Kunde inte sova i natt och var sååå trött när klockan ringde imorse. Men jag orkade inte fasta igen kände jag så jag pallrade mig iväg till sjukhuset ändå för provtagning. Missa frukost är inte bra för mig. Och missa sömn är inte bra för mig. Så lika bra att få det gjort. Ska bli intressant att få svaren nästa vecka, det togs en massa prover som aldrig tagits på mig innan. Hoppas bara blodsockret inte är för högt. Ingen prediabetes för Tess!

Frukost:
1 glas yoghurt
1 sviktat tunnbröd med lätta
Lunch:
Makaroner (vit fiber)
Vegefärssås
3 morötter
Mellanmål:
1 persika
Jordgubbar
Middag:
Fiskgratäng med potatismos och dill- och räksås
2 fullkornssmörgås m randig kaviar
Jordgubbar
Kvällsmat:
Persika

Träning:
ca 40 min promenad till sjukhuset
15 min cykling (höjde motståndet från 0 till ett halvt varv och cyklade 23-25km/h)

I kväll ska jag ta nån extra opiat-kapsel och hoppas det kanske kan få mig att sova bättre. Jag är nu nere i 15+10mg/dag och har börjat få ont i höften på nätterna. Ju fler dar i rad som jag sover dåligt desto svårare blir det att orka med motion och mat. Tyvärr blev det ju smällhett idag så det blir ingen tidig kväll. Bara längtar efter att solen ska gå ner.

Tänkte jag skulle göra som jag gjort förut och utvärdera veckan.
Träningen tyckte jag gick mycket bra, har verkligen legat i. När det gäller maten så är ju min "enda" regel just nu att se till att det finns grönsaker till maten. Beroende på hur man ska räkna blir det lite olika resultat. Räknar man med att det fanns paprika, lök, svamp och tomat (färska) på pizzan så blir det bara två måltider då jag inte hade grönsaker. Annars är jag rätt missnöjd över pizzan och de där baguetterna till söndagslunchen. Men ingen lever perfekt jämt, så jag är nöjd med tanke på hur jag ansträngt mig för att äta mer grönsaker och motionera varje dag.

Sen så tänkte jag att om jag nu ska försöka ändra på mat- och motionsvanor så är det ju bra att ha en utgångsvikt. När man börjar ändra tycker jag man kan vänta en 3-4 veckor innan man väger sig eftersom det tar tid att ändra sina vanor och därför kommer det ta tid innan det syns på vågen. Men då behöver man ju en utgångsvikt så man vet vilket resultat det blivit. När jag vägde mig 10/5 på Överviktscentrum vägde jag 121,1kg (på eftermiddagen med kläder på). Sist jag vägde mig hemma var 4/4 och då vägde jag 117,4kg. Så jag förväntade mig inte direkt att några dagars arbete skulle gett massa resultat, men det var ändå tråkigt att vågen visade 120,9kg. Menmen, man måste veta hur illa det är och acceptera det för att kunna göra nåt åt det.


Lunch:
Färdigrätt (fisk, potatismos, ärtor)
Mellanmål:
Persika, 1 dajmpäronglass (340kcal)
Middag:
Makaroner, vegefärssås, 2 morötter

Träning: 50-55 min promenad (till och från sjukhuset)

Var på sjukhuset för att få operationssåret kollat av nån mer kompetent än de på närakuten. Men det ser bra ut. Såret alltså. Hon tryckte och klämde, men det kom inte ut något mer. Det finns inga tecken på infektion så det var bara vanlig sårvätska som kom ut. Sårvätska är naturligt och inget man behöver oroa sig för.

