och innehåller söta katter men inga inneboende. Träffa vänner och snacka skit. Vara med familjen och lilla systerdottern. Det var så skönt. Här har vi ingen bil, annars kunde vi åka nånstans bara jag slipper gå. Så här är jag helt fast förutom när jag ska till någon vårdgrej och kan ta sjukresa. Men där kunde jag gå ut och luncha och åkte förbi garnaffären (sen hade jag jättejätteont, men det var värt det). Kände glädje igen. Ska försöka åka igen snart ifall någon har tid att hämta mig och de eller jag har råd med bensinen.

Gjorde en MR igår. Det var en mycket bättre än de jag gjort tidigare. Den var större i omkrets och när jag var längst in kunde jag kika ut lite på baksidan och se lite av taket. Det hjälpte jättemycket mot "likkiste-effekten". Däremot så kan jag inte ligga på rygg och trots att jag tagit morfin i förebyggande så var det bara som en droppe i havet. Jag hade såna outhärdliga smärtor och det var en otroligt stor psykisk påfrestning att ligga i såna smärtor och veta att om jag rör mig bara lite så måste jag börja om från början. Smärtorna blev hela tiden värre och jag lyssnade på hennes nedräkning när hon sa att det bara var sex sektioner kvar osv. När hon sa att det bara var en sektion med 3,5 min kvar tänkte jag att det är så långt jag klarar av, mer klarar jag inte. Men så när den var klar och jag trodde hon skulle köra ut mig säger hon "jag är ledsen, jag måste ta om den där, 3,5 min till"....

När hon äntligen körde ut mig hade jag så ont att det går inte att beskriva. Tårarna bara rann och jag kunde inte få ur mig ord.

Idag har jag känt sviterna av att ha retat upp nerverna så där länge. Tog lite extra morfin och det hjälper ju nåt underbart ihop med epilepsimedicinen men jag blir väldigt dåsig och somnar oftast. Sen ligger jag halvsovande i flera timmar.

Menmen. Nu jag har gjort MR och de skulle försöka skicka svaren till måndag då jag ska träffa läkaren.

Och sen får jag vänta på att en ortoped vill besluta vad som ska ske. Hoppas det går skapligt fort.

Men vad gör man?
De nya pillrena tar bort en hel del av nervsmärtan faktiskt. Men höften gör  fortfarande ont. Så kan fortfarande inte gå eller stå ordentligt. Och när jag sitter så sitter jag också snett och måste luta mig åt höger för att det inte ska göra ont.
Den knäppa sjukgymnasten sa att för att bli rak igen i höften skulle jag inte belasta den och röra på mig (cykla eller simma). Provade lite idag att cykla lite. Det gör ont så ini ******* men när pillrena tar bort en del av nervsmärtan så lyckas jag stå ut ett par minuter. Så jag cyklade någon minut, tog paus ett par sekunder, cyklade nån minut osv. Men inte mer än sammanlagt fem minuter. Får se om detta straffar sig i natt och jag då får massa nervsmärta, eller om det gör någon nytta.
Hoppas i alla fall att det ska göra gott och att jag kanske kan bli lite rakare igen. Skulle det nu vara ett diskbråck och de opererar och faktiskt gör ett bra ingrepp den här gången så kommer jag fortfarande vara sned och inte kunna gå eller jobba förrän höften blir rak igen.
Jag är ju som jag är. Finns det något litet jag kan göra för att jag ska ha det bättre så kämpar jag för att lyckas göra det lilla.

Nu har jag använt mina ny mediciner sen i måndags. Skulle prova dem en vecka och sen utvärdera. Hittills har jag inte fått något signifikant resultat. Kanske sovit lite mer bekvämt på natten, men det är allt. Men grejen är den att om dessa inte hjälper så har jag bara ett val kvar, att få neurontin och morfin. Nedan kan ni läsa om dessa trevliga piller.

