Jag tänker för mycket.
Hela dagarna sitter jag och klurar och tänker och ältar och gräver ner mig.
Därför brukar jag ha serier och film på hela dagarna, som en distraktion från tankarna. Och därför har jag svårt att göra nånting annat, för allt annat innebär en massa tankar. Eller så är det bara nåt jag fått för mig. Som det att jag oftast brukar klamra mig fast vid min ångest, istället för att slappna av och låta den rinna av. När jag har svårare ångest än den där dagliga som alltid ligger där och gnager så försöker jag hålla mig undan, vill inte låta N röra mig. Sen efter några timmar, ibland några dagar ger jag efter och låter honom smeka mig över håret och ryggen. Då kan jag inte låta bli att slappna av, det är som meditation för mig, och ångesten blir alltid bättre.
Aktivera sig kanske är lösningen fastän det låter jobbigt. Promenad och försöka städa i ordning efter förmåga. Pust. Kanske får försöka hårdare med det.
Men det känns nästan lite hopplöst att ens försöka förrän alltid är över med min älskade kisse. Fast efteråt känns det kanske ännu värre.

Ja..
Fortsätta ta en dag i taget.