Vem kunde gissa, när jag vaknade kl.13:30 av en mardröm där jag blivit kidnappad och gömt mig i garderob för att inte bli våldtagen och  mördad, att dagen kunde bli ganska bra?
Jag satt vaken till 5:15 imorse och hade suttit vaken längre om det inte varit för att N vaknade då och gick på toa. För att slippa att han frågade så lade jag mig medan han var i badrummet. Haha. Ibland är det bara svårt att lägga sig. Mest för att om jag mår bra på kvällen så vill jag inte lägga mig eftersom morgnarna är riktigt hemska.
Idag har jag inte gjort så mycket, sov länge som sagt, sen har jag pysslat och kollat film. Det var skönt. Jag mailade min sjukgymnast för att be om nya tider och förklara varför jag avbokat två ggr i rad. Fick ett jättetrevligt mail tillbaka där hon skrev att jag måste känna efter vad min kropp orkar osv. Dessutom bokade hon in nya sjukresor och hon skrev/klickade i (vad man nu gör) att jag ska sitta i framsätet och åka ensam. :D Halleluja!

Det här är riktigt jobbigt.
Glad att jag ställde in sjukgymnastiken imorgon, för detta är hemskt.
Nya ortopeden på onsdag!
Jag är så trött, ledsen, slut, deppig. Jag vill inte ha nån info av honom, vill inte ha nån åsikt av honom, vill inte operera mig! Jag vill bara gömma mig och låtsas som att allt är bra.
Och det här jäkla påhittet med ett 30-årskalas....
De flesta har svarat nu.
Men gissa vem som inte gjort det?
Mitt syskon ja.... :S
Jag hade ångest bara över om jag skulle skicka inbjudan, vad jag skulle skriva osv.
Men nu känns det ännu värre.
Jag bad alla höra av sig senast tisdag och jag har inte hört ett knyst.
Svårt.
Jag kände väl att jag sträckte fram handen när jag skickade inbjudan, sen kan jag ju inte göra nåt mer.
Skulle bara vilja veta så jag kan sluta ha ont i magen över det hela.

Det är ju dags för att träffa den nya ortopeden nu. Det märks att jag är mycket mer mentalt slut än i januari när jag var där sist. Då hade jag haft en fantastik jul och nyår och hade en period då jag knappt hade några möten alls. Nu kryper ångesten på mig hela tiden, jag vill inte gå dit och tanken "jag orkar inte mer" dyker upp titt som tätt. Klart jag går dit, jag är ju inte dum, men jag kommer nog vara ganska handlingsförlamad fram till dess.

En vän kollade upp det där med resor till mig. Jag kan ansöka om att få framsätesresor och enskilda resor för färdtjänsten, och därefter be vårdgivarna som ger mig sjukresor om detsamma. Ska prata med läkaren om det på torsdag. Han borde ju förstå tycker jag, han lyssnar alltid på mig och har medlidande över min situation. Just nu när jag sitter här har jag ondare än jag hade för en månad sen. Trots att jag höjde oxycontinet. Det vore inte för mkt begärt att jag ska kunna ta mig till min vård.

Det var nån som ville jag skulle höra av mig, men personen lämnade varken namn eller email och då är det inte så lätt. :)

Jag har så mkt jag behöver få ur mig just nu, men det är svårt så jag sitter hellre och pysslar och spelar för det är det som gör mig lycklig. Att se något växa fram mellan mina fingrar är härligt, att få det precis som jag tänkt och känna att jag gjort nåt fint och unikt. Det är nog det som ger mig mest glädje just nu.

Detta med sjukresorna har helt knäckt mig nu. Jag måste dela taxi varje resa, och det är inte delandet som är jobbigt utan det är att jag alltid hamnar i baksätet vilket inte min rygg klarar, att den alltid är försenad så jag måste stå och balansera med kryckorna i kylan vilket inte ryggen klarar och att jag måste åka långa omvägar för att färdtjänstpersonerna ska in på en massa småvägar och mina resor tar numera dubbelt så lång tid och nej, min rygg klarar inte av det. En vän sa att i hennes län kan man ansöka att få direktresor. Jag ska kolla upp om det finns här för jag ska träffa läkaren i veckan och då kan jag be honom om intyget. För just nu får jag så ont av dessa resor att jag kommer få dra in på sjukgymnastik och allting för jag måste vila flera dar mellan varje resa.

Jag höjde också oxycontinet (opiat/morfinderivat) idag igen. Sänkte det för ett par månader sen för att det är så jobbigt att vara så trött. Inte för att jag har upptäckt att jag blivit piggare direkt. Men nu har jag så ont hela tiden så jag var tvungen. Bättre att vara smärtlindrad och kunna träna, laga mat osv, än att bara sitta och ha ont.

Pga droppen med strulet med sjukresorna orkade jag inte stå emot längre och åt både glass med kolasås och nachobollar. Tröståt helt enkelt. Om jag är osäker på om jag tröstätit eller bara unnat mig så tänker jag på hur jag åt det, om jag njöt av det eller bara stoppade i mig. Och jag kan ärligt säga att jag hade inte en tanke på hur det smakade när jag åt det. Men det är inget jag tänker fortsätta med i vilket fall. Jag tycker mkt om mina bär med kesella.