Neurontin:
Mycket vanliga biverkningar
(som kan uppträda hos fler än 1 av 10 användare):

• Virusinfektion
• Dåsighetskänsla, yrsel, okoordinerade muskelrörelser
• Trötthetskänsla, feber

Vanliga biverkningar
(som kan uppträda hos fler än 1 av 100 användare):

• Lunginflammation, luftvägsinfektion, urinvägsinfektion, öroninflammation eller andra infektioner
• Minskat antal vita blodkroppar
• Anorexi, ökad aptit
• Aggressioner mot andra, förvirring, skiftande sinnesstämning, depression, oro, nervositet, svårigheter att tänka klart
• Kramper, ryckiga rörelser, talsvårigheter, minnesförlust, darrningar, sömnsvårigheter, huvudvärk, hudkänslighet, minskad känsel (domningar), koordinationssvårigheter, onormala ögonrörelser, ökade/minskade eller frånvaro av reflexer
• Dimsyn, dubbelseende
• Svindel
• Högt blodtryck, rodnad/utvidgning av blodkärlen
• Andningssvårigheter, luftrörskatarr, halsont, hosta, nästorrhet
• Kräkningar, illamående, problem med tänderna, inflammerat tandkött, diarré, magont, matsmältningsbesvär, förstoppning, mun- och halstorrhet, gaser
• Ansiktssvullnad, blåmärken, utslag, klåda, akne
• Ledvärk, muskelvärk, ryggont, ryckningar
• Erektionssvårigheter (impotens)
• Svullna ben och armar, gångsvårigheter, svaghet, värk, sjukdomskänsla, influensaliknande symtom
• Viktökning
• Olycksfall, frakturer, skrubbsår

Morfin:
Vanliga biverkningar
(förekommer hos fler än 1 av 100 användare):

• Förstoppning
• Dåsighet
• Illamående
• Kräkningar
• Urinträngningar
• Svårighet att kasta vatten
• Pupillförminskning

Så nej, dessa piller är inget jag vill prova innan jag är desperat. Frågan är vart jag ska dra gränsen för hur mycket smärta jag orkar leva med jämfört med dessa biverkningar.

Igår var en bra dag och idag har varit en riktigt kass dag. Sov jättedåligt och vaknade ledsen. Det finns bara en enda ställning jag kan sova i och det finns inga varianter på den heller så det ben och den arm som är underst gör ont av att bara ligga i den ställningen jämt. När nervsmärtan är bättre så är det istället de friska delarna som gör ont. Så jag vaknar, måste sätta mig upp, får sova 1-2 timmar, vaknar, måste sitta upp.

Idag kände jag att jag orkar inte ha det så här. Det är ju inget liv att inte kunna gå utanför dörren. Jag kan inte ens sitta i soffan med min pojkvän och se på film för jag får ont då. Jag kan gå mellan datorstolen och sängen, jag kan inte stå upp långa perioder så i köket får jag sitta på stol och göra sånt man kan göra från en stol och be min pojkvän göra resten. Jag orkar inte duscha varje dag för det är så jobbigt att duscha eftersom jag inte kan stå upp långa perioder och så gör det alltid extra ont efteråt. Min pojkvän får hjälpa mig med duschen. Vi är väl fortfarande nykära, vi duschar alltid ihop och tvålar in varandra, men detta är inte speciellt romantiskt. Jag känner mig som en patient som han måste ta hand om. :(
Vad kan man göra när man bara kan sitta i en stol eller ligga i sängen? Det enda jag kommit på är datorspel, serier, film och sticka så det är vad jag gör hela dagarna igenom. Det är sånt jag tycker är kul att göra ibland, men inte hela min vakna tid varje jäkla dag!







Jag tycker inte om att gnälla, men ibland vill jag bara skrika JAG ORKAR INTE MERA, JAG BLI KNÄPP!!!!!

