Har inte haft en bra kväll. Det har bara varit för mycket.
Eftersom jag sitter inne på kunskap som ingen i min omgivning har faller det mig naturligt att sprida den kunskapen när folk verkar behöva den. Som när min systerdotter fick en reaktion på sin första vaccination, något som händer färre barn än en på tusen. Enkelt sagt så blir barnet på kvällen helt plötsligt otröstlig och hysterisk. Något som givetvis kan skrämma upp speciellt en första gångsförälder. Men det är inget farligt, det är bara att göra sitt bästa och vänta så går det över. Men det är många bvc-sköterskor som inte nämner detta till föräldrarna. Så jag var glad att jag hade den kunskapen när min syster ringde och var jätteorolig.
Men tydligen så vill folk hellre gå runt och vara obildade och hitta på de värsta scenarierna istället för att lita på min kunskap. Så jag tänker sluta hjälpa folk. Det är ju inte för min skull som jag hjälper andra. Jag vet ingenting, jag har ingen högskoleutbildning med de senaste rönen, jag är precis lika inbillningssjuk och ignorant som alla andra. Gu så skönt att vara obildad.

Fick sms idag:
"Klart jag och barnet kommer på ditt kalas! Kram"

Och jag blev glad.
Jag visste inte om jag ville att personen skulle komma, men när jag fick smset blev jag glad.
Sen kanske jag blir besviken, har hört lite saker om barnet kalas som inte var så bra.
Men nu vet jag. Och det känns bra just nu.

Det här är riktigt jobbigt.
Glad att jag ställde in sjukgymnastiken imorgon, för detta är hemskt.
Nya ortopeden på onsdag!
Jag är så trött, ledsen, slut, deppig. Jag vill inte ha nån info av honom, vill inte ha nån åsikt av honom, vill inte operera mig! Jag vill bara gömma mig och låtsas som att allt är bra.
Och det här jäkla påhittet med ett 30-årskalas....
De flesta har svarat nu.
Men gissa vem som inte gjort det?
Mitt syskon ja.... :S
Jag hade ångest bara över om jag skulle skicka inbjudan, vad jag skulle skriva osv.
Men nu känns det ännu värre.
Jag bad alla höra av sig senast tisdag och jag har inte hört ett knyst.
Svårt.
Jag kände väl att jag sträckte fram handen när jag skickade inbjudan, sen kan jag ju inte göra nåt mer.
Skulle bara vilja veta så jag kan sluta ha ont i magen över det hela.

Det var nån som ville jag skulle höra av mig, men personen lämnade varken namn eller email och då är det inte så lätt. :)

Sovit för dåligt den här veckan och slitit för mycket. Märktes ganska tydligt när jag missade pappas födelsedag i tisdags och inte kom på det förrän idag. Sånt gör inte jag. Dags att få en längre vila nu tror jag. Blev ingen viktgrupp igår pga snöovädret. Sist jag var i stan och det kom mycket snö var taxin hem jättesen och sen tog det lika lång tid att försöka köra hem mig. Sitta på de hårda metallstolarna och vänta på en taxi i mörkret är ingen favoritsysselsättning för min rygg. Dessutom, med tanke på att det skulle snöa 2dm och var andra klass-varning, så kändes det som att risken var stor att jag inte skulle ta mig hem. Med facit i hand var det helt rätt beslut, i morse gick inte en enda buss i hela Sthlm. Hoppas jag får papprena hemskickade med nya läxan.

Ja, och nu får jag återigen lägga ner detta med att börja promenera. Sjukgymnasten ville att jag skulle det, men det är ju som vanligt. Alla tycker att deras lilla del i min vård är den viktigaste. Men jag gör redan sjukgymnastik 2 ggr om dagen, att lyckas få in en promenad utöver det är svårt. Det är ju så mycket annat jag ska hinna med, tre mål mat plus mellanmål, försöka hålla städat, ta hand om katterna, vila, göra uppgifterna till social fobi-studien och så, kors i taket, kanske man ska få göra lite roliga saker med? Pyssla, kolla film, spela och sånt. Eller varför inte umgås med sin sambo?
Tror att hon främst vill öka på motionen för att jag ska gå ner i vikt, men det tycks ju som att jag gör det ändå, så jag lägger ner min tränings-energi på att fortsätta göra sjukgymnastiken, som är riktigt tuff.

