Jag fick inte sova natten till igår och gissar att det berodde på att jag gått och stressat upp mig över alla frågetecken som hänger över mig just nu. Igår kväll tog jag mig en orostund för att se om det skulle hjälpa den allt kraftigare ångesten som kramar över bröstet. Har inte haft nåt behov av det sen operationen, inte för att det hjälpte mot operationsrädslan då. Men igår kväll hjälpte det, sov så gott sen. :)
Får nog införa det igen några dar i veckan tills jag vet vad alla har planerat för mitt liv. Det har alltid varit svårt att hålla igång orostiden för under tiden jag gör den så ökar ångesten tiofalt. Impulsen blir att hålla sig borta från sånt som gör att man mår dåligt. Men nu är jag på rätt sida av allt skit, som jag ser det, uppe ur sjunkmyren, det värsta är över. Vägrar tro nåt annat i alla fall. Så nu måste jag ta mig igenom allt det obehagliga som det innebär att ta sig uppför den steniga uppförsbacken igen. Det är enda sättet att ta sig upp. Gudarna ska veta att träning aldrig varit så här jobbig pga all smärta jag måste utstå. Men det är bara att hålla blicken fram i tiden och köra på. Samma sak med annat obehagligt. Det måste bli värre innan det blir bättre.

Motion
Cykla 60 min
Styrka  2 ggr

Försöker ta mig ur den här svackan. Jag vet att FK inte är personliga när de fattar beslut. Man är bara ett papper för dem. Man får aldrig träffa vare sig sin handläggare eller läkaren de rådfrågar, och de pratar aldrig med läkaren som skrivit ens sjukintyg heller. Men det är svårt att inte ta det personligt när det är ens liv det handlar om.

Jag har försökt se framåt och tänka att min framtid kräver att jag kör på. Jag har inte råd att låta alla idioter som är inblandade i min vård sänka mig. Jag försöker lägga energi på att göra positiva saker istället för alla negativa känslor som svämmar över. Det är inte lätt, att inte ha en inkomst är väldigt tufft.

Kom inte på vilka övningar jag fick av den sista sjukgymnasten, fick inget papper av henne. Men efter mycket letande hittade jag pappret från sjukgymnasten jag var hos innan operationen och valde ut de fem jobbigaste. Har märkt att ryggen blivit svagare igen och nu verkar det ju dröja innan jag får komma till rehab. Det är de små musklerna längs ryggraden som är de allra viktigaste ryggmusklerna och de aktiveras genom att man aktiverar de nedre inre magmusklerna. Målet är att köra tre ggr per dag tills jag får komma till rehab och förhoppningsvis minska smärtan i ryggen och höften. Men till att börja med ska det bli minst en gång per dag.

Motion
Cykla 15 min + 15 min
Golvövningar 2 ggr

Det märktes att magmusklerna börjat slappa lite, kommer förmodligen ha träningsvärk imorgon. Men det svåra var att ta sig upp från golvet. Ryggen är så jäkla känslig just nu. För varje gång gjorde det bara mer ont så bestämde att det får räcka med två gånger idag.

Jag har kört lite vidare med Lisbeth Stahres bok Gå ner i vikt med kognitiv beteendeterapi. Har fått lite kartläggning på i vilka situationer som jag förlorar kontrollen på vad jag stoppar i mig. Inte så förvånande så är det vid negativa känslor som stress, när jag är ledsen, upprörd osv. Nu har jag gått vidare till självbilden och kommit fram till att det största problemet är att jag känner att jag aldrig duger. När jag möter nya människor tar jag för givet att de inte kommer tycka om mig och stöter bort dem i förtid. Det är egentligen konstigt eftersom jag brukar komma överens med nästan alla, även de som folk tenderar att störa sig på, dvs de som tar mycket plats, ständigt räcker upp handen och ställer korkade frågor. Sen när jag var stör mig på någon så gör jag det med råge istället, nästan hatiskt. Stahre har skrivit ner ett antal punkter och så ska man välja minst två att jobba med under veckan. Jag har valt:
- Säga 'jag' istället för 'man'. Det är nåt vi ofta gör i Sverige. Att istället säga 'jag' gör att man står för sina åsikter på ett annat sätt.
- Ta till dig uppskattning och ge den. Istället för att säga "Äsch, det var väl inget" när man får en komplimang ska man säga "Tack!".
- Prata positivt med dig själv. Skriv ner händelser, ageranden och uttalanden som du gjort under dagen och är nöjd med.
Får se hur det går. Idag är jag rätt nöjd med att jag tränat, ätit grönsaker och peppat mig själv att se framåt.

