...
Drömde en sån fruktansvärd mardröm i natt. Kan inte beskriva den för den var så vrickad och förvirrande. Sen vaknade jag och låg i mina föräldrars säng med min älskade hund bredvid. "Åh, vad var bara en dröm" tänkte jag och kramade min hund. Gick sen upp på toa och då vaknade jag på riktigt. Var rädd att jag skulle ha kissat på mig i sömnen, haha, men det hade jag inte. Men jag stormgrät. Hulkade och snyftade och tårarna strömmade. Sen hoppade lillkissen upp på sängen, hon hade smitit in när jag var på toa imorse. Jag förstår inte vad andra människor gör när de har hemska mardrömmar och inte har djur eller karl. När jag är smått hysterisk och dessutom förvirrad efter en hemsk dröm så får djuren mig att inse att det är det här som är verkligheten och det andra var bara en dröm. Samma sak som när jag hade som värst panikångest. Det är både deras tillgivenhet och mitt ansvar gentemot dem som distraherar mig.
I alla fall är jag helt ur gängorna idag känner jag. Sov nästan 12 timmar, antar att jag behövde det efter den senaste tidens sömnproblem. Men man blir lite seg när man sover mkt, helst ska man inte sova mer än tio timmar. Och så den fruktansvärda mardrömmen och en halvtimmes gråtande att starta dagen med. Annars hade jag känt mig mera pepp de senaste dagarna, tills kvällen har kommit och jag fått svårt att somna förstås, men idag är jag för seg och dämpad.
Sjukgymnasten igår var väl sådär. Hon hade bokat in tre personer samtidigt, två i gymmet och en på akupunktur. Så jag gjorde nästan allting själv, vilket väl är okej, bara det att om hon inte är där och peppar mig så kan jag lika gärna göra det hemma och slippa taxiresan. Dessutom orkade hon inte gå och hämta lappen med mina övningar så jag skulle "använda min fantasi". Ja, taxiresan ja. Hon ville att jag nästa gång skulle prova t-banan istället. Jag blev så förvånad att jag inte ens kom på att säga att jag ju hade tagit t-banan hem förra gången och hade ont i tre dar efteråt. Istället sa jag att jag tycker att väskan är för tung men att jag gärna provar att promenera runt kvarteret hemma. Och det är ju inte bara det, utan för att åka till sjukgymnasten så är där ett byte och uppgången som är närmast har ingen hiss. För att inte tala om det att ingen ger mig deras plats ifall det är fullt trots att jag kommer med kryckor och måste då stå och balansera med kryckor plus en tung ryggsäck på ryggen.
Kan inte förstå att inte hon förstod. Hon sa att tills vidare var hon nöjd med att jag promenerar hemma, men att hon vill ha som mål att jag ska åka utan taxi. Förstår inte varför det bryr henne om ifall jag går till sjukgymnastiken eller om jag går runt kvarteret? Dessutom är det väldigt isigt på trottoarerna på söder, vilket inte är det lättaste att gå på och för att ta sig från t-banan till sjukgymnastiken är det en lång stentrapp. Känns som att hon inte använde hjärnan när hon hittade på det där.
I taxin hem bestämde jag i alla fall att när jag kan gå obehindrat utan kryckor, då kan jag ta t-banan igen. Det är ju inte så att jag tycker det är kul att stå och vänta på taxijäkeln som sen ska plocka upp nån annan och åka en massa omvägar. Och jag menar, det är ju mitt liv, det är ju bara jag som kan avgöra vad jag klarar och vad som är bäst för mig. En lätt frisk stark person kan nog omöjligt förstå hur svårt det är för mig att åka t-bana. Dessutom kommer jag förmodligen (kanske?) bli opererad innan jag hinner bli av med kryckorna och då kommer jag ändå inte kunna åka t-bana.
Ja, det var ingen höjdar-träning direkt. Var nästan så hon inte hann tejpa mig heller. Jag hade bokat taxi 20 min efter träningen skulle sluta så jag skulle ha god tid på mig att byta om, men hon ville att jag skulle cykla extra och så fick hon tejpa mig i omklädningsrummet medan jag bytte om. Hah...
Tror att hon nog borde lägga ner att boka in tre personer på samma pass. Har hon för många patienter får hon väl säga att hon inte kan ta emot fler förrän nån blivit frisk.
I alla fall är jag helt ur gängorna idag känner jag. Sov nästan 12 timmar, antar att jag behövde det efter den senaste tidens sömnproblem. Men man blir lite seg när man sover mkt, helst ska man inte sova mer än tio timmar. Och så den fruktansvärda mardrömmen och en halvtimmes gråtande att starta dagen med. Annars hade jag känt mig mera pepp de senaste dagarna, tills kvällen har kommit och jag fått svårt att somna förstås, men idag är jag för seg och dämpad.
Sjukgymnasten igår var väl sådär. Hon hade bokat in tre personer samtidigt, två i gymmet och en på akupunktur. Så jag gjorde nästan allting själv, vilket väl är okej, bara det att om hon inte är där och peppar mig så kan jag lika gärna göra det hemma och slippa taxiresan. Dessutom orkade hon inte gå och hämta lappen med mina övningar så jag skulle "använda min fantasi". Ja, taxiresan ja. Hon ville att jag nästa gång skulle prova t-banan istället. Jag blev så förvånad att jag inte ens kom på att säga att jag ju hade tagit t-banan hem förra gången och hade ont i tre dar efteråt. Istället sa jag att jag tycker att väskan är för tung men att jag gärna provar att promenera runt kvarteret hemma. Och det är ju inte bara det, utan för att åka till sjukgymnasten så är där ett byte och uppgången som är närmast har ingen hiss. För att inte tala om det att ingen ger mig deras plats ifall det är fullt trots att jag kommer med kryckor och måste då stå och balansera med kryckor plus en tung ryggsäck på ryggen.
Kan inte förstå att inte hon förstod. Hon sa att tills vidare var hon nöjd med att jag promenerar hemma, men att hon vill ha som mål att jag ska åka utan taxi. Förstår inte varför det bryr henne om ifall jag går till sjukgymnastiken eller om jag går runt kvarteret? Dessutom är det väldigt isigt på trottoarerna på söder, vilket inte är det lättaste att gå på och för att ta sig från t-banan till sjukgymnastiken är det en lång stentrapp. Känns som att hon inte använde hjärnan när hon hittade på det där.
I taxin hem bestämde jag i alla fall att när jag kan gå obehindrat utan kryckor, då kan jag ta t-banan igen. Det är ju inte så att jag tycker det är kul att stå och vänta på taxijäkeln som sen ska plocka upp nån annan och åka en massa omvägar. Och jag menar, det är ju mitt liv, det är ju bara jag som kan avgöra vad jag klarar och vad som är bäst för mig. En lätt frisk stark person kan nog omöjligt förstå hur svårt det är för mig att åka t-bana. Dessutom kommer jag förmodligen (kanske?) bli opererad innan jag hinner bli av med kryckorna och då kommer jag ändå inte kunna åka t-bana.
Ja, det var ingen höjdar-träning direkt. Var nästan så hon inte hann tejpa mig heller. Jag hade bokat taxi 20 min efter träningen skulle sluta så jag skulle ha god tid på mig att byta om, men hon ville att jag skulle cykla extra och så fick hon tejpa mig i omklädningsrummet medan jag bytte om. Hah...
Tror att hon nog borde lägga ner att boka in tre personer på samma pass. Har hon för många patienter får hon väl säga att hon inte kan ta emot fler förrän nån blivit frisk.
Kommentarer
Trackback