Har en ny planering nu.
1. Sjukgymnastik 2 ggr/dag.
2. Följa matupplägget från dietisten så bra som möjligt.
3. Bara 350kcal/veckan utöver vanliga maten.
4. TENS 1 gång/dag.
5. Inte äta godis och snacks (popcorn är tillåtet inom gränsen för 350kcal/vecka). 17e dagen utan idag.
Känns ganska enkelt. :)

Trots min julklapp till föräldrarna och mitt klädinköp har jag pengar över, blir lätt så när man inte kan göra saker, så jag tog med min julklapp från N (1000kr i underklädesaffär) och köpte fyra bhar. Tyvärr får man ju köpa dyra bhar när man har så stor byst som jag (80G), men det blir ändå billigare att köpa dyra som håller än att köpa billiga som slits fort. Dessutom känns det ju mycket bättre under tiden när man har en bh som är både bekväm och snygg. Det slutade i alla fall med att jag lade till 1700 egna kr för att få de fyra bharna. Jag brukar nästan alltid bara köpa en eller max två bhar på en gång och de slits fortare än om man har fler att byta med. Så för en gångs skull, när jag faktiskt har råd för första gången nånsin, gjorde jag ett ordentligt inköp. Hade bara en gammal halvdan bh kvar.

Sen slog jag till med ännu ett inköp som jag velat göra. Jag köpte en riktig lyxvåg som mäter vikt, kroppsfett, visceralt fett, skelettmuskelmassa, vilometabolism och bmi. Ja, bmi kan jag ju räkna ut själv, men velat ha en våg som mäter det andra. Så jag beställde en som jag ska ha invägning på nästa vecka. :) Slipper man betala för att få gå och göra invägningar på nån klinik. Denna ska vara lika pålitlig i alla fall.

Idag var en väldigt lång dag.
Igår och imorse fick jag prata med en vän som piggade upp mig så jag ändå såg fram emot att föräldrarna skulle komma idag. Tyvärr sov jag dåligt i natt så var väldigt trött. Men lyckades ändå piffa upp mig och vi kom iväg i tid. Sen var det jättetrevligt med utställning och middag. Fysiskt jobbigt. 400 pers som ska trängas genom en smal grotta. Jag tog med rullatorn så jag skulle ha något att vila på, men jag fick ändå ont och blev jättetrött. Men skämdes inte ett dugg för rullatorn idag och bekymrade mig inte ett skit över vad folk tänkte om att jag hade rullator eller är tjock, inte en sekund. Blev lite sur när vi skulle ta t-banan hem från restaurangen, vagnen var full och inte en enda jäkel reste på sig när jag kom där med en rullator. Ja, vad säger man? Tur man har sjukresor.
Men annars var det bara trevligt och trots att det kostade mig ett par tusenlappar så tyckte jag det var värt det. Mina föräldrar förtjänade att bli lite ompysslade för en gångs skull. Bara en gång kom problempersonen upp och då var det för att min mamma faktiskt hade stått upp mot henne för en gångs skull.
Ikväll har jag kollat på Melodifestivalen och stickat. Varit så stel och haft ont (vilket jag redan var därför att jag städade för mycket igår, så imorgon kommer bli en vilodag så jag lyckas ta mig till sjukgymnasten på måndag) så N har fått serva mig lite när jag inte orkat resa mig. Jag fick lust att prova det som min mamma bjöd mig på för länge sen, bär och en klick vaniljkesella. Här har vi bara Lidl och de har inte kesella, men kesella är ju bara kvarg så N köpte det till mig och sen blandade jag i vaniljsocker. Räknade ut kalorierna och det blev inte alls mycket för en ganska stor portion, så jag kommer kunna äta detta två ggr/veckan om jag vill. Schysst!!
Men nu sitter jag här och halvsover så ska gå och lägga mig.
Ååh, ja! Jag måste berätta. Jag blev glatt överraskad för mina föräldrar hade med sig min hund upp. Blev så förvånad och glad när han skuttade in genom dörren. Sen blev han ledsen när vi alla skulle gå, men jag blev så glad av att få se honom och krama lite på honom. Min hund är min ögonsten och har varit sen jag fick honom för över nio år sen. Gamle gubben. Men det är nästan lika mycket ork i honom än. <3 Jag ler bara jag tänker på honom.