Trots att resan var hemsk så var viktgruppen jättebra. Jag känner mig lyckligt lottad som har fått den dietisten och de kvinnorna i min grupp. De är super! Jag var 20 min sen pga att taxin först var försenad och sen åkte åt fel jävla håll. För att ta sig till dietisten tar man stora vägen väster om Sthlm, tar inte alls lång tid. Men nu åkte taxin till öster för att lämna av nåt mongo vid ett badhus (förlåt, men jag blev bara så irriterad av att dela taxi med en jobbig jävel som skulle sitta fram fastän hon inte hade några som helst problem att gå och vägrade flytta fram sitt säte och sen satt och gapade och skrek halva resan om allt möjligt, jag var så förbannad) och åkte en massa småvägar med massa rödljus. Sen skulle han åka genom hela Sthlm vilket tar mycket längre tid än att ta stora vägen väster om city.

I alla fall skulle vi ha enskilda samtal i torsdags, men de hade kommit överens om att de ville ha samtalen öppet i gruppen istället, och jag kände att jag egentligen skulle vilja ha det enskilt men bara för att jag skäms över mig själv för jag ville orka prata inför dem och få stöd från de övriga med. Medan de andra hade sina samtal och jag lyssnade så tänkte jag att jag inte ville erkänna hur jag mått de senaste två veckorna, att jag slutat äta grönsaker, inte haft nån aptit och knappt ätit två ggr om dagen osv. Men när det var min tur och de andra hade öppnat sig och varit helt ärliga så var det inte längre lika svårt att själv vara ärlig. Så jag sa som det var, att jag varit deppig, att jag inte velat äta, att jag inte lagat mat, att jag suttit vaken till 5 på morgnarna och sen sovit till 15 och att när jag lyckats komma i säng till 24 så har pillrena däckat mig så jag har sovit till 12, att jag inte ätit några grönsaker osv. Men så sa jag att försökt ställa tillbaka dygnet och lyckats ändra tillbaka det med flera timmar, att jag köpt hem grönsaker igen och att jag bytt ut godiset mot bär och kesella. Och gruppen var så stöttande och dietisten så positiv. Hon lyckas alltid hitta flera bra saker med varje person även om man har en djup svacka. Hon är så bra!
Egentligen skulle vi ha sista gruppträffen om två veckor, men vi sköt upp det så vi ska ha det om en månad istället. Alla känner att det är jobbigt just nu med snö och kyla och allt. Så det var skönt. Sen ska vi fortsätta ha uppföljning fast med längre mellanrum, det tror jag blir jättebra. Den dietist som jag hade på föreläsningarna sa att om man missar en gruppträff så var man tvungen att hoppa av och att vi fick fem träffar och inget mer. Men vår dietist är inte så. Vi har all missat en gång var pga sjukdom men hon skickar alltid hem vår läxa till de som missat och ser till att alla får alla papper. Och vi ska ha uppföljning så länge gruppen vill. Som sagt, hon är jättebra!

Idag har jag bara kollat på serier, virkat och spelat. Känt mig ledsen och gråtit en del utan att egentligen veta varför. Är nog tecken på att jag är ganska mentalt slut fortfarande.

Vikt: 116,4kg
BMI: 44,6
Kroppsfett: 52,4% (hög)
Skelettmuskler: 21,9% (låg)
Visceral fettnivå: 9 (normal!!!)
Vilometabolism: 1907kcal

Är väl inte så förvånande direkt. Klart man får låg % muskler när man har hög fett%. Om jag äter mindre än 1907kcal per dag bör jag alltså gå ner i vikt. Borde ju inte vara så svårt kan man tycka, 1900kcal är mycket.

För övrigt? Ja, vad ska jag säga, jag försöker.

Jag känner mig ledsen hela tiden. Vet inte över vad exakt, är bara ledsen. Vill inte laga mat, vill inte äta, vill inte duscha, vill inte klä på mig, vill inte gå ut, vill inte prata, vill inte skriva. Vad vill jag? Tja, jag sitter och kollar tv-serier och virkar hela tiden, men skulle väl inte påstå att jag egentligen vill det, bara det att det är det enda som kännas acceptabelt.
Antar att ingen förstår vad jag svamlar om, men jag vet inget annat än att skriva från hjärtat.
Puss

Jag har fastnat i en ond spiral tror jag. Jag kan inte somna på kvällarna så jag sover på dagen, jag är för trött för att laga mat så jag blir ännu tröttare, jag orkar inte träna så jag blir ännu tröttare. Jag blir mer och mer yr hela tiden och varje kväll får jag ångest. Jag blir mer och mer lättretlig och nojig.
Jag vet inte riktigt vad som är fel och vad jag kan göra för att må bättre. Eller, jag vet ju hur man ska leva för att må så bra som möjligt, men jag vet inte vilken ände jag ska börja i.

Jag sov 12 timmar och vaknade vid kl.13. Hur stor är chansen att jag lyckas somna vid god tid? Ja, minimal. Klockan är nu halv fyra och jag börjar väl bli trött.
Det är inte bra för mig att sitta ensam på nätterna. Det är nog inte bra för de flesta. Tankarna far runt och nojorna dyker ner. Det är så jäkla jobbigt att det tycks ha börjat bli missförstånd igen. Det kanske är det att jag känt mig mer ur gängorna och extra trött på sistone. Kanske jag är överkänslig och dessutom uttrycker mig klumpigt. Men att någon som känner mig kan få för sig att jag skulle säga något elakt till en människa, det är sårande.
Jag känner för att gå och gömma mig under en sten just nu. Speciellt en som ska föreställa vara en nära vän tycks arg på mig eller nånting, är så aggressiv i sitt sätt att skriva till mig. Men det kanske bara är jag som övertolkar. Försökte prata med personen om det, men den ville inte.

