Från början var mitt första delmål 99kg och jag var såååå nära det i april innan jag blev sjuk. Nu har jag fem nya delmål att uppnå innan dess. Alltid tråkigt att öka på med delmålen uppåt, men det är därför jag försöker satsa mest på mina vanor istället för den jäkla vågen. Målet är att ha en hälsosam livsstil inte att lägga hela mitt liv efter en våg.

De senaste dagarna har jag känt en glädje och inspiration. Vet inte vart den kommer ifrån. Kanske att jag fått chans att vila? Denna vecka har jag bokat in att få ögonbrynen plockade och fixade. En sak som vissa tycker är helt onödigt men som får mig att känna mig fin. Sen ska jag till sjukgymnasten igen. Det är vad jag har bokat in och det får räcka så att jag orkar med mat och cykling och göra något trevligt med pojkvännen.

Inspiration ja. Jag har laddat hem olika träningsvideor och böcker, samt flera olika konstböcker - teckning, akvarell, calligrafi. Dessutom har jag börjat skriva på en novell. Känner skaparglädje igen. Ser fram emot att få hit mina saker och börja teckna igen. Just nu fortsätter jag sticka sockar till mig själv och bebisar och ett par vantar till en vän.

Enda nackdelen är väl att laga mat kommit lite i andra hand. Eller, mycket i andra hand. Svårt det där när man inte kan göra allting.

Glömde ju skriva om sista mötet med dietisten.

Kolhydrater

• Socker
• Stärkelse (potatis, ris, pasta)
• Fiber

Socker - Enskilda, enkla molekyler
Stärkelse - Många molekylor som sitter ihop på olika sätt
Fiber - Många molekyler i rak stabil linje

Lösliga fiber - Bryts ner till socker i kroppen.
Olösliga fiber - Bryts inte ner i kroppen, utan fortsätter genom hela tarmen.
Stärkelse - Bryts ner till socker i kroppen.

Varför ska vi äta kolhydrater?

• Kroppens viktigaste energikälla (kroppen kan använda fett i nödfall)
• Mat med kolhydrater innehåller vitaminer, mineraler och antioxidanter
• Mat med kolhydrater innehåller mycket fiber (finns inget fiber i kött, fisk, olja)

Efter längre tid utan kolhydrater

• Förstoppad
• Höga blodfetter (fiber binder kolesterol)
• Instabilt blodsocker
• Benskörhet
• Huvudvärk

(Upp till 6 mån, om man för övrigt är frisk, kan man äta LCHF-kost utan svåra biverkningar.)

Kolhydratrika livsmedel (med BRA kolhydrater)

• Bröd
• Bönor
• Linser
• Pasta
• Frukt
• Rotfrukter
• Potatis
• Ärter
• Majs
• Havregryn
• Ris
• Müsli
• Couscous

Kolhydratrika livsmedel (med DÅLIGA kolhydrater)

• Läsk
• Juice
• Saf
• Glass
• Godis
• Choklad
• Kakor
• Brownie
• Muffins

Dessa bör vi minska för att gå ner i vikt!

Fakta 1: Gelegodis, viss lösgodis är i princip som att bara äta sockerbitar. Det höjer blodsockret enormt snabbt.
Fakta 2: Choklad = 50% fett 50% socker.
Fakta 3: 1 glas juice innehåller lika mycket socker som 1 glas cola.
Fakta 4: Söta drycker registreras inte som energiintag i hjärnan. Frukt innehåller fiber. Tuggandet ger mättnadskänsla. 1 apelsin = 55 kcal. 1 glas juice = 95 kcal. Ät frukt istället för juice!
Fakta 5: För mycket fruktsocker, speciellt i flytande form, omvandlas lättare till fett. Max 2-3 frukter per dar!
Fakta 6: Hjärnan vet att söta saker snabbt höjer blodsockret, därför blir vi sugna när vi är trötta och hängiga. Men det som höjer blodsockret snabbt, försvinner också snabbt och lämnar oss med lågt blodsocker igen och vi hamnar i en ond spiral.


En kvinna som vill gå ner i vikt ska äta max 100gr kokt ris, pasta, potatis per måltid.
Motsvarande för en man är 150gr.


Fiberrika livsmedel

• Bröd
• Linser
• Bönor
• Pasta (fullkorn är bättre förstås)
• Frukt
• Morötter
• Ärter
• Müsli (och andra gryner)
• Rotfrukter
• Bär
• Broccoli

Genomsnittsintaget av fiber: 15g/dag
Rekommenderat intag: 25-30g/dag
(Om har problem med tarm, ska ej äta lika mycket fiber.)

½ kg frukt och grönsaker varje dag!
Motsvarar ungefär 2 frukter och 3 nävar grönsaker. (2dl bär = 1 frukt)

Fiberrik mat tar mer plats i magen och gör dig mättare!

Olösliga fiber: t.ex. kli, vete hjälper tarmen och motverkar förstoppning.

Alkohol - 1 gr = 7 kcal

• Innehåller mycket energi
• Med alkohol följer ofta energirik mat eller tilltugg
• Man äter mer än planerat
• Aptiten ökar
• När vi dricker kämpar kroppen bara med att bli av med giftet och kan inte ta han om det vi äter, dvs allt vi äter under tiden lagras som fett.

