Pust..
Jag har börjat på flera inlägg, men har ju inget kul att skriva. Blev sjukskriven två veckor till att börja med. Väntar på att få träffa en ortoped på sjukhuset.

Kan inte gå. Försökte igår gå till affären som det tar knappt fem min att gå till i vanliga fall, men halvvägs fick jag ge upp och gå hem. Höften är ju sned och förut kunde jag med vilje pressa tillbaka den till normal läge. Inte så att jag kunde gå i normalläge, men kunde ändå stå rakt om jag ville (om jag var väldigt väl smärtlindrad först), men nu går det inte. Det gör alldeles för ont plus att kroppen inte riktigt vet vad jag menar när jag försöker pressa den rätt.
Så när jag går får jag kramp i musklerna runt omkring som försöker kompensera. Jag kan helt enkelt inte gå med en så här sned höft. Känns helt absurbt och overkligt. Aldrig varit med om nåt sånt förut.

Det värsta är smärtan. En bra dag har jag en stark molande brännande smärta i benet och halva rumpan. Då kan jag ändå gå fram och tillbaka i lägenheten. En dålig dag har jag en skarp skärande smärta som om jag får in något vasst från undersidan av foten upp genom hela benet, då kan jag inte stödja på benet.

På dagarna distraherar jag mig med vad jag kan. Spelar, kollar på serier, stickar. Men på kvällarna är jag väldigt ledsen och orolig. Det finns ingen liggställning som är smärtfri utan hur jag en försöker så gör det ont, så det är väldigt svårt att sova.

Har försökt cykla för att hålla igång och kanske inte bli så stel, men det gör jätteont. Jag vet inte.. Jag vill väldigt gärna cykla och stretcha, inbillar mig att det skulle hjälpa. Har inte lyckats komma iväg till en sjukgymnast heller ju, eftersom jag inte kan gå till t-banan. Ska jag bara sitta still i stolen hela dagarna tror jag att jag kommer bli värre. Läkaren tyckte det verkar meningslöst med sjukgymnastik, men det är viktigt för mig att göra lite lite.
Så här ont gjorde det ju inte förra veckan, men det är väl för att höften blivit snedare som det gör mer ont antar jag.

Känns som om allting bara rasat samman i och med det här och det är väldigt svårt att inte deppa ihop helt.

Sömnstudien är intressant. Man fick (gratis) boken Sov gott! av Susanna Jernelöv. På nätet fyller jag i en sömndagbok om när jag lagt mig, när jag vaknat, hur länge jag har varit vaken på natten om jag vaknat, när jag vaknat på morgonen, hur pigg jag varit under dagen, hur trött jag varit, hur nedstämd jag varit, hur aktiv jag varit osv. Sen räknar den ihop statistik på det där. Bara det har gjort att jag blivit mindre orolig för sömnen. För när det står att jag ändå sovit sammanlagt 8 timmar så känns det bättre helt enkelt.
Sen ska vi läsa i boken. Den här veckan ska jag läsa lite allmänt om sömn osv. Det är intressant.

Hittade ett recept på aftonbladet som verkar mumsigt. Förutom mandeln då. Tänker att man kan ju säkert ta ljus choklad också. Måste prova.


Fruktspett med vit choklad (4 port)
1 portion= 142 kalorier


Ingredienser:
2 st kiwifrukter
1 st banan
1 st nektarin
50 gram vit blockchoklad
10 gram mandelspån alltså, ca 2 msk
blötlagda trägrillspett

Instruktioner:
1.Sätt ugnen på 225°.
2. Skala och skär frukterna i lämpliga bitar.
3. Fördela bitarna på spetten.
4. Strö chokladen och mandelspånen över och grilla snabbt i ugnen tills chokladen smälter och mandeln får lite färg, ca 10 minuter. Servera genast.

