Måndag?
Totalt ur gängorna.
Det beskriver väl allt just nu.
Mådde ganska bra när jag vaknade för ovanlighetens skull. Kanske är bra att lägga sig tidigare, även om jag inte somnade förrän vid halv tre.
Sen blev jag väldigt yr, illamående och förvirrad. Allting var suddigare än vanligt. Skulle laga mat tills N kom hem tänkte jag, för jag vet att han inte äter lunch på jobbet. Men så blev inte maten som jag hade tänkt och när han kom hem blev jag ledsen och började gråta för att jag sabbat hans mat.
Överkänslig deluxe.
Jag har bokat in att fixa ögonbrynen och få pedikyr den här veckan. Har ingen lust, men ska gå ändå. Känner mig stressad bara.
Men jag ska avboka Smärtmottagningen, orkar inte höra att jag måste sluta med opiaterna just nu. Får ta det efter operationen när de förhoppningsvis tagit bort det mesta av smärtan.
Matregistreringen till Överviktscentrum gick sådär. Började på morgnarna, men sen missade jag det. Får fylla på lite med hur jag brukar äta. Och inte försköna det, utan den hårda sanningen. Måste också göra en analys av matregistreringen, hoppas jag orkar det imorgon. Hade tänkt hinna träffa både handledare och läkare innan operationen, men det är ju bara 25 dagar kvar så det är kanske inte så troligt längre. Vi får se.
Det märks på töserna här hemma att nåt har hänt. De ska ha uppmärksamhet hela tiden och verkar inte riktigt veta vad de vill heller. Försöker roa dem så gott det går, men jag är så sjukligt trött. Och jag vet att jag bett om värme och det är bra mycket bättre än kyla, men värmen har gjort mig ännu tröttare.
Själv försöker jag hitta varenda sevärd sci fi- eller fantasyserie som jag kan se en gång till eller mot förmodan har missat. Har även laddat hem många ljudböcker i fantasy-genren som blivit tv-serier nu, men jag har svårt att sätta på en ljudbok och även om jag har min stickning så är jag van vid att vila ögonen på något annat. Blir stressad.
Ja, jag pillar med min senaste stickning i princip hela min vakna tid. Den tar lång tid för det är ett riktigt pilljobb med så många garnnystan att hålla reda på, men det gör ingenting. Har också roat mig med att sy upp byxbenen på fyra byxor. Skulle gjort det redan i somras, men har inte orkat ta fram symaskinen. Nu gjorde jag det, men då låg inte pedalen där den ska, så det blev att sy för hand. Men nu har jag fyra nya byxor i alla fall. Mitt sista par hade blivit alldeles noppriga så det var hög tid. Det är bara enkla mjuka, stretchbyxor så de håller inte så länge, men kostar inte så mycket heller och är rätt snygga.
N har blivit sjuk, har hosta och feber. Hoppas verkligen inte jag blir sjuk. Hoppas hoppas hoppas inte.
Det beskriver väl allt just nu.
Mådde ganska bra när jag vaknade för ovanlighetens skull. Kanske är bra att lägga sig tidigare, även om jag inte somnade förrän vid halv tre.
Sen blev jag väldigt yr, illamående och förvirrad. Allting var suddigare än vanligt. Skulle laga mat tills N kom hem tänkte jag, för jag vet att han inte äter lunch på jobbet. Men så blev inte maten som jag hade tänkt och när han kom hem blev jag ledsen och började gråta för att jag sabbat hans mat.
Överkänslig deluxe.
Jag har bokat in att fixa ögonbrynen och få pedikyr den här veckan. Har ingen lust, men ska gå ändå. Känner mig stressad bara.
Men jag ska avboka Smärtmottagningen, orkar inte höra att jag måste sluta med opiaterna just nu. Får ta det efter operationen när de förhoppningsvis tagit bort det mesta av smärtan.
Matregistreringen till Överviktscentrum gick sådär. Började på morgnarna, men sen missade jag det. Får fylla på lite med hur jag brukar äta. Och inte försköna det, utan den hårda sanningen. Måste också göra en analys av matregistreringen, hoppas jag orkar det imorgon. Hade tänkt hinna träffa både handledare och läkare innan operationen, men det är ju bara 25 dagar kvar så det är kanske inte så troligt längre. Vi får se.
Det märks på töserna här hemma att nåt har hänt. De ska ha uppmärksamhet hela tiden och verkar inte riktigt veta vad de vill heller. Försöker roa dem så gott det går, men jag är så sjukligt trött. Och jag vet att jag bett om värme och det är bra mycket bättre än kyla, men värmen har gjort mig ännu tröttare.
Själv försöker jag hitta varenda sevärd sci fi- eller fantasyserie som jag kan se en gång till eller mot förmodan har missat. Har även laddat hem många ljudböcker i fantasy-genren som blivit tv-serier nu, men jag har svårt att sätta på en ljudbok och även om jag har min stickning så är jag van vid att vila ögonen på något annat. Blir stressad.
Ja, jag pillar med min senaste stickning i princip hela min vakna tid. Den tar lång tid för det är ett riktigt pilljobb med så många garnnystan att hålla reda på, men det gör ingenting. Har också roat mig med att sy upp byxbenen på fyra byxor. Skulle gjort det redan i somras, men har inte orkat ta fram symaskinen. Nu gjorde jag det, men då låg inte pedalen där den ska, så det blev att sy för hand. Men nu har jag fyra nya byxor i alla fall. Mitt sista par hade blivit alldeles noppriga så det var hög tid. Det är bara enkla mjuka, stretchbyxor så de håller inte så länge, men kostar inte så mycket heller och är rätt snygga.
N har blivit sjuk, har hosta och feber. Hoppas verkligen inte jag blir sjuk. Hoppas hoppas hoppas inte.
Sova sova säng säng säng?
Ju sämre jag mår på dagarna ju svårare har jag att förmå mig gå och lägga mig på kvällen. Morgnarna är värst, då är jag yr och illamående, lite som att vakna med en mild baksmälla varje jävla morgon. Så jag ser ju inte fram emot dem direkt. Sen så är det efter kvällsmedicinen som jag mår bäst, den innehåller lite extra smärtstillande av olika sorter för att jag ska få sova, och bieffekten är att jag blir lugn. Så jag mår ganska bra på kvällar/nätter och då är det svårt att gå och lägga sig och veta att när morgonen kommer är allting tillbaka till det värsta igen istället för att sitta upp och ha det bra.
Ikväll hade både mina bästa vänner tid att prata lite, så det var skönt. Lite jobbigt att må dåligt precis när alla blev långlediga och det dessutom varit jättefint väder. Jag är ju inte den som själv säger "Hej, jag behöver dig en stund".
Har även fått N att laga mat med mig igen. Han vill ju egentligen helst leva på LCHF-kost, men har ingen ork att läsa på och fixa det. Själv har jag haft svårt att förstå att jag faktiskt har råd att äta dyr mat nu, så om det går åt ett helt quornpaket till vår mat så är det lugnt. Inte lätt när man levt på existensminimum i så många år. Och nu när jag fick aptit igen efter alla shakes, så har jag planerat och beställt mat. Sen får han laga och jag fixar lite runt omkring och säger vad han ska göra. Så får vi båda mat och jag slipper få ont i ryggen. :)
Ikväll hade både mina bästa vänner tid att prata lite, så det var skönt. Lite jobbigt att må dåligt precis när alla blev långlediga och det dessutom varit jättefint väder. Jag är ju inte den som själv säger "Hej, jag behöver dig en stund".
Har även fått N att laga mat med mig igen. Han vill ju egentligen helst leva på LCHF-kost, men har ingen ork att läsa på och fixa det. Själv har jag haft svårt att förstå att jag faktiskt har råd att äta dyr mat nu, så om det går åt ett helt quornpaket till vår mat så är det lugnt. Inte lätt när man levt på existensminimum i så många år. Och nu när jag fick aptit igen efter alla shakes, så har jag planerat och beställt mat. Sen får han laga och jag fixar lite runt omkring och säger vad han ska göra. Så får vi båda mat och jag slipper få ont i ryggen. :)
Lemonad
Jag är inte religiös, men jag tänker att det måste vara skönt att vara det. Att ha något att känna trygghet till när allt går åt helvete. Jag försöker hitta tryggheten hos familj (N), vänner och att hitta någon mening och något positivt med sånt som händer. Lite som att om livet ger dig citroner, gör lemonad. Klart att det inte funkar jämt. Men ofta. T.o.m. när det gäller farmor så är jag glad att hon gick bort i sömnen och inte behövde kvävas till döds av sin KOL. Inte för att det hjälper sorgen så mycket, men det hjälper en att leva vidare. Jag har gått utbildningar som gått åt skogen pga att jag varit sjuk så mycket, men jag har fått vänner därifrån istället.
Jag måste tro att det kommer något positivt ur allt, att det finns en anledning till att skit händer.
Idag har jag varit så väldigt ledsen. Har inte gråtit så mycket utan det är mest en känsla inom mig. Känner mig bara ledsen. Så ledsen att jag inte orkar göra nånting annat än att kolla på serier och pyssla. Håller på med en lite mer avancerad stickning med tre olika färger. Det ger mycket distrahering.
