Jag försöker tänka på när jag 2005 opererades för gallsten. Jag grät en del därför att jag blev akutinlagd och hade blivit felbehandlad i 2,5 år, så det blev en chock när de slutade säga 'magkatarr' och plötsligt sa att det var gallsten och jag måste opereras omgående.
Men jag låg och hoppades att jag skulle hinna bli opererad innan jag hann få ett nytt gallstensanfall. Anfallen var otroligt plågsamma. Det var som om nån vred om tarmarna på mig och jag fick inte behålla nån mat utan bara låg på badrumsgolvet med fruktansvärda magkramper och grät. Anfallen varade i tolv timmar per gång.
Så när de väckte mig kl. sju och sa att jag måste duscha för det var dags så hoppade jag upp ur sängen och rusade till duschen, jätteglad. Minns ingenting om förberedelserna, när de sätter nål och söver en. Minns lite om uppvaket, det var okej, mådde lite illa och fick några sprutor. Blev glad när jag kände igen tjejerna från min avd som hämtade mig.

Den upplevelsen var helt tvärtemot den 2009, då jag var fullständigt livrädd, hade massor med ångest och fick panikångestattack när de körde ner mig till op. Uppvaket var hemskt, jag hade ångest och försökte hela tiden kämpa mot groggigheten.

Så totalt olika upplevelser.

Skillnaden är att jag är sjuksköterska nu. Jag vet hur farligt det är att operera sig, vet hur många saker som kan gå fel. Och jag står inte ut med att inte vara den som håller koll på allting, att istället vara den som inte får veta nånting, utan bara ska ligga och hoppas att de andra vet vad de gör. Som sjuksköterska litar jag på att mina kollegor gör allt rätt när jag lämnar över mina patienter och går hem för dagen. Men som patient litar jag inte på någon.