Jag har även börjat med ett försök att skriva ner känslan innan och efter varje måltid, om den var planerat och hur hungrig/mätt jag var innan och efter. Jag vet inte hur länge jag orkar köra med det men jag tänkte att det kanske kunde få in en reflex att analysera känsla och hunger innan jag stoppar nåt i munnen.

Det här är väldigt svårt att skriva om. Att skriva om ryggen är bara tråkigt och ledsamt, men att skriva om hur jag mår psykiskt är skambelagt.

Träffade utredaren på psyk idag igen. Andra gången nu och hon har börjat dra lite slutsatser.
Hon tycker inte att jag är deprimerad därför att jag har bra dar.
Hon tycker inte att jag har social fobi, därför att jag klarade mig bra genom en sjuksköterskeutbildning, men har tendser både av social fobi och agorafobi.
Hon blir oroad av mina återkommande självmordstankar och att jag tar så mycket knark.
Hon tror att min oro/ångest är mitt största problem, men verkar inte som att hon vill sätta en GAD-diagnos på mig heller.
Hon anser att jag har panikångestsyndrom, men att det är lite inaktivt just nu.
Jag är heller inte bipolär eller mano, har inte posttraumatiskt stressyndrom, anorexia eller bulimi.
Låter ungefär som vad psykiatrikern i Lund kom fram till. Han som säger att jag inte har någon diagnos men en "komplex ångestproblematik".

Ett samtal kvar. Det skulle handla om personlighet eller nåt sånt.
De är i alla fall grundliga känns det som. Tre samtal för utredning har jag aldrig fått förr.

Jag sov 12 timmar och vaknade vid kl.13. Hur stor är chansen att jag lyckas somna vid god tid? Ja, minimal. Klockan är nu halv fyra och jag börjar väl bli trött.
Det är inte bra för mig att sitta ensam på nätterna. Det är nog inte bra för de flesta. Tankarna far runt och nojorna dyker ner. Det är så jäkla jobbigt att det tycks ha börjat bli missförstånd igen. Det kanske är det att jag känt mig mer ur gängorna och extra trött på sistone. Kanske jag är överkänslig och dessutom uttrycker mig klumpigt. Men att någon som känner mig kan få för sig att jag skulle säga något elakt till en människa, det är sårande.
Jag känner för att gå och gömma mig under en sten just nu. Speciellt en som ska föreställa vara en nära vän tycks arg på mig eller nånting, är så aggressiv i sitt sätt att skriva till mig. Men det kanske bara är jag som övertolkar. Försökte prata med personen om det, men den ville inte.

Jag har tänkt mera på den där social fobi-grejen. Vad kom först, hönan eller ägget? Jag hade ätstörningar innan jag fick ångest, men tröstätningen har jag lärt mig från min mamma så det kan vara en enskild grej. Men ångesten kom i slutet av högstadiet och högstadiet var mental tortyr mån-fre. Efter det har allting blivit värre för varje svek från människor. Som när jag läste till tolk och de klagade varje vecka på att jag är så blek. Vad ska jag göra? Min hud ser ut så? Eller klagade på hur man får se ut i övrigt. Dagen jag hade kängor och långkjol var det en tjej som sa till läraren att hon tyckte kängor och kjol var olämpligt för en tolk. Utan att ta mig som exempel eller ens titta på mig, men man kan ju tycka att det var ett märkligt sammanträffande. Jag kunde inte bli vän med någon i den klassen, trots att det fanns ett par väldigt trevliga, som jag tror faktiskt försökte bli vän med mig. Men jag kunde inte med tanke på hur de andra höll på. Jag kände mig sämre och sämre som människa och trodde inte på att de ville bli vän med mig.

Sen finns det väl andra "småsaker". Nån gång i samma veva gick jag med på att gå på en fest där jag bara kände en enda människa. Det var en väldigt stor sak för mig, var jättenervös men ansträngde mig för att vara trevlig och öppen. Sen efteråt fick jag höra att jag var inte välkommen tillbaka. Det var som ett ge mig en käftsmäll.
Finns det verkligen nån som tror att de gör något snällt när de säger såna saker? Eller är alla medvetna om att de kommer såra personen fullständigt när de säger det men gör det ändå? För det finns inget snällt i att sprida vidare skitsnack och ondskefulla kommentarer. Gör man det så sårar man. Vill man göra något för sin vän skulle man istället stå upp för sin vän och säga "Jag skiter i vad du tycker, hon är min vän och då är hon välkommen här, då kan du hålla dig borta istället". Vill man vara en verklig vän så är det så man beter sig, istället för att bara sprida de elaka kommentarerna vidare.