Jag har tänkt mera på den där social fobi-grejen. Vad kom först, hönan eller ägget? Jag hade ätstörningar innan jag fick ångest, men tröstätningen har jag lärt mig från min mamma så det kan vara en enskild grej. Men ångesten kom i slutet av högstadiet och högstadiet var mental tortyr mån-fre. Efter det har allting blivit värre för varje svek från människor. Som när jag läste till tolk och de klagade varje vecka på att jag är så blek. Vad ska jag göra? Min hud ser ut så? Eller klagade på hur man får se ut i övrigt. Dagen jag hade kängor och långkjol var det en tjej som sa till läraren att hon tyckte kängor och kjol var olämpligt för en tolk. Utan att ta mig som exempel eller ens titta på mig, men man kan ju tycka att det var ett märkligt sammanträffande. Jag kunde inte bli vän med någon i den klassen, trots att det fanns ett par väldigt trevliga, som jag tror faktiskt försökte bli vän med mig. Men jag kunde inte med tanke på hur de andra höll på. Jag kände mig sämre och sämre som människa och trodde inte på att de ville bli vän med mig.

Sen finns det väl andra "småsaker". Nån gång i samma veva gick jag med på att gå på en fest där jag bara kände en enda människa. Det var en väldigt stor sak för mig, var jättenervös men ansträngde mig för att vara trevlig och öppen. Sen efteråt fick jag höra att jag var inte välkommen tillbaka. Det var som ett ge mig en käftsmäll.
Finns det verkligen nån som tror att de gör något snällt när de säger såna saker? Eller är alla medvetna om att de kommer såra personen fullständigt när de säger det men gör det ändå? För det finns inget snällt i att sprida vidare skitsnack och ondskefulla kommentarer. Gör man det så sårar man. Vill man göra något för sin vän skulle man istället stå upp för sin vän och säga "Jag skiter i vad du tycker, hon är min vän och då är hon välkommen här, då kan du hålla dig borta istället". Vill man vara en verklig vän så är det så man beter sig, istället för att bara sprida de elaka kommentarerna vidare.

Ju fler övningar jag får göra i studien ju mer lär jag mig om mig själv. Vilka hemska tankar jag tänker om mig själv. Det är nästan jobbigare än att börja misstänka att jag har social fobi. För jag förtjänar ingenting av det jag tänker om mig själv. Jag är så jävla bra så jag borde inte tänka så elakt om mig själv.

Drömde en sån fruktansvärd mardröm i natt. Kan inte beskriva den för den var så vrickad och förvirrande. Sen vaknade jag och låg i mina föräldrars säng med min älskade hund bredvid. "Åh, vad var bara en dröm" tänkte jag och kramade min hund. Gick sen upp på toa och då vaknade jag på riktigt. Var rädd att jag skulle ha kissat på mig i sömnen, haha, men det hade jag inte. Men jag stormgrät. Hulkade och snyftade och tårarna strömmade. Sen hoppade lillkissen upp på sängen, hon hade smitit in när jag var på toa imorse. Jag förstår inte vad andra människor gör när de har hemska mardrömmar och inte har djur eller karl. När jag är smått hysterisk och dessutom förvirrad efter en hemsk dröm så får djuren mig att inse att det är det här som är verkligheten och det andra var bara en dröm. Samma sak som när jag hade som värst panikångest. Det är både deras tillgivenhet och mitt ansvar gentemot dem som distraherar mig.

I alla fall är jag helt ur gängorna idag känner jag. Sov nästan 12 timmar, antar att jag behövde det efter den senaste tidens sömnproblem. Men man blir lite seg när man sover mkt, helst ska man inte sova mer än tio timmar. Och så den fruktansvärda mardrömmen och en halvtimmes gråtande att starta dagen med. Annars hade jag känt mig mera pepp de senaste dagarna, tills kvällen har kommit och jag fått svårt att somna förstås, men idag är jag för seg och dämpad.

Sjukgymnasten igår var väl sådär. Hon hade bokat in tre personer samtidigt, två i gymmet och en på akupunktur. Så jag gjorde nästan allting själv, vilket väl är okej, bara det att om hon inte är där och peppar mig så kan jag lika gärna göra det hemma och slippa taxiresan. Dessutom orkade hon inte gå och hämta lappen med mina övningar så jag skulle "använda min fantasi". Ja, taxiresan ja. Hon ville att jag nästa gång skulle prova t-banan istället. Jag blev så förvånad att jag inte ens kom på att säga att jag ju hade tagit t-banan hem förra gången och hade ont i tre dar efteråt. Istället sa jag att jag tycker att väskan är för tung men att jag gärna provar att promenera runt kvarteret hemma. Och det är ju inte bara det, utan för att åka till sjukgymnasten så är där ett byte och uppgången som är närmast har ingen hiss. För att inte tala om det att ingen ger mig deras plats ifall det är fullt trots att jag kommer med kryckor och måste då stå och balansera med kryckor plus en tung ryggsäck på ryggen.

Kan inte förstå att inte hon förstod. Hon sa att tills vidare var hon nöjd med att jag promenerar hemma, men att hon vill ha som mål att jag ska åka utan taxi. Förstår inte varför det bryr henne om ifall jag går till sjukgymnastiken eller om jag går runt kvarteret? Dessutom är det väldigt isigt på trottoarerna på söder, vilket inte är det lättaste att gå på och för att ta sig från t-banan till sjukgymnastiken är det en lång stentrapp. Känns som att hon inte använde hjärnan när hon hittade på det där.