Förutom att det är hemskt att ha det så här så är det ju annat som spelar in också. Jag är jätterädd för operation för jag har någon slags narkosfobi. Jag är inte rädd för själva ingreppet utan för narkosen. För varje gång jag blivit opererad har det blivit värre. Och när jag började plugga till sjuksköterska blev det ytterligare sju gånger värre. Förra gången jag opererades tänkte jag att jag skulle vara stark och sa inte till nån hur rädd jag var. Vilket innebar att när de kom och sa att det är dags (att ligga på akutlista innebär också att man inte får nån som helst förberedelse mentalt utan när det är dags så har man en halv minut på sig) så fick jag panik. Det hade blivit eftermiddag och jag trodde inte att det skulle bli av den dagen, så jag var verkligen inte förberedd. Jag utropade "Nej! Nej! Nej!" och tårarna började rinna. På vägen till op blev jag bara mer och mer rädd och grät hela tiden. Narkossköterskan trodde jag var nervös för ingreppet och hon lyckades prata med mig så jag lugnade ner mig och paniken lade sig lite. Men sen när det kom in mer och mer folk i operationssalen gick det inte längre. Jag var så rädd att jag bara låg och skakade och de förstod inte riktigt vad som hände. När jag bestämde mig för att det inte gick, att jag skulle gå därifrån och skita i alltihopa gav de mig lugnande injektion. Den första tog inte så de gav mig mera och sen somnade jag. Sen när jag vaknade på uppvaket hade jag ångest igen. Ångest ger snabb puls men jag var för dåsig för att kunna säga att jag hade ångest, om jag ens fattade det själv. Men jag fick ligga kvar där mycket längre än man brukar för de var så oroliga för min höga puls.

Att man kan bli så orolig över att vara patient bara för man är sjuksköterska. Men det är väl på fel sida. Jag vill inte vara på patientsidan, jag känner mig inte trygg där. Eftersom förra operationen inte gick bra fick jag gå till akuten ganska många gånger. Min vanliga puls är 70-80 nånstans, men på akuten hade jag oftast puls ca 120. Bara för jag blir så orolig.

Sen finns det saker runt omkring. Som att detta är mitt första jobb som sjuksköterska. Och då vill man ju verkligen att det ska gå bra så man får en bra referens att ta med sig när man ska söka fasta jobb sen. Men nu fick jag det här skiten igen så jag kommer ha ytterligare en referens om hur kass rygg jag har (om det nu visar sig vara det). Jag har redan märkt sen innan att folk är skeptiska till att anställa någon som tidigare opererat ryggen. Var så glad att min nuvarande chef struntade i det. Vilket också känns dumt, känns som att jag sviker henne genom att få problem igen när hon gav mig en chans.
Jag tror inte själv att jag kommer ha svåra problem om jag bara få hjälp av någon kunnig. Jag går ner i vikt och jag tränar och det kommer göra att jag har stor chans att kunna jobba utan att få problem. Men nu hade jag ju kvar nånting efter den förra misslyckade operationen, det gick inte att fixa det med träning. Men kommer nån ha samma tro på mig som jag har?

Jag fick frågan om hur sned jag är egentligen. Förstår att det känns svårt att förstå. Så här är en bild. Jag står "rakt" på bilden, alltså, så rakt jag kan. Klicka så får ni se.

Så ni förstår kanske nu att det är svårt att gå.

Pust..
Jag har börjat på flera inlägg, men har ju inget kul att skriva. Blev sjukskriven två veckor till att börja med. Väntar på att få träffa en ortoped på sjukhuset.

Kan inte gå. Försökte igår gå till affären som det tar knappt fem min att gå till i vanliga fall, men halvvägs fick jag ge upp och gå hem. Höften är ju sned och förut kunde jag med vilje pressa tillbaka den till normal läge. Inte så att jag kunde gå i normalläge, men kunde ändå stå rakt om jag ville (om jag var väldigt väl smärtlindrad först), men nu går det inte. Det gör alldeles för ont plus att kroppen inte riktigt vet vad jag menar när jag försöker pressa den rätt.
Så när jag går får jag kramp i musklerna runt omkring som försöker kompensera. Jag kan helt enkelt inte gå med en så här sned höft. Känns helt absurbt och overkligt. Aldrig varit med om nåt sånt förut.