Lättöl 33 cl = 100 kcal
Stor stark 0,5 cl = 225 kcal
Vin 1,5 dl = 105 kcal
Gin & tonic 3 cl = 180 kcal
Starksprit 4 cl = 80 kcal
Likör 4 cl = 100 kcal

Sammanfattning

• 100gr pasta, ris, potatis per måltid (150 om du är man)
• Välj gärna fullkornsprodukter
• Ät frukten hel, drick den inte
• Begränsa saft, läsk, juice och alkohol
• Begränsa godis, glass och kaffebröd

Samma vikt den här veckan. Trots att jag varit mycket duktigare, ätit mer grönsaker och cyklat mera. Vill så otroligt gärna få se 114kg på vågen just nu. Få se att det faktiskt går att gå ner trots de här medicinerna. Ska försöka vara riktigt duktig den här veckan. Har inga möten inbokade än, men ska ringa och få ny tid till sjukgymnasten. Gick upp kl.9 idag och ska försöka fortsätta göra det resten av veckan. Sen komma in i mina vanor igen efter helgen. Jag lägger dygnsrytmen mycket efter min pojkvän och han jobbar nästan bara kväll nu vilket gör att han vill vara uppe till 1-2 och sova länge, men det passar inte mig egentligen. Senaste 9 behöver jag kliva upp. Tror det är mest psykiskt, men det är ändå vad som passar mig bäst. Det är bara så svårt att lägga sig när han är pigg. Men det blir nog bättre efter flytten (det börjar hända grejer nu!!). Ut med inneboende och in med mig. Då får vi ett sovrum där man bara sover, vilket är det allra bästa för sömnen. Nu står min pojkväns dator i vårt sovrum plus en massa andra grejer. Längtar som en tok efter att få göra detta till en fin och ren lägenhet med julgardiner och lampor i fönstren!

Vissa av mina vikt-vänner står precis som jag i början av viktnedgången och stampar, frustrerade av år av misslyckade försök. Men vissa är där nere, en bra bit på väg. Skulle ljuga om jag sa att jag inte var avundssjuk. Kan inte föreställa mig hur det vore att väga 80kg igen. 70kg existerar inte ens. Lättnaden i kroppen, rörligheten, minskade trycket på ryggen, piggheten.

Är fortfarande arg för att ortopedläkaren frågade i telefonen "Har du gått ner nåt?". Han vet att jag knappt kan gå och har svårt att röra mig. Han har inte nämnt något om en remiss till någon vikthjälp. Han vet att jag gått upp 15kg av medicinerna. Men ändå frågar han mig "Har du gått ner nåt?". På det plumpa sättet.

Många vill gå ner i vikt för sitt välbefinnande och utseendes skull. En bra ursäkt om nån. Men jag har min hälsa att förlora på att inte gå ner. Hur kan någon tro att jag inte kämpar för att gå ner? Men hur lätt är det att gå ner utan motion när man är deppig? Att ställa den frågan: "Har du gått ner nåt?" är som att uttrycka att mitt kämpande inte betyder nånting. Dietisten säger att max 0,5kg/vecka får jag gå ner, men när jag sa till läkaren att jag gått ner 2kg sa han ingenting. 2kg är inte värt ett jota tydligen. Det är ju en månads hårt arbete!

Ja, jag har skrivit det här förut, men tydligen behöver jag upprepa det. Det är ju han som har makten att hjälpa mig tillbaka. Den enda som kan hjälpa mig tillbaka. Han borde visa stöd istället. Jäkla skitläkare!

Nytt superhemligt inlägg (be om lösen om du inte har): Justforspecialpeople
Sorry om jag är krånglig, men man kan inte sätta lösen på ett enskilt inlägg på den här servern.

Jag återkommer hela tiden till det där att "allting sprack" för att jag bokade in för många möten. Efter operationen gick jag på sjukgymnastik 3ggr/veckan, och kunde lätt ha 1-2 till aktiviteter. Så jag har väldigt svårt att anamma detta att jag inte kan göra så nu. Trots att jag haft svårt att gå i sju månader så har jag inte accepterat det. Inte konstigt kanske, varför acceptera något som läkarna kan fixa om de bara ville?
Detta att sitta hemma ofrivilligt är frustrerande. Mycket frustrerande.
I alla fall..
Nu när jag avbokat, kanske lite för mycket, så har jag kunnat börja cykla igen och har fått in mat och cyklingsrutiner. Jag gör frukost, äter, väntar lite, cyklar 30-60 min beroende på smärta och ork, lite mellanmål, lunch osv. Det funkar precis som det funkade förut.
Men så ska jag ha ett läkarmöte kl.9:30 en dag. Jag måste gå upp kvart i åtta (hinner inte sova ut eftersom jag sover dåligt på natten), äta mindre till frukost för min "storfrukost" tar en halvtimme att göra, halta ut till taxin (brukar aldig gå ut innan medicinerna hunnit verka). Sen tar det ju lång tid eftersom mina läkare är 30-40 min borta och man måste vara där i god tid innan och efteråt måste man vänta på taxin. Sen när jag kommer hem är jag trött, har ont, är hungrig men har inte ork att tillaga något avancerat utan äter något mindre bra utan grönsaker (troligtvis). Och efter det blir blodsockret ännu mer instabilt och så fortsätter dagen så. Plus att jag inte klarar av att cykla pga att jag är så slut av resan.
Men har jag tid på em är det nästan värre. Jag sover längre för att få sova ut, hinner inte äta både frukost och lunch innan och har lågt blodsocker när jag kommer hem varpå allting upprepas som när jag har tid på fm men värre.

Måste jag dessutom ha två tider två dar i rad eller mer så blir jag förstås ännu mera trött och har ännu svårare att orka göra bra mat osv.