Blä. Idag blev en gråtdag, delvis i alla fall. Jag vaknade ganska utsövd, jätteskönt. Det snöregnade ett tag, men sen kom solen fram, härligt. Den är fortfarande väldigt låg, så jag kan bara sno sol en del av dagen, men det gör jag. Vi har sån härlig utsikt från vår lägenhet. Inget man skulle tro att man kan ha i en Stockholmsförort, men vi har. Jag får fantastiska solnedgångar och kan lapa sol både i våra stora fönster och från balkongen. Älskar det. Trodde aldrig att jag skulle kunna trivas här, men när inneboende X flyttade ut och sen när grannen slutar spela musik kl. fem på morgonen så kommer det bli bra. Ännu bättre när vi får vår diskmaskin och nya soffan förstås. Börjar kännas som att jag kan tänka mig att bo några år här, känner mig inte längre lika hetsig med att hitta en bostadsrätt närmre city. Klart det blir jobbigt sen när det är dags att pendla igen, men det finns ett sjukhus här som bara är 13 min bort så hoppas att jag kan få jobb där nästa gång.

Ja, det var inte det jag skulle prata av mig om, men jag får göra det i ett hemligt inlägg för det handlar om personer i min närhet och det är bara mig själv som jag hänger ut i denna blogg.

Be om lösen om du inte har det:
http://justforspecialpeople.blogg.se/

Jag får ingen ordning på sömnen. Det ställer till det ordentligt för mig.
När jag lägger mig tidigt kan jag inte sova så varken gång jag fått tillbaka dygnet till vettig tid så förskjuts det igen. Vore jag frisk skulle jag lätt fixa det med att sätta klockan kl. åtta varje morgon tills kroppen blir så trött att den somnar. Men eftersom jag är så nerdrogad så funkar inte det. Jag somnar ståendes, sittandes framför datorn, hur mkt jag än försöker kämpa emot och ta energidryck. Och slocknar jag på dagen så är det hopplöst att lyckas sova på kvällen. Dock har jag lyckats omvandla den vanliga tuppluren som alltid försöker hoppa på mig när jag varit vaken en sex timmar till att vila utan att sova. Det funkar att bara ligga ner och vila en stund. Ibland vågar jag inte lägga mig ner för då är det mycket lättare att somna, utan vilar mig i datorstolen ett tag.
Men tydligen funkar inte allt mitt slit eftersom jag ändå inte kan somna på kvällen.

Annars har jag inget nytt att skriva om. Jag missade tyvärr sjukgymnasten igår. Kunde inte somna förrän kl.sex och klockan ringde elva. Hade ändå tänkt åka, jag tänkte att jag får väl sova i taxin dit och hem. Men så en halvtimme innan taxi skulle komma stod det klart att varken hänglås, träningskläder eller skor stod på ställena där jag var helt säker på att de skulle vara (jag hade då letat i en halvtimme). Då kände jag att jag orkade inte peppa på mig själv mera, hittade inget jag kunde träna i och vet inte hur jag löser att jag inte har hänglås. Ja, jag avbokade i alla fall. Får leta hela helgen.

Idag föll en liten sten från mitt bröst. Denna hyresvärd är inte som den jag hade i Skåne, hurra! I Skåne ringde jag störningsjouren på min granne i två år utan att något hände. Eller ja, sure, han slutade spela kl. tre på natten efter nåt år och spelade bara fram till ett. Minns en kväll när jag och en vän skulle kolla Melodifestivalen och så slog han på musiken. Hur mycket jag än höjde tvn så hörde jag inget. Och sen började mina rutor skallra.
Och hyresvärden gjorde ingenting.
I alla fall så är det en person här som plötsligt börjat spela musik. Och han bor inte ens ovanför oss, utan snett ovanför oss, ändå låter det i hela vår lägenhet. När han spelade kl. fem på morgonen flera ggr gick N upp och bankade på men ingen öppnade, men efter ett tag tystnade det. Eftersom det aldrig slutade började vi ringa störningsjouren och idag ringde hyresvärden upp och sa att han fått ta emot rapporten. Så vi fick veta att här har de reglerna att en konstaterad störning (tyvärr måste jouren åka hit och konstatera störning för att det ska gälla och flera ggr när vi ringt så har de varit borta i Rinkeby och inte velat åka hit) så får hyresgästen betala 1000kr. Blir det en till störning så måste hyresgästen gå på möte hos hyresvärden och förklara varför denna fortsätter störa. En tredje konstaterad störning så vräks hyresgästen.
Ordning och reda!!!!!
Däremot så bor det en gammal gubbe i lägenheten som ljuden kommer ifrån så de är ganska säkra på att det inte är han som låter. Så antingen har han hyrt ut den illegalt i andra hand eller så har han några papperlösa där. Vilket skulle förklara varför de är hemma dygnet runt och aldrig öppnar dörren (inte för störningsjouren heller).
Det känns väldigt skönt i alla fall att detta är en seriös hyresvärd. Det var bara att ringa varje gång de spelar där uppe sa han som ringde, han tyckte bara det var bra. Inte ska man behöva lyssna på musik kl. fem på morgnarna.