Träffade en jättetrevlig ung sympatisk läkare idag.
Han träffade mig bara en kort stund (fick en akut-tid), men han tyckte att med min historia och att jag nu har jätteont så kunde han lika gärna bara skicka en remiss till ortopeden på en gång.
Det att jag får ont i vänsterbenet när jag rör högerbenet är inte ett så bra tecken. :(

Hoppas hoppas hoppas att jag inte har diskbråck igen.
Då blir jag knäckt.

Nu har väl även jag slutligen insett att detta håller på att gå helt åt skogen och det hjälper inte med att jag biter ihop och är aktiv.

På jobbet igår var det minst tre personer, oberoende av varandra, som inte visste sen innan att jag opererat ryggen, som sa att jag är jättesned i kroppen och undrar om jag har ont. Och ja, jag har något fruktansvärt ont.

Så nej, detta kommer inte fungera, jag kommer göra mig illa.

Lyckades få tid till en sjukgymnast i eftermiddags. Hon var duktig, men hade sånt där övervikts-förakt som jag märkt att vissa sjukgymnaster har (och andra). I varje fall tittade jag för första gången ordentligt i spegeln och man ser tydligt hur sned jag är. Höften liksom skjuter ut åt ena hållet fastän jag står så rakt jag kan. INTE bra.
När hon gjorde undersökningen av min rörlighet sa hon att hon inte förstår hur jag kan jobba över huvudtaget med tanke på hur svårt jag har att röra mig. Och det förstår väl inte jag heller ibland när jag går hem efter ett pass och tårarna rinner...

Hon sa att det är ett dåligt tecken att jag får ont i ischiasnerven på vänster sida när jag lyfter höger ben, att det kan vara tecken på att det blivit fastväxtningar mellan nerverna i ländryggen efter diskbråcket. Jag vet inte hur stor kompetens en sjukgymnast kan ha ang. såna saker, men jag hoppas verkligen inte att det är så för det låter väldigt dåligt.

Sen hängde hon upp sig på min övervikt. Jag vet att jag måste gå ner i vikt för ryggens skull (med mera). Jag vet att ju förr desto bättre. Men kan jag inte få lite cred för att jag faktiskt gått ner fem kilo i år? Dessutom att gå ner i vikt utan att kunna träna är ju skitsvårt, det visar t.o.m. en massa studier.
Inte av henne i alla fall, hon sa att fem kilo är jättedåligt resultat. Sen ville hon att jag ska gå med i något sånt där viktminskningsföretag som kostar 1000kr/månaden. Mm, det kan ju hon betala.
Jag har inga problem med att satsa på min hälsa, men det är lite väl saftigt.

När hon märkte att jag inte var så sugen på det så skrev hon ut Fysisk aktivitet på recept istället, så får jag rabatt de tre första månaderna som jag tränar. Däremot ville hon att jag ska simma för att det är lindrigt för en sån tjock kropp som min. Det är det ju och jag gillar att simma, men hon visade återigen noll respekt för att det kanske inte är så kul att ha BMI 40 och visa sig i baddräkt på ett badhus.

Sen kläckte hon ur sig att hon är ju också tvungen att gå ner i vikt, men att hon inte är lika illa däran som jag. Som om det skulle göra henne till bättre människa än mig. Och en massa prat om hur jag måste ändra mig i huvudet och blabla.. utan att ens känna mig bara antar hon att jag har en massa ät-problem. Inte att det faktum att jag inte kunnat röra mig så mycket, att jag haft ständig smärta i 2,5 år och varit väldigt nedstämd över det ibland, skulle kunna ha något att göra med att jag haft svårt att gå ner i vikt.

Ja, vi blev inga goda vänner direkt. Kommer inte gå till henne mer utan prova en annan sjukgymnast som jag fått tid till. Även om jag nog mest i första hand behöver träffa en läkare och få smärtstillande. Det ska jag ta tag i imorgon igen.

Näe, nu känner jag mig allt lite depp.