Jag fick sjukresor men när jag var färdig hade jag ingen lust att sitta och vänta 45 min på en taxi hem och försöka låta bli att gå in på Pressbyrån och köpa godis eller glass. Det är svårt att ta sig till sjukhuset för antingen får man åka en lång omväg med buss eller gå uppför en lång trappa, inget alternativ för mitt sår. Men att gå nerför en trappa är inte lika besvärligt, det går att ha ryggen nästan rak hela tiden. Så jag bestämde mig för att gå till t-banan och få lite motion. Det var jobbigare än det var förra veckan, men det gick i alla fall. Tror mina fötter/ben kanske har börjat svullna lite pga värme och operationen och att jag får börja ha stödstrumpor på mig igen. Vaknade av att hela insidan på vänsterbenet krampade i söndags morse. Aldrig varit med om kramp på insidan av låret förut. Och det höll i sig alldeles för länge. Så lite hjälp med cirkulationen vore nog inte dumt. Okej att jag får bättre cirkulation av promenaderna, men det kan vara så att jag rör mig mer än blodet orkar pumpa pga att jag är så tjock så att det blir negativt istället. Jag får prova från och med imorgon i alla fall.

Igår kväll började såret plötsligt vätska massor, jag kände hur det var blött på morgonrocken. Då hade hela bandaget blivit fullt med vätska och det rann utanför. Ringde avdelningen och de sa att jag skulle ringa en närakut. Så gjorde det, men de hade inga tider kvar så fick en idag istället. N fick tejpa fast näsdukar runt bandaget så det fanns något som kunde suga upp vätskan.

Fick träffa en korkad läkare, men han sa i alla fall att det inte såg ut att vara infekterat och tog en sårodling. Sen lade en sjuksyrra om det. Av nån anledning tycks inflammatorisk vätska ha samlats innanför och när det inte fick plats längre trycktes det ut. Förhoppningsvis kommer det inte bli några mer problem med det.

I övrigt känns det bra, rör mig lättare och lättare vartefter såret läker och smärtorna fortsätter minska. Har ju dragit ner på opiatdosen på morgonen med så har minskat från 40mg/dag till 30mg. Målet är att inte ta några opiater alls.

Det blev ju pizza i fredags eftersom utflykten drog ut på tiden och vi var jättehungriga. Men vi hade redan bestämt att vi skulle ha lördagsmys och ja, jag vill väl helt enkelt inte skippa det.

Lördag
Frukost:
1/4 pizza
Lunch:
1/4 pizza
Middag:
Stora pommes, vegeschnitzel, bearnaisesås (pulver utan fett), sallad, gurka, rädisor, sockerärtor
1 bit kladdkaka med grädde
Kvällsmat:
Pommes med bea
1 bit kladdkaka med grädde

Inte så stolt över det. Första portionen blev perfekt, men det var så jäkla gott så kunde inte låta bli att äta pommesen som var kvar sen. MEN första portionen var som sagt perfekt upplagd. Sen är jag lite fundersam med hur man gör när man bakar. Man kanske skulle fixa mindre formar så man kan göra bara en bit kaka. Jag har svårt att ha kakor i frysen och lyckas låta bli dem. Däremot är det bättre att baka något som godis, det är åtminstone näring i det till skillnad från godis och läsk som bara är helt tomma kalorier.
Valde även att vila hela dagen eftersom jag varit iväg så länge dagen innan.

Idag hann jag inte äta frukost därför att närakuten vägrade ge mig sjukresa och det tar lång tid för mig att ta mig till t-banan. Så återigen befann jag mig med lågt blodsocker och jättehungrig på vägen hem. Skulle köpa lite jordgubbar och frukt på Lidl och då köpte jag minibaguetter och åt det till lunch. Lite lustig lunch, men sån är hungern, den vill ha snabba kolhydrater. Min sambo var ganska trött och hade ingen lust att laga mat. Han är inte van att laga mat varje dag, så jag tänkte jag skulle "let him of the hook" för idag. Jag har en hel del lätta rätter i frysen fortfarande plus en del soppor i konserver.

Söndag
Lunch:
Tre minibaguetter med lätta, 1 bit kladdkaka.
Mellanmål:
Persika, te.
Middag:
Champinjonsoppa, 3 minibaguetter

Träning:
Tur till närakuten, ca 40-45 min promenad.

Jag hade dåligt samvete över såret. Tänkte att det var min utflykt som gjorde att det bildades inflammatorisk vätska. Men som N sa, de sa att jag får göra precis vad som helst så länge som det inte gör ont. Och det har jag följt. I så fall har jag fått fel instruktioner.