Idag vaknade jag av att mobilen pep sin truddelutt som den gör när batteriet är dåligt. Av nån anledning fick jag för mig att jag försovit mig till något, men sen kom jag på att det var lördag och jag är ledig ända till på onsdag. Så otroligt skönt. Helt slut nu.

Det sämsta med att bli så utmattad som jag blir då och då är att det finns ingen ork till att laga mat, knappt till att äta mat. Men jag försöker.

Jag skrev inget igår för jag var dödstrött när jag kom hem. Dagen började med att ortopeden ringde och berättade att han kommit fram till att han vill ha en andra åsikt om mitt fel. Att han behövde ha ett halvår på sig att fundera över detta visar väl att det förmodligen behövs en andra åsikt. Men det hade ju underlättat för mig om han kommit på detta redan i september. Jag menar, inget nytt har ju hänt sen dess, så vad han funderat över alla dessa gånger vi träffats eller pratats vid har jag ingen aning om.

Sen behövde jag åka och hämta ut mitt rek.brev som var från Patientskadenämnden, och i det står givetvis att de anser att inga fel har begåtts i behandlingen av mina diskbråck. Att jag har fått nervskador för livet med stickningar och domningar i benen som påverkar både sömn, samliv och livskvalitet är alltså inte viktigt. Och inte heller det att jag fått vara sjukskriven massor och därför missat massor med inkomst är tydligen viktigt.

Efter det hade jag planerat in att äntligen unna mig en härlig massage, något jag inte gjort på länge eftersom jag har så svårt att ligga på magen och inte haft pengar, men något jag verkligen behöver eftersom jag blir väldigt stel i axlarna av att sitta vid datorn mkt och gå med kryckor. Det började bra, hon var trevlig och rummet var mysigt. Men sen går det inte länge innan hon kniper tag i min axel och säger "Detta är typiskt för kvinnor med stora bröst?". "Okej?" säger jag. "Ja, du är framtung. Ska du inte göra en bröstförminskning?". "Det hade jag väl inte tänkt, men man måste ändå gå ner i vikt för att få göra en". "Då tycker jag du ska göra en gastric bypass", säger hon och jag vet inte vad jag ska svara henne. Sen fortsätter hon tjata om magsäcksoperation hela massagen så jag känner mig stel som en pinne, smått gråtfärdig och helt nedtryckt så jag bara är en liten myra i ena strumpan.
Det är ungefär som när man varit hos en läkare som bara trampat över en fullständigt. Man är i en beroendeställning så det är inte förrän efteråt man förstår att vad som hände var egentligen helt fel.
Tack och lov har jag mycket stöd att få och har nu bestämt att trots att hon beordrade mig att boka 45 min om två veckor så tänker jag aldrig i livet göra det. Det tråkiga är att tjejen som har salongen är fantastisk och jag hade jättegärna varit stammis där och fått pedikyr och annat, men eftersom jag då riskerar att återigen få den här människan så kan jag inte göra det.

Tack och lov sov jag sen gott hela natten och idag har varit en bra dag. Var på viktgrupp hos dietisten, men det ska jag skriva om i ett eget inlägg.

Jag kollade på miniserien Pillars of the earth och stötte på en ny kvinna att beundra. Inte bara är hon en fantastisk skådespelerska, men hon är fantastiskt vacker. Det måste vara lättare att vara känd i UK än i USA för jag tycker att i UK verkar de vara mer jordnära. Ta bara Harry Potter-ungarna, rika som troll och kända över hela världen, men ändå grundade och med självinsikt. Hade de varit i USA hade de knarkat järnet vid det här laget. Kanske bara är jag som tror, men känns som det.