Ju fler övningar jag får göra i studien ju mer lär jag mig om mig själv. Vilka hemska tankar jag tänker om mig själv. Det är nästan jobbigare än att börja misstänka att jag har social fobi. För jag förtjänar ingenting av det jag tänker om mig själv. Jag är så jävla bra så jag borde inte tänka så elakt om mig själv.

Det är så skambelagt med psykiska sjukdomar. Kanske för att många inte funnits så länge. Kanske för att det inte syns utanpå. Jag har alltid varit glad på nåt sätt att jag aldrig fått nån diagnos som bipolär, borderline eller manodepressiv. Finns tillräckligt att dras med för att man även ska vara psykiskt sjuk. Men det finns ju även mycket skam i att ha panikångest, GAD eller social fobi. Tack och lov är ju detta saker man kan bli frisk från, inte något kroniskt där man bara kan dämpa symtomen. När det gäller social fobi kan nog en del av skammen handla om att det att det ligger status i att vara en social och öppen människa som tar plats och står i centrum.
Jag kan ju inte säga om jag har social fobi eller inte, att självdiagnosticera gör nog ingen gott. Däremot gjorde jag ju jättemånga enkäter, svarade på frågor och genomförde en 20 minuter intervju inför studien och de anser att jag passar in på att få behandling för social fobi. Och det är väl det enda man behöver veta. Ibland kan det ju vara skönt för någon som gått halva livet och undrat vad som är fel, att äntligen få en diagnos och kunna få rätt behandling, men lika ofta tycks diagnoserna ställa till problem för personen. "Jag kan inte göra det, jag har ju ***". "Klart jag beter mig illa, jag har ju ***". Sett det så många ggr, hur folk bara ger upp och anammar diagnosen som en identitet och blir värre när de fått en diagnos och börjat sluka bok efter bok om den.

Ikväll hände något som passar in på social fobi i alla fall. Min moster ringde för att säga att hon och hennes man kommer på mitt kalas. Först ville jag inte svara, men vill "göra rätt" och svarade ändå. Vi pratade i en kvart och hon är ju jättetrevlig, men det var jobbigt ändå. Och sen kunde jag inte somna för jag började oroa mig för att alla jag bjudit faktiskt kommer ringa för att säga om de kommer och jag måste prata med varenda en av dem i en kvart och svara på jobbiga frågor om ryggen osv. Fick hjärtklappning, tryck över bröstet och blev lite tungandad. Till sist gick jag upp för att distrahera mig, det är så lätt att fastna i nojor och negativa tankespiraler i mörkret. Det känns så typiskt då jag inte kunnat somna fyra nätter i rad och jag somnade nästan redan kl.21 men bestämde mig för att hålla mig vaken till kl.24 därför att träningen är inte förrän kl.16 och det blir svårt att hålla igång till dess om jag går upp tidigt. Men nu får jag väl se det som tur att träningen inte är förrän 16, så kan jag ändå få sova ut.

Tänkte mera på det där med högstadiet.
Jag har ju alltid varit blyg, men jag var aldrig rädd. Jag tänkte så mycket när jag var liten och hamnade ofta i mina egna tankar, men hade inte svårt att få vänner.
Även på högstadiet hade jag många vänner, men de krympte hela tiden och när jag slutade nian hade jag bara två kvar. Sen på gymnasiet försökte jag bli vän med tjejerna i klassen, killarna vågade jag inte ens prata med, men det gick inte, jag tyckte det var obehagligt och var hela tiden säker på att de inte gillade mig. Visserligen var tjejerna faktiskt inte världens trevligaste, men tror att jag hade kunnat få många killkompisar. Men killar vågade jag ju inte prata med längre. Sen träffade jag min allra bästa, tryggaste, mest fantastiska vän nånsin några veckor in i gymnasiet och vi har varit vänner sen dess. Så vi höll ihop genom hela gymnasiet, struntade fullkomligt i de andra och tillbringade så mycket tid som möjligt med att festa. Det var nog ett sätt för mig att fly undan det där obehagliga jag hade börjat känna vid social kontakt och ta det som gav mig trygghet. Det var även i slutet på högstadiet som jag började skada mig själv.
Och sen dess har jag haft svårt med att våga ta kontakt med andra människor. Jag har hela tiden hittat en eller två personer i mina utbildningar som blivit min trygghet och så har jag kunnat göra samma sak igen, strunta i de andra. De flesta är jag fortfarande nära vän med, så jag klagar verkligen inte på det, jag har ett gäng otroligt bra vänner som jag litar på till fullo. Men jag är egentligen en social människa, älskar att lära känna nya människor, så det känns verkligen som en aha-upplevelse att läsa om detta nu.
Kanske den sociala fobin hänger mer ihop med min "komplexa ångestproblematik" än jag tidigare trott.

