Jag har skrivit många inlägg som jag inte publicerat och det har varit nästan hat-inlägg. Det har hänt så mycket på sistone i min omgivning. Men jag tycker inte att jag ska skriva om sånt i bloggen så därför har jag startat en privat dagbok där jag skriver sånt i. Bloggen ska fortfarande handla om hälsa, även om det blir mycket om välbefinnande ibland, men välbefinnandet är viktigt för ens hälsa.

Så.. allt som hänt. Det är mest en massa tråkiga besked. Inga dödsfall eller dylikt utan mest att personer har gjort extremt dåliga val som inte påverkar mig men det påverkar oskyldiga liv som inte har något val. Och jag är och har alltid varit en som kämpar för de oskyldiga. Det finns inget värre än när ett barn eller djur far illa, oskyldigare än så blir man inte.

Men efter långa samtal med min mamma har jag nu hamnat i ställningen att eftersom jag inte kan ändra vad människor väljer så får jag antingen strunta fullkomligt i dem eller så får jag försöka hjälpa det oskyldiga livet som blir drabbat. Så där är jag nu. Jag kan inte ta ansvar för andras egoistiska vansinniga handlingar, och jag kan inte alltid samla upp resterna som blir kvar. Så jag har tagit ställning och nu tar jag hand om mig själv och försöker koncentrera mig på de positiva händelserna.

I helgen fyller min älskade sambo, världens bästa pojkvän 30 år och det tog en månad att ordna allt till presenten. Sen ville mina föräldrar vara med på presenten och de ville komma hit och gratta honom. Jag blev så glad. Vi har varit tillsammans i 1,5år men de har inte setts så mycket eftersom jag bott långt bort från föräldrarna. Nu ska jag bjuda dem på middag med nybakat bröd och baka en tårta till min pojkvän (jordgubbsfromagetårta, o-m-g!). Dessutom sa mamma idag att de köpt ytterligare present till honom. Kan inte förklara hur glad jag blir. Inte för att jag nånsin trott att de inte skulle acceptera eller tycka om honom, men det betyder så mycket för mig att de tycker om honom och att de vill att han ska vara del av vår familj. Han är den mest fantastiska människa jag har träffat. Alla andra killar jag träffat framstår som rena puckon och barnungar. Han är rolig och utan tvekan den mest intelligenta människa jag känner. Han är omtänksam och gör allt för mig. Han är lagom romantisk, han säger ofta att han tycker om mig (med lite andra ord än så ^.^), han kväver mig inte med överdrivna romantiska gester som oftast känns falska, utan han är vardagsromantisk och så då och då när han hittat på nåt som betyder något så kommer den lite större grejen (haha, detta låter lite suspekt, men jag tänker inte berätta om mitt privatliv).
Och vi bråkar aldrig. :) Vi tjafsar inte ens. Ja, vi tycker olika om saker men ingen blir sur eller aggressiv. Det är ju när man närmar sig 2 år som man börjar få lite koll på vem den andra personen är. När nyförälskelsen avtar och de små egenskaper som man tyckte var söta i början känns irriterande. Men så är det inte, jag känner mig lika kär idag. Bäst av allt är väl att vi pratar, kommunicerar hela tiden. Det är väl därför vi inte bråkar. Vi är på samma plan och vi pratar. Skulle aldrig nånsin orka vara med någon igen som inte kan prata eller "visa känslor" och sånt trams. Antingen är man med en sån barnunge eller så skaffar man sig en man. :) Det värsta jag vet är när folk bara går och surar utan att säga vad som är fel, det går inte att bli mer omogen än så.

Det andra bra som händer just nu är att jag ska få ett nytt kompisbarn! Känns som att jag väntat hur länge som helst, så förstår inte hur hon har orkat vänta. Det är hennes andra barn men jag är lika uppspelt som med det första. Hon har under hela tiden informerat mig om utvecklingen i magen och nu frågar jag henne hela tiden om vad som händer och om det är på G osv. Jag får en massa kanske inte jättemysiga svar tillbaka, med mer info än man nånsin trodde man skulle få om sin vän. :P Men nu kommer det snart i alla fall. Vi har känt varandra så länge, sen innan hon träffade sin man och hon är som en syster för mig, så hennes barn känns som extra syskonbarn. Ja, det är så roligt, kommer gråta när jag fått höra att bebisen är ute och de båda mår bra. Det plus min pojkvän är vad som verkligen fått mig att se framåt genom de senaste fruktansvärda fem månaderna. Och nu kommer snart bebisen och då blir det att följa bebisens utveckling. De första åren är ju mest spännande när det gäller utveckling. Och jag älskar småbebisar, de är underbara. Funderar på att bli bvc-sköterska. :)

(Fick armband idag av min pojkvän, det är ett billigt barnarmband, men jag gillar det verkligen. Vardagsromantik ;) Ska ha det på söndag när jag har min nya svartrosa klänning som min pojkvän älskar. Hoppas jag hittar halsbandet han gav mig med. Hihi. Tyvärr har hålen i öronen växt igen så kan inte ha de fina örhängena.)