Trots att jag visste det så är det fint att upptäcka hur alla hade en relation till min kisse. Han lät ju ingen gå förbi utan att haffa dem. Sen var det verkligen inte alla som tyckte om det, men han var inte obemärkt. Så det var inte mitt påhitt att han var speciell. Han var det. Det kommer inte finnas nån som han igen.
Jag måste tro att det kommer något positivt ur allt, att det finns en anledning till att skit händer.
Idag har jag varit så väldigt ledsen. Har inte gråtit så mycket utan det är mest en känsla inom mig. Känner mig bara ledsen. Så ledsen att jag inte orkar göra nånting annat än att kolla på serier och pyssla. Håller på med en lite mer avancerad stickning med tre olika färger. Det ger mycket distrahering.
Trots att jag visste det så är det fint att upptäcka hur alla hade en relation till min kisse. Han lät ju ingen gå förbi utan att haffa dem. Sen var det verkligen inte alla som tyckte om det, men han var inte obemärkt. Så det var inte mitt påhitt att han var speciell. Han var det. Det kommer inte finnas nån som han igen.
Lite av varje
Pappa hörde av sig och ville komma upp på söndag med mamma och min systerdotter. Lite för kort varsel att fråga två dar innan. Vi skulle inte ens hinna städa upp ordentligt imorgon även om vi satsade hela dagen och knäckte min rygg. Mina föräldrar är så pedanta, jag orkar inte se mammas min när hon tänker att köket är äckligt. Sen har N lite för lite ork för min systerdotter, men jag vill ju träffa henne. Hon är ju jobbig ibland, men när hon var här i julas var hon så go och glad hela dagen. Men inte så kul när hon bara går runt och slåss och skriker och ska ta sönder saker i flera timmar.
Blev irriterad att de inte kunde säga till i god tid. Jag behöver besök, jag behöver avbrott från mitt ständiga ångest-ältande. Men det bara går inte. Jag har slutat svara i telefonen om jag inte känner att jag verkligen vill prata med personen som ringer och får göra samma sak nu. Jag skulle bara känna mig stressad.
Sen är jag lite sur på mamma fortfarande efter det där mailet jag fick ang. min kisse. Har ingen lust att prata med henne så kort efter han somnat in.
Så jag fick avstyra det hela. Pappa förstod. Han är så bra, min pappa. Han har gett mig lite ångest, dålig självkänsla och känslan av att aldrig nånsin duga, men det vet han inte om. Antar att alla föräldrar ger en något dåligt, men förhoppningsvis mer bra än dåligt. Förutom det så är min pappa en fantastisk människa. Jag och min syster har alltid haft problem med mamma, jag har alltid haft bättre kontakt med pappa.
I övrigt känns det lite bättre idag. Sov några timmar i förmiddags, tillräckligt för att klara mig på med lite energidryck till hjälp. Har blivit bättre på att inte få ångest av trötthet. Att ständigt vara trött av medicinerna har väl hjälpt. Klarar sömnbrist bättre, även om det blir för mycket ibland fortfarande.
Men så tomt det är här hemma. Går och kollar på katterna säkert en gång i timmen för att se att de mår bra. De tycker jag är alldeles för klängig. Men de gör inte så mycket väsen av sig, mina töser, medan stora pojken ständigt skulle ha uppmärksamhet och ligga bredvid mig (helst på mig).
Inläggen blir lite osammanhängande och kanske även irrelevanta just nu, så jag ska sluta svamla för stunden.
Blev irriterad att de inte kunde säga till i god tid. Jag behöver besök, jag behöver avbrott från mitt ständiga ångest-ältande. Men det bara går inte. Jag har slutat svara i telefonen om jag inte känner att jag verkligen vill prata med personen som ringer och får göra samma sak nu. Jag skulle bara känna mig stressad.
Sen är jag lite sur på mamma fortfarande efter det där mailet jag fick ang. min kisse. Har ingen lust att prata med henne så kort efter han somnat in.
Så jag fick avstyra det hela. Pappa förstod. Han är så bra, min pappa. Han har gett mig lite ångest, dålig självkänsla och känslan av att aldrig nånsin duga, men det vet han inte om. Antar att alla föräldrar ger en något dåligt, men förhoppningsvis mer bra än dåligt. Förutom det så är min pappa en fantastisk människa. Jag och min syster har alltid haft problem med mamma, jag har alltid haft bättre kontakt med pappa.
I övrigt känns det lite bättre idag. Sov några timmar i förmiddags, tillräckligt för att klara mig på med lite energidryck till hjälp. Har blivit bättre på att inte få ångest av trötthet. Att ständigt vara trött av medicinerna har väl hjälpt. Klarar sömnbrist bättre, även om det blir för mycket ibland fortfarande.
Men så tomt det är här hemma. Går och kollar på katterna säkert en gång i timmen för att se att de mår bra. De tycker jag är alldeles för klängig. Men de gör inte så mycket väsen av sig, mina töser, medan stora pojken ständigt skulle ha uppmärksamhet och ligga bredvid mig (helst på mig).
Inläggen blir lite osammanhängande och kanske även irrelevanta just nu, så jag ska sluta svamla för stunden.
Blörk
Vill inte skriva mer om vilken fruktansvärd dag det varit. Jävlar vilket ångest. Jag är nu helt slut psykiskt. Hoppas det går uppåt men just nu känns detta som droppen. Jag vågar inte vara ensam. Men jag är stolt över att jag gått utanför dörren två dar i rad, om än bara för att gå ner till kiosken och köpa en glass och idag följde N med.
N ja. Vet att jag sagt det förut, men hur i helsike hittade jag en sån fantastisk människa att dela mitt liv med? Säg vad man vill om Inneboende X, men jag kommer vara honom tacksam resten av livet för att han en torsdag fick för sig att para ihop mig och N. Ingen av mina tidigare karlar (småpojkar) hade ställt upp på det sätt som N gjorde idag och gjorde på ett sånt fint sätt.
<3
N ja. Vet att jag sagt det förut, men hur i helsike hittade jag en sån fantastisk människa att dela mitt liv med? Säg vad man vill om Inneboende X, men jag kommer vara honom tacksam resten av livet för att han en torsdag fick för sig att para ihop mig och N. Ingen av mina tidigare karlar (småpojkar) hade ställt upp på det sätt som N gjorde idag och gjorde på ett sånt fint sätt.
<3
Slutet
Nu är min sambo med kissen hos veterinären.
Han satt i knät flera timmar, hans favoritsysselsättning. Sen låg han på balkongen och luftade sig. Han älskar betonggolv och badkar. Han gillar väl hårda svala ytor av nån anledning. :)
Kändes som att mitt hjärta skulle krossas när jag satte in honom i buren. Först är matte så snäll och sen så stygg.
Och så blev det problem med den första taxin. Det finns två vägar till vår gård och själva gården är stängd och istället för att bara ringa så hade taxin kört runt och letat och sen åkt igen. Behövde verkligen inte mer stress idag. Sen fixade de i alla fall en annan taxi. Såg när de klev in i den och då var det hjärtekross nr.2. Ville bara skrika att jag hade ångrat mig. :(
Nu har jag hållt på och städat lilla toaletten. Vi har två badrum varav ena bara är ett litet rum med en toa och ett handfat så lådorna står där. Trots att jag skaffade tre stora lådor så satte han sig bredvid när han hade diarré (ca 3-10 ggr per dag). Det var alltid en som var helt ren, men han satte bredvid ändå, trots att jag hade hans favoritsand. Jag lade ut vaxduk över hela golvet eftersom jag omöjligt kan skura golvet ens en gång varje dag, max varannan dag orkar ryggen. Så knögglade ihop den och kastade nu. Hade kommit lite bredvid så skurade med. Sen tog jag bort ena lådan, för mina två småttingar behöver inte tre lådor, och satte på taken på de två jag lämnade (tog bort taken då han inte var så jätteförtjust i dem, men inte det heller funkade). Skurade ur lådan och satte in den i klädkammaren/förrådet som extralåda. Fick jätteont i ryggen, men det var nästan befriande. Kastade hans matskål. Jag köpte fyra matskålar i olika färger och så fick de välja färg. Han valde den rosa, vilket var ganska kul eftersom många tycker han är så "gay". Men nu kastade jag den, det var ju hans personliga skål. Gjorde samma sak när stora tösen flyttade ut, kastade hennes gröna skål. Nu finns bara en orange och en blå kvar. Mina småtjejers skålar.
När jag bokade tiden för två veckor sen kände jag ett lugn, som jag skrev. Och det märktes här hemma. Han hade ju ont i magen, så han gick runt och pep mycket, bara runt runt runt och pep. Det konstiga är att han var hos en veterinär i höstas just för magen och de upptäckte inget fel alls på hans mage. Men nu när han fick sitt vanliga foder och magmediciner och man inte märkte nån skillnad alls så var den nya veterinären övertygad om att han måste ha nån slags tarmsjukdom också. Blir så irriterad när man betalar flera tusen och så missar de ändå saker. Inte för att det spelar nån roll nu.