I taxin hem bestämde jag i alla fall att när jag kan gå obehindrat utan kryckor, då kan jag ta t-banan igen. Det är ju inte så att jag tycker det är kul att stå och vänta på taxijäkeln som sen ska plocka upp nån annan och åka en massa omvägar. Och jag menar, det är ju mitt liv, det är ju bara jag som kan avgöra vad jag klarar och vad som är bäst för mig. En lätt frisk stark person kan nog omöjligt förstå hur svårt det är för mig att åka t-bana. Dessutom kommer jag förmodligen (kanske?) bli opererad innan jag hinner bli av med kryckorna och då kommer jag ändå inte kunna åka t-bana.
Ja, det var ingen höjdar-träning direkt. Var nästan så hon inte hann tejpa mig heller. Jag hade bokat taxi 20 min efter träningen skulle sluta så jag skulle ha god tid på mig att byta om, men hon ville att jag skulle cykla extra och så fick hon tejpa mig i omklädningsrummet medan jag bytte om. Hah...
Tror att hon nog borde lägga ner att boka in tre personer på samma pass. Har hon för många patienter får hon väl säga att hon inte kan ta emot fler förrän nån blivit frisk.

Det är så skambelagt med psykiska sjukdomar. Kanske för att många inte funnits så länge. Kanske för att det inte syns utanpå. Jag har alltid varit glad på nåt sätt att jag aldrig fått nån diagnos som bipolär, borderline eller manodepressiv. Finns tillräckligt att dras med för att man även ska vara psykiskt sjuk. Men det finns ju även mycket skam i att ha panikångest, GAD eller social fobi. Tack och lov är ju detta saker man kan bli frisk från, inte något kroniskt där man bara kan dämpa symtomen. När det gäller social fobi kan nog en del av skammen handla om att det att det ligger status i att vara en social och öppen människa som tar plats och står i centrum.
Jag kan ju inte säga om jag har social fobi eller inte, att självdiagnosticera gör nog ingen gott. Däremot gjorde jag ju jättemånga enkäter, svarade på frågor och genomförde en 20 minuter intervju inför studien och de anser att jag passar in på att få behandling för social fobi. Och det är väl det enda man behöver veta. Ibland kan det ju vara skönt för någon som gått halva livet och undrat vad som är fel, att äntligen få en diagnos och kunna få rätt behandling, men lika ofta tycks diagnoserna ställa till problem för personen. "Jag kan inte göra det, jag har ju ***". "Klart jag beter mig illa, jag har ju ***". Sett det så många ggr, hur folk bara ger upp och anammar diagnosen som en identitet och blir värre när de fått en diagnos och börjat sluka bok efter bok om den.

Ikväll hände något som passar in på social fobi i alla fall. Min moster ringde för att säga att hon och hennes man kommer på mitt kalas. Först ville jag inte svara, men vill "göra rätt" och svarade ändå. Vi pratade i en kvart och hon är ju jättetrevlig, men det var jobbigt ändå. Och sen kunde jag inte somna för jag började oroa mig för att alla jag bjudit faktiskt kommer ringa för att säga om de kommer och jag måste prata med varenda en av dem i en kvart och svara på jobbiga frågor om ryggen osv. Fick hjärtklappning, tryck över bröstet och blev lite tungandad. Till sist gick jag upp för att distrahera mig, det är så lätt att fastna i nojor och negativa tankespiraler i mörkret. Det känns så typiskt då jag inte kunnat somna fyra nätter i rad och jag somnade nästan redan kl.21 men bestämde mig för att hålla mig vaken till kl.24 därför att träningen är inte förrän kl.16 och det blir svårt att hålla igång till dess om jag går upp tidigt. Men nu får jag väl se det som tur att träningen inte är förrän 16, så kan jag ändå få sova ut.

Sovit för dåligt den här veckan och slitit för mycket. Märktes ganska tydligt när jag missade pappas födelsedag i tisdags och inte kom på det förrän idag. Sånt gör inte jag. Dags att få en längre vila nu tror jag. Blev ingen viktgrupp igår pga snöovädret. Sist jag var i stan och det kom mycket snö var taxin hem jättesen och sen tog det lika lång tid att försöka köra hem mig. Sitta på de hårda metallstolarna och vänta på en taxi i mörkret är ingen favoritsysselsättning för min rygg. Dessutom, med tanke på att det skulle snöa 2dm och var andra klass-varning, så kändes det som att risken var stor att jag inte skulle ta mig hem. Med facit i hand var det helt rätt beslut, i morse gick inte en enda buss i hela Sthlm. Hoppas jag får papprena hemskickade med nya läxan.

Ja, och nu får jag återigen lägga ner detta med att börja promenera. Sjukgymnasten ville att jag skulle det, men det är ju som vanligt. Alla tycker att deras lilla del i min vård är den viktigaste. Men jag gör redan sjukgymnastik 2 ggr om dagen, att lyckas få in en promenad utöver det är svårt. Det är ju så mycket annat jag ska hinna med, tre mål mat plus mellanmål, försöka hålla städat, ta hand om katterna, vila, göra uppgifterna till social fobi-studien och så, kors i taket, kanske man ska få göra lite roliga saker med? Pyssla, kolla film, spela och sånt. Eller varför inte umgås med sin sambo?
Tror att hon främst vill öka på motionen för att jag ska gå ner i vikt, men det tycks ju som att jag gör det ändå, så jag lägger ner min tränings-energi på att fortsätta göra sjukgymnastiken, som är riktigt tuff.

