Måste bara säga att min tårta blev sjukt god. :)

Jag har bävat inför idag för det är farmors födelsedag idag. Exakt 1,5 år sen jag förlorade henne. Jag tycker fortfarande inte om att prata om det, men det känns mer okej idag än jag trodde det skulle göra. Jag saknar henne.

I natt sov jag i alla fall 6-7 timmar så idag är jag inte lika trött. Mår bättre och bättre i kroppen och börjar återigen längta efter att göra saker. Har fortfarande nästan inte packat upp nånting av mina grejer här fastän jag flyttade hit dem i december. Har tömt klädkammaren på allt skräp men inte hängt upp några kläder. Finns mycket att pyssla med förutom sticka och virka. Det ska bli trevligt.

Smärtläkaren ringde. Han tycker inte att jag ska sluta med gabapentinet. :P Jag fick inte ur mig att jag slutat både med gabapentin eller tryptizol. Haha. Bara skrattade när jag lagt på för jag kände mig så dum. Men jag mår ju bra så jag har inte gjort nåt fel. Lite väl envis bara. :P Men var jag inte det skulle jag inte ha tagit mig så här långt.

Tog en dag helt utan nyheter. Kollade på serier och stickade en ny avancerad kofta hela dagen med lite pauser för att laga mat. Det kändes bra. Mår bättre nu. Nya projekt gör mig glad. Jag har ett fantastiskt nystan. Jättestort är det, luddigt och växlar mellan grått och svart. Lent som en hundvalp. Det är så mysigt att sticka med det.

Jag hade tänkt cykla en kvart igår för att börja komma igång, men hade fortfarande så ont i muskelfästena så jag ville skjuta på det. Får se hur det blir idag för jag sov inte så mycket i natt av nån anledning.
Men jag hade rätt ang. håret. Känns mycket roligare att se mig i spegeln med nyfärgat, nyfixat hår. Det piggade upp.

En bekant sa en gång till mig att om man mår dåligt av nyheter ska man sluta läsa dem. Det lät logiskt så jag slutade läsa blaskor som Aftonbladet och höll mig till de mer faktatrogna och mindre sensationslystna nyheterna på DN, bara för att hålla lite koll på vad som händer. Jag är inte en person som kan sitta i en bubbla och låtsas som att världen inte är större än så. Men nu med det här med Norge är det svårt. Det står ju överallt med feta rubriker, alla hemska detaljer. De satte ut en bild som en journalist i helikopter råkat ta utan att veta vad det var och man ser mördaren stå på klipporna siktandes med pistol på en människa och runt omkring ligger pixlade bluppar, men man ser att det är människor och man ser hur vissa ligger obehagligt konstigt. Det är svårt att veta att en människa kan vara så grym. När en ung människa mördats känns det alltid så orättvist och onödigt och man önskar att nån bara hade kunnat se vad som höll på att hända innan. Och här är det 85 unga människor. Som en man bestämde sig för att döda för att de var medlemmar i fel ungdomsparti. Det blir liksom överhettning i empaticentrumet. Det är för mycket. Jag vet inte vad man ska göra med det.

Det är inget nytt direkt. När jag växte upp kände jag alltid att jag hade hela världen på mina skuldror. Det var därför jag slutade äta djur. Och kanske varför jag blev sjuksköterska. För att det var åtminstone nånting jag kunde göra. Mitt lilla bidrag till de som lider i världen.
Det har blivit bättre ju äldre jag blivit. Jag har insett hur mycket vissa utnyttjar detta hos mig för att manipulera mig och det har gjort det lättare att hindra att de lyckas. Tror att deras sätt att ständigt skuldbelägga mig kan ha del i den ångest jag alltid hade och som ledde till mycket självdestruktivitet. Mår mycket bättre idag när jag inte längre har nån kontakt med nån av dessa manipulerande människor.

Nu har jag släppt er längre inpå än jag hade tänkt.

Står nu på Försäkringskassans sida att jag ska få pengar den 26:e. Då verkar det som att de inte tänker jävlas med mig för att min förra handläggare gjorde fel. Skönt. :)

Vaknade flera gånger i natt av att jag hade ont i armarna. Blev nog lite väl mycket igår för muskelfästena. Jag måste få börja träna nånting annat än magen snart, har inte fått göra det på flera år nu, inte konstigt att musklerna blir svaga. Ska se vad jag kan göra när jag mår bättre.

Ikväll blir första dagen på över 16 månader som jag inte tar några antidepressiva utan bara alvedon och minipiller. Det är rätt fascinerande. Trodde aldrig det skulle hända. Aldrig. Ortopeden vågar fortfarande inte säga att han tror jag kommer kunna börja jobba igen. Men jag förstår inte varför jag inte skulle kunna göra det om jag får riktig hjälp att stärka ryggen.