I alla fall så märktes det skillnad, han var mycket lugnare. Han låg i en fåtölj som jag ställt bredvid min datorstol (har en kinnarpsstol som är det enda jag kan sitta i pga ryggen) hela dagarna, sov mycket, myste på balkongen. Bara nån gång per dag gick han runt och pep. Gissar att han märkte på oss att vi inte var så stressade längre. Även om man tyckte synd om honom så var det inte så kul att bli väckt mitt i natten av en katt som bara piper och piper och piper.
Vill förklara en sak. Han har alltid pipit mycket. När han haft tråkigt har han gått runt och pipit. Ända sen han var liten. Så det var inte så att han en dag började gå runt och skrika en massa och jag struntade i det. Men nu vet vi inte om han pep för att han hade ont i njurarna. De är missbildade, men kan ha blivit det efter njurstenen, det går inte att säga. Men de kan vara medfödda missbildade med. Men det vill jag inte tänka på. Han har verkat lycklig hela sitt liv, förutom när de fick bo ensamma innan min sambo sparkade ut sin inneboende. Det är väl det som räknas. Men jag kommer aldrig skaffa en inavlad katt igen. Det är inte rätt. Men det visste jag inte för tio år sen. Kände flera som hade fått inavlade bonnkatter och det verkade gå bra. Han skulle avlivas om ingen tog honom och jag hade precis skaffat stora tösen så tänkte det vore bra om han fick lite sällskap.
Igår och idag har han varit lite mer stressad, förutom när han låg och myste i mitt knä. Han väger 6,5 kg så jag har haft svårt att ha honom i knät pga ryggen. Därför jag haft fåtöljen bredvid, så han har kunnat ligga hos mig ändå. Men han märkte väl att jag haft mkt ångest, vilket jag har.
Idag när de gick ut genom dörren och jag började städa tänkte jag. "Jaha, nu finns han inte mer". Men det är ju inte sant. Han finns ju kvar i våra minnen och hjärtan för alltid. Sen tänkte jag "Vilken dålig matte jag är". Men det är ju inte heller sant. Jag har alltid tagit god hand om honom och jag fattade rätt beslut nu.
Jag tycker förstås att alla mina katter är speciella, men han var nog mest speciell. När han var liten attackerade han alla som hälsade på mig. Så fort de klev innanför dörren hoppade han på benet och klättrade med klorna uppför benen, ryggen och bet dem i nacken. Ett tag ville ingen hälsa på mig........ Sen blev han lugnare, men så fort jag har haft besök så ska han ligga i knät på den som hälsar på, bara det att om de klappade honom så tog han tag på båda sidorna om handen med framtassarnas klor och bet dem. Han har aldrig velat gå ut, trots att han föddes i stallet, men han var inte rädd om jag hade fest hemma (vilket skedde väldigt sällan). Han gick från knä till knä och rev tjejers strumpbyxor och bet killarna i händerna. Underhållande. :P
Men han bet inte mig. Han hade nån period då han var extra stirrig men jag såg på hans ögon om han höll på att bli bindgalen, och då sa jag åt honom att gå ner från knät. Han hade alltid stora pupiller, inte växlande, utan alltid stora. Det var lustigt. Han tyckte om att sova i sängen och han skulle alltid sova rygg mot rygg. Det var tryggt att ha en stor kisse bakom ryggen.
Jag saknar honom redan.
Bloggspam
Igår när vi gick till affären glömde jag kryckorna. Orkade inte åka upp och hämta dem så provade att gå utan. Som jag borde förstått blev det lite för påfrestande för ryggen. Kryckorna är ju där för att avlasta ryggen så jag inte blir sämre. Blev lite tufft idag, ryggen är verkligen trött. Men imorgon är det nog bättre.
Glömde..
..berätta att min sambo var vaken med mig i natt när jag hade ont och smekte baksidan på mina ben. Det är ett sätt att slippa ha ont en stund. Hjärnan kan bara känna beröring/smärta på ett ställe på samma nivå.
Det var en dålig förklaring..
Säg att jag har ischias på baksidan av höger lår. Om jag då smeker huden på baksidan så kommer hjärnan att tillfälligt koppa bort smärtimpulserna för att ta in beröringsimpulserna istället. Därför man ofta har reflexen att smeka huden där man slagit sig, eller varför det faktiskt hjälper att blåsa där barnet slagit sig.
Klart är smärtan kronisk så hjälper det ju inte, men man får en tillfällig lindring.
När man får jävligt ont så börjar musklerna krampa. Det signalämne som talar om att man har ont blir för mycket för musklerna och leder till kramp. Så ibland hjälper det att motverka kramp med.
I alla fall.. ingen är perfekt, men min sambo är åtminstone fantastisk. Känner mig så kär och lycklig idag.
Det var en dålig förklaring..
Säg att jag har ischias på baksidan av höger lår. Om jag då smeker huden på baksidan så kommer hjärnan att tillfälligt koppa bort smärtimpulserna för att ta in beröringsimpulserna istället. Därför man ofta har reflexen att smeka huden där man slagit sig, eller varför det faktiskt hjälper att blåsa där barnet slagit sig.
Klart är smärtan kronisk så hjälper det ju inte, men man får en tillfällig lindring.
När man får jävligt ont så börjar musklerna krampa. Det signalämne som talar om att man har ont blir för mycket för musklerna och leder till kramp. Så ibland hjälper det att motverka kramp med.
I alla fall.. ingen är perfekt, men min sambo är åtminstone fantastisk. Känner mig så kär och lycklig idag.
Tröööööött
Som jag misstänkte har jag otroligt svårt att hålla mig vaken.....
ZZZZzzzzzzz.......
ZZZZzzzzzzz.......
<3
Igår hade jag nog den trevligaste dagen sen min 30årsfest. En nära vän kom och hälsade på en sväng. Vi satt på balkongen och solade lite, tog en promenad till affären och åt lite lunch. Massa babbel om allt och inget. Det var befriande. T.ex. så nojade jag ingenting när vi gick till affären. Kände inte en gnutta ångest ens.
Tårarna kom när hon hade gått. Kände mig så jäkla ensam. Mina bästa vänner verkar försöka hårt för att ge mig stöd och låta mig vara delaktiga i deras liv, men det är inte samma sak. Känns som att jag sitter utanför och tittar in, som att mitt liv har tagit halt och deras fortsätter och jag får inte vara med. Min sambo tröstade mig och föreslog att det kanske var dags att ta en liten resa igen. Men jag vet inte hur jag ska lösa sängproblemet. Om bara mina föräldrar hade ett gästrum, men de har såna lustiga idéer. Vi hade många rum i huset, men de har tagit bort alla dörrar och öppnat upp så det inte finns nåt privatliv alls. Dessutom finns det ingen säng. Sova på hotell är väl teoretiskt möjligt, men eftersom jag behöver skjuts för att ta mig nånstans är risken stor att jag mest skulle få sitta ensam på hotellrummet, vilket inte direkt skulle kännas uppiggande. Ja, får klura på saken lite.
Natten var mindre bra. Vaknade efter några timmar och svettades, hade ångest och ischiassmärtor. Förstod inte varför, försökte ligga i fosterställning och må lite bättre, men det funkade inte. Efter ett tag började jag klura på att jag inte mindes att jag tagit kvällsmedicin. Gick upp och såg efter och det hade jag förstås inte. Tog medicinerna och lade mig igen. Ångesten försvann fortast, men eftersom det är svårare att bryta smärta än att förebygga den så tog det några timmar innan ischiassmärtorna försvann och jag fick sova. Hoppas i alla fall kunna hålla mig vaken till ikväll. Två dar i rad har jag somnat vid kl.17, sittandes i datorstolen, och sovit till ca 19. Även om jag ändå är trött vid kl.24 så är det bättre att sova en längre period på natten än att dela upp det. I alla fall för mig.
Tror inte jag skrivit det, men eftersom alla mina försök med dagsschema har misslyckats har jag skrivit en lista på de allra viktigaste sakerna. Nu har det ju blivit lite sisådär med maten, har inte använt mina mått och har ätit för lite grönsaker och för mycket kolhydrater. Men det har jag ändå under kontroll. Så i min lista står:
Tårarna kom när hon hade gått. Kände mig så jäkla ensam. Mina bästa vänner verkar försöka hårt för att ge mig stöd och låta mig vara delaktiga i deras liv, men det är inte samma sak. Känns som att jag sitter utanför och tittar in, som att mitt liv har tagit halt och deras fortsätter och jag får inte vara med. Min sambo tröstade mig och föreslog att det kanske var dags att ta en liten resa igen. Men jag vet inte hur jag ska lösa sängproblemet. Om bara mina föräldrar hade ett gästrum, men de har såna lustiga idéer. Vi hade många rum i huset, men de har tagit bort alla dörrar och öppnat upp så det inte finns nåt privatliv alls. Dessutom finns det ingen säng. Sova på hotell är väl teoretiskt möjligt, men eftersom jag behöver skjuts för att ta mig nånstans är risken stor att jag mest skulle få sitta ensam på hotellrummet, vilket inte direkt skulle kännas uppiggande. Ja, får klura på saken lite.