När jag var frisk kunde jag ju förbereda för sånt här. Som t.ex. om jag jobbade kväll-dag, dvs kom hem kl 23 och skulle kliva upp kl 5. Då var ju allting förberett, kläder, mat osv. Men jag har ingen ork att göra både det jag behöver idag plus det jag behöver imorgon när jag har ett möte.

Så det finns bara en lösning känns det som: Boka in färre möten. Klarade ju inte av tre dagar i rad, så max två möten i veckan då. Det är inte mycket. Nu är dietisten över i alla fall så blir inte lika mycket förrän efter jul.

Så trött jag är på att ha dåliga dagar. Igår tog jag mod till mig och ringde vårdgarantin. Hon var så förstående och tyckte jag satt i en fruktansvärd situation. Hon hoppades att hennes kollega som har hand om ryggärenden skulle kunna hjälpa mig att komma till en mkt väl ansedd privat klinik.

Men bara några timmar senare ringde kollegan och sa att pga min övervikt kan hon inte hjälpa mig. De privata klinikerna har inte utrustning att operera och övervaka någon som är så överviktig som jag är.
Så först gör vården mig fet och sen får jag inte hjälp pga att jag är fet.
Svensk sjukvård, hurra.

Jag grät och grät och kände att det var sista gången jag orkar med att få hoppet krossat.

Såååå nära att jag fick komma till en bättre mottagning.

Och så missa det pga att de har gjort mig tjock.

Sure, jag har aldrig varit smal och jag har tidigare vägt ca 110kg, som jag sen gick ner till 70kg 2003, men när jag skadade ryggen var jag inte i närheten så tjock som nu. I början på året (i år alltså) hade jag BMI 37, och innan jag skadade ryggen hade jag mindre BMI än så. Nu har jag BMI 44. Ortopeden tycks inte tro på mig när jag säger att det är medicinerna som gjort att jag gått upp 15 kg sen i våras. Men jag gick upp åtta kg de första två veckorna efter jag började med medicinerna. Hur förklarar man det? Tror han att jag bara levde på tårtor och läsk i två veckor eller?
I somras hade jag en dålig period, kunde inte gå, hade rullator inomhus, jätteont, och dessutom gått upp massa i vikt, så då åt jag godis kanske varje dag i några veckor. Så några kilon är nog mitt fel. Men om det inte var medicinernas fel så skulle jag ju rasa ner i vikt nu när jag håller nere allt onyttigt. Och jag äter mindre mängd än förut. Har ju mina två + i veckan och efter diskussion med Niklas har jag bestämt att ett + får vara max 500kcal. Och jag håller mig till det. Så att gå från att äta godis jämt till att äta knappt inget godis skulle göra att jag gick ner allting igen ifall det var det som var felet. Men det gör jag ju inte. Jag har gått ner 2kg sammanlagt.
Så läkaren kan &%%"¤€££€£@€!!!!!!!!

Också något jag sa till kvinnan på vårdgarantin. Hur stort förtroende får man för sin läkare när han inte lyssnar på hur fruktansvärt jag har det?
Hon sa "Du måste ju berätta för din läkare att du blir sämre". Eeh, ja, jag har sagt det varje gång jag pratar med honom, men han lyssnar inte. Hon var rätt dum. Den första var jättebra, men den andra fattade ingenting för att vara någon som har hand om ryggärenden. Hon tyckte jag skulle gå på vattengympa. 1. Hur ska jag ta mig dit?, 2. Hur ska jag ta mig ner i bassängen? m.m.

Varje gång jag haft chansen har jag kämpat med vikten. Ja, sen alltid, men ännu mer de senaste tre åren. Varje gång jag har mindre smärta har jag försökt motionera efter bästa förmåga och sköta maten. Men samtidigt har jag kämpat nåt otroligt med att ta mig igenom skolan. Skolan var tvungen att gå före allting för jag ville ju ha en utbildning. Men ändå så gick jag på min sjukgymnastik och cyklade på min motionscykel och körde med "lördagsgodis". Men varje gång ryggen blev kass och jag inte fick hjälp med smärtstillande mediciner och jag blev mer och mer deppig så gick jag givetvis upp igen, och kanske mer.

Jag blir så jävla arg varje gång jag stöter på någon som inte förstår hur mycket jag har kämpat mig igenom hela livet, inklusive de senaste tre åren! Jävla läkare som bara ser att man är tjock och tar för givet att man sitter hemma och gluffsar i sig godis och vägrar röra på sig!!!

OCH INTE EN ENDA GÅNG HAR JAG BLIVIT ERBJUDEN HJÄLP MED VIKTEN AV EN ORTOPED! Det är lätt att sitta på sina höga hästar och se ner på sina tjocka patienter och inte ens erbjuda dem hjälp. Vilka arslen.

---

En annan sak.
Jag har varit väldigt nedstämd, som jag tidigare berättat om. Och i förrgår när jag hade en sån omtumlande dag blev det inte bättre. Igår när N gick till jobbet flög tanken förbi "Om jag ska ta livet av mig får jag göra det när han är på jobbet".
Det betyder inte att jag är i närheten av att göra det, men när tankarna dyker upp är det dags att ändra nånting.
Sen senare fick jag höra om en person, en nära vän till en nära vän, som tagit en överdos och nu fått hjärnskador. Ska inte skriva utförligt om det för tycker inte det är min sak. Men ja, det är ganska allvarligt.
Det fick mig att tänka. Att sluta kämpa är att ge upp, och att ge upp är att bli tjockare och tjockare, få mer och mer ont, må sämre och sämre och till sist hamna i hennes situation. Och det är ingenting jag kan göra, varken för min skull eller för de som älskar mig. Aldrig. Så jag har inget val, det är bara att kämpa framåt. Vissa dar går det inte, då måste jag få krypa ihop och gråta hela dagen, men utlopp för känslor är nog viktigare än att försöka att inte känna dem.
Så det måste gå framåt.
Finns inget annat.