Har en ny planering nu.
1. Sjukgymnastik 2 ggr/dag.
2. Följa matupplägget från dietisten så bra som möjligt.
3. Bara 350kcal/veckan utöver vanliga maten.
4. TENS 1 gång/dag.
5. Inte äta godis och snacks (popcorn är tillåtet inom gränsen för 350kcal/vecka). 17e dagen utan idag.
Känns ganska enkelt. :)

Trots min julklapp till föräldrarna och mitt klädinköp har jag pengar över, blir lätt så när man inte kan göra saker, så jag tog med min julklapp från N (1000kr i underklädesaffär) och köpte fyra bhar. Tyvärr får man ju köpa dyra bhar när man har så stor byst som jag (80G), men det blir ändå billigare att köpa dyra som håller än att köpa billiga som slits fort. Dessutom känns det ju mycket bättre under tiden när man har en bh som är både bekväm och snygg. Det slutade i alla fall med att jag lade till 1700 egna kr för att få de fyra bharna. Jag brukar nästan alltid bara köpa en eller max två bhar på en gång och de slits fortare än om man har fler att byta med. Så för en gångs skull, när jag faktiskt har råd för första gången nånsin, gjorde jag ett ordentligt inköp. Hade bara en gammal halvdan bh kvar.

Sen slog jag till med ännu ett inköp som jag velat göra. Jag köpte en riktig lyxvåg som mäter vikt, kroppsfett, visceralt fett, skelettmuskelmassa, vilometabolism och bmi. Ja, bmi kan jag ju räkna ut själv, men velat ha en våg som mäter det andra. Så jag beställde en som jag ska ha invägning på nästa vecka. :) Slipper man betala för att få gå och göra invägningar på nån klinik. Denna ska vara lika pålitlig i alla fall.

Först måste jag bara informera om detta med sjukresor. Jisses, vilket muckel. Och ska man dessutom även ha färdtjänst. Ujuj.
Innan har jag tyckt att sjukresorna har fungerat bra. Man har oftast kunna få en taxi inom en kvart, även när det varit snöstorm och ingen annan kunnat få taxi. :D Men nu har de kommit med nya regler. Man får bara beställa resa tre ggr i timmen, tio i, tio över och halv. Inga andra tider går. Så ibland är man borta 40 min längre än man borde ha behövt. Gissar att det är för att de ska kunna samboka folk lättare för idag fick jag sällskap i taxin både in mot stan och ut från stan. Jag förstår att det kan vara för att tjäna pengar, men det är ju inte så att vi inte betalar när vi åker, vi åker inte gratis. Sen undrar om de verkligen bara tar för givet att alla sjuka/handikappade har all tid i världen eller bara tycker att det är så jäkla kul att åka taxi? För det sista, har man svåra smärtor så är det inte så lämpligt att vara tvungen att stå och vänta på taxin i en evighet och dessutom vara tvungen att sitta i taxin dubbelt så länge som resan borde ta. Som idag t.ex., resan borde ha tagit 25 min, men tog 50 min för nån brutta som bodde otillgängligt till skulle till ett ställe som inte alls ligger nära stora vägen hem till mig. Suck.
Men jag borde vid det här laget ha förstått att livskvalitet inte värdesätts i Sverige.

Idag var det i alla fall dags för sjukgymnastik. Jag ville inte gå för jag är fortfarande helt slut efter lördagen och jag vet att imorgon kommer inte räcka inför sjukgymnastik igen på onsdag och viktgrupp på torsdag. Jag behöver helt enkelt längre återhämtning än friska människor. Tyvärr, för jag vill så gärna göra saker. MEN, jag är sååå glad att jag bytte till den här sjukgymnasten, det kommer göra jättestor skillnad i min rehabilitering. Jag bara hade det på känn att jag ville få gå till dem. Och så valde de ut en sån perfekt matchning med min sjukgymnast. Ibland vet man inte riktigt vad som är fel, man får bara en känsla. Som med den första naprapaten jag gick till i somras. Han gjorde underverk med ryggen men det kändes inte rätt, och sen när jag bytte fick jag hela paketet, både att hon gjorde underverk och att det kändes rätt. Samma sak nu. Den första sjukgymnasten var inte så dum, lite tråkig, kände ingen glöd och så, fick bara ingen gnista av att gå dit. Men med den här så vet jag redan, fastän jag precis börjat, att om jag bara tar mig dit så kommer det kännas bra. Därför jag ändå försökte ta mig dit i onsdags fastän jag inte fått sova, hade det varit den förra sjukgymnasten hade jag inte ens försökt.

Idag fick jag cykla, göra en sittande ryggmaskin, flera skitjobbiga bäckenbotten/inre magmuskulatur övningar på rygg och en med boll. Och det var kul! Man kan inte säga annat än att det är en jäkligt bra sjukgymnast om hon kan få tråkiga stabiliseringsövningar att bli kul! Den förra gav mig sååå tråkiga övningar, men detta var kul och utmanande. Man måste utmana mig, jag har inte motivation att göra tråkiga eller för lätta saker! Ja, det får ju inte vara för svåra heller, som han jag såg för ett år sen. Han förstod inte, och hur han som sjukgymnast inte förstod det kan inte jag förstå, att man inte kan ta en otränad 100kg tung kvinna och låta henne göra stabiliseringsövningar där hela hennes tyngd ska vila på hennes armar. Nej, detta var lagom övningar, de är utmanande och skitjobbiga men inte omöjliga.

Sen fick jag hem ett nytt paket kläder. Jag fick byta jackan jag beställde och passade på att lägga till några snygga tröjor för jag insåg att jag använder typ samma tre tröjor hela tiden. Mycket nöjd med allt som kom. Åh vad jag förtjänar att få känna mig fin och fräsch. Tuff men vuxen. Yes!

...dagen utan godis och snacks. :)
Ja, det blev glass gjord på färsk ananas på restaurangen igår, men när man bjuder sina föräldrar på restaurang och äter för 1400kr så får det minsann ingå lite färsk glass!