Natten var mindre bra. Vaknade efter några timmar och svettades, hade ångest och ischiassmärtor. Förstod inte varför, försökte ligga i fosterställning och må lite bättre, men det funkade inte. Efter ett tag började jag klura på att jag inte mindes att jag tagit kvällsmedicin. Gick upp och såg efter och det hade jag förstås inte. Tog medicinerna och lade mig igen. Ångesten försvann fortast, men eftersom det är svårare att bryta smärta än att förebygga den så tog det några timmar innan ischiassmärtorna försvann och jag fick sova. Hoppas i alla fall kunna hålla mig vaken till ikväll. Två dar i rad har jag somnat vid kl.17, sittandes i datorstolen, och sovit till ca 19. Även om jag ändå är trött vid kl.24 så är det bättre att sova en längre period på natten än att dela upp det. I alla fall för mig.
Tror inte jag skrivit det, men eftersom alla mina försök med dagsschema har misslyckats har jag skrivit en lista på de allra viktigaste sakerna. Nu har det ju blivit lite sisådär med maten, har inte använt mina mått och har ätit för lite grönsaker och för mycket kolhydrater. Men det har jag ändå under kontroll. Så i min lista står:
- Borsta tänderna
- Städa kattlådorna
- Promenad eller motionscykel
- Magövningar
- Duscha
Tänka lagom
Jag tänker för mycket.
Hela dagarna sitter jag och klurar och tänker och ältar och gräver ner mig.
Därför brukar jag ha serier och film på hela dagarna, som en distraktion från tankarna. Och därför har jag svårt att göra nånting annat, för allt annat innebär en massa tankar. Eller så är det bara nåt jag fått för mig. Som det att jag oftast brukar klamra mig fast vid min ångest, istället för att slappna av och låta den rinna av. När jag har svårare ångest än den där dagliga som alltid ligger där och gnager så försöker jag hålla mig undan, vill inte låta N röra mig. Sen efter några timmar, ibland några dagar ger jag efter och låter honom smeka mig över håret och ryggen. Då kan jag inte låta bli att slappna av, det är som meditation för mig, och ångesten blir alltid bättre.
Aktivera sig kanske är lösningen fastän det låter jobbigt. Promenad och försöka städa i ordning efter förmåga. Pust. Kanske får försöka hårdare med det.
Men det känns nästan lite hopplöst att ens försöka förrän alltid är över med min älskade kisse. Fast efteråt känns det kanske ännu värre.
Ja..
Fortsätta ta en dag i taget.
Hela dagarna sitter jag och klurar och tänker och ältar och gräver ner mig.
Därför brukar jag ha serier och film på hela dagarna, som en distraktion från tankarna. Och därför har jag svårt att göra nånting annat, för allt annat innebär en massa tankar. Eller så är det bara nåt jag fått för mig. Som det att jag oftast brukar klamra mig fast vid min ångest, istället för att slappna av och låta den rinna av. När jag har svårare ångest än den där dagliga som alltid ligger där och gnager så försöker jag hålla mig undan, vill inte låta N röra mig. Sen efter några timmar, ibland några dagar ger jag efter och låter honom smeka mig över håret och ryggen. Då kan jag inte låta bli att slappna av, det är som meditation för mig, och ångesten blir alltid bättre.
Aktivera sig kanske är lösningen fastän det låter jobbigt. Promenad och försöka städa i ordning efter förmåga. Pust. Kanske får försöka hårdare med det.
Men det känns nästan lite hopplöst att ens försöka förrän alltid är över med min älskade kisse. Fast efteråt känns det kanske ännu värre.
Ja..
Fortsätta ta en dag i taget.
And up up up we go...
Få saker är så irriterande som när folk som inte känner en ger en massa åsikter man inte bett om. Sure, det är väl sånt man ska ta när man skriver saker som alla kan läsa om de hittar det. Det är en sak när nån skriver något snällt, men de som bara MÅSTE skriva emot, med besserwissersjuka. Vad vill de? Känna sig överlägsna? Är de såå säkra på att de vet allting att de bara måste säga det?
Jag kan bara skriva om min upplevelse av livet, jag har ingen aning om hur andra upplevelser sitt liv, sin smärta, sin sorg osv. Så jag skriver bara om hur jag upplever allt som händer, inte för att det är "rätt" utan för att det enda man egentligen vet är hur man själv känner och tycker.
Ja, det var bara en parentes.
I övrigt fortsätter jag kämpa mot tyngden som försöker dra ner mig mer och mer. Självmordstankar har börjat dyka upp igen. Tankar att jag aldrig nånsin kommer bli bra, att jag inte är till nytta för nån som jag är nu, att mitt liv inte har någon mening. Jag kämpar som en tok med att ta mig uppåt. Funderar återigen på att dra ner opiaterna dagtid. Just nu är jag så väck att jag sluddrar, vinglar, ser suddigt större delen av dagen. Vet bara inte om jag klarar av det pga smärtorna. Har ju sänkt och höjt flera ggr nu. Sänker för att jag inte orkar med biverkningarna, höjer för att inte jag orkar med smärtan osv. Svårt att se vilket som är värst helt enkelt. Hade tänkt att bara köra på till operationen, men det är svårt. Svårt att gå runt i dimman, inte orka ha samtal längre än fem minuter, vara ständigt sömnig m.m. Vet inte hur jag ska göra...
Jag kan bara skriva om min upplevelse av livet, jag har ingen aning om hur andra upplevelser sitt liv, sin smärta, sin sorg osv. Så jag skriver bara om hur jag upplever allt som händer, inte för att det är "rätt" utan för att det enda man egentligen vet är hur man själv känner och tycker.
Ja, det var bara en parentes.
I övrigt fortsätter jag kämpa mot tyngden som försöker dra ner mig mer och mer. Självmordstankar har börjat dyka upp igen. Tankar att jag aldrig nånsin kommer bli bra, att jag inte är till nytta för nån som jag är nu, att mitt liv inte har någon mening. Jag kämpar som en tok med att ta mig uppåt. Funderar återigen på att dra ner opiaterna dagtid. Just nu är jag så väck att jag sluddrar, vinglar, ser suddigt större delen av dagen. Vet bara inte om jag klarar av det pga smärtorna. Har ju sänkt och höjt flera ggr nu. Sänker för att jag inte orkar med biverkningarna, höjer för att inte jag orkar med smärtan osv. Svårt att se vilket som är värst helt enkelt. Hade tänkt att bara köra på till operationen, men det är svårt. Svårt att gå runt i dimman, inte orka ha samtal längre än fem minuter, vara ständigt sömnig m.m. Vet inte hur jag ska göra...
Fuck this
Livet är orättvist.
Jag vet att man inte ska se sig som ett offer och att det ser illa ut om man tycker synd om sig själv.
Men fan!
Jag har kämpat hela livet mot ångest, ätstörningar, depression och familjeproblem. Det låter kanske inte så illa, men jag skulle inte ens kunna räkna ggrna jag seriöst övervägt självmord.
Sen när jag fick mina svåra gallstensproblem i 2,5 år som sabbade min drömutbildning trodde jag att nu hade jag "fått mitt". Men 1,5 år senare när jag äntligen var på rätt väg med en utbildning jag verkligen älskade och kände att jag hamnat rätt för första gången kom diskbråcket. Och återigen, när de opererat mig och jag ändå lyckades slutföra utbildningen, hittade den första bra karln nånsin och trots ryggoperation i meritlistan fick ett väldigt bra jobb, trodde jag att nu var det min tur att få börja leva.
Men inte.
Så vad annat kan man säga än att livet är så jävla orättvist?
Ingen orkar hur mycket som helst.
Jag vet att man inte ska se sig som ett offer och att det ser illa ut om man tycker synd om sig själv.
Men fan!
Jag har kämpat hela livet mot ångest, ätstörningar, depression och familjeproblem. Det låter kanske inte så illa, men jag skulle inte ens kunna räkna ggrna jag seriöst övervägt självmord.
Sen när jag fick mina svåra gallstensproblem i 2,5 år som sabbade min drömutbildning trodde jag att nu hade jag "fått mitt". Men 1,5 år senare när jag äntligen var på rätt väg med en utbildning jag verkligen älskade och kände att jag hamnat rätt för första gången kom diskbråcket. Och återigen, när de opererat mig och jag ändå lyckades slutföra utbildningen, hittade den första bra karln nånsin och trots ryggoperation i meritlistan fick ett väldigt bra jobb, trodde jag att nu var det min tur att få börja leva.
Men inte.
Så vad annat kan man säga än att livet är så jävla orättvist?
Ingen orkar hur mycket som helst.
April 13, 2011
Efter jag beställt tid till kissen och fick ett sånt sammanbrott lättade ångesten lite och jag har lite vimsat runt i en dimma. Men efter att ha varit ur gängorna de senaste dagarna så har det gått neråt igen. Känner mig trängd av mina känslor. Orkar inte känna dem. Det är som att jag försöker backa hela tiden men ju mer jag backar in i hörnet ju mer ångest får jag.