Idag har jag fixat till håret. Har inte kunnat fixa till dreadsen på länge eftersom ryggen inte orkar att jag håller upp armarna längre stunder så tänkte att jag skulle passa på när det är nyfärgat och frizzy. Det var mycket att fixa till så fick ta det värsta och bara det tog hela dagen. Båda armarna värker nu. ^^

Börjar må lite bättre nu. Trött och huvudvärk, men inte lika mycket ångest och förvirring. Men jag känner en ärlig och stor chock över vad som hände i Norge igår. En del personer tycker att det är fel att de flesta tar mer illa vid sig över sånt som händer på ens tröskel än i Afrika, men det tycker inte jag. Jag tror att ingen människa orkar känna djup empati och sympati över allt ont som händer i hela världen, så man måste välja vad man ska ta till sig och vad man ska trycka undan. Men när det händer på ens tröskel så är det ibland omöjligt att inte ta det till sig och så får det vara. Känns overkligt att en människa kan döda 100 personer. Ungdomar som springer för sina liv, fast på en ö och blir skjutna i ryggen. Och för vad? Hur kan man skydda sina barn när världen går åt helvete? Jag mår illa.

Tog mig ork att färga håret idag. Har inte gjort det på några månader för det kändes inte som att man ska ha hårfärg i operationssår. Men det är så tråkigt när utväxtranden växer så tänkte att nu är det nog så läkt att det kvittar. Är bara ett långt rött ärr nu. Så nu är mitt hår rödbrunt igen. Det brukar alltid pigga upp mig lite att få känna mig lite fin. Sen orkade jag inget mera idag.

Inte hört nåt av Försäkringskassan än. Har både mailat och ringt och det finns fortfarande inga planerade utbetalningar på hemsidan. Suck. Jag orkar inte behöva börja krångla med soc och leva som en kyrkråtta igen just nu. Måtte det bli en utbetalning nästa vecka.

Okej, det blir inte lättare direkt. Jag känner att jag orkar ingenting just nu. Det är inte så att jag vill ge upp och bara sitta still och tröstäta hela dagarna. Men att gå ner i vikt och rehab är ett hårt arbete och jag måste hela tiden tänka på vad jag äter, motion, räkna och planera och även orka med alla möten. Nu när jag tvingas må skit hela tiden så går det inte, jag blir helt tossig i skallen. Jag kan inte tänka på allt det andra. All energi måste gå åt till att ta det lugnt för jag är så jävla rastlös, det kryper i kroppen och ångesten river i bröstet. Klarar inte av ytterligare press just nu.

Jag är fullständigt ur form igen.
Kan knappt hålla mig vaken, har huvudvärk, yrsel, ont i höften, tappar saker, mår illa, rastlös, ångest.
Det är tufft nu. Igen.

Jag tror jag har lärt mig mycket om livet de senaste åren. Om mig själv, om andra människor, om relationer osv. Mer insatt i min egna brister t.ex. Förut var jag livrädd för separationer. Tog hela tiden kontakt med gamla vänner bara för sakens skull. Kunde inte låta ett ex försvinna helt trots att han var en skit. Men nu har jag blivit sviken av människor som jag trodde brydde sig och kors i taket, jag överlevde. Och inte bara överlevde, jag har det bra med de människor jag har i mitt liv. Så istället för att analysera varför personer slutat bry sig så har jag lagt det bakom mig och ser fram emot att lära känna nya människor. Tror det är hälsosamt. Jag har växt ifrån de flesta av dem ändå. När en relation ger mer negativ energi än positiv så är det dags att lägga ner. Saker händer med en när man har smärtor i 3,5 år (plus 2,5 års magsmärtor innan det). När andra står kvar och stampar eller i vissa fall faktiskt går bakåt så har man en dag ingenting gemensamt längre.

När det gäller mer fysiska delar av livet så mår jag lite bättre idag än igår, men är trött och måste ta ett gäng energidrycker per dag för att orka nånting. Har i alla fall cyklat 30 min, och lagat bra mat till lunch och middag. Tycker det blev lite svårt att uppskatta hur mycket man ska ta när man gör paj, gryta m.m. och inte kan lägga upp i måltidsmåtten så letade upp mina små tallrikar. På dem kan man inte ta för mycket mat. Bättre att ta en liten portion först och blir man inte mätt så kan man ta lite till. Har inte heller överstigit "extrakontot" utan hållt mig till alla gränser. Gick upp 1,5 kg vatten, men har gått ner 0,5 igen. Blir nästan alltid så när man går från hel kur till bara mat.