Jag ska vara med i en ny studie! (Är sen tidigare med i en studie om kbtbehandling över internet vid sömnproblem som jag genomgick sommaren 2010 och som nu bara är att de ringer då och då och gör uppföljningsenkäter). Denna studie är också kbt över internet, men vid social fobi. Blev en slump att jag anmälde mig till den. En vän som haft social fobi sen innan jag lärde känna honom hade anmält sig och nämne den för mig. Jag gick in på sidan och läste och varenda punkt stämde in på mig. Klart jag vet ju sen innan att jag har undvikandebeteenden som kan passa in på social fobi, men om man har ångestproblematik som jag har så kan man ju få symtom på social fobi fastän det kanske är ångestproblematiken som är huvudproblemet. I alla fall anmälde jag mig, gjorde massor med enkäter och en intervju och igår fick jag mail att jag blev antagen.

Så nu ska jag gå igenom nio moduler på nio veckor. Varje vecka får man ny text att läsa och hemuppgifter som man sen skickar in svaret på i slutet av veckan. Studien har även en annan grupp som inte ska genomgå kbt utan använda datoriserad uppmärksamhetsträning. Ett program där man övar sin uppmärksamhet på sina socialt laddade stimulis, t.ex. ansiktsuttryck. Låter ganska flummigt tycker jag själv och är rätt säker på att jag kommer passa bättre i kbt-gruppen så glad att jag fick den. Men det vore intressant att kolla det där datorprogrammet.

I alla fall ska jag denna vecka läsa 26 sidor. När jag kom till varför man får social fobi fick jag lite aha-upplevelse. Tror jag nu förstår varför jag är på ett visst sätt. Från början var jag lite normalt blyg, men på högstadiet var vi i en sån hemsk klass där killarna skrek elaka saker till precis alla tjejer i klassen, att nån var fet, ful, kort, lång, stora bröst, små bröst, ja allting man kan tänka sig. Det allra värsta var förstås alla de redovisningar vi hade. Inte så roligt att stå där framme och se dem sitta och flina och säga elaka saker som lärarna nästan aldrig sa ifrån om. Kanske inte så konstigt att jag som först var blyg och sen gick igenom det i tre år utvecklade en större rädsla som liknar nån slags social fobi. Det står vidare att även hjärnsubstanser inverkar och att miljön och psykologiska faktorer spelar in. Jag som alltid kände att min ena förälder aldrig var nöjd fastän jag fått alla rätt passar in på det med.
Hade absolut ingen aning om att jag passade så här bra in på detta. Det är dessutom vanligt att personer med social fobi får panikattacker, något som jag hade mkt en lång period.

Eftersom jag ska vara med i den här behandlingen så kommer jag lägga viktbehandlingen med Stahres bok på is. Tror inte jag kan köra två kbt-behandlingar samtidigt. ^^

Det är intressant det där med att människor är så kortsiktiga. Vi undviker situationer som vi tycker är obehagliga därför att då får vi bästa kortsiktiga resultatet, men inte det bästa långsiktiga. Om människor istället var långsiktiga skulle ingen röka, ingen skulle vara tjock osv. Men att döva t.ex. ensamhet med lite extra mat och godis hjälper ju kortsiktigt, men verkligen inte långsiktigt.

Jag har även fått ord på det där jag tidigare skrivit om: derealisations- eller depersonalisationskänslor = En känsla av overklighet där man känner sig främmande för och avskild från omgivningen respektive en känsla av att känna sig avskild från sitt eget psyke eller sin egen kropp, till exempel att man känner sig som i en dröm.
Perfekt beskrivet!!!
Tydligen tyckte de att i mina enkäter eller i intervjun att jag skulle ha nytta av att även jobba lite med detta med panikångest, så jag får lite extra om det utöver det vanliga med den sociala fobin.