Minne
Det finns en händelse som jag inte lyckas sluta noja över. Jag och min systerdotter sov hos mina föräldrar samma natt. Mamma sa till henne "Du och Tess ska sova i samma säng" för det var först tanken. Men barnet förstod inte att vi inte skulle lägga oss samtidigt, så när det var läggdags grät och grät och grät hon. Säkert två timmar. Jag hade på den tiden redan skadat ryggen så satt två våningar upp och vilade i soffan. När hon väl gråtit sig till sömns kommer pappa upp (som hade natta-vakten) och berättar att anledningen till att hon blev så ledsen var för att hon ville ju att jag skulle komma och sova med henne som mamma hade sagt. Och pappa ville inte störa mig för han visste att jag hade ont. Jag fick så ont i hjärtat och magen att jag höll på att börja gråta. En sån onödig grej, jag hade ju bara kunnat gå ner och lägga mig tills hon somnat! Om jag bara fått veta!
Detta minne kommer upp då och då, jag vet inte varför. Kanske för att jag älskar henne som om hon vore mitt egna barn och detta är enda gången som jag "svikit" henne.
Varje gång jag tänker på det får jag ont i hjärtat och ögonen tåras.
Vill bara sluta tänka på det! Det hände ju för så länge sen och redan på morgonen hade hon helt glömt det. Efter det har hon fått så mycket kärlek av mig så tycker rent logiskt att det inte finns nån som helst anledning för mig att ha dåligt samvete, speciellt som jag inte visste att det hände. Men av nån dum jävla anledning fortsätter detta att plåga mig.
Detta minne kommer upp då och då, jag vet inte varför. Kanske för att jag älskar henne som om hon vore mitt egna barn och detta är enda gången som jag "svikit" henne.
Varje gång jag tänker på det får jag ont i hjärtat och ögonen tåras.
Vill bara sluta tänka på det! Det hände ju för så länge sen och redan på morgonen hade hon helt glömt det. Efter det har hon fått så mycket kärlek av mig så tycker rent logiskt att det inte finns nån som helst anledning för mig att ha dåligt samvete, speciellt som jag inte visste att det hände. Men av nån dum jävla anledning fortsätter detta att plåga mig.
Jaha
Vad ska jag skriva?
Pratade med veterinären igår kväll och hon anser att min katt bör somna in omgående.
Kunde inte sova på hela natten, vilket inte direkt har underlättat för idag.
Jag tillbringade väl större delen av dagen med att komma fram till en situation som jag kan orka med.
Men det var svårt.
Till sist tänkte jag att kanske mina föräldrar hade möjlighet att ge mig lite stöd. Så jag skrev till min mamma.
Men jag fick bara tillbaka ett hårt mail om att jag måste ta mitt ansvar, att jag inte har rätt att låta honom lida och att det är hans rättighet att jag är där när han somnar in.
Det var som ett slag i magen för mig.
Jag gissar att det hade varit annorlunda om jag hade en mental buffert att ta av. Men 3,5 år med fysisk och psykisk smärta. Förlora farmor. Jag har bara känt mig mer och mer deprimerad på sistone och fått mer och mer ångest. Jag är helt slutkörd rent psykiskt, och fysiskt. Har inte orkat gå ut genom dörren på snart två veckor. Tror jag knappt har duschat på den tiden heller. Och nu en massa oro och ångest inför operationen.
Och så uppepå det inse att min katt måste dö. Det går inte att beskriva.
Jag låg hela kvällen idag i sängen och grät och grät. Det kändes som om hjärtat höll på att explodera. Som om jag hellre skulle hoppa ut genom fönstret än stå ut med denna smärta och sorg. Det känns som att en väldigt nära vän ska dö och det är jag som måste göra det. Så jag bara grät och grät, stundtals helt hysteriskt.
Inte direkt som att vara dissocierad.
För nån timme sen kom N och typ tvingade mig upp.
Jag visste att det inte funkar att ligga timme ut och timme in och bara tänka på hur ont det gör i hjärtat, men just då kändes det som att det inte spelade nån roll. Som att ingenting spelar nån roll.
Nu har han fått i mig mat och jag mår väl lite bättre, men det gör hela tiden ont på insidan och jag oroar mig för hur jag ska lösa detta så han får somna in snarast, men utan att jag blir helt knäckt. Men det kanske är omöjligt.
Pratade med veterinären igår kväll och hon anser att min katt bör somna in omgående.
Kunde inte sova på hela natten, vilket inte direkt har underlättat för idag.
Jag tillbringade väl större delen av dagen med att komma fram till en situation som jag kan orka med.
Men det var svårt.
Till sist tänkte jag att kanske mina föräldrar hade möjlighet att ge mig lite stöd. Så jag skrev till min mamma.
Men jag fick bara tillbaka ett hårt mail om att jag måste ta mitt ansvar, att jag inte har rätt att låta honom lida och att det är hans rättighet att jag är där när han somnar in.
Det var som ett slag i magen för mig.
Jag gissar att det hade varit annorlunda om jag hade en mental buffert att ta av. Men 3,5 år med fysisk och psykisk smärta. Förlora farmor. Jag har bara känt mig mer och mer deprimerad på sistone och fått mer och mer ångest. Jag är helt slutkörd rent psykiskt, och fysiskt. Har inte orkat gå ut genom dörren på snart två veckor. Tror jag knappt har duschat på den tiden heller. Och nu en massa oro och ångest inför operationen.
Och så uppepå det inse att min katt måste dö. Det går inte att beskriva.
Jag låg hela kvällen idag i sängen och grät och grät. Det kändes som om hjärtat höll på att explodera. Som om jag hellre skulle hoppa ut genom fönstret än stå ut med denna smärta och sorg. Det känns som att en väldigt nära vän ska dö och det är jag som måste göra det. Så jag bara grät och grät, stundtals helt hysteriskt.
Inte direkt som att vara dissocierad.
För nån timme sen kom N och typ tvingade mig upp.
Jag visste att det inte funkar att ligga timme ut och timme in och bara tänka på hur ont det gör i hjärtat, men just då kändes det som att det inte spelade nån roll. Som att ingenting spelar nån roll.
Nu har han fått i mig mat och jag mår väl lite bättre, men det gör hela tiden ont på insidan och jag oroar mig för hur jag ska lösa detta så han får somna in snarast, men utan att jag blir helt knäckt. Men det kanske är omöjligt.
...
Klockan är fem på morgonen och jag kan inte sova.
Orkar inte ens försöka just nu, bara sitter och kollar på film och stickar för att slippa tänka.
Det är förmodligen dags för mig att avliva min katt nu. Jag har försökt allt. Sist jag pratade med veterinären så lät det på henne som att sista chansen vi hade var att se om hans mage kan tåla hans förra mat. Hade han gjort det hade han fått en medicin som gör att kroppen inte tar upp lika mycket av de ämnen som är farliga för njurarna. Men hans mage har inte återhämtat sig. Jag har gett honom extra tid och provat en ordentlig magkur, men inget har hjälp. Om han nu kan överleva 6-18 mån till så är det väl inte mycket till liv om han måste ha diarré och ont i magen hela tiden. Och jag har ingen fysisk möjlighet att skura golvet fem ggr om dagen heller för att han väljer att sätta sig utanför lådan varannan gång.
Ska försöka ringa veterinären imorgon. Har funderat på om jag ska be att få prata med veterinären eller om jag ska beställa tid till avlivning på en gång. Men för min skull känns det nog bättre om jag pratar med henne och får höra att hon inte har någon mer lösning.
Just nu behöver jag gråta en hel del, men om jag bara sitter vid datorn och gråter så blir N orolig och måste veta vad som är fel osv. Det är bra att gråta, det hjälper, men jag behöver lite ensamtid just nu så jag får gråta ifred. Så det är ganska bra att det är måndag imorgon (just nu egentligen) så jag kan få sitta och gråta hela dagarna om jag behöver.
Just nu är jag färdiggråten, så just nu klarar jag av att skriva detta.
Känner mig arg och besviken på omgivningen. Skyller inte på nån speciellt, bara önskar att NÅN kunde ha hjälpt mig med att ta honom till veterinären. Bara nån.
Vet fortfarande inte om jag klarar av att stå där och se honom somna in.
Har funderat på att ta en enskild kremering. Kan ju inte ta hem kroppen och blandad kremering känns meningslöst som sagt. Men en begravning kan hjälpa sorgen. Begravningar är till för de som lever, inte den som är död. Vet att det är dyrt, men ska fråga vad det kostar.
Läste en tidning om att få en kris. Det stod att den som är nära någon som drabbas av en kris ska "vara ett stort hjärta med stora öron och utan mun". Det var så bra sagt. Precis det som behövs mitt i en kris. Man får skilja på "småproblem" och riktiga kriser. En person drabbas vanligen av ett par kriser i livet. Att någon man känner dör behöver inte heller nödvändigtvis vara en kris, även om det förstås är otroligt jobbigt. Men det sista man vill höra är en klyscha som "hon har det bättre nu" om nån som dött eller "du behöver inte vara ledsen" eller "du kommer bli bra". Saker som personen för det första inte har en blekaste aning om, och för det andra så är det inget som hjälper någon i kris, det gör bara att personen känner sig ännu mer ensam eftersom det känns som att ingen förstår. Att våga hålla käften och bara lyssna är en riktigt bra egenskap. Ingen styr sina känslor. Är man ledsen så är man, och man blir mer ledsen när någon börjar "säga emot", vilket det känns som när någon säger "du behöver inte vara ledsen". Man kan heller inte avgöra åt någon annan vad som är en kris. Någon kan få en kris genom att förlora jobbet, någon annan klarar av att förlora jobbet men inte en nära anhörig. Vissa går snabbt igenom sin kris, andra tar år och år för att ta sig upp igen.