Blev inte riktigt som det var tänkt idag.

Frukost:
Ugnspannkaka med sylt och lite grädde.

Middag:
½ pizza med bearnaise

Träning:
4 (!!) timmars utflykt

Jag ville prova att åka t-bana och åka och köpa en hårddisk eftersom min kraschade. Men så hade min sambo glömt åka och hämta min laddare så tänkte att vi hämtar den på vägen. Men hade helt missbedömt hur lång tid det skulle ta. T-bana, buss, buss, t-bana, t-bana, t-bana, t-bana. Fyra timmar. Visst, det gick över förväntningarna bra ändå med tanke på att innan hade jag knappt kunna åka på 1 timmes utflykt och inte genom t-bana och buss. Nu fick jag lite ischias i vänsterbenet, men inte jättemycket. Men såret blev ännu mer irriterat.

Imorgon får jag kanske nöja mig med att gå runt huset. Och så får man hoppas att hissarna vill fungera för det var ju trapporna som bråkade med såret från början. En sak jag är stolt över är att jag fått bra kontakt med de nedre inre magmusklerna, så bra att jag kan gå och spänna dem medans jag går.

I övrigt går jag på ren viljestyrka just nu. Jag vill mer än nåt annat få en hälsosam kropp, mindre vikt och starkare muskler. Så trots att sötsug har skrikit i kroppen och jag har inte har haft lust att gå ut och gå, så har jag gjort det ändå. Sen räcker viljan bara delvis, för om det räckte att bara vilja så hade vi ju alla lyckats nu. Men det är där jag hoppas behandlingen på Överviktscentrum ska komma in, hjälpa mig att få verktyg med hur man handskas i svåra situationer. Det är ju lätt att gå ner i vikt och börja träna när allt är bra, men det brukar ju inte vara så länge. Det är att veta hur man ska bete sig och tänka vid stress, förändringar osv som man behöver. Plus att det är motiverande att gå på möten och prata med andra som försöker göra samma sak.

Först lite rapportering.

 

Frukost:

2 fullkornstunnbröd med lätta och randig kaviar

1 glas yoghurt

 

Lunch:

Palsternacka, rotselleri, morot, potatis, paprika, lök

1 schnitzel med ostfyllning

 

Mellanmål:

Päron

 

Middag:

Ugnspannkaka med sylt, lite grädde och jordgubbar

 

Träning:

55 min promenad (!!) inkl 4 våningars spiraltrapp med kryckor (!!)

 

Ja, efter vi varit ute och gått i 45 min så funkade inte hissarna. Och vi har två st så de borde fungera oftare än de gör. Eftersom man måste vänta på att nån som befinner sig på en våning där en hiss är får för sig att åka ner innan de börjar fungera igen när de gör sådär så kände jag att jag kunde inte stå där och vänta efter en 45 mins promenad. Att bara stå rakt upp och ner är det allra värsta, även om jag kan hänga lite på kryckorna. Så det blev att ta sig upp för den smala spiraltrappen med kryckorna i fyra jävla våningar. Jag var så arg och sur.

Och nu efteråt har såret gjort ont hela kvällen. Blir mkt mer drag i huden när man går i trappor än när man går på plan mark.

 

Men ska jag försöka bortse från det som verkligen fått mig att känna att jag inte kan bo kvar i det här ghettot, så kunde jag inte gå 45 min innan operationen, speciellt inte utan att få hemsk ischias. :)

 

Jag måste sluta med opiaterna säger de, så i måndags drog jag ner 5mg (minsta dosen man kan dra ner) på kvällen. Har inte haft så mycket abstinens än så det har varit skönt.

 

Hoppas saker fortsätter gå i rätt riktning.

Nu är det gjort!

Året jag gått och väntat på operationen var mycket värre än när det till sist var dags.  Tog lugnande nätterna innan för att få sova för det är inte bra för ångest att inte få sova. Sen fick jag en rejäl tablett på sjukhuset, men inte innan jag hann få ångest över att det tog sån lång tid. Sen gick det ganska bra bara jag inte var ensam. Operationspersonalen var bra och istället för att salen var nere i en bunker så hade den fönster så man låg och kollade på himlen. Nåt jag tycker alla operationsavdelningar borde ta vara på.