Det värsta är smärtan. En bra dag har jag en stark molande brännande smärta i benet och halva rumpan. Då kan jag ändå gå fram och tillbaka i lägenheten. En dålig dag har jag en skarp skärande smärta som om jag får in något vasst från undersidan av foten upp genom hela benet, då kan jag inte stödja på benet.

På dagarna distraherar jag mig med vad jag kan. Spelar, kollar på serier, stickar. Men på kvällarna är jag väldigt ledsen och orolig. Det finns ingen liggställning som är smärtfri utan hur jag en försöker så gör det ont, så det är väldigt svårt att sova.

Har försökt cykla för att hålla igång och kanske inte bli så stel, men det gör jätteont. Jag vet inte.. Jag vill väldigt gärna cykla och stretcha, inbillar mig att det skulle hjälpa. Har inte lyckats komma iväg till en sjukgymnast heller ju, eftersom jag inte kan gå till t-banan. Ska jag bara sitta still i stolen hela dagarna tror jag att jag kommer bli värre. Läkaren tyckte det verkar meningslöst med sjukgymnastik, men det är viktigt för mig att göra lite lite.
Så här ont gjorde det ju inte förra veckan, men det är väl för att höften blivit snedare som det gör mer ont antar jag.

Känns som om allting bara rasat samman i och med det här och det är väldigt svårt att inte deppa ihop helt.

Sömnstudien är intressant. Man fick (gratis) boken Sov gott! av Susanna Jernelöv. På nätet fyller jag i en sömndagbok om när jag lagt mig, när jag vaknat, hur länge jag har varit vaken på natten om jag vaknat, när jag vaknat på morgonen, hur pigg jag varit under dagen, hur trött jag varit, hur nedstämd jag varit, hur aktiv jag varit osv. Sen räknar den ihop statistik på det där. Bara det har gjort att jag blivit mindre orolig för sömnen. För när det står att jag ändå sovit sammanlagt 8 timmar så känns det bättre helt enkelt.
Sen ska vi läsa i boken. Den här veckan ska jag läsa lite allmänt om sömn osv. Det är intressant.

Hittade ett recept på aftonbladet som verkar mumsigt. Förutom mandeln då. Tänker att man kan ju säkert ta ljus choklad också. Måste prova.


Fruktspett med vit choklad (4 port)
1 portion= 142 kalorier


Ingredienser:
2 st kiwifrukter
1 st banan
1 st nektarin
50 gram vit blockchoklad
10 gram mandelspån alltså, ca 2 msk
blötlagda trägrillspett

Instruktioner:
1.Sätt ugnen på 225°.
2. Skala och skär frukterna i lämpliga bitar.
3. Fördela bitarna på spetten.
4. Strö chokladen och mandelspånen över och grilla snabbt i ugnen tills chokladen smälter och mandeln får lite färg, ca 10 minuter. Servera genast.

Träffade en jättetrevlig ung sympatisk läkare idag.
Han träffade mig bara en kort stund (fick en akut-tid), men han tyckte att med min historia och att jag nu har jätteont så kunde han lika gärna bara skicka en remiss till ortopeden på en gång.
Det att jag får ont i vänsterbenet när jag rör högerbenet är inte ett så bra tecken. :(

Hoppas hoppas hoppas att jag inte har diskbråck igen.
Då blir jag knäckt.

Nu har väl även jag slutligen insett att detta håller på att gå helt åt skogen och det hjälper inte med att jag biter ihop och är aktiv.

På jobbet igår var det minst tre personer, oberoende av varandra, som inte visste sen innan att jag opererat ryggen, som sa att jag är jättesned i kroppen och undrar om jag har ont. Och ja, jag har något fruktansvärt ont.

Så nej, detta kommer inte fungera, jag kommer göra mig illa.