Nog om det.
Läste också om att vara medvetet associerad eller dissocierad. Det är något som kan hjälpa en igenom en kris, och hjälpa en att lättare ta sig igenom kommande kriser. När något positivt händer ska man försöka vara associerad, försöka gå in med alla sina sinnen till 100% och vara helt närvarande i händelsen. När något tråkigt händer eller när man behöver en "paus" ska man försöka vara dissocierad, då man tar distans och betraktar händelsen utifrån. Om man är associerad i negativa händelser fastnar man och börjar älta.
Försöker använda detta nu. Flera har sagt "argument" för varför det är okej för mig att avliva min katt, men jag har haft svårt att ta det till mig. Men nu försöker jag vara dissocierad och se det från deras synvinkel och tänka på de saker jag skrev i början av inlägget. Försöker också förlita mig på min egen styrka, och tanken att det blir lättare efter ett tag, bara man tar sig igenom den fruktansvärda dagen hos veterinären. Men det är svårt när jag inte fått chansen att sörja min förlust av farmor, min hälsa, min gångförmånga, vänner, jobbet, närheten till N m.m. Jag är rädd att detta blir droppen för mig.
Orkar inte ens försöka just nu, bara sitter och kollar på film och stickar för att slippa tänka.
Det är förmodligen dags för mig att avliva min katt nu. Jag har försökt allt. Sist jag pratade med veterinären så lät det på henne som att sista chansen vi hade var att se om hans mage kan tåla hans förra mat. Hade han gjort det hade han fått en medicin som gör att kroppen inte tar upp lika mycket av de ämnen som är farliga för njurarna. Men hans mage har inte återhämtat sig. Jag har gett honom extra tid och provat en ordentlig magkur, men inget har hjälp. Om han nu kan överleva 6-18 mån till så är det väl inte mycket till liv om han måste ha diarré och ont i magen hela tiden. Och jag har ingen fysisk möjlighet att skura golvet fem ggr om dagen heller för att han väljer att sätta sig utanför lådan varannan gång.
Ska försöka ringa veterinären imorgon. Har funderat på om jag ska be att få prata med veterinären eller om jag ska beställa tid till avlivning på en gång. Men för min skull känns det nog bättre om jag pratar med henne och får höra att hon inte har någon mer lösning.
Just nu behöver jag gråta en hel del, men om jag bara sitter vid datorn och gråter så blir N orolig och måste veta vad som är fel osv. Det är bra att gråta, det hjälper, men jag behöver lite ensamtid just nu så jag får gråta ifred. Så det är ganska bra att det är måndag imorgon (just nu egentligen) så jag kan få sitta och gråta hela dagarna om jag behöver.
Just nu är jag färdiggråten, så just nu klarar jag av att skriva detta.
Känner mig arg och besviken på omgivningen. Skyller inte på nån speciellt, bara önskar att NÅN kunde ha hjälpt mig med att ta honom till veterinären. Bara nån.
Vet fortfarande inte om jag klarar av att stå där och se honom somna in.
Har funderat på att ta en enskild kremering. Kan ju inte ta hem kroppen och blandad kremering känns meningslöst som sagt. Men en begravning kan hjälpa sorgen. Begravningar är till för de som lever, inte den som är död. Vet att det är dyrt, men ska fråga vad det kostar.
Läste en tidning om att få en kris. Det stod att den som är nära någon som drabbas av en kris ska "vara ett stort hjärta med stora öron och utan mun". Det var så bra sagt. Precis det som behövs mitt i en kris. Man får skilja på "småproblem" och riktiga kriser. En person drabbas vanligen av ett par kriser i livet. Att någon man känner dör behöver inte heller nödvändigtvis vara en kris, även om det förstås är otroligt jobbigt. Men det sista man vill höra är en klyscha som "hon har det bättre nu" om nån som dött eller "du behöver inte vara ledsen" eller "du kommer bli bra". Saker som personen för det första inte har en blekaste aning om, och för det andra så är det inget som hjälper någon i kris, det gör bara att personen känner sig ännu mer ensam eftersom det känns som att ingen förstår. Att våga hålla käften och bara lyssna är en riktigt bra egenskap. Ingen styr sina känslor. Är man ledsen så är man, och man blir mer ledsen när någon börjar "säga emot", vilket det känns som när någon säger "du behöver inte vara ledsen". Man kan heller inte avgöra åt någon annan vad som är en kris. Någon kan få en kris genom att förlora jobbet, någon annan klarar av att förlora jobbet men inte en nära anhörig. Vissa går snabbt igenom sin kris, andra tar år och år för att ta sig upp igen.
Nog om det.
Läste också om att vara medvetet associerad eller dissocierad. Det är något som kan hjälpa en igenom en kris, och hjälpa en att lättare ta sig igenom kommande kriser. När något positivt händer ska man försöka vara associerad, försöka gå in med alla sina sinnen till 100% och vara helt närvarande i händelsen. När något tråkigt händer eller när man behöver en "paus" ska man försöka vara dissocierad, då man tar distans och betraktar händelsen utifrån. Om man är associerad i negativa händelser fastnar man och börjar älta.
Försöker använda detta nu. Flera har sagt "argument" för varför det är okej för mig att avliva min katt, men jag har haft svårt att ta det till mig. Men nu försöker jag vara dissocierad och se det från deras synvinkel och tänka på de saker jag skrev i början av inlägget. Försöker också förlita mig på min egen styrka, och tanken att det blir lättare efter ett tag, bara man tar sig igenom den fruktansvärda dagen hos veterinären. Men det är svårt när jag inte fått chansen att sörja min förlust av farmor, min hälsa, min gångförmånga, vänner, jobbet, närheten till N m.m. Jag är rädd att detta blir droppen för mig.
Från positivt till negativt
Konstigt hur ens referensramar kan ändras.
Förut kunde jag stå på benen i åtta timmar på jobbet, nu kan jag stå i ett par minuter.
När jag ser på en film eller serie och nån står upp så tänker jag "ska den inte sätta sig ner snart?".
N kallar mig ofta "Super-Tess". Det har han gjort sen vi träffades av nån anledning. Visserligen träffade han mig när jag hade ett 1 dm djupt sår i ryggen som inte ville läka, smärtor som började komma tillbaka och var påtvingad mediciner som inte lät mig sova. Men han tror jag kan göra vad som helst. Och han verkar inte ensam om det. Läste i nån tidning att människor klarar mer än man tror. Så att jag verkar "stark" är för att jag tvingas gå igenom vad andra inte behöver. Jag vet inte. Ibland känner jag mig stark som en björn och ibland känner jag mig som världens fjuttigaste. Men det hjälper ändå på nåt sätt att folk tror jag är så stark, det gör att jag känner mig speciell. Som i att jag har drabbats av något ovanligt, men jag är ovanligt stark så därför kommer jag klara det. Kanske det man ska ha vänner till. ;)
Hade börjat planera att åka härifrån en vecka eller nåt. Sen kom jag på att jag kan inte. Inte så länge som jag har en sjuk katt som inte använder lådorna ordentligt. N vägrar torka bajs från golvet och jag klandrar honom inte. Jag tror att det enda rätta just nu är att avliva honom, men jag tror inte jag klarar av det. Frågade N om han kunde tänka sig att åka själv, men det vill han inte. Jag har avlivat så många djur att jag känner hur paniken stiger när jag tänker på att se honom dö. Samtidigt känner jag mig ju dålig om jag skulle svika honom genom att inte vara där, även om jag tror det kvittar för katten om jag är där eller inte. Vore skillnad om det var hunden, han skulle vara så hispig att han behövde sitta i mitt knä. Men katten vill ändå bara gosa med djurskötaren, struntar helt i mig. Vet inte om man kan gå dit och vänta utanför. Men det skulle nog vara nästintill lika jobbigt att bara sitta där och se dem bära iväg honom till hans död. Misstänker att det är nånting ihopkopplat med den traumatiska upplevelse jag hade när jag fick se farmor död för lite mer än ett år sen. Det var fruktansvärt traumatiskt för mig och jag har inte fått en chans att bearbeta det än. Jag vill inte se honom dö, vill verkligen inte.
Men jag har ingen som kan hjälpa mig och jag vet inte hur jag ska kunna lyckas förmå mig att göra det. Ser ingen lösning. Känner mig förtvivlad.
Förut kunde jag stå på benen i åtta timmar på jobbet, nu kan jag stå i ett par minuter.
När jag ser på en film eller serie och nån står upp så tänker jag "ska den inte sätta sig ner snart?".