---

Var hos dietisten igår igen. Ska skriva ner vad hon sa senare, men har insett vad jag måste kämpa mera med.
1. Bara ta 100gr kokt pasta, ris eller potatis. Riset och potatisen går an, det är inte så gott, förutom om det är pommes eller potatisgratäng. Men när det gäller pasta är jag så van vid att fylla hela skålen pasta, ta lite pesto eller sås och kladda runt. 100gr är inte mycket, men resten ska vara grönsaker och så en fjärdedel protein.
2. När jag inte har något direkt protein i maten utan tar proteinpulver måste jag komma ihåg att proteinet ska vara en fjärdedel av tallriken även om det inte ligger på själva tallriken. Jag ska inte fylla den fjärdedelen med kolhydrater.
3. När N erbjuder mig något gott ska jag be honom att istället säga "vill du ha ett plus idag?" och om han glömmer säga det måste jag tänka på det. Som igår när han bakade pepparkakor. Jag tänkte inte på det som "Nu tar jag ett plus" utan mumsade glatt på. När jag sen kom på att det blev ett plus blev jag besviken, kanske jag inte hade velat lägga mitt plus på ett par pepparkakor.
4. Max 1 msk sylt/mos till gröten. Och inte en råkad matsked utan mäta ordentligt med ett msk-mått.

Så det ska jag kämpa vidare med nu.

Ja, och jag har börjat cykla igen. :) För det finns bara en väg och det är framåt.

Vikten.. Ja, den var märklig. I söndags vägde jag 117kg på morgonen, vilket var som en smäll på käften med tanke på hur duktig jag varit. Men igår vägde jag 115kg, dvs minus 0,5kg jämfört med förra veckan. Så vet inte riktigt vad jag ska tro på, men tar ju gärna den lägre vikten. Kunde vägt mig idag med för att kontrollera men jag vill inte komma in i vågnojan och väga mig varje dag igen.

I vilket går det enormt bra för mig med maten nu tycker jag. Visst, jag är ju inte perfekt varje dag, men det går ju inte. Jag fyller lätt på halva tallriken med grönsaker, jag får i mig mitt protein och är mätt, jag äter stor mumsig frukost, jag har mina två plus i veckan. Och jag är nöjd och glad med det. Blodsockret ligger snällt, suget håller sig borta. Jag har tom haft choklad i kylen i flera veckor som jag tänkt baka chocolate chip cookies med. Plus att jag har en halv påse nachobollar i skafferiet. Har aldrig aldrig nånsin tidigare kunnat ha godis hemma utan att äta upp det redan dagen efter. Aldrig. Men jag tänker inte ens på att det ligger där, och när jag ser det tänker jag "Just ja, hade de där, kanske kan ta det till nästa plus om jag är sugen". Det är intressant. :)

Igår hade jag en hemsk dag. Riktigt riktigt hemsk.
Var konstig i huvudet redan när jag vaknade. Hade ont i hela kroppen och inom kort började magen strula rejält.
Och trots att jag knappt drack något på hela dagen var jag tvungen att kissa 2 ggr i timmen.
Sen kom ångesten.
Och krypet i kroppen. Det kryper i hela kroppen och det går inte att sitta still.
Och det gav sig inte, det kom i vågor.
Jag mådde illa, kunde inte äta.
Det blev värre och värre och snart kom känslan att jag höll på att bli galen och att om det inte lugnande sig skulle jag dö.

Kände att det var typiska abstinenssymtom, men N frågade mig om jag råkat ta för mkt av nåt piller eller för lite av något annat, vilket hänt förut, mest i början när jag var riktigt förvirrad hela tiden. Men jag var helt säker på att jag inte hade gjort det den här gången, så kunde inte förstå vad det var.
Sen efter några timmar kom N på att jag hade druckit mkt energidryck under veckan och veckan innan det med. Men igår hade jag inte druckit något för skulle ju inte göra nåt som jag behövde vara pigg inför.

Så jag svepte en liten burk och det tog ett tag men sen lugnade det ner sig. Antar att energidryck inte passar ihop med mina piller. :S
Får försöka trappa ner det där, ska försöka börja med att bara ta en burk per dag. Men jag klarar verkligen inte av abstinenssymtomen så jag tänker trappa ner väldigt långsamt.
När jag trappade ner mina tramadol efter operationen så trappade jag ner ett piller varje vecka. Var femte dag ska man trappa ner så liten styrka som möjligt för att inte få abstinens så jag drog till med en vecka. Det gick lysande. Mot slutet tog jag t.o.m. en kapsel varannan dag i en vecka. Kände ingenting alls.
Kändes fånigt att ta piller när jag inte hade ont längre, men abstinens efter tramadol är fruktansvärd. Abstinens efter opiatmissbruk ska vara den värsta abstinensen som finns har jag läst. Tur jag bara brukar och inte missbrukar. :P

Idag har jag känt mig avslagen. Inte så konstigt, jag menar, jag trodde jag skulle dö igår. Tog förstås en energidryck på eftermiddagen som vanligt. Annars har jag bara kollat på True blood och njutit av att slippa den fruktansvärda ångesten. Vill ta en till energidryck, men försöker låta bli.