Lyckades få tid till en sjukgymnast i eftermiddags. Hon var duktig, men hade sånt där övervikts-förakt som jag märkt att vissa sjukgymnaster har (och andra). I varje fall tittade jag för första gången ordentligt i spegeln och man ser tydligt hur sned jag är. Höften liksom skjuter ut åt ena hållet fastän jag står så rakt jag kan. INTE bra.
När hon gjorde undersökningen av min rörlighet sa hon att hon inte förstår hur jag kan jobba över huvudtaget med tanke på hur svårt jag har att röra mig. Och det förstår väl inte jag heller ibland när jag går hem efter ett pass och tårarna rinner...

Hon sa att det är ett dåligt tecken att jag får ont i ischiasnerven på vänster sida när jag lyfter höger ben, att det kan vara tecken på att det blivit fastväxtningar mellan nerverna i ländryggen efter diskbråcket. Jag vet inte hur stor kompetens en sjukgymnast kan ha ang. såna saker, men jag hoppas verkligen inte att det är så för det låter väldigt dåligt.

Sen hängde hon upp sig på min övervikt. Jag vet att jag måste gå ner i vikt för ryggens skull (med mera). Jag vet att ju förr desto bättre. Men kan jag inte få lite cred för att jag faktiskt gått ner fem kilo i år? Dessutom att gå ner i vikt utan att kunna träna är ju skitsvårt, det visar t.o.m. en massa studier.
Inte av henne i alla fall, hon sa att fem kilo är jättedåligt resultat. Sen ville hon att jag ska gå med i något sånt där viktminskningsföretag som kostar 1000kr/månaden. Mm, det kan ju hon betala.
Jag har inga problem med att satsa på min hälsa, men det är lite väl saftigt.

När hon märkte att jag inte var så sugen på det så skrev hon ut Fysisk aktivitet på recept istället, så får jag rabatt de tre första månaderna som jag tränar. Däremot ville hon att jag ska simma för att det är lindrigt för en sån tjock kropp som min. Det är det ju och jag gillar att simma, men hon visade återigen noll respekt för att det kanske inte är så kul att ha BMI 40 och visa sig i baddräkt på ett badhus.

Sen kläckte hon ur sig att hon är ju också tvungen att gå ner i vikt, men att hon inte är lika illa däran som jag. Som om det skulle göra henne till bättre människa än mig. Och en massa prat om hur jag måste ändra mig i huvudet och blabla.. utan att ens känna mig bara antar hon att jag har en massa ät-problem. Inte att det faktum att jag inte kunnat röra mig så mycket, att jag haft ständig smärta i 2,5 år och varit väldigt nedstämd över det ibland, skulle kunna ha något att göra med att jag haft svårt att gå ner i vikt.

Ja, vi blev inga goda vänner direkt. Kommer inte gå till henne mer utan prova en annan sjukgymnast som jag fått tid till. Även om jag nog mest i första hand behöver träffa en läkare och få smärtstillande. Det ska jag ta tag i imorgon igen.

Näe, nu känner jag mig allt lite depp.

Vad ska man annars göra?

Traskar mina promenader och det gör ont som fan. Vaknar på nätterna med en hemsk kramp i ischiasbenet som jag inte förstår varför jag får. Det gör jätteont när jag jobbar och jag känner redan att jag har börjat få lite sämre tålamod. Speciellt med patienter som vill att jag ska göra allting åt dem när de lätt kan göra det själva.

Men jag försöker hitta en sjukgymnast (det är svårt för de flesta har väntetid på flera veckor) och en läkare (vet inte än om jag får lov att ha en läkare här uppe). Och så försöker jag nu att träna lite stabilisering och att stretcha i förebyggande syfte ifall det kan göra att kramperna släpper.

Man blir verkligen knäpp i huvudet av att ha ont jämt. Det går inte att förklara. Speciellt när det påverkar sömnen också. Det är tortyr.