 

Operationen gick bra säger min läkare. Bråcket hade faktiskt gått tillbaka en del och när jag tänker efter kunde jag väl röra mig lite lättare.

 

Ischiasnerven i vänsterbenet blev ordentligt retad under operationen, men det verkar lätta för varje dag. I högerbenet blir nerven irriterad om jag rör mig mycket eller sitter/ligger i nåt visst läge. Men jag inbillar mig att det är lite bättre.

 

Det har regnat i två dar så jag har cyklat istället för promenader. Lyckades med 2 min i förrgår och 10 min igår. Men idag var det uppehåll så jag gick ut. Det var så skönt så gick längre än jag tänkt och blev 25 min. Gick både på asfalt, grus, uppför en slänt och en trappa. Hardcore på en gång! Typiskt mig.

Men det gick bra. Det var jobbigt för skuldrorna och benen mest, inte så mycket för ryggen.

 

Sen blev det lunch och vila.

 

Fick en diabetes-varning på sjukhuset. De flesta har högt blodsocker vid operation pga smärtor och stress, men för att veta säkert är det bra att kolla upp det. Har redan fått remiss från Överviktscentrum att ta en massa blodsocker så kommer få det kollat där. Jag har varit väldigt trött på sistone och det kan kanske förklaras med  stress och smärtor, men skulle också kunna förklaras med högt blodsocker. Så får se vad proverna visar.

Jag är skitskraj för diabetes. Nu är jag ännu mer motiverad att gå ner i vikt. Jag tänker inte få diabetes. Aldrig.

 

När jag var på Överviktscentrum sist fick jag en lapp där jag skulle skriva upp goda och behöver förbättras-vanor.

Goda vanor:

Äter frukost nästan varje dag.

Äter 1-3 frukter per dag.

Dragit ner på mat med socker.

 

Vanor som behöver ändras:

Mer grönsaker.

Bara en portion/måltid.

Tänka på brödintaget.

Dra ner på glass, godis, choklad, snacks.

 

Sen fick jag välja EN vana att börja arbeta med.

Självklart vill man ju välja alla, men det är väl därför man alltid misslyckas.

Så jag valde det med grönsaker därför att det hade jag tänkt mycket på och det är nog det svåraste. Sen har man ju de andra i bakhuvudet ändå.

Innan op hade jag ingen ork, men jag beställde mat och då beställde jag div grönsaker. Sjuksköterskan jag fick träffa på Överviktscentrum tyckte jag skulle sluta bry mig om alla idéer man fått höra hela livet om att sallad, gurka och tomat är dåliga grönsaker och att man inte får äta ärtor och majs för att de innehåller för mycket kolhydrater, och bara äta de grönsaker som jag gillar och går vikten ner så räcker det ju så. Jag gillar verkligen grönsallad och jag har ofta i sockerärtor, champinjoner och paprika, så det blir ju lite mer än "vattengrönsakerna". Och fetaost förstås, det är ju en grönsak med!

Så det ska jag köra på nu.

 

Tänkte jag skulle rapportera lite mat och träning och sen ser man om vikten går ner eller inte.

 

Träning:

Mån - Cykla 2 min

Tis - Cykla 10 min

Ons - Promenad 25 min

 

Mat:

Frukost: 2 fullkornstunnbröd med lätta och randig kaviar

Lunch: 3 potatisar med fiskgratäng, 1/2 gul paprika

Mellanmål: 1 fullkornstunnbröd med lätta och randig kaviar

Middag: Palsternacka, rotselleri, morot, potatis, paprika, lök, 1 schnitzel med ostfyllning.

 

Känner mig grymt duktig :)

...jag skrev.