Har varit extra känslig över detta. Tänkt mer på när vi sade hejdå, det var en sån hemsk dag och hemskt hemskt hemskt att de bara lät henne ligga kvar i sitt gamla nattlinne och inte gjorde i ordning fint för oss. Trodde att de andra tyckte det var fint att säga hejdå och att det bara var jag som tyckte att det var fruktansvärt, att allt var fel där inne. Men i natt mailade jag mamma och berättade hur jag kände, hur hemskt jag tyckte det var, att det inte alls såg fridfull ut och att varje gång jag tänker på farmor så dyker den där sista dagen upp och inte alla tusentals dagar tidigare då jag träffat henne när hon levde. Jag tänkte att det var för att jag varit på obduktion som jag känner så här.

Skulle ha pratat henne innan om det där. Hon känner precis likadant. Hon känner också att allt var fel och att det såg hemskt ut när vi sade hejdå, och den dagen dyker också upp i hennes huvud när hon tänker på farmor. Så det är inte jag som är knäpp eller har fått någon konstig uppfattning efter obduktionen (var på obduktion under min utbildning, det var fruktansvärt). Det var så skönt att veta.
Sen sa hon att hon brukar tänka på begravningen istället, för den var jättefin. Prästen tog emot brev från oss om hur farmor var och hon berättade en perfekt beskriven historia om hur farmor levt och hur hon var. Så det ska jag försöka göra. När sista dagen dyker upp ska jag försöka tänka på begravningen istället.
Farmor hatade sorg och hon ville inte att vi skulle sörja henne. Det går ju inte att låta bli förstås, men hon hade velat att vi mindes de glada stunderna och inte de tråkiga. Sjukhusprästen sa till mig att jag ska aktivt sörja, så kanske jag ska istället för att skriva om hur hemskt det var, att jag ska skriva om alla glada minnen jag har. Kanske det skulle få tankarna åt rätt håll.

Jag är så rädd att jag inte kommer kunna jobba på canceravdelning mera pga att jag förknippar döende och död med den gången vi sa hejdå till farmor. Jag vet att jag passar så bra på onkologen med mitt lugna men positiva sätt, jag vet att jag gör ett bra arbete där, men jag är rädd för att tänka på farmor och bli ledsen varje gång en patient är dålig eller dör.
Mamma sa att jag kan nu se till att döende och deras anhöriga slipper gå igenom det vi fick gå igenom. Det tyckte jag var fint. Nu vet jag hur hemskt det kan vara att få säga hejdå när det inte ser lugnt och fint ut. Nu vet hur det ska se ut för att anhöriga ska få ett fint farväl istället för ett farväl som hänger kvar som ett plågande spöke.

Ska försöka ta till mig allt det här.
Min mamma är klok.

Idag är jag så där fullständigt slut igen, som jag blir ibland. Förra gången höll det i sig i en vecka. Kan se samband med när jag har varit aktiv och när jag blir så här slut i kropp och knopp. Dietisten i onsdags, biodejt i torsdags, shopping igår. Sov säkert 9,5 timme men jag är ändå trött. Har ätit frukost och druckit två energidrycker, men är ändå så trött att jag skulle kunna somna ögonblickligen.

Idag måste jag gå och hämta paket. Visst, kan skicka N med mitt leg, men känns bättre att följa med, och vill ju ha lite luft varje dag. Det är julgardiner, present till mamma, lotions och tvålar från Lush, mediciner och PS2-spel. Men imorgon blir det nog vila, tvätta håret och tvätta kläder. Om jag orkar. Kanske bara blir vila, vila, vila. :)

Nästa vecka har jag läkarbersök, ska försöka att bara ha en tid till sjukgymnasten också så jag förhoppningsvis slipper allt ont och trött. Och som jag sagt, man måste få chansen att göra något trevligt också.

---

Jag har slutat skriva ner vad jag äter nu, hoppas det kan funka ändå. Frukost, lunch, middag, hälften grönsaker, inte glömma proteinet och två plus i veckan. Imorgon är det vägdag, hoppas det kommer gå bra. Hoppas verkligen.

Ska fortsätta berätta vad jag lärt mig hos dietisten. Denna gång handlade det om fett.


Fett är mer energirikt än nåt annat:

• 1 gram fett = 9 kcal
• 1 gram kolhydrater = 4 kcal
• 1 gram protein =  4 kcal
• 1 gram alkohol = 7 kcal

Fettets funktion:

• essentiella (livsnödvändiga) fettsyror (2 st finns bara i maten: omega3 och omega6)
• upptag av fettlösliga vitaminer (A, D, E, K)
• energikälla
• fettlager på kroppen (skyddar inre organ, värmer)
• i matlagning (hjälper uppvärmningen av maten)
• smakbärare i maten
• För mycket fett påverkar organens funktion (sätter sig i och runt levern, runt hjärtat)
• För mycket fett ökar risken för hjärt-kärlsjukdomar och för höga halter blodfetter.

Fettkvalitet

• Mättat fett
• Enkelomättat fett
• Fleromättat fett

Mättat fett ökar risken för hjärt-kärlsjukdomar då överskottet lagras i kärlväggarna.
Omättat fett ser till att fettet INTE lagras i kärlväggarna.

MEN man blir lika tjock av alla sorters fett.

