Tänkte mera på det där med högstadiet.
Jag har ju alltid varit blyg, men jag var aldrig rädd. Jag tänkte så mycket när jag var liten och hamnade ofta i mina egna tankar, men hade inte svårt att få vänner.
Även på högstadiet hade jag många vänner, men de krympte hela tiden och när jag slutade nian hade jag bara två kvar. Sen på gymnasiet försökte jag bli vän med tjejerna i klassen, killarna vågade jag inte ens prata med, men det gick inte, jag tyckte det var obehagligt och var hela tiden säker på att de inte gillade mig. Visserligen var tjejerna faktiskt inte världens trevligaste, men tror att jag hade kunnat få många killkompisar. Men killar vågade jag ju inte prata med längre. Sen träffade jag min allra bästa, tryggaste, mest fantastiska vän nånsin några veckor in i gymnasiet och vi har varit vänner sen dess. Så vi höll ihop genom hela gymnasiet, struntade fullkomligt i de andra och tillbringade så mycket tid som möjligt med att festa. Det var nog ett sätt för mig att fly undan det där obehagliga jag hade börjat känna vid social kontakt och ta det som gav mig trygghet. Det var även i slutet på högstadiet som jag började skada mig själv.
Och sen dess har jag haft svårt med att våga ta kontakt med andra människor. Jag har hela tiden hittat en eller två personer i mina utbildningar som blivit min trygghet och så har jag kunnat göra samma sak igen, strunta i de andra. De flesta är jag fortfarande nära vän med, så jag klagar verkligen inte på det, jag har ett gäng otroligt bra vänner som jag litar på till fullo. Men jag är egentligen en social människa, älskar att lära känna nya människor, så det känns verkligen som en aha-upplevelse att läsa om detta nu.
Kanske den sociala fobin hänger mer ihop med min "komplexa ångestproblematik" än jag tidigare trott.