Jag läste en väns blogg och det stod att hon slutat med godis och jag kände mig inspirerad. Pratade med N om det, men ju mer jag pratade om det ju jobbigare kändes det och till sist kände jag att nej, det går inte, jag klarar det aldrig, jag måste åtminstone få äta lite choklad. Men jag fick en sån tankeställare på förra viktgruppen hos dietisten när vi fick veta att vi bara bör äta 350kcal extra varje vecka utöver vanliga maten och jag insåg att jag säkert skulle kunna äta 1500kcal extra. Och jag vill ju verkligen detta, jag vill mer än nåt annat gå ner i vikt för att må bättre både fysiskt och psykiskt. Så den tankeställaren har gjort att jag inte velat äta något godis och snacks, jag har inte ens varit sugen på det fastän jag kanske inte ätit så jätteregelbundet. Ja, jag åt den där glassen gjord på färsk ananas på restaurangen i lördags, men hur ofta bjuder man föräldrarna på restaurang? Jag har aldrig kunnat göra det förut. Tycker helt klart jag förtjänade det och att det var värt hur många kcal det nu var i den. Och ska man äta det så ska man göra det ute, för köper man hem så köper man så mycket större mängder än man får på t.ex. restaurang. Ja, det står jag för och nej, jag räknar inte in det.

Så utan att jag tänkt på det är det idag 12:e dagen utan godis och snacks.
Och just nu känns det bara bra. Kanske därför blodsockret har hållt sig bättre?
Och det känns helt okej att tänka att nästa gång jag ska äta något "extra" så blir det en skål med bär och kesella. Ju längre tid det går så mindre tänker man att bär och kesella inte är i närheten så gott som paj och vaniljsås och ju längre tiden går ju mer vänjer man sig av med den sliskiga smaken av godis och till sist är det inte ens gott längre. Så var det en annan gång jag slutade i alla fall.

Det känns som att jag bara blir mer och mer stabil och får ordning på mitt ohälsosamma förhållande till mat. Innan har jag inte fått några redskap till det, men nu får jag både redskap och stöd. Bara lite ledsen över att viktgruppen bara får träffas fem ggr, men hoppas jag får komma till min terapeut tills dess.

Idag var en väldigt lång dag.
Igår och imorse fick jag prata med en vän som piggade upp mig så jag ändå såg fram emot att föräldrarna skulle komma idag. Tyvärr sov jag dåligt i natt så var väldigt trött. Men lyckades ändå piffa upp mig och vi kom iväg i tid. Sen var det jättetrevligt med utställning och middag. Fysiskt jobbigt. 400 pers som ska trängas genom en smal grotta. Jag tog med rullatorn så jag skulle ha något att vila på, men jag fick ändå ont och blev jättetrött. Men skämdes inte ett dugg för rullatorn idag och bekymrade mig inte ett skit över vad folk tänkte om att jag hade rullator eller är tjock, inte en sekund. Blev lite sur när vi skulle ta t-banan hem från restaurangen, vagnen var full och inte en enda jäkel reste på sig när jag kom där med en rullator. Ja, vad säger man? Tur man har sjukresor.
Men annars var det bara trevligt och trots att det kostade mig ett par tusenlappar så tyckte jag det var värt det. Mina föräldrar förtjänade att bli lite ompysslade för en gångs skull. Bara en gång kom problempersonen upp och då var det för att min mamma faktiskt hade stått upp mot henne för en gångs skull.
Ikväll har jag kollat på Melodifestivalen och stickat. Varit så stel och haft ont (vilket jag redan var därför att jag städade för mycket igår, så imorgon kommer bli en vilodag så jag lyckas ta mig till sjukgymnasten på måndag) så N har fått serva mig lite när jag inte orkat resa mig. Jag fick lust att prova det som min mamma bjöd mig på för länge sen, bär och en klick vaniljkesella. Här har vi bara Lidl och de har inte kesella, men kesella är ju bara kvarg så N köpte det till mig och sen blandade jag i vaniljsocker. Räknade ut kalorierna och det blev inte alls mycket för en ganska stor portion, så jag kommer kunna äta detta två ggr/veckan om jag vill. Schysst!!
Men nu sitter jag här och halvsover så ska gå och lägga mig.
Ååh, ja! Jag måste berätta. Jag blev glatt överraskad för mina föräldrar hade med sig min hund upp. Blev så förvånad och glad när han skuttade in genom dörren. Sen blev han ledsen när vi alla skulle gå, men jag blev så glad av att få se honom och krama lite på honom. Min hund är min ögonsten och har varit sen jag fick honom för över nio år sen. Gamle gubben. Men det är nästan lika mycket ork i honom än. <3 Jag ler bara jag tänker på honom.

Blä. Idag blev en gråtdag, delvis i alla fall. Jag vaknade ganska utsövd, jätteskönt. Det snöregnade ett tag, men sen kom solen fram, härligt. Den är fortfarande väldigt låg, så jag kan bara sno sol en del av dagen, men det gör jag. Vi har sån härlig utsikt från vår lägenhet. Inget man skulle tro att man kan ha i en Stockholmsförort, men vi har. Jag får fantastiska solnedgångar och kan lapa sol både i våra stora fönster och från balkongen. Älskar det. Trodde aldrig att jag skulle kunna trivas här, men när inneboende X flyttade ut och sen när grannen slutar spela musik kl. fem på morgonen så kommer det bli bra. Ännu bättre när vi får vår diskmaskin och nya soffan förstås. Börjar kännas som att jag kan tänka mig att bo några år här, känner mig inte längre lika hetsig med att hitta en bostadsrätt närmre city. Klart det blir jobbigt sen när det är dags att pendla igen, men det finns ett sjukhus här som bara är 13 min bort så hoppas att jag kan få jobb där nästa gång.