Rekommenderat energiintag för att gå ner i vikt:
Män: 2000 kcal/dag
Kvinna: 1500 kcal/dag
Rekommenderat fettintag för att gå ner i vikt:
Män: 50 g/dag
Kvinna: 40 g/dag
Normalviktig man: 90 g/dag
Normalviktig kvinna: 60 g/dag
Genomsnittsintaget i Sverige: 120 g/dag

Mättat fett finns i:

• Mejeriprodukter (smör, mjölk, ost, choklad, creme fraiche)
• Feta charkprodukter (korv, salami, insprängt fett)
• Kokosmjölk

Allt mättat fett höjer inte kolesterolet men på förpackningarna kan man inte utläsa vilket slags mättat fett produkten innehåller.
Välj produkter med nyckelhål!
För att en fet produkt ska få nyckelhål måste det ha sänkt fettet med 50% samt sänkt det mättade fettet.


Tips:

• Använd mejeriprodukter med max 17% fett och lättmargarin.



• Olja, avokado, nötter, fisk, majonäs och oliver innehåller fett som skyddar hjärtat, men kom ihåg att de innehåller mycket fett. Lax, sardin, makrill, ål och sill är bra fisk. Rekommenderas 2-3ggr/veckan.



• Kött, fisk och köttfärs suger ej upp fettet och man kan steka i vad som helst, men gör inte sås på stekspadet.
• Korv, rotfrukt och potatis suger upp fettet, så använd flytande margarin eller lättmargarin.

Ur viktsynpunkt är flytande margarin bäst.
1 tsk olja = 95 kcal
1 msk olja = 135 kcal
Olja = 100% fett
Margarin = 80% fett
Blir färre kalorier!


Smörgåsar

• Ost är det fetaste man kan ha på mackan: 100g = 300 kcal. Välj max 17%, helst 10%.
• Kött är det bästa, helst magert. 100g skinka = 120 kcal.
• Keso innehåller protein vilket mättar bäst.
• Andra bra pålägg: Sardiner i tomat, makrill i tomat, ägg.
• Färsk gurka är bättre än smörgåsgurka pga sockerlagen.

Dolt fett
100g pomme = 300 kcal
100g desertost = 430 kcal
100g jordnötter = 600 kcal (men bra fett)
100g chips = 500 kcal
1 magnum = 270 kcal
1 kokosboll = 300 kcal
1 wienerbröd = 400 kcal
100g mörk choklad = 550 kcal (nöjer sig oftast med mindre än med ljus choklad)
100g ljus choklad = 560 kcal


Sammanfattning:

• Begränsa totala fettintaget
• Minska intaget av mättat fett
• Välj omättat i första hand
• Mättat och omättat fett är lika energirikt

---

Har varit ledsen över det där med vänner igen. En speciell vän som jag var väldigt nära i tre år. Hjälpte henne genom allt och hon hjälpte mig. Jag hämtade henne när det tog slut med hennes pojkvän och hon höll min hand när jag skulle opereras. En annan ställde upp mkt efter operationen men tröttnade efter ett par månader, kanske för att jag inte hade möjlighet att göra det samma. Bekanta slutade höra av sig eftersom jag inte kunde gå på fester eller gå ut på klubb. En annan mkt nära vän försvann helt när hon flyttade och skaffade nya vänner. Jag tog upp kontakten nyligen fastän vi inte hörts på 1,5 år och vi träffades och det var precis som om ingenting hade hänt, som om ingen tid hade gått. Hon kände likadant sa hon, men ändå så hör hon inte av sig nu och frågar inte om vi ska ses. En gick jag i samma klass med i ett år och hon var så öppen och vände sig till mig när hon behövde hjälp, vilket jag tar som tecken på att personen litar på en och tycker om en, men efter hon hoppade av så hörde hon aldrig av sig igen. Några stycken vänner som jag ändå öppnade mig för men inte kunde träffa för att vi bodde så långt ifrån varandra slutade också höra av sig. Och nu en som jag känt i många år, men bara träffat ett par ggr pga att vi bor långt ifrån varandra och har varit upptagna med vårt egna, bara slutade svara på sms för en månad sen och jag har inte hört av honom. Kollade upp på facebook, för att försäkra mig om att inget hänt, men det såg ut som vanligt. Sen finns det ju vänner som man sakta men säkert tappat mer och mer kontakt med men som man ändå vet finns där för alltid. När man flyttar isär får man ju andra vardagsvänner och man blir mera distansvänner, men hörs ändå av, det kan jag leva med även om jag saknar dem ibland. Men de som på en dag bara slutar höra av sig, det förstår jag inte. Man är otroligt nära vänner ena dagen och sen hörs man inte mera. Jag förstår det inte, jag förstår inte vad jag gjort för fel. I princip allt detta har hänt efter jag gjorde illa ryggen och jag vet att det är "då man får veta vilka som verkligen är ens vänner". De som hälsar på en när man är sjuk och hjälper en när man inte kan laga mat eller diska, de som inte bryr sig när man inte längre kan gå ut och dansa varje helg utan kommer hem och kollar på film ihop istället. Men jag kan inte för mitt liv förstå hur det kan vara så att alla dessa människor verkligen inte bryr sig om mig efter alltid vi gått igenom tillsammans!!!! För att inte tala om min syster som visserligen gjort en otrolig massa taskiga saker mot mig genom åren, men som trots allt varit min syster genom vått och torrt och nu inte bryr sig om mig alls.