N kallar mig ofta "Super-Tess". Det har han gjort sen vi träffades av nån anledning. Visserligen träffade han mig när jag hade ett 1 dm djupt sår i ryggen som inte ville läka, smärtor som började komma tillbaka och var påtvingad mediciner som inte lät mig sova. Men han tror jag kan göra vad som helst. Och han verkar inte ensam om det. Läste i nån tidning att människor klarar mer än man tror. Så att jag verkar "stark" är för att jag tvingas gå igenom vad andra inte behöver. Jag vet inte. Ibland känner jag mig stark som en björn och ibland känner jag mig som världens fjuttigaste. Men det hjälper ändå på nåt sätt att folk tror jag är så stark, det gör att jag känner mig speciell. Som i att jag har drabbats av något ovanligt, men jag är ovanligt stark så därför kommer jag klara det. Kanske det man ska ha vänner till. ;)
Hade börjat planera att åka härifrån en vecka eller nåt. Sen kom jag på att jag kan inte. Inte så länge som jag har en sjuk katt som inte använder lådorna ordentligt. N vägrar torka bajs från golvet och jag klandrar honom inte. Jag tror att det enda rätta just nu är att avliva honom, men jag tror inte jag klarar av det. Frågade N om han kunde tänka sig att åka själv, men det vill han inte. Jag har avlivat så många djur att jag känner hur paniken stiger när jag tänker på att se honom dö. Samtidigt känner jag mig ju dålig om jag skulle svika honom genom att inte vara där, även om jag tror det kvittar för katten om jag är där eller inte. Vore skillnad om det var hunden, han skulle vara så hispig att han behövde sitta i mitt knä. Men katten vill ändå bara gosa med djurskötaren, struntar helt i mig. Vet inte om man kan gå dit och vänta utanför. Men det skulle nog vara nästintill lika jobbigt att bara sitta där och se dem bära iväg honom till hans död. Misstänker att det är nånting ihopkopplat med den traumatiska upplevelse jag hade när jag fick se farmor död för lite mer än ett år sen. Det var fruktansvärt traumatiskt för mig och jag har inte fått en chans att bearbeta det än. Jag vill inte se honom dö, vill verkligen inte.
Men jag har ingen som kan hjälpa mig och jag vet inte hur jag ska kunna lyckas förmå mig att göra det. Ser ingen lösning. Känner mig förtvivlad.
Stå ut med mig
Pratade med en vän förut. Sen den där utskällningen förra veckan har jag känt mig nojig att fler vänner ska försvinna. Pga knarket blir jag mer och mer förvirrad hela tiden, förlorar koll på vem jag är, vilka andra i min närhet är. Tror jag är mindre aggressiv än i början av medicineringen, vilket är skönt. Men jag blir bara mer förvirrad och det känns som att jag försvinner och kvar finns nån främling. Så jag är rädd att vänner ska försvinna eftersom jag försvinner. I princip alla bekanta försvann efter jag skadade ryggen. Flera vänner som jag ansåg var mina nära vänner försvann också med tiden. Det är svårt att hålla sig nära när man inte ses, och eftersom det alltid är jag som varit den som åkt bort och det inte varit nån som hälsat på mig så ses vi inte. Antar att folk som har jobb, vänner, nöjen osv glömmer bort en person som de inte träffar. Och det är kanske inte så kul att prata med en person som måste kämpa med smärtor, depression, ångest och dessutom är nerdrogad.
I alla fall så är det svårt att inte ta illa upp och börja undra om det är mig det är fel på, och oroa mig över att alla kommer ge upp mig innan jag fått bli bra. När jag läst mkt om självkänsla och hur man bygger upp den så har jag förstått att jag behöver sätta gränser, vilket inte har passat vissa människor, och jag måste begära tillbaka. Inte bara ge och ge och ge utan att få något tillbaka. Jag har ställt upp mitt i natten när nån mått dåligt osv, men jag har inte vänt mig till personen när jag själv mått dåligt mitt i natten. Då blir jag bara utnyttjad istället.
De vänner som är kvar nu efter allt bör ju vara personer som jag kan lita på i allt. Men efter förra veckan blev jag så chockad. Och när någon man tror är en väldigt nära vän helt plötsligt överger en så är det lätt att sluta lita på människor.
Så just nu frågar jag ofta mina vänner om jag gjort nåt fel, om de fortfarande tycker om mig osv. Jag har så dåligt samvete för de ggr då jag varit aggressiv och tappat humöret pga medicinerna. Jag kan vara väldigt principfast och bli upprörd om jag tycker att en väns partner inte beter sig schysst och då klampa lite långt in på saker jag inte har med att göra, det är jag medveten om, men jag brukar inte vara så aggressiv och lättretad som jag har varit senaste året. Ibland har nån bara behövt säga hej så har jag blivit irriterad. Ibland har jag bara fått stänga ner msn utan att säga hejdå för att jag blivit helt vansinnigt förbannad över nån skitsak, för att inte riskera att sabba en relation för alltid. Som att nånting kontrollerar mig. Ja, som sagt, jag har dåligt samvete för det, och jag kan inte ens minnas vad tillfällena har handlat om.
Snälla, ge inte upp mig, då går jag under. <3
I alla fall så är det svårt att inte ta illa upp och börja undra om det är mig det är fel på, och oroa mig över att alla kommer ge upp mig innan jag fått bli bra. När jag läst mkt om självkänsla och hur man bygger upp den så har jag förstått att jag behöver sätta gränser, vilket inte har passat vissa människor, och jag måste begära tillbaka. Inte bara ge och ge och ge utan att få något tillbaka. Jag har ställt upp mitt i natten när nån mått dåligt osv, men jag har inte vänt mig till personen när jag själv mått dåligt mitt i natten. Då blir jag bara utnyttjad istället.
De vänner som är kvar nu efter allt bör ju vara personer som jag kan lita på i allt. Men efter förra veckan blev jag så chockad. Och när någon man tror är en väldigt nära vän helt plötsligt överger en så är det lätt att sluta lita på människor.
Så just nu frågar jag ofta mina vänner om jag gjort nåt fel, om de fortfarande tycker om mig osv. Jag har så dåligt samvete för de ggr då jag varit aggressiv och tappat humöret pga medicinerna. Jag kan vara väldigt principfast och bli upprörd om jag tycker att en väns partner inte beter sig schysst och då klampa lite långt in på saker jag inte har med att göra, det är jag medveten om, men jag brukar inte vara så aggressiv och lättretad som jag har varit senaste året. Ibland har nån bara behövt säga hej så har jag blivit irriterad. Ibland har jag bara fått stänga ner msn utan att säga hejdå för att jag blivit helt vansinnigt förbannad över nån skitsak, för att inte riskera att sabba en relation för alltid. Som att nånting kontrollerar mig. Ja, som sagt, jag har dåligt samvete för det, och jag kan inte ens minnas vad tillfällena har handlat om.
Snälla, ge inte upp mig, då går jag under. <3
På vägen tvättas spåren bort
en olycka blir minnen blott
Rusningstid strax innan Jul
så glömmer nån ett varningsljus
När Jag blir grå
När Jag faller
Orkar Du för 2?
När idag blir igår
Kommer Du att älska mig
ändå?
En gammal sång får en helt ny text
en äcklig röst som billig sex
& Jag har inga vänner kvar
Visst är livet underbart
När Jag blir grå
När Jag faller
Orkar Du för 2?
När idag blir igår
Kommer Du att älska mig
ändå?
Det spelar ingen roll
om Du håller mig hårt
Ingen kommer att
minnas om 100 år
Jag är rädd att man glömmer
glömmer allt
Som vi glömde att vi
älskade varandra
Håll ut Jag behöver dig
Håll ut Jag behöver dig
Håll ut Jag behöver dig
Håll ut Stå ut med mig
Stå ut med mig
Jag behöver dig
Jag behöver dig
Stå ut med mig
Jag behöver dig
Jag … dig
Stå ut med mig
Jag behöver dig
Stå ut med mig
Jag behöver dig
Utkast: Mars 15, 2011
Började skriva ett inlägg den 15:e, men orkade aldrig slutföra det. Tror att just nu försöker jag mest smita från mina känslor. Tänkte att jag klipper in lite olika saker jag skrivit sen jag skrev sist. Orkar inte engagera mig i att få dem att låta sammanhängande.
Över en vecka sen jag skrev, men det känns längre.
Jag ringde ortopeden, men han har semester så fick telefontid den 23:e mars.
Jag fick svar på remissen till smärtenheten där det stod att de inte har möjlighet att ta emot mig. Varför stod inte. Ska be ortopeden skicka en remiss med, kanske det beror på vem som skickar och hur den formuleras.
Idag fick jag brev från Försäkringskassan att jag fått en ny handläggare. Vet inte varför. Tycker inte om det. Börjar ju närma sig att jag varit sjukskriven ett år. Man får bara sjukpenning för 364dagar under 15 månader, sen får man inte sjukpenning längre. Därefter kan man få förlängt då man får ännu mindre pengar. Hur man får detta vet jag inte.
Ringde numret som stod men det var bara en röst som sa att min handläggare inte var i tjänst och därför kunde jag heller inte tala in ett meddelande. Låter skumt.
