Hittade ett par gamla mammabyxor som jag fick efter syrran och som jag haft som lite slit och släng-byxor eftersom de alltid varit så stora. Men nu är de FÖR SMÅ!!! De flesta har väl varit med om det nån gång, men denna känsla är INTE kul. Verkligen inte. Dessa brukade halka av mig även efter jag gått upp efter första diskbråcket.
Oh well. De gick i alla fall på mig med lite "våld" och med en lång träningströja kan jag fortfarande ha dem på sjukgymnastiken. Mina vanliga träningsbyxor är typ till vikt 80kg och jag har inte köpt några nya.

Ja, i alla fall kände jag lite jävlaranamma idag. Det är visserligen ganska lite eftersom min energi är så låg. Men jag hoppade upp på den sabla motionscykeln och cyklade 25 min tills jag fick ont. Sen blir det att utöka det  tills jag är uppe i 60 min igen. Och ännu mera noggrann med maten denna vecka. Ska skriva in det jag äter i matdagboken igen för att hålla riktig koll. Går jag då inte ner nästa vecka så kommer jag se om det är pga något jag gjort dåligt.

Annars är det en slapp-dag idag. De senaste dagarnas stress har slitit mycket. Så trots att jag har 21 kartonger att packa upp så får de stå där de står idag, inte mycket annat. Hälsa först, allt annat sen.

Läste ett inlägg av en tjej som gått ner massor och fått den där jobbiga påsen på magen. Den ställde till det mycket för mig.
Jag gick ner 40kg 2003 och vägde då 70kg. Och på magen, under överarmarna, insidan av låren och för att inte tala om brösten, hängde det bara en massa hud. Jag kände att det var så orättvist, jag hade varit så otroligt duktigt, kämpat järnet och så blev jag ändå inte snygg som jag hade föreställt mig. Kunde inte ha ärmar kortare än trekvarts och t.o.m. vaderna var pösiga. Det hände t.o.m. att min pojkvän råkade lägga sig på mina platta bröst eller på maghuden!!! Det var så absurbt och hemskt!

Jag vägde 70kg i max ett halvår, sen började det gå uppåt sakta men säkert. När jag vägde 80kg fick jag panik och försökte ge mig på dieter och grejer för att gå ner igen men jag mådde för dåligt så jag fortsatte gå upp istället.
Nu i efterhand kan jag förstå hur det blev så. Jag gick ner 40kg på ett halvår, förväntade mig att jag skulle bli smal och snygg, kunna ha korta kjolar och spagettilinne till sommaren. Och så blev det inte, utan jag kände mig nästan lika ful som innan. Enda fördelen var att jag lärde mig trix att gömma huden, trekvartsärmar, jeanskjolar som höll in magpåsen, alltid långa kjolar som täckte hela benen, gördel som höll in påsen om jag hade klänning. Men min självbild var fortfarande dålig, precis som när jag vägde 110kg. Och eftersom jag mådde dåligt så började vikten gå uppåt igen. Och när vikten började gå uppåt fick jag som sagt panik, dvs mådde ännu sämre och då var det bara kört.

Ännu en anledning till varför långsam viktnedgång passar mig bättre. Som dietisten sa, huvudet ska hänga med i vad som händer med kroppen.