I alla fall så har jag hört av mig till varje vän mer än två ggr för att försöka få upp kontakten igen, men när man försöker och försöker och personen säger att den är intresserad men sen ändå inte hör av sig.... ja.. vad ska man göra? Försöker säga till mig själv att inte vara så desperat, utan ha tålamod tills jag kan börja jobba eller hitta någon "fritidsaktivitet" där jag kan träffa nya vänner. Brukar inte ha några problem med att få vänner. I varje klass jag gått i har jag hittat ett par som blivit riktigt nära vänner, men varför stannar de inte? Och jag känner inte en enda människa här, inte en enda människa. Hur ska jag träffa vänner när jag inte ens kan gå utanför dörren? Jag vill så gärna ha någon att fika med, snacka strunt med, gå på korta, väldigt långsamma promenader med. Det är vad jag har att erbjuda, är det så värdelöst?

Blev inte frukost inom en timme idag, men det var för att så fort jag klivit upp (halv elva) ringde fastighetsvärden på dörren för att kolla på en sak vi felanmält. Men jag började med frukosten halv tolv så tyckte jag var skapligt duktig ändå.

Och ingen cykling igår heller. Läste intervjun med Jennifer Aniston och blev påmind om det där att det lilla räknas. Tror att bara för att sist jag cyklade så cyklade jag 60 min så känns det tuffare att cykla nu för det känns som att jag måste cykla 60 min varje gång. Men det lilla räknas! Orkar jag bara 10 min så är det bättre än ingenting. Bara man rör på sig lite varje dag. Det är ju mitt egna tips till omgivningen.

Tror att när jag hade ett möte om dagen så orkade jag inte heller cykla,  jag behöver hitta en bra balans. Dietisten är nu varannan vecka och efter det en gång i månaden. Så sjukgymnasten får bara max en dag i veckan, och samma sak med terapeuten. Och kanske skjuta upp sjukgymnasten till en vecka senare om jag har läkarbesök och så. Så jag max har 2-3 grejer varje vecka. Annars klarar inte kroppen av att cykla och heller inte att göra trevliga saker. Rehab är jätteviktigt, men rehab är ju inte att slita ut sig.

---

För ett tag sen provade jag att sänka morfinet för att läkaren pratade om att när vi ses ska jag säga vart det gör ont, så han kan se på vilken nivå i ryggen som det mest klämmer åt. Är det svårt att se hur mkt skada ett diskbråck gör kan man kolla på vilken sida av benet som nerven gör ont. Men det enda som hände var att jag fick ont i ryggen och höften.
Nu ska jag prova att sänka epilepsimedicinen, det är den som är mot själva nervsmärtan, för att kunna beskriva noggrant vart det gör ont. Inte speciellt kul att medvetet sänka medicin och veta att det kommer göra ont och att jag kommer få abstinens (hjärtklappning, ångest, krypningar i kroppen, omöjligt att sova m.m.) Men det är viktigt att jag känner att läkaren inte gör ingrepp i onödan eller tvärtom att han inte tar ett problem på allvar, och då behöver han få all info som medicinerna kanske döljer.

Fan vad ledsen jag blev. Jag fick jätteont i magen och mådde jätteilla och var tvungen att avboka mitt besök på vårdcentralen. Då får jag ett meddelande "Ja, då måste jag debitera 250kr för sent avbokat besök". 250kr?? Det är mer än 3,5 ggr så mycket som ett vanligt besök kostar! Tack för den! Hur kan man veta att man ska bli sjuk i förtid?! Och hur ska man ha råd att gå igen då? Okej att debitera för vad besöket kostar, men över 3,5ggr så mycket?? Fan vad störd sjukvården/Sveriges regering/landsting är. Deras uppgift är att straffa oss som är sjuka. Blir så arg och ledsen så nu vill jag inte gå till terapeuten mera. Tycker hon kunde ha varit schysst när hon vet att jag är sjuk.

Känns som att jag överreagerar som sitter här och gråter men egentligen är det ju jävligt sjuka regler de har för allt som har med sjukdom att göra.

Usch, så hemsk veckan har varit. Jag har varit ständigt yr och förvirrad av medicinerna från morgon till kväll. Det blir som en ond cirkel. Är jag yr orkar jag inte laga frukost, dvs jag blir mer trött och yr, och orkar inte laga riktig mat osv. Jag har skött mig skapligt i veckan, har bara ätit två plus men inte orkat göra frukost varje dag och vissa dar äter jag frukost så sent och jag är så trött att det bara blir ett enda riktigt mål mat. Vågen visade idag +0,5kg. Det skulle alltså innebära överflödiga 2500kcal, vilket är helt omöjligt. Så då är det väl kanske det då att jag måste hålla måltiderna bättre och hoppas att det gör mig piggare så jag kan fortsätta med det.

Det är detta som gör mig glad att jag har skippat allt som heter målkurva. Mitt mål är att hitta vad jag ska äta, när jag ska äta, hur jag ska äta och att hitta strategier för att inte låta oro, ångest, trötthet m.m. sabba det. Och då menar jag inte hur jag ska göra det just nu, utan hur jag ska göra det resten livet. Matstrategier som funkar resten av livet.

Ja, strunt samma för ett +0,5, det är ju inte hela världen. Nu är det ny vecka igen och denna vecka ska jag satsa mer energi på att få i mig frukost på morgonen och att få i mig det inom en timme efter jag vaknar. Och fortsätta köra enligt dietistens punkter.