Datorskärmen gick sönder (snacka om att jag inte vet vad jag ska ta mig till när jag inte har en fungerande dator! Pinsamt!), men nu har jag fått låna en gammal hederlig skärm så jag åtminstone kan använda den.

Jag fick jätteont i magen efter jobbet i torsdags så jag sjukade mig i fredags eftersom vi haft magsjuka bland personalen på jobbet. Men det var ingenting. Stressmage kanske? Men det är oerhört skönt att vara ledig tre dar, det var verkligen vad jag behövde.

Jag har fortsatt med mina promenader och försökt lägga in lite sjukgymnastik för att träna stabiliseringsmusklerna, men så mycket svårare det är att göra det utan att ha en jobbig sjukgymnast som skriker på mig "Lite till! Lite till! Lite högre! Lite till!". Jag gör tills det blir jobbigt och lite till, men inte alls så mycket "lite till" som sjukgymnasten tycker jag ska göra. På måndag ska jag fortsätta försöka hitta en sjukgymnast här uppe. Och kanske ringa företagshälsovården så jag kan få lite diklofenak utskrivet och kanske kan sluta knapra så jäkla mkt tramadol. Mormor tipsade om sån smärtgel, hon sa att det funkar på hennes ischias. Jag tror jag har provat förut utan resultat, men kanske ska prova igen.

Försöker promenera även när jag är ledig. Först tog det emot för det gör ju så ont att gå, men upptäckte att när jag går i min egna takt (dvs inte småspringer till t-banan eller mellan t-banan och sjukhuset) så gör det bara gott att gå. Det gör jätteont först, men sen har jag inte alls mycket ont i benet resten av dagen. Tänker att jag ska promenera 2km varje dag även när jag är ledig. Det blir ju inte 10 000 steg/dag som det blir på jobbet, men det vore nog lite för mycket begärt.

Det märks att väldigt mycket handlar om ifall jag har ont eller inte. Ont = jag är ledsen, nedstämd, pessimistisk, lättirriterad, inget tålamod. Inte ont = jag är glad, motiverad, "som vanligt". Jag läste en artikel en gång om KBT vid kronisk smärta. Det låter kanske konstigt, men det är viktigt att inte låta smärtan ta överhanden och styra ens liv. Men det är väldigt svårt eftersom det är nästan omöjligt att ens tänka på något annat när man har ont. Önskar i alla fall att jag kan bli bättre på det. Har blivit lite feg igen. Vågar inte göra för mycket, t.ex. gå på krogen, för jag är rädd att få ont. Vågade inte ens gå på bio i helgen för det gör oftast ont att sitta still i de lutade biosätena i ett par timmar. Som sagt, smärtan styr mig. Kunde jag välja att inte jobba skulle jag välja bort det också pga rädslan för smärta. Och samtidigt så känner jag mig så isolerad, ensam och uttråkad för att jag inte gör saker utöver jobbet.

Jag har precis börjat i en sömnstudie. Det är en studie som görs av Karolinska och Internetpsykiatrin. Nu gör jag bara lite inledande enkäter och sömndagbok inför behandlingen. Sen ska jag få se vad det är för behandling jag får. Det ska vara två grupper som båda får behandling via internet, men den ena gruppen ska få ha kontakt med en behandlare. Spännande tyckte jag. :) Och kan ju inte skada att få lite "sömntips" gratis eftersom jag är periodare när det gäller sömnproblem. Oftast reder jag ut vad problemen beror på och kan sova bättre igen, men så kommer nästa sak som stressar upp mig och så är jag tillbaka i samma sits igen. Så jag tyckte det var en bra idé. :)