I alla fall tänkte jag visa denna Haley Atwell, bara ett år yngre än mig.
Hon är ju smal, men ändå med härliga former. Ser väldigt hälsosamt ut. Precis så där vill jag se ut. :) Jag menar, med mina breda höfter kan jag aldrig bli en size 0, även om jag skulle försöka.



Vacker va? Så glad att det finns riktiga förebilder där ute.

Tog lite fina bilder på min minsting. Den lilla katten som aldrig blivit stor utan fortsätter vara lätt som en fjäder och liten nog att få plats överallt. Man får en speciellt kontakt när man har matar kissen sen hon var fyra veckor gammal. Liten nog att få plats i handen. Fick gå upp på natten och mata henne och hennes syster. Mata dem med spruta och mjölkersättning och sen massera magen med en varm, fuktig handduk för att få igång deras matsmältning. Allt medan E och hennes syster spottade och fräste och avskydde mig. En vecka tog det, sen blev jag deras mamma och de flyttade in till mitt sovrum och sov på mig hela nätterna, E på min skuldra och N på min höft. Sen på morgonen följde de med mig in på toaletten, E skulle ligga i famnen och snutta på min haka och N skulle ligga på min fot och gnaga på min toffel. Sen sprang de efter mig hela dagarna tills det blev dags att lägga sig och så lade de sig tillrätta på mig igen.

Detta är något man inte får när man köper en katt vid rätta 12 veckor. Såklart man fäster sig, så klart man älskar katten, såklart den kan vilja sova på en och springa efter en hela dagarna. Men skillnad när man får hem en pytteliten 4 veckor stor plutt. De var såna starka tjejer, så som de protesterade och visade sin avsky varje gång jag kollade till dem eller skulle mata dem (var 3e eller 4e timme nånting), så vi ville döpa dem till namn som vi anser representerar starka kvinnor. Som Eowyn och Nemi.

Jag hade redan tre katter så vi skulle inte behålla dem. En vän skulle ta E men hon ville inte ta över eller skaffa egen kattförsäkring och jag ville vara lika seriös som de seriösa katthemmen eller en uppfödare. Och efter det gick tiden så långt att jag kände att jag kunde inte skilja mig från min bebis. Min syster och jag hade tidigt bestämt att jag skulle ta E och hon N därför att vi visste att vi skulle flytta isär. Jag hade som sagt redan tre katter och kände att jag kan inte ha fem katter, ingen människa har tid med fem katter. Något jag ångrar idag eftersom min syster har satt N ute i ett stall på landet med en massa andra katter, där hon inte får komma in och gosa, något som hon verkligen älskar. Hon var från början inte som E som ville ligga i knät, hon visade att hon ville sitta nära (på foten, på höften) men på sina egna villkor, men det betydde inte att hon var mindre gosig och sällskapssjuk, hon ville sitta bredvid i soffan och gosa lika mycket som N. Så det gör mig ledsen att hon bor ute i ett stall.

I alla fall är E en enorm tröst för mig. Älskar de andra katterna som jag fått ha i 9,5 år, men E och jag har en speciell kontakt. Jag tänkte på det där att klappa något varmt och lent bildar endorfiner, så jag satt med henne i famnen och myste och klappade hennes lena, tjocka päls och försökte tänka på mindfullness, eller utöva mindfullness och det värmde mig så mycket inombords. Jag har en katt som går runt och piper för jämnan, ibland låter det nästan som om han löper, en katt som aldrig säger ett knyst så de få ggr hon släpper ifrån sig ett pip blir man så förvånad att man bara måste kolla vad hon piper om. Och så E som alltid "svarar" när hon ser mig, när jag klappar henne, när jag pratar med henne, när hon vill något. Jag kan hålla dialoger med henne, fast jag inte riktigt vet vad hon säger. Det är otroligt charmigt.

Katterna är mycket viktiga för mig nu. Det halvår då de fick bo ensamma var jobbigt, en ständig klump i magen, en ständig oro, men även en tanke att det var ganska skönt att slippa dessa mängder med katthår och ansvaret. Men hade jag inte fått ha dem hos mig nu hade jag mått mycket mycket sämre. Jag saknar min hund och min äldsta katt som bestämde sig för att hon vägrade bo inomhus längre, så de bor båda hos min mamma, men jag har lyckan att få ha tre mycket speciella tillgivna katter hos mig. Det håller mig borta från självmordstankar.