Skriver igen när jag gjort mina hemuppgifter som är ett gäng frågor plus att jag ska motionera lite, vilket ju är bra eftersom det måste jag ju göra i viket fall.

Vilka effekter har fysisk träning?

• Positiv effekt på fysiskt och psykiskt välbefinnande

Regelbunden fysisk träning har positiva effekter på stress, stresshormoner, oro/ångest, nedstämdhet/depression och sömnsvårigheter.

• Ger en beteendeförändring

Ändring av beteendet påverkar dina känslor och tankar. Känslan av att kunna träna regelbundet ger ökat självförtroende som även ökar tilltron till övriga beteendeförändringar.

• Positiv effekt på stressfysiologiska system

Regelbunden träning påverkar alla organ som är involverade i en stressfysiologisk reaktion, vilket leder till lägre puls- och blodtryckstegring, samt mindre mängd stresshormoner. Detta innebär att regelbunden fysisk träning gör att kroppen reagerar mildare och på ett mer naturligt sätt både vid fysisk och psykisk stress.

• Förbättrad förmåga att hantera/bemästra stress

Hur mycket ska man träna?
Träna hellre lite och ofta än mycket och sällan. Kroppens muskler behöver byggas upp långsamt för att förhindra skador. Det är bättre med 30 minuters promenader dagligen än två timslånga promenader i veckan.

Bra tips. :)

Träffade terapeuten idag. Eftersom min läkare bara sa "klart du ska träffa någon att prata med" när jag tog upp det så utvecklade jag aldrig för honom om min ångest, ätstörningar, självskadebeteende m.m. (?). Men hon berättade att man får bara lov att träffa henne fem gånger och hon tyckte att på den tiden hinner vi max prata om hur jag ska acceptera och hantera mina smärtor, vilket ju är sant. Så hon sa att hon ska skriva ihop en remiss som läkaren sen ska få skicka till vanliga psyk. Så tror hon att de sen kommer kalla mig till ett bedömningssamtal.
Det lät ju vettigt. Så trött på bedömningssamtal bara. Brukar sitta flera folk där och så ska man gå igenom precis allting som hänt sen man föddes. Sen skäms jag för att de blir så förskräckta över att jag fått gå igenom så mycket. Inte för att jag skäms för mitt liv, men för att de gör så stor grej av det.

Synd i alla fall att jag inte får träffa den här kvinnan mer än fem gånger för hon var jättetrevlig och vi klickade.


Sen tog jag säsongsinfluensavaccinet.  Är väl lika bra nu när jag ska åka iväg lite oftare till terapeut, sjukgymnast, dietist och gärna också göra lite saker med min pojkvän nu när jag klarar mig ganska bra på kryckor. Dumt att få influensa när man har kasst immunförsvar och dessutom är väldigt stillasittande vilket ökar risken för lunginflammation. Hoppas jag inte får några biverkningar från vaccinet.

Min vårdcentral ligger inne i ett köpcentrum och förut brukade jag köpa bullar från ett stånd precis bredvid som tröst för att jag är sjuk och som tröst för att jag var för dålig för att kunna ta en tur genom köpcentrumet. Men jag ville inte göra det idag, kände ingen dragning till ståndet och de stora påsarna med gårdagens bullar. Däremot skulle jag gå in på Lindex för att köpa ett nagellack (nu när jag inte jobbar kan jag ju måla naglarna) men när jag såg alla små kläder och kände mig som en flodhäst där jag försökte ta mig fram med mina kryckor så blev det tröstshopping..... Kom ut med tre nagellack, två sjalar (kunde inte bestämma vilken som var finast och dessutom har jag en massa sjalar) och två hårspännen som jag inte kan använda förrän håret blivit längre. Hah. Det var ganska dumt. Men det var fina grejer och jag kommer åtminstone använda dem. Jag shoppar väldigt sällan. Är så van vid att inte ha ett öre över efter räkningar om ens lyckas gå ihop.