Ja, det var inte det jag skulle prata av mig om, men jag får göra det i ett hemligt inlägg för det handlar om personer i min närhet och det är bara mig själv som jag hänger ut i denna blogg.

Be om lösen om du inte har det:
http://justforspecialpeople.blogg.se/

Jag får ingen ordning på sömnen. Det ställer till det ordentligt för mig.
När jag lägger mig tidigt kan jag inte sova så varken gång jag fått tillbaka dygnet till vettig tid så förskjuts det igen. Vore jag frisk skulle jag lätt fixa det med att sätta klockan kl. åtta varje morgon tills kroppen blir så trött att den somnar. Men eftersom jag är så nerdrogad så funkar inte det. Jag somnar ståendes, sittandes framför datorn, hur mkt jag än försöker kämpa emot och ta energidryck. Och slocknar jag på dagen så är det hopplöst att lyckas sova på kvällen. Dock har jag lyckats omvandla den vanliga tuppluren som alltid försöker hoppa på mig när jag varit vaken en sex timmar till att vila utan att sova. Det funkar att bara ligga ner och vila en stund. Ibland vågar jag inte lägga mig ner för då är det mycket lättare att somna, utan vilar mig i datorstolen ett tag.
Men tydligen funkar inte allt mitt slit eftersom jag ändå inte kan somna på kvällen.

Annars har jag inget nytt att skriva om. Jag missade tyvärr sjukgymnasten igår. Kunde inte somna förrän kl.sex och klockan ringde elva. Hade ändå tänkt åka, jag tänkte att jag får väl sova i taxin dit och hem. Men så en halvtimme innan taxi skulle komma stod det klart att varken hänglås, träningskläder eller skor stod på ställena där jag var helt säker på att de skulle vara (jag hade då letat i en halvtimme). Då kände jag att jag orkade inte peppa på mig själv mera, hittade inget jag kunde träna i och vet inte hur jag löser att jag inte har hänglås. Ja, jag avbokade i alla fall. Får leta hela helgen.

Idag föll en liten sten från mitt bröst. Denna hyresvärd är inte som den jag hade i Skåne, hurra! I Skåne ringde jag störningsjouren på min granne i två år utan att något hände. Eller ja, sure, han slutade spela kl. tre på natten efter nåt år och spelade bara fram till ett. Minns en kväll när jag och en vän skulle kolla Melodifestivalen och så slog han på musiken. Hur mycket jag än höjde tvn så hörde jag inget. Och sen började mina rutor skallra.
Och hyresvärden gjorde ingenting.
I alla fall så är det en person här som plötsligt börjat spela musik. Och han bor inte ens ovanför oss, utan snett ovanför oss, ändå låter det i hela vår lägenhet. När han spelade kl. fem på morgonen flera ggr gick N upp och bankade på men ingen öppnade, men efter ett tag tystnade det. Eftersom det aldrig slutade började vi ringa störningsjouren och idag ringde hyresvärden upp och sa att han fått ta emot rapporten. Så vi fick veta att här har de reglerna att en konstaterad störning (tyvärr måste jouren åka hit och konstatera störning för att det ska gälla och flera ggr när vi ringt så har de varit borta i Rinkeby och inte velat åka hit) så får hyresgästen betala 1000kr. Blir det en till störning så måste hyresgästen gå på möte hos hyresvärden och förklara varför denna fortsätter störa. En tredje konstaterad störning så vräks hyresgästen.
Ordning och reda!!!!!
Däremot så bor det en gammal gubbe i lägenheten som ljuden kommer ifrån så de är ganska säkra på att det inte är han som låter. Så antingen har han hyrt ut den illegalt i andra hand eller så har han några papperlösa där. Vilket skulle förklara varför de är hemma dygnet runt och aldrig öppnar dörren (inte för störningsjouren heller).
Det känns väldigt skönt i alla fall att detta är en seriös hyresvärd. Det var bara att ringa varje gång de spelar där uppe sa han som ringde, han tyckte bara det var bra. Inte ska man behöva lyssna på musik kl. fem på morgnarna.

Tänkte mera på det där med högstadiet.
Jag har ju alltid varit blyg, men jag var aldrig rädd. Jag tänkte så mycket när jag var liten och hamnade ofta i mina egna tankar, men hade inte svårt att få vänner.
Även på högstadiet hade jag många vänner, men de krympte hela tiden och när jag slutade nian hade jag bara två kvar. Sen på gymnasiet försökte jag bli vän med tjejerna i klassen, killarna vågade jag inte ens prata med, men det gick inte, jag tyckte det var obehagligt och var hela tiden säker på att de inte gillade mig. Visserligen var tjejerna faktiskt inte världens trevligaste, men tror att jag hade kunnat få många killkompisar. Men killar vågade jag ju inte prata med längre. Sen träffade jag min allra bästa, tryggaste, mest fantastiska vän nånsin några veckor in i gymnasiet och vi har varit vänner sen dess. Så vi höll ihop genom hela gymnasiet, struntade fullkomligt i de andra och tillbringade så mycket tid som möjligt med att festa. Det var nog ett sätt för mig att fly undan det där obehagliga jag hade börjat känna vid social kontakt och ta det som gav mig trygghet. Det var även i slutet på högstadiet som jag började skada mig själv.
Och sen dess har jag haft svårt med att våga ta kontakt med andra människor. Jag har hela tiden hittat en eller två personer i mina utbildningar som blivit min trygghet och så har jag kunnat göra samma sak igen, strunta i de andra. De flesta är jag fortfarande nära vän med, så jag klagar verkligen inte på det, jag har ett gäng otroligt bra vänner som jag litar på till fullo. Men jag är egentligen en social människa, älskar att lära känna nya människor, så det känns verkligen som en aha-upplevelse att läsa om detta nu.
Kanske den sociala fobin hänger mer ihop med min "komplexa ångestproblematik" än jag tidigare trott.