Pratade med en gammal bekant idag. Vi har väl aldrig varit nära vänner, men okej vänner. Känt varandra genom gemensamma vänner och därför har vi väl inte blivit närmre. Ibland accepterar man väl bara att det är en väns vän och att det kanske är bäst att fortsätta vara en väns vän. Nu svamlar jag.

I alla fall började jag IGEN tänka på de gamla vänner jag har som påstått att vi varit bästa vänner men nu skiter i mig. Då menar jag vuxenvänner, inte barnvänner. Ibland verkar det som att jag bara är en kris-vän, någon man vänder sig till när man har ett problem och behöver hjälp, när man vill prata om något som man inte kan prata med sina vanliga vänner om och liknande. T.ex. när man gjort slut med sin pojkvän, när man vill prata om sex och man bara har pryda vänner. Det verkar vara många som inser att jag alltid ställer upp. Så har det alltid varit. De vet att jag hämtar dem mitt i natten, kör deras djur till veterinären, säger ärligt om man verkligen ska bestämma sexträff med någon man pratat med i en vecka på nätet, att jag ALLTID lyssnar.
Men....
Jag är tydligen ingen vardagsvän. För mellan alla dessa kriser så hör jag ingenting. Och jag förstår inte varför. Jag gör verkligen inte det. Är jag tråkig? Är det det? Är det inget kul att göra en massa vanliga saker med mig? Men när det krisar och de vet att deras vanliga vänner inte skulle ställa upp, då duger jag.

Vad är egentligen värt mest? Egoistiska vänner som man inte kan lita på eller någon som alltid ställer upp?
Jag FÖRSTÅR INTE!!!

Kom kanske på varför jag har ont i knäna. Trots att jag har höjt stolen så är knäna i 90 grader eller mindre större delen av dagen. Ska prova att ha benen mera sträckta på dagarna och se om det hjälper.

Jag stod och gjorde första delen (av tre) av efterrätten till N's och min nyårsmiddag ikväll. Och plötsligt bara översköljdes jag av ångest och tårarna började spruta. Gissar att det har med mötet med ortopeden på måndag. Sen sätter jag väl för stor mening i detta med nyår. Ett nytt år. En ny chans. En ny start. Jag kunde för mitt liv aldrig tro att hela året skulle gå utan att jag fick någon hjälp.

Min syster och jag har alltid haft en fånig tradition att på nyår säger vi "nästa år kan ju inte bli värre än det som varit", lite halvt på skämt, halvt på allvar. Men jag vet inte längre om jag tror på det. 2009 var inget bra år. Jag opererades, missade i skolan, blev socialt isolerad, blev övergiven av två av mina närmsta vänner, jag var riktigt fattig, jag hade ont. Men jag träffade N. Så förra nyår kunde jag aldrig tro att det skulle kunna bli värre under 2010. Några veckor senare dog min farmor, min rygg gick åt skogen, jag hade större smärtor än jag visste var möjligt, jag förlorade jobbet, jag blev mer socialt isolerad än nånsin, min syster övergav mig och gifte sig med en främmande karl som bara visat extremt dåliga sidor, min katt blev obotligt sjuk. Har jag glömt nåt?

Snälla, snälla, snälla, låt mig få gå framåt istället för bakåt under detta år. Jag skulle inte klara av mera sorg uppepå detta.

Nytt superhemligt inlägg (be om lösen om du inte har): Justforspecialpeople
Sorry om jag är krånglig, men man kan inte sätta lösen på ett enskilt inlägg på den här servern.

Fan vad ledsen jag blev. Jag fick jätteont i magen och mådde jätteilla och var tvungen att avboka mitt besök på vårdcentralen. Då får jag ett meddelande "Ja, då måste jag debitera 250kr för sent avbokat besök". 250kr?? Det är mer än 3,5 ggr så mycket som ett vanligt besök kostar! Tack för den! Hur kan man veta att man ska bli sjuk i förtid?! Och hur ska man ha råd att gå igen då? Okej att debitera för vad besöket kostar, men över 3,5ggr så mycket?? Fan vad störd sjukvården/Sveriges regering/landsting är. Deras uppgift är att straffa oss som är sjuka. Blir så arg och ledsen så nu vill jag inte gå till terapeuten mera. Tycker hon kunde ha varit schysst när hon vet att jag är sjuk.