Jag chattade med Mia Törnblom idag. Fick detta svaret:
Hej Tess! Livet är inte rättvist, en del får kris, på kris och motgång på motgång. När man har det så tufft som du kan jag bara ge dig rådet att gå till en psykolog/ terapeut som finns där för dig och kan vägleda dig i allt. Ingen ska behöva gå igenom så mycket på egen hand tycker jag. Kram

Ja, det är väl kanske så då. Det är inte meningen att jag ska klara av detta ensam, som jag alltid trott. Skulle till psyk imorgon men jag har blivit sjuk så klarar inte av att ta mig dit.

Kollade hennes blogg efter chatten och såg detta:
Skriv ner namnen på de tre personer i ditt liv till vilka du har dina absolut viktigaste relationer.

Automatiskt tänkte jag "N, L**a och H***a".

Sen stod det vidare:
Du får gärna skriva upp fler än tre om det är många namn som dyker upp, det är absolut inte meningen att du ska välja bort någon! Det viktigaste är att du skriver upp minst tre personer.

"Okej, fler än tre. Ja, min far då", tänkte jag.

Kändes lite sorgligt. Det är svårt att ha en relation med min familj. Då och då är den bra, men allt med mitt syskon kommer alltid emellan. Grejen är den att när man själv väljer att inte skaffa barn och ens vänner gör det så blir man utanför. De har ju sin egna familj nu. Och ofta när man skaffar egna barn så blir ens föräldrar viktiga på nytt, och man vill ju att ens barn ska lära känna sina mor- och farföräldrar och mostrar, fastrar, morbröder och farbröder.
Och jag känner mig mest ensam och utanför.

Jag har aldrig haft många bekanta, men jag har känt att det är okej för jag har haft kanske tio riktigt nära vänner utspridda i landet istället, vilket inte de flesta jag känner har haft. Bara det att vart är de nu?
Det har fått mig att klura på mina relationer. Vet att jag skrivit förut om att det varit jag som tagit kontakt 9 ggr av 10, bara jag som hälsat på dem, inte tvärtom. Sen så är det några som faktiskt har varit riktiga vänner, men det tycks som att de också tröttnat nu. Jag vill verkligen inte skylla allt på smärtor och hemska medicinbiverkningar, men ibland vet jag inte vem jag är och klarar inte av att behärska mig!! Vill ändå ta ansvar, men nu tycks det mest vara populärt att bara skita i mig. Får inte ens veta om jag gjort något fel, eller om det bara är så att de faktiskt skiter fullständigt i mig.

Nu skulle jag väl vilja påstå att jag har ett gäng bekanta, dvs vänner som man sällan har kontakt med och därför nog inte känner så bra längre, och två riktiga vänner, de som jag nämnde ovan.

Det gör ont och känns orättvist.
Men som Mia säger, livet är orättvist.
Jag har lätt att få vänner, så när jag blir frisk och kan umgås tror jag att jag kommer få flera vänner igen. Och nu vet jag kanske vad jag ska leta efter och inte låta folk bara utnyttja mig för stöd och terapi.

Sen måste jag väl berätta att Mias inlägg fortsatte så här:

Den uppgiften ger jag ibland till deltagarna när jag utbildar. När alla har skrivit upp sina namn ställer jag nästa fråga: Vilka av er har skrivit upp sig själva på listan? Räck upp en hand!

Som du säkert förstår brukar det inte vara så många händer uppsträckta. I stället brukar det vara vänner och familjemedlemmar som står på listan. Alltså: vi värdesätter relationerna till andra mer än relationen till oss själva. Jag anser att det borde vara precis tvärtom – den viktigaste relationen vi har i våra liv är den vi har till oss själva, och därför borde vi sätta oss själva överst på den här listan. Om vi får relationen till oss själva att fungera så kommer de relationer vi har till andra att bli både enklare och bättre.

När våra närstående kommer hem från jobbet eller skolan och har haft en överdrivet jobbig eller misslyckad dag, så stöttar och uppmuntrar vi dem, just för att vi tycker om och älskar dem. Vår kärlek blir inte större eller mindre för att de lyckas eller misslyckas, för vi älskar dem inte för det de gör, utan för dem de är. När det gäller oss själva däremot, så har vi ofta på tok för höga krav, och om vi inte har lyckats med att prestera perfekt så anklagar vi oss själva för vårt misslyckande. Vi ”slår på oss själva” och det är förödande för vår självkänsla och vårt egenvärde. Enligt mig så är det hög tid att vi alla börjar behandla oss själva med lika mycket kärlek och respekt som vi behandlar vänner och familj och andra som vi tycker riktigt mycket om.