Vilken fantastisk naprapat det finns här. Hon är så kunnig. Hon har stenkoll på skelettet och såg direkt att jag lutar mig åt höger när jag går och då vrider axlarna och huvudet.
Sen masserade hon ryggen för att släppa spänningarna där och så stretchade och vred och knakade hon lite. Hoppas det ger samma resultat som den andra naprapaten för jag klarar inte av när det gör så där ont. Jag har rätt hög smärttröskel nu när jag haft ont så länge men samtidigt klarar jag inte av riktigt svår smärta psykiskt. Klarar det inte bara. När han satte armbågen på nån riktigt öm punkt i höften (och hela min höft är riktigt öm) och hängde med sin vikt mot den punkten kändes det som nån högg en kniv in i den punkten och sen hällde syra på mitt ben. Och han höll kvar där i flera minuter. Nej, det var för mycket för mig.

Den nya naprapaten sa också att cykling är jättebra så här ska fortsätta cyklas.
En rolig sak jag upptäckt är att jag mindre inkontinent nu. :) Har varit lite inkontinent sen operationen. Men nu är det bättre. Kanske cyklingen gör nytta där?

 

 

 

En annan sak jag tänkt på.

Jag måste ju fortfarande få hjälp med min ångestproblematik. Vet att på min vårdcentral finns det kbt-terapeuter. Sist jag skulle ha nya mediciner från min läkare så frågade jag telefonsyrran om jag kunde få tid till en terapeut, men hon sa att jag fick prata med läkaren om det. Men sen när läkaren ringde så var han så stressad så när vi äntligen kommit igenom sjukskrivning och mediciner så var det inte läge att börja prata om att jag har en ”komplex ångestproblematik” som jag aldrig nämnt för honom innan. Så jag sa inget.

Måste ta mig för att ringa igen så jag får en tid. Får inte tappa det här nu när jag äntligen efter 20 år hittat något som faktiskt hjälper mig. Jag vet att ju längre jag går utan behandling ju sämre blir jag igen.

Just nu skulle jag vilja ha en kurator eller liknande och bara prata och prata om allt som jag måste gå igenom just nu. Men om jag fick träffa en kbt-terapeut så kunde jag kanske få prata lite med den personen samtidigt som jag gjorde kbt.

En vän tipsade mig om boken Ingen panik – fri från panik- och ångestattack er i 10 steg med kognitiv beteendeterapi. Köpte den,  men nu när jag läst inledning och steg 1 så verkar den inte riktigt vara för mig. :/ Tråkigt. Dyr var den med. Men jag fortsätter väl läsa några steg till och ser vad den säger att jag ska göra. Jag har ju inte så många panikattacker längre, några per år kanske, men jag är mera åt gad - generaliserad ångestsyndrom, även om sista läkaren sa att jag inte har det.

Ja, jag får se hur jag gör med det. Det är svårt att kämpa med många saker samtidigt.

Tack för tipsen om träning. Det är väl förstås sant att 20 min x 2 kanske är för mycket ifall jag aldrig orkar göra det. Och tipset att inte tillåta sig träna så mycket som man vill var ju helt lysande!
Ja, jag kanske gör för mycket på en gång. Men vissa saker kan man ju aldrig sluta med samtidigt som man måste utvecklas och börja med nya saker. Så jag förstår inte riktigt hur man kan göra på något annat sätt.

Har också kommit fram till att jag ska sluta läsa så mkt nyheter. Jag kollar flera gånger om dagen sju olika tidningar och flera olika nyhetsbloggar. Jag vet ju redan är världen är hemsk, inget blir ju egentligen bättre av att jag vet namnen på de personer som blir våldtagna, utnyttjade, misshandlade och mördade. Jag menar inte att jag ska sluta bry mig, för det kan jag aldrig. Jag menar inte heller att jag ska gömma mig, för som sagt, jag vet ju redan vad som händer. Men jag mår dåligt av att läsa så mycket, är det då inte bättre att jag koncentrerar mig på det som faktiskt är fint?

Imorse var jag hos KBT-pedagogen och det var intressant.
Schemat för denna vecka blir väldigt mycket enklare än förra med tanke på att jag kommer vara i Sthlm. Det består nästan enbart av mat, sjukgymnastik och orostid/avslappning. Ganska skönt att få lägga jobbsökandet åt sidan för en vecka. I övrigt ska jag i princip fortsätta på samma sätt, ha rutiner och få in det som är viktigt (äta riktig mat, avslappning).