Känns som att jag överreagerar som sitter här och gråter men egentligen är det ju jävligt sjuka regler de har för allt som har med sjukdom att göra.

Efter mycket klurande gick jag in i Eccobutiken för att hitta mig ett par vettiga vinterskor. Mina joggingskor som jag annars bor i har goretex och är gjorda för skogsjogging och därför ganska bra, men när vinterväglagen kommer så duger de inte alls och verkligen inte när det kommer snö. Eftersom jag numera inte bara kan gå i snygga dr Martens utan måste tänka på rygg så gick jag till Ecco. Fick förstås massa service som man brukar få i dyra butiker. Provade lite olika kängor i 30 min, hittade ett par varma som var okej, men sen tänkte jag att jag provar de dyraste för 1600kr ändå. Och oooh myyy goood vilken skillnad! De var fantastiska. Sulan var jätteskön, hälen fick allt stöd den behöver. Så det fick bli dem. Tänkte efteråt lite på det att förra gången jag gick ner massor i vikt så gick jag även ner en skostorlek, och ifall jag inte kommer kunna ha dessa nästa vinter pga det så kanske jag borde köpt billigare, men samtidigt undrar jag om jag ska sätta en prislapp på min rygg? Bra skor är nog det viktigaste klädesplagget vi har.

Just nu känns det mest av allt som att jag behöver stöd.
Jag behöver stöd att cykla, stöd att inte tröstäta, stöd för att känna att jag inte är helt ensam.
Men det känns inte som att jag har det.

Min katt är sjuk. Han måste inte tas bort än, men det går inte att veta när det kommer ske.

Först började jag skriva ett aggressivt inlägg om folk som tycker att djur är sämre än barn osv. Så typiskt mig just nu, jag orkar inte ta de här tabletterna längre. Men ändå tar jag dem sex ggr om dagen för annars får smärtan mig att ta livet av mig. Så jag skrämmer bort folk, men jag tar i alla fall inte livet av mig än. Yey, jag blir frisk och ensam.

I alla fall..
Jag skulle ta min katt till veterinären och kolla tänderna för jag vet att de är dåliga, men de hade inga tider så jag tänkte göra det efter vi flyttade i söndags. Men så fick han svårt att bajsa så han fick åka till veterinären förra veckan och så återkomma igår för röntgen och massa undersökningar. Dvs. han fick inte flytta med mig. :(
Tänderna hade blivit riktigt dåliga nu, så var de inte när jag åkte till Sthlm i slutet på augusti. Han hade infektion i en tand och en annan tand hade blivit angripen i emaljen så den kommer förmodligen få tas bort senare. De hittade inga som helst fel med tarmen så de tror att den har någon slags inflammation, men de hoppas att penicillinet för tänderna kommer fixa tarmen med. Men så kom chocken... han har missbildade njurar, förhöjda njurvärden och njursten. Missbildningen kan aningen vara medfödd eller så kan den ha blivit pga njurstenen. Njursten är enormt plågsamt och på katter gör man inte samma behandling som på människor.
Så penicillin, speciell njurmat. Sen koll om två mån av värdena och då sätta in en blodtryckssänkande medicin. Och så förstås fixa tänderna, de ville inte göra så mycket med dem därför att de andra undersökningarna var väldigt påfrestande. När man gör kontraströntgen av tarmen så måste katten vara vaken.

Så i värsta fall kanske inflammationen i tarmen inte ger sig, värdena inte sjunker, han får jätteont av njurstenen eller att en sten t.ex. blockerar en kanal så han får problem att kissa och då kan man nog inte hjälpa honom mera.

Jag har haft min lilla stora kisse i över nio år och alla som känner honom vet hur speciell han är. Folk är antingen rädda för honom eller älskar honom.

Jag bara gråter. Han är ju inte borta än, men det gör så ont i mig att han lider. Även om han beter sig precis som vanligt och det inte syns nåt på honom så kan han ju inte ha infekterad tand och njursten utan att det gör ont. Vad tarmen kan ställa till för konstigheter är ju svårt att säga, finns så många sätt som den skulle kunna vara inflammerad på.
Känner mig ännu mer deprimerad nu. Och mina smärtor bara ökar igen. Det borde inte vara lagligt att läkare kan tvinga människor att lida så här mycket och så här länge.