Igår var första kvällen som jag inte tog nån ep-medicin alls. Mår inte så lysande idag. Yr och förvirrad. Lite illamående. Längtar efter att det här är över.

Det här skrev jag första dagen på semestern:
Nåt har förändrats efter operationen. Tror att det är hoppet som kommit tillbaka. Ibland är det svårt att kämpa mot deppigheten de dåliga dagarna när allt gör ont och jag är trött. Men överlag är det mest bara en stor kämpaglöd som jag inte känt sen jag pluggade. Det krävdes mycket kämpande att råplugga och ha praktik trots smärtor och ingen sömn. Trodde det skulle börja lägga sig så här nu en månad efter operationen men det har det inte gjort. Och även om det inte hänt så mycket på vågen har det hänt desto mer i mitt liv. Jag tycker att jag har gjort många bra förändringar och är på g att göra fler. Att sänka medicinerna och äntligen kunna komma ihåg saker och hänga med i samtal är också en stor förändring. Jag kan tänka och läsa igen. Är fortfarande trött och lättretlig men det kan ha med min ev. diabetes att göra. Sover fortfarande rätt dåligt men det är bättre. Är fortfarande rädd för att få ont och har svårt att pressa mig i rörelser som tidigare gjorde ont. Men jag övar och utmanar mig både fysiskt och psykiskt på sånt som jag pratat med smärtläkaren om. Verkar också som att medicinerna spädde på de sociala nojorna som isoleringen gav för nu har jag inte alls samma svårigheter med att gå ut. Det är mest att jag skäms för att jag är så tjock. Men jag är så glad över att jag slipper kryckorna så det är också ett mindre problem än innan. Jag vet ju hur jäkla bra jag är och att mitt värde inte sitter i min vikt.


Riktigt så toppen kändes det inte sista dagen på semestern. Det blev för mycket med en stenhård säng, åka flera mil i bilen varje dag och tvingas sitta på en sned köksstol istället för min dyra kinnarpsstol i stugan. Jag var så jäkla duktig ändå, alla dagar förutom en gick jag en promenad på minst 40 min. Och då gick jag en halv mil uppepå ett fjäll i stenig och besvärlig terräng flera av de dagarna. Men smärtorna i höften har bara ökat och ökat för varje dag, så jag har inte sovit på en vecka.
Dessutom blev mitt blodsocker helt galet instabilt. Jag var jätteduktig först, men det är svårt när man inte själv kan bestämma över mattider. Även om jag alltid hade mellanmål med mig när vi åkte bort så räckte det inte utan det gick alldeles för lång tid mellan de tre huvudmåltiderna. Var alltid hungrig, precis hela tiden, och jäkligt aggro. Så till sist gav jag bara upp och lät instinkterna ta över (dvs snabba kolhydrater). Besviken på det, men åt hellre onyttiga saker än var aggro. Det fanns tillräckligt att bli tokig på ändå så behövde inte späda på det ytterligare. Min sambo kommer aldrig dela stuga igen med min mor. ^^

Men jag ångrar inte att jag åkte för jag fick tillbringa en vecka med min vovve och det betyder allt för mig. Önskar av hela mitt hjärta att han kunde flytta hem till mig igen.

Jag kände mig inte så pepp längre. Jag kände mig otroligt stor och ful. Vill inte att nån ska se mig. Det är över två veckor kvar tills jag får träffa en läkare om mitt blodsocker. Och jag får inte ens ta ett nytt prov innan dess, så vet inte riktigt vad de tänkt sig. Det smartaste vore ju att ta provet innan och spara ett läkarbesök.

I alla fall har jag funderat över vad min kropp behöver. Det är ju rätt lätt att räkna ut att det är min snabba viktuppgång och rörelsehinder som gjort att mitt blodsocker stigit (ju tjockare man är ju mer insulin behövs för att ge cellerna glukos, och till sist kommer inte bukspottkörteln kunna öka sin förmåga längre för att ge den extra insulin som krävs pga viktuppgången och blodsockret stiger). Alltså behöver jag bli av med medicinerna, röra på mig och äta så ordentligt som jag kan. Medicinerna kämpar jag ju med, gabapentinet (ep-medicin) är nu sänkt från 2400mg till 900mg. Den antidepressiva som jag tar mot smärta har höjts från 25mg till 50mg och den har också viktökning som biverkning, men min smärtläkare tror inte att den kommer motverka någon viktminskning på samma sätt som gabapentinet. Hoppas det stämmer.
Nu till min slutsats - prova en dietkur igen. Kanske låter helt galet med tanke på att jag inte ens orkade en vecka förra gången. Men nu är jag mer beredd på hungern (och hoppet har gett mig extra kämpaglöd) och det skulle vara det allra enklaste sättet att hålla blodsockret på en jämn nivå. Skulle jag dessutom gå ner tio kg så skulle ju det också hjälpa blodsockret, kanske t.o.m. normalisera det. Så.. here we go again.