Jag har stört mig på att hon inte kan få in att jag lider av att ständigt vara orolig. Men idag förstod vi varandra. Hon sa att det syns ingenting på utsidan att jag är orolig, hon sa att jag ser helt lugn och stabil ut. Inte konstigt att människor inte "ser" mig. Det är ju inget jag gör med flit, men jag har ju alltid haft det så här och jag måste ju leva. Jag kan ju inte gå runt och låta oron ta överhanden, jag måste ju göra det jag ska ändå. Och vad vore det för vits med att hela tiden tala om att jag är orolig? Ingen kan göra något åt det och jag är orolig hela tiden så jag kan ju inte säga det varje minut.

Sen när jag gick därifrån tänkte jag mera på det här. Om man försöker fly från sin ångest får den ju bara starkare fäste. Det blir som att man försöker fly men det man egentligen gör är att klamra sig fast om ångesten i den rädsla man känner för den. Om man stannar kvar i ångesten, låter den existera så blir den först starkare men sen mattas den av. Detta att jag är så van vid att den finns där att jag bara ignorerar den och kämpar på med alla livets göromål kanske blir som ett fly/klamra sig fast-beteende. Kanske det kan vara en orsak till att den aldrig försvinner?

Träffade en KBT-pedagog idag. Hon var väldigt trevlig, men det märks ju skillnad mellan att träffa henne och träffa en KBT-psykolog. Skiljer sig rätt rejält många år i utbildning. Jag ska ge henne en chans förstås, men blir lite orolig över att jag ska ha missat min enda bra chans till behandling för att jag flyttade. Det som jag nu kan se som positivt med pedagogen är att hon avsätter en hel timme så man kan hinna prata igenom allting och hon vill att vi ses ofta så det går framåt. Psykologen avsatte en halvtimme, var alltid sen så det fanns inte tid att prata om det jag tänkt på utan vi fick hasta oss igenom de uppgifter jag gjort. Dessutom ville hon ses en gång i månaden vilket innebar att jag gjorde mina uppgifter och sen satt ett par veckor och väntade på nästa möte.

I varje fall så pratade vi nu om att jag har kommit ifrån allt vad rutiner heter, så första steget får bli att fixa till några dagsrutiner. Jag ska försöka få ihop ett veckoschema så det blir lite struktur. Ju mindre man har att göra ju jobbigare blir det att göra nånting alls och stressen bara ökar och ökar. Så nu blir mitt "jobb" att gå med hunden, söka jobb, motionera osv. Och så ska jag försöka laga riktig mat istället för att äta smörgåsar och sallader.

Givetvis ska inte schemat bli någon besatthet, men för att skapa rutiner. Schemat ska heller inte vara proppfullt utan det ska bara innehålla lite tidpunkter att ungefärligt hålla sig efter och däremellan ska det vara tomrum. Blir ju lite olika beroende på vad det är för dag osv men ungefär så här ska en dag se ut:

8:00 Vakna, frukost
9:00 Maila, söka jobb
10:00 Cykla, TENS
11:00 Hämta hunden från mamma
12:00 Laga lunch
14:00 Orostund, sen avslappning
16:00 Kolla mailen, lämna hunden
17:00 Cykla, TENS
18:00 Middag
21:00 Stänga ner MSN, duscha/bada, släcka ner osv.

Eftersom jag stressar upp mig något otroligt över jobbannonser och mail så ska jag begränsa detta till något jag gör en stund och sen är jag färdig med det för den dagen. Orostunden är något jag fick i uppgift av förra KBT-psykologen. Syftet med den är att, istället för att oroa sig hela dagen, ha en avsatt tid då jag ska oroa mig. Tiden ska vara bestämd och hur länge den ska vara ska också vara bestämt. Om jag kommer på mig själv med att oroa mig innan orostunden ska jag försöka säga till mig själv att jag istället får ta den oron på orostunden. Under själva orostunden ska jag skriva ner vad som oroar mig, själva problemet, hur viktigt jag tror detta problem kommer vara om tre dar respektive tre år, lösningar på problemet (ibland kan lösningen vara att helt enkelt acceptera att det är okej att oroa sig över vissa saker), om lösningarna är realistiska på kort respektive lång sikt. Sen en sammanfattning på alla de realistiska lösningarna i en punktlista så att man avslutar med att fokusera på lösningarna. Efteråt är det bra att göra något aktivt för att tydligt bryta orosstunden, jag ska prova med lite avslappningsövning.

Det är planen, nu får jag se hur det går.