Hittade på lite delmål. Jag har ganska långt mellan mina olika delmål men det är för att jag vill kunna ha riktiga belöningar till varje delmål. Och nu kan jag verkligen dra till med fina belöningar, till skillnad från när jag aldrig hade pengar. Det är kul. :) Att hitta en belöning som inte kostar något men som man ändå inte gör till vardags är inte lätt. Jag skulle kunna ha minidelmål mellan de stora delmålen, men det känns inte som att jag behöver det just nu. Tidigare har jag stirrat väldigt mycket på slutmålet, men det gör jag inte nu. Jag koncentrerar mig enbart på Delmål 1 och hur mycket bättre jag kommer må i kroppen när jag nått dit. Det känns inte lika långt att tänka "Jag ska gå ner 10kg" som att tänka "Jag ska gå ner 10 kg och sen 40 till".
Varje minskat kilo kommer göra det lättare att gå och röra mig och förmodligen att det gör mindre ont (bevis igen på att smärtan styr mitt liv).

Slutligen: Jag upptäckte att om nio veckor har jag två helger på raken som jag är ledig fre-sön. :P Man måste ha något att se fram emot!

Vad ska man annars göra?

Traskar mina promenader och det gör ont som fan. Vaknar på nätterna med en hemsk kramp i ischiasbenet som jag inte förstår varför jag får. Det gör jätteont när jag jobbar och jag känner redan att jag har börjat få lite sämre tålamod. Speciellt med patienter som vill att jag ska göra allting åt dem när de lätt kan göra det själva.

Men jag försöker hitta en sjukgymnast (det är svårt för de flesta har väntetid på flera veckor) och en läkare (vet inte än om jag får lov att ha en läkare här uppe). Och så försöker jag nu att träna lite stabilisering och att stretcha i förebyggande syfte ifall det kan göra att kramperna släpper.

Man blir verkligen knäpp i huvudet av att ha ont jämt. Det går inte att förklara. Speciellt när det påverkar sömnen också. Det är tortyr.

...jag har gått ner mer i vikt och ligger nu under gränsen för "mycket svår fetma" och har nu bara "svår fetma". Om det nu är något att vara glad för. :P

Jag önskar jag kunde skriva ett jättepepp inlägg om hur fantastiskt bra allting går och vad roligt allting är, men det vore ganska långt från sanningen.

De två första veckorna på jobbet har varit väldigt tuffa för mig. Patienterna har varit väldigt dåliga och en dag hände en sak som gav mig en sån flashback tillbaka till när jag sa hejdå till min döda farmor och höll hennes kalla hand i min. Jag började gråta på jobbet. :S Så otroligt pinsamt.
Mina arbetskamrater sa att det inte var någon fara och att det händer alla när man har ett sånt jobb och något tungt har hänt. Men det känns pinsamt just för att jag är ny och jag vill inte att de ska tänka att jag inte passar till jobbet.

Sen har jag mått fysiskt dåligt de senaste dagarna. Haft extra ont i ischiasen, haft svårt att gå. Varit hängig och matt i kroppen. Igår fick jag feber och muskel- och ledsmärtor. Men idag är det bättre. Jag vet inte om jag är sjuk eller om jag bara är väldigt väldigt sliten??
Hade väldigt svårt att somna pga muskelsmärtorna men sen när jag väl somnat så vaknade jag mitt i natten med en sån fruktansvärd ischiassmärta att jag bara flämtade till och började storgråta. Försökte sätta mig upp men det gick inte. Min pojkvän hjälpte mig att ställa mig men jag kunde inte stå upp. Tog en näve smärtstillande och väntade en stund och sen skjutsade han mig på kontorsstolen till badrummet så jag kunde gå på toa (ska man skratta eller gråta?). Tog några timmar sen började smärtan sakta gå ner. Nu är jag öm men inte alls den där fruktansvärda skarpa smärtan.

Jag vet inte vad det är som händer i min kropp. Jag vet inte vad det här beror på. Jag vet inte vad jag ska göra. Får ångest vid tanken på att det kommer sluta med att jag måste bli sjukskriven. Alla säger att hälsa kommer före jobb, men det gör det inte när man inte har rätt till sjukpenning.