Fan så segt allting blivit. De antidepressiva har börjat hjälpa med sömnen och krypet i kroppen minskar. Men de gör mig istället trött. Jag vill bara komma på rätt bana igen med mat och motion. Det är det viktigaste av allt, men när jag är så trött och har ont i höften så är det svårt. Fixa halva tallriken med grönsaker är dubbelt jobb mot att skippa dem vilket är ett problem för mig. Ett tag körde jag med ångkokta grönsaker, men usch så trött man blir på mjummiga grönsaker utan smak. Tror jag måste sluta göra det så komplicerat för mig. Skiva lite gurka, dela ett par rädisor och ta några sockerärtor tar ju inte så lång tid. Ska försöka satsa på det.

Det är frustrerande när det går upp och ner hela tiden. Varje gång det går ner så deppar jag ihop ett tag. Speciellt om jag inte får sova. Just nu känns det helt sanslöst att jag gick en mil uppepå fjället. Åkte och hämtade ut ett paket idag och jag blev yr och fick hjärtklappning av att gå ner till busshållsplatsen. Sen fick jag ont i ryggen av bussresan.

Jag vill att framstegen ska gå fortare!

Jag har i alla fall slutat baka. Eller, jag slutar väl inte, kommer säkert baka som lördagsgodis, men jag kommer inte baka oftare än så. Nöjd över dagens matintag, yoghurt och bran flakes till frukost, pytt i panna med grönsaker till lunch, äpple till mellanmål, och så blir det baconpannkaka med morot till middag och ev. frukt och knäckemacka till kvällsmat. Det funkar så bra med mina små tallrikar. Lägger upp grönsakerna först, sen proteinet och då får det ju inte plats hur mycket kolhydrater som helst. Och ögonen ser att tallriken är full så börjar inte noja över att jag inte kommer bli mätt. Det ger en sorts mental tillfredsställelse att veta att jag gjort nåt bra idag och att veta att det är enda sättet må bra i längden. Hoppas jag fortsätter sova bra så jag kan ge mig på cyklandet igen imorgon.