Det är så sjukt det där.
De flesta som är sjukskrivna förväntas ju bli bättre, men det MED behandling (antar jag). Men jag har ju inte fått nån behandling! Förr eller senare kommer jag bli straffad för att ortopeden inte gett mig nån behandling. Försäkringskassan tror inte läkarna som skriver sjukintyg, men de verkar också förvänta sig att man får den vård man behöver. Det är lustigt (olustigt).
I helgen har jag försökt gå utan kryckor utomhus. Jag hade 30årsfest och ville inte att alla skulle tänka så mycket på det. Inte för att det funkade, alla frågade ju bara om ryggen ändå, men med rätt skor kunde jag gå skapligt en liten bit utan kryckor, så det gav mig lite kämpaglöd igen. Såg idag att vägarna är fria från is här, så ska försöka gå lite promenader medan jag kan. Ska jag nu opereras i vår så vill jag vara så stark som möjligt för att underlätta rehabiliteringen som enligt ortopeden kommer bli ovanligt lång.
Helgen då jag fyllde 30 tillbringade jag på ett litet slott med min sambo. Jag blev bortskämd av mina föräldrar och på söndagen hade jag kalas då nästan alla kom och vi åt god mat och jag fick fantastiska tårtor och presenter. Jag kände mig så tacksam att dessa människor tog tid att komma och fira mig. Jag hoppas kunna leva på den upplevelsen ett par månader framöver.
Tog en promenad till Lidl och tillbaka utan kryckor. Lidl ligger, om man är frisk, ca 4-5 min härifrån. Men redan på tillbakavägen hade jag så ont i ryggen att jag knappt kunde hålla mig upprätt. Och dagen efter var jag nästan sängliggandes (jag låg i min kinnarpsstol hela dagen, kunde inte göra nånting, inte duscha, inte fixa nåt att äta). Så får nog behålla kryckorna ett tag till. Fastän jag hatar dem.
Jag har tänkt mycket på det som sjuksköterskan på psyk sa. Att jag inte kan ha depression för att jag har "bra dagar". Vad är en "bra dag"? En bra dag för mig är att jag orkar ta mig utanför dörren, men det kanske inte är samma sak för en frisk person. Dessutom kan jag inte förstå hur hon menar att man kan ha självmordstankar utan att vara deprimerad. Och hon frågade även om jag kan känna glädje över samma saker som innan och jag tänkte på att jag kan ju bli glad av mina katter, av att träffa vänner, så jag svarade ja. Men skulle nog ha svarat nej med tanke på att jag inte vill gå ut, inte vill träffa nån, inte vill ha sex, knappt vill ha nån närkontakt alls egentligen.
Innan jul fick jag veta att min katt är svårt njursjuk. Han sattes direkt in på njurfoder, men hans njurar är så dåliga så det finns inget hopp. Sen visade det sig att hans mage inte tålde njurfodret och efter att ha provat allt möjligt så fanns det nu bara att låta honom äta vanligt foder igen trots att det kommer krascha njurarna ännu tidigare. Men nu har han ätit vanligt foder i två veckor och magen har inte återhämtat sig. Han tycks också se mer och mer skruttig ut, pälsen har börjat tappa sin glans osv.
Jag är en person som inte utsätter djuren för mer behandlingar än vad som är drägligt och som avlivar dem INNAN de lider om jag kan. I julas sa veterinären att jag skulle vara glad om han levde 1-2 år till och det var då med hjälp av njurfodret.
Ifall hans mage skulle klara av hans gamla foder så skulle jag få en medicin att spraya på som binder upp det farliga fosforet så att katten inte tar upp så mycket av det. Det är förstås inte lika bra som att äta njurfoder.
Nu måste jag ringa veterinären och sa att hans mage inte återhämat sig och jag är rätt säker på att hon kommer tycka att jag ska avliva honom för hon hade den undertonen sist, som att detta var det sista vi kunde prova.
Men jag vet inte hur jag skulle klara av att göra det. Jag förlorade min farmor för ett år sen, vi stod varandra väldigt nära och jag förstår inte hur jag ska klara av att förlora ännu en familjemedlem uppepå allt. Tar det aldrig slut?
Över en vecka sen jag skrev, men det känns längre.
Jag ringde ortopeden, men han har semester så fick telefontid den 23:e mars.
Jag fick svar på remissen till smärtenheten där det stod att de inte har möjlighet att ta emot mig. Varför stod inte. Ska be ortopeden skicka en remiss med, kanske det beror på vem som skickar och hur den formuleras.
Idag fick jag brev från Försäkringskassan att jag fått en ny handläggare. Vet inte varför. Tycker inte om det. Börjar ju närma sig att jag varit sjukskriven ett år. Man får bara sjukpenning för 364dagar under 15 månader, sen får man inte sjukpenning längre. Därefter kan man få förlängt då man får ännu mindre pengar. Hur man får detta vet jag inte.
Ringde numret som stod men det var bara en röst som sa att min handläggare inte var i tjänst och därför kunde jag heller inte tala in ett meddelande. Låter skumt.
Det är så sjukt det där.
De flesta som är sjukskrivna förväntas ju bli bättre, men det MED behandling (antar jag). Men jag har ju inte fått nån behandling! Förr eller senare kommer jag bli straffad för att ortopeden inte gett mig nån behandling. Försäkringskassan tror inte läkarna som skriver sjukintyg, men de verkar också förvänta sig att man får den vård man behöver. Det är lustigt (olustigt).
I helgen har jag försökt gå utan kryckor utomhus. Jag hade 30årsfest och ville inte att alla skulle tänka så mycket på det. Inte för att det funkade, alla frågade ju bara om ryggen ändå, men med rätt skor kunde jag gå skapligt en liten bit utan kryckor, så det gav mig lite kämpaglöd igen. Såg idag att vägarna är fria från is här, så ska försöka gå lite promenader medan jag kan. Ska jag nu opereras i vår så vill jag vara så stark som möjligt för att underlätta rehabiliteringen som enligt ortopeden kommer bli ovanligt lång.
Helgen då jag fyllde 30 tillbringade jag på ett litet slott med min sambo. Jag blev bortskämd av mina föräldrar och på söndagen hade jag kalas då nästan alla kom och vi åt god mat och jag fick fantastiska tårtor och presenter. Jag kände mig så tacksam att dessa människor tog tid att komma och fira mig. Jag hoppas kunna leva på den upplevelsen ett par månader framöver.
Tog en promenad till Lidl och tillbaka utan kryckor. Lidl ligger, om man är frisk, ca 4-5 min härifrån. Men redan på tillbakavägen hade jag så ont i ryggen att jag knappt kunde hålla mig upprätt. Och dagen efter var jag nästan sängliggandes (jag låg i min kinnarpsstol hela dagen, kunde inte göra nånting, inte duscha, inte fixa nåt att äta). Så får nog behålla kryckorna ett tag till. Fastän jag hatar dem.
Jag har tänkt mycket på det som sjuksköterskan på psyk sa. Att jag inte kan ha depression för att jag har "bra dagar". Vad är en "bra dag"? En bra dag för mig är att jag orkar ta mig utanför dörren, men det kanske inte är samma sak för en frisk person. Dessutom kan jag inte förstå hur hon menar att man kan ha självmordstankar utan att vara deprimerad. Och hon frågade även om jag kan känna glädje över samma saker som innan och jag tänkte på att jag kan ju bli glad av mina katter, av att träffa vänner, så jag svarade ja. Men skulle nog ha svarat nej med tanke på att jag inte vill gå ut, inte vill träffa nån, inte vill ha sex, knappt vill ha nån närkontakt alls egentligen.
Innan jul fick jag veta att min katt är svårt njursjuk. Han sattes direkt in på njurfoder, men hans njurar är så dåliga så det finns inget hopp. Sen visade det sig att hans mage inte tålde njurfodret och efter att ha provat allt möjligt så fanns det nu bara att låta honom äta vanligt foder igen trots att det kommer krascha njurarna ännu tidigare. Men nu har han ätit vanligt foder i två veckor och magen har inte återhämtat sig. Han tycks också se mer och mer skruttig ut, pälsen har börjat tappa sin glans osv.
Jag är en person som inte utsätter djuren för mer behandlingar än vad som är drägligt och som avlivar dem INNAN de lider om jag kan. I julas sa veterinären att jag skulle vara glad om han levde 1-2 år till och det var då med hjälp av njurfodret.
Ifall hans mage skulle klara av hans gamla foder så skulle jag få en medicin att spraya på som binder upp det farliga fosforet så att katten inte tar upp så mycket av det. Det är förstås inte lika bra som att äta njurfoder.
Nu måste jag ringa veterinären och sa att hans mage inte återhämat sig och jag är rätt säker på att hon kommer tycka att jag ska avliva honom för hon hade den undertonen sist, som att detta var det sista vi kunde prova.
Men jag vet inte hur jag skulle klara av att göra det. Jag förlorade min farmor för ett år sen, vi stod varandra väldigt nära och jag förstår inte hur jag ska klara av att förlora ännu en familjemedlem uppepå allt. Tar det aldrig slut?