För att berätta något trevligt med så var jag ute på restaurang med min svärmor och svägerska igår. Har aldrig träffat dom innan så var lite nervös. Länge sen jag träffade en killes familj också, åtta år eller nåt. Det var kul att sätta upp håret, sminka sig, ta på sig finklänningen. Tiden består nästan enbart av att jag hänger här hemma i min mysdress. Och jag sminkar mig inte för att ta en sjuktaxi till läkaren heller, känns onödigt. Vi ville gå till Akkurat men var ute försent och det fanns inga bord kvar. Så blev lite kollande och ringande innan vi hittade någon restaurang som hade något vegetariskt som verkade skapligt och hade bord. Nästa gång ska det bli en restaurang utan bar för tidigt kom det in en massa 20åringar och det blev hög ljudvolym trots att inte musiken var hög. Man hörde inte vad de sa på andra sidan bordet. Men det vi lyckades prata var trevligt, hans familj är jättetrevlig. Jag kände mig avslappnad och glad hela tiden. Vi hade massor att prata om, de skämtade och berättade saker. Tyvärr var stolen lite hård och två timmars sittande på hård stol gjorde att jag har väldigt ont i höften och ryggen idag. Men igår kväll kände jag mig väldigt lycklig över att ha en sån fin kille med en sån fin familj. Jag insåg att det kändes extra viktigt att vi tyckte om varandra när det känns som om min egna familj är trasig.

Jag vaknade halv fem av att jag hade så jäkla ont i ryggen och höger sida av höften. Lyckades ta mig upp efter fem minuters försök. Sen tänkte jag att jag har liniment istället för morfin, det kunde ju kanske vara bra för måendet. Strök som vanligt på ett lager och sen satt jag uppe till halv sju och pysslade med bloggen. Tar lång tid för smärtan att svalna när det gör sådär riktigt ont, även om jag tar morfin, och när jag lade mig hade jag fortfarande ont så det tog tid att somna.

Kl.11 vaknade jag av en konstig dröm om några stövlar som avger syra och jag höll på och skrubbade och skrubbade dem för att bli av med syran. Sakta inser jag att min arm gör ont så ini .......! Jag kollar på den. Det är en 5cm tjock ilsket röd rand över handen och hela underarmen. Då har jag i sömnen lagt armen bakom mig över ryggen och höften. Det är svavelsyra i linimentet så det svider och bränner nåt hemskt. Fick hålla armen under iskallt vatten och tvätta med tvål tills det gjorde ont av kylan, och sen upprepa, innan det röda blev rosa och smärtan lugnade ner sig.

Well.. Jag lärde mig nåt iaf. Liniment är för vakna stunder.

Så fel det har blivit de senaste dagarna. Inte så att nåt gått åt skogen som i måndags då jag åt fyra mannafrutti på en dag (vilket inte heller är det värsta man kan göra), men jag mår fysiskt dåligt. Eller psykiskt och så visar det sig fysiskt, jag vet inte. Jag är så extremt trött och snurrig. Jag orkar ingenting. Jag började ju cykla igen i söndags, men jag har inte cyklat sen dess för jag är så yr. Jag gick till terapeuten i måndags men sen ställde jag in dietisten i onsdags och sjukgymnasten idag och kommer ställa in sjukgymnasten imorgon också.
Jag vet inte vad det är, om det är medicinera eller vädret. Jag vill verkligen diska och ta en promenad i de nya kängorna men jag kommer ingenstans för den lilla energi jag har går åt till att hålla ordning på maten.

Konstigt nog har jag däremot inte varit så sugen på allt möjligt. Antar att även om min frukost blir alldeles för sen och ibland hinner jag inte med både lunch och middag, så blir det ändå en hel del protein och jag äter nog var tredje timme som dietisten vill. Jag har ju två plus per vecka då jag får äta något utöver vanliga maten. Funderar idag på att baka en kladdkaka, fast jag är inte så supersugen, utan lite mer bara för att jag ju har de där två plusen. Gissar att plusen inte går att ta med sig så om jag tar ett plus den här veckan så får jag tre nästa vecka. Inte ifall jag frågar dietisten i alla fall. :P

I helgen kommer min pojkväns mamma och syster hit. Tack och lov är min pojkvän inte en sån som har sin familj hos sig, som jag är, så de ska bo på nåt hotell eller nåt. Jag kommer ju inte kunna hänga med eftersom jag inte kan gå så mycket, men nånting ska vi hitta på så att vi får träffas. Har ju aldrig träffat dem. Men att vara så här trött och snurrig och ska träffa svärmor för första gången. :( Det känns inte alls bra. Det vill jag inte. Jag hoppas att jag blir sjuk så att det inte går. :(

Fråga efter lösen och klicka på länken: Justforspecialpeople

Redan igår tänkte jag på att jag idag måste skriva om min dåliga matdag igår. Men nej, jag tänker inte göra det, jag lärde mig av igår, jag kan inte boka in alldeles för mkt i veckan, kan jag inte träffa dietist, terapeut och sjukgymnast samma vecka så får det vara så, min kropp från bestämma. Pressa kroppen (ryggen) och sen proppa i mig fyra mannafrutti på en dag är inte bättre än att missa några av mina möten.

Så idag går jag vidare och jag gör det med att berätta hur mycket jag älskar frukost. Gröt, ägg, smörgås och te. Jag älskar det. Jag njuter av min frukost och efteråt är jag mätt, nöjd med stabilt blodsocker.

Glöm inte frukosten. :)

Efter mycket klurande gick jag in i Eccobutiken för att hitta mig ett par vettiga vinterskor. Mina joggingskor som jag annars bor i har goretex och är gjorda för skogsjogging och därför ganska bra, men när vinterväglagen kommer så duger de inte alls och verkligen inte när det kommer snö. Eftersom jag numera inte bara kan gå i snygga dr Martens utan måste tänka på rygg så gick jag