Om vi genom att stärka vår självkänsla gör oss själva till den viktigaste personen i våra liv så kommer vi också att bli mer närvarande i alla våra andra relationer. Det är lätt att tro att det finns en själviskhet i att vårda relationen till sig själv, men det är precis tvärtom: Vi blir av med onödig självcentrering vilket gör oss närvarande och mer tillgängliga i relationen till andra. När vi är trygga i oss själva frigör vi tid som vi innan lade på att vara oroliga, att jämföra oss med alla andra, att gå runt och känna oss som en bluff och annat som tar en massa onödig tid och energi.


Så det är väl så. Jag måste satsa på mig själv istället för på alla andra. Men det är inte lätt när jag alltid värderat mig själv efter hur mycket jag hjälper andra.

Jag överlevde. ^^
Men det var jobbigt. Höll på att börja gråta några ggr. Men sjuksköterskan, sjukgymnasten och narkosläkaren var jättetrevliga. Lite skeptisk mot ortopeden, som var någon jag aldrig träffat förut. Men det är ju lite svårt när det inte är han som ska operera mig och han inte är helt insatt i mitt ärende. Han dikterade om mig medan jag satt där och han satt och stirrade på datorn när han gjorde det, tills han sa "hon är överviktig" då han tittade på mig och liksom flinade. Vet inte riktigt vad han menade med det. Lite pinsamt också att jag var tvungen att ta av mig byxorna och hade ett par rosa boxerstring i spets på mig pga att det är tvättdag snart. Haha. Men han var iaf väldigt positiv till operationen, så även om han bara läst igenom min journal och kollat bilderna en kortare stund så känns det ju bra att han också tror på den. Sa att jag oroar mig för att bli sämre och han sa att det vore otroligt om jag skulle bli det. Sen visade han mig i detalj hur man gör när man opererar, vilket jag ville veta.

Kände mig duktig som sa till både sjuksköterskan, ortopeden och narkosläkaren om hur orolig jag är och panikångesten sist. Ortopeden var väl inte jätteintresserad för det är tydligen narkosläkarens "problem". Men narkosläkaren var väldigt sympatisk och lovade att när jag kommer till avdelningen kl.6:30 så ska jag få en "bra tablett" på en gång. Narkosläkaren var heller inte speciellt orolig att söva mig trots min övervikt, så det kändes ju med bra.

Det är en innan mig som ska göra lite större ryggoperation, så jag blir förmodligen inte opererad förrän framåt lunch, men ska ändå vara där kl.6:30 ifall den personen uteblir eller inte kan opereras.
De sa att det skulle ta 4-5 timmar idag men det tog bara 2,5 innan jag var klar. Men då kom en sjuksköterska och sa att "det hade bestämts" att det skulle tas ett EKG på mig. Jag var så trött och orolig att det höll på att få mig att ge upp för tårarna. Men hon hävdade att det vara för säkerhets skull, så jag får väl försöka tro på det.

Var hemma igen vid 12 efter att ha fått den mest galna taxichaufför hittills. Nästan så man undrar om han gick på nåt för han pratade för sig själv, vinglade över fil-linjerna så han höll på att köra in i bilar, åkte fel, låg i fel fil och kastade sig ut osv. Men jag kom hem iaf. Nu har jag sovit några timmar och när jag vaknade hade jag missat ett samtal från ett dolt nummer. Tänkte direkt att det var från sjukhuset och de hade upptäckt något som var fel och jag kan inte opereras. Så ringde dit och frågade för det räcker med att jag oroar mig för operationen, behöver inte oroa mig för att den inte ska bli av också. :P Hon sa att ingen ringt, så det ska väl vara lugnt.

Men måste säga att det känns nog så tryggt som det kan på den avdelningen.