Jag ska vara med i en ny studie! (Är sen tidigare med i en studie om kbtbehandling över internet vid sömnproblem som jag genomgick sommaren 2010 och som nu bara är att de ringer då och då och gör uppföljningsenkäter). Denna studie är också kbt över internet, men vid social fobi. Blev en slump att jag anmälde mig till den. En vän som haft social fobi sen innan jag lärde känna honom hade anmält sig och nämne den för mig. Jag gick in på sidan och läste och varenda punkt stämde in på mig. Klart jag vet ju sen innan att jag har undvikandebeteenden som kan passa in på social fobi, men om man har ångestproblematik som jag har så kan man ju få symtom på social fobi fastän det kanske är ångestproblematiken som är huvudproblemet. I alla fall anmälde jag mig, gjorde massor med enkäter och en intervju och igår fick jag mail att jag blev antagen.

Så nu ska jag gå igenom nio moduler på nio veckor. Varje vecka får man ny text att läsa och hemuppgifter som man sen skickar in svaret på i slutet av veckan. Studien har även en annan grupp som inte ska genomgå kbt utan använda datoriserad uppmärksamhetsträning. Ett program där man övar sin uppmärksamhet på sina socialt laddade stimulis, t.ex. ansiktsuttryck. Låter ganska flummigt tycker jag själv och är rätt säker på att jag kommer passa bättre i kbt-gruppen så glad att jag fick den. Men det vore intressant att kolla det där datorprogrammet.

I alla fall ska jag denna vecka läsa 26 sidor. När jag kom till varför man får social fobi fick jag lite aha-upplevelse. Tror jag nu förstår varför jag är på ett visst sätt. Från början var jag lite normalt blyg, men på högstadiet var vi i en sån hemsk klass där killarna skrek elaka saker till precis alla tjejer i klassen, att nån var fet, ful, kort, lång, stora bröst, små bröst, ja allting man kan tänka sig. Det allra värsta var förstås alla de redovisningar vi hade. Inte så roligt att stå där framme och se dem sitta och flina och säga elaka saker som lärarna nästan aldrig sa ifrån om. Kanske inte så konstigt att jag som först var blyg och sen gick igenom det i tre år utvecklade en större rädsla som liknar nån slags social fobi. Det står vidare att även hjärnsubstanser inverkar och att miljön och psykologiska faktorer spelar in. Jag som alltid kände att min ena förälder aldrig var nöjd fastän jag fått alla rätt passar in på det med.
Hade absolut ingen aning om att jag passade så här bra in på detta. Det är dessutom vanligt att personer med social fobi får panikattacker, något som jag hade mkt en lång period.

Eftersom jag ska vara med i den här behandlingen så kommer jag lägga viktbehandlingen med Stahres bok på is. Tror inte jag kan köra två kbt-behandlingar samtidigt. ^^

Det är intressant det där med att människor är så kortsiktiga. Vi undviker situationer som vi tycker är obehagliga därför att då får vi bästa kortsiktiga resultatet, men inte det bästa långsiktiga. Om människor istället var långsiktiga skulle ingen röka, ingen skulle vara tjock osv. Men att döva t.ex. ensamhet med lite extra mat och godis hjälper ju kortsiktigt, men verkligen inte långsiktigt.

Jag har även fått ord på det där jag tidigare skrivit om: derealisations- eller depersonalisationskänslor = En känsla av overklighet där man känner sig främmande för och avskild från omgivningen respektive en känsla av att känna sig avskild från sitt eget psyke eller sin egen kropp, till exempel att man känner sig som i en dröm.
Perfekt beskrivet!!!
Tydligen tyckte de att i mina enkäter eller i intervjun att jag skulle ha nytta av att även jobba lite med detta med panikångest, så jag får lite extra om det utöver det vanliga med den sociala fobin.

Skriver igen när jag gjort mina hemuppgifter som är ett gäng frågor plus att jag ska motionera lite, vilket ju är bra eftersom det måste jag ju göra i viket fall.

Vilka effekter har fysisk träning?

• Positiv effekt på fysiskt och psykiskt välbefinnande

Regelbunden fysisk träning har positiva effekter på stress, stresshormoner, oro/ångest, nedstämdhet/depression och sömnsvårigheter.

• Ger en beteendeförändring

Ändring av beteendet påverkar dina känslor och tankar. Känslan av att kunna träna regelbundet ger ökat självförtroende som även ökar tilltron till övriga beteendeförändringar.

• Positiv effekt på stressfysiologiska system

Regelbunden träning påverkar alla organ som är involverade i en stressfysiologisk reaktion, vilket leder till lägre puls- och blodtryckstegring, samt mindre mängd stresshormoner. Detta innebär att regelbunden fysisk träning gör att kroppen reagerar mildare och på ett mer naturligt sätt både vid fysisk och psykisk stress.

• Förbättrad förmåga att hantera/bemästra stress

Hur mycket ska man träna?
Träna hellre lite och ofta än mycket och sällan. Kroppens muskler behöver byggas upp långsamt för att förhindra skador. Det är bättre med 30 minuters promenader dagligen än två timslånga promenader i veckan.

Bra tips. :)