Fan också!
Jag har verkligen försökt att gå så normalt som möjligt och inte hänga åt ena sidan. Men jag har misslyckats stort med det tydligen för nu är jag sned igen. Så länge som jag är sned kommer det inte sluta göra ont och jag kommer gå och hänga lite på ena sidan och inte riktigt kunna räta upp mig. Gah!
Känns så lagom lämpligt att jag ska jobba på måndag!

Snälla snälla snälla, ge mig något positivt för allt mitt hårda kämpande!!!

Hihi, jag fick jobb! Livet har en tendens att ordna upp sig hur mycket skit man än drabbas av. Det är svårt att tro på det när det är som värst, men till sist tar man sig upp igen. Även om jag blir väldigt ynklig och gnällig ibland så har jag den känslan inom mig, att alla gånger tidigare så har det faktiskt ordnat sig, så varför skulle det inte göra det den här gången också? Det är i alla fall en häftig känsla att få jobb på den första intervjun jag går på. Har inte fått svar från den andra än, men det jobbet passar mig inte ändå, så det spelar inte så stor roll om jag fick det eller inte.

Sen jag opererades har jag blivit sjuk mycket oftare. Innan fick jag kanske en lättare förkylning vartannat år, nu får jag alla möjliga influensor och förkylningar. Varje gång jag blir sjuk får jag värre och mer smärtor, sen blir det bättre när sjukdomen släpper. Samma sak när jag blir stressad eller sover dåligt (vilket ju oftast händer samtidigt). Men det är väl så kroppen funkar. Yttre saker som ger fysisk stress påverkar såklart skador som redan finns i kroppen.

Ibland känner jag mig så gammal. Jag har verkligen åldrats sen jag gjorde illa ryggen. Nu när jag är bättre försöker jag hitta tillbaka till att vara mer lättsam och avslappnad igen. Men det är svårt efter att ha haft ont så länge. Smärtan är som svart färg, även om man blandar den med nån glad färg så tar den över. Hela hela tiden måste jag tänka på hur jag går, sitter, rör mig, för gör jag bara lite fel så tar det två veckor att bli bättre igen. Jag har heller inte så stor lust att festa och bli full längre. Jag har sovit jättedåligt eftersom jag vaknat och haft ont flera gånger på natten, så jag värdesätter sömn högre än att festa halva natten. Jag har ingen sömnreservoar att ta av som jag hade förr. Jag vill jättegärna umgås med mina vänner, men det är så svårt att återhämta sig efteråt. Alkohol i sig lockar inte heller, förutom att det är trevligt med en god drink ibland. Delvis för att jag fortfarande tar mycket smärtstillande när jag lägger mig och delvis för att jag haft mina olika snurriga tillfällen med alla piller de stoppat i mig, det blev för mycket. Jag har aldrig glidit genom livet på ett bananskal innan heller, men det är något med ständig smärta som förändrar en.

Jag läste lite om KBT-behandling mot smärta. Det var intressant. Det hade samma upplägg som annan KBT. Ungefär: "Okej, om jag går ut och är social med mina vänner så kommer det innebära att jag har ont imorgon och måste ligga i sängen, men kan det inte vara värt det?". Att inte låta smärtan hindra en från att leva. Nu har jag inte så kraftig smärta längre, men jag vet hur det är att ha det, och jag vet hur det är att inte våga gå utanför dörren av rädsla att få jätteont. Jag är helt såld på KBT. Man kan använda det till allting. I alla fall där man ger människor psykmediciner borde de också få någon form av KBT, även om de bara är mottagliga för någon liten liten övning/uppgift så tror jag det vore bra. Enbart psykmediciner är aldrig en komplett lösning. Sen så tror jag att ungefär alla jag känner skulle må bra av att göra några av de uppgifter jag själv gör. Hihi. Det är liksom inte bara till för de med diagnoser, jag har själv ingen diagnos enligt läkarna, men jag mår mycket bättre av att lära känna mig själv genom KBT-övningar.

Jag är glad.
Jag älskar att vara glad.

/Scrum