Nu åker jag på semester. :)

Det här kommer kanske låta konstigt. Jag känner mig avundssjuk på att jag aldrig kommer få känna hur det är att få ett barn. Det är av egen vilja, men alla tycks skaffa barn till sist. Även de som inte gillar barn skaffar barn till sist. Och sen finns det bara jag kvar. Jag försöker vara engagerad i alla mina kompisbarn för jag älskar dem som om de var min släkt, men det går aldrig komma ifrån att släkt är släkt och vänner är vänner. Antar att det jag mest saknar är kontakten med min systerdotter. Jag var hennes extramamma i två år och även om min syster fullständigt slet ut mig under den tiden så var det fantastiskt. Jag var hennes favoritperson, efter mamma, i hela världen. Hon blev tokig när hon såg mig, hon kunde inte slita sig från mig. Hon var alltid så snäll hos mig. Åt fint och gjorde som man sa. Jag lärde henne en massa saker, t.ex. göra sandkakor i olika former och hon var så ivrig att lära sig. Sen flyttade de och nu har hennes mormor den rollen istället och hon är blyg mot mig. Det är jobbigt. Jag brukade ha bilder på henne överallt och hon tyckte det var så kul att kolla på sig själv när hon var bebis, men nu orkar jag inte för jag blir bara ledsen. Min syster pratade om hur mkt de skulle komma upp och hälsa på, men nu pratar hon inte ens med mig längre.

Jag saknar att vara moster och jag saknar att virka söta små klänningar. Saknar det så jävla mycket. :(

Mamma och pappa kom inte. Först fick jag ett sms från mamma där det stod att de ville skjuta på det en dag för det var så fint väder "om det var okej". Vad ska jag säga då? "Nej, det är inte okej"? Sen ringde pappa senare och sa att det skulle vara fint väder hela helgen så de ville skjuta på det. Jahopp. Och med tanke på att de tar hand om mitt syskonbarn eftersom mitt syskon inte orkar det så får man väl se när det är tillräckligt dåligt väder för att hälsa på mig. Men jag kan inte säga till min pappa när jag blir ledsen för då gör han saker han egentligen inte vill göra bara för att han inte står ut med att jag är ledsen.

Det var dessutom min kisses födelsedag och jag saknar honom så jäkla mycket. Så dagen bestod av depp, glass och spela datorspel i princip. Det var riktigt tufft. Nu måste jag försöka komma igång igen med promenader och matlagning. Men det tar emot. Jag känner mig ensam och bortglömd. Är det så här det ska vara för att man inte har barn?

Isch.

...jag skrev.

Ett privat inlägg. --> Länk
Be om lösen om du tappat bort (och tror du har rätt att läsa).

Skulle åka och få ögonbrynen fixade idag, men som tur var kollade jag innan efter mitt färdtjänstkort och då visade det sig att min sambo fått med det till jobbet. Jag skulle till samma tjej för pedikyr på torsdag så hon lade till ögonbrynen då och det verkar inte som att jag behöver betala vilket man vanligtvis måste göra om man inte avbokat 24 timmar innan. Jag sov inte så mycket, vaknade halv nio av en störd dröm och det kändes ganska bra att gå upp och få ljus hela dagen. Fick ta två red bull för att hålla mig vaken, vill inte veta hur mycket kalorier det var, måste fixa några sockerfria.
Men det kändes ganska bra att gå upp tidigt. Jag har cyklat 20 min, gjort magövningar och städat. Vet att jag städade för mkt för ryggen, men jag hann ändå inte göra så mycket, bara plocka i ordning och dammsuga vardagsrummet. N är sjuk så visste att han inte skulle vilja dammsuga när han kom hem. Gör det hellre själv då. Nu ser vardagsrummet anständigt ut. Lite värre är det i köket. Vet inte varför de inte installerat vår diskmaskin än. Suck.
Börjat få lite panik därför att efter operationen kommer jag inte klara av att göra nånting alls och då måste det vara fixat här med öppna ytor och saker lättillgängligt och det funkar inte om det är stora diskberg i köket.

Men gräset och träden har typ slagit ut över natten efter den otroligt varma helgen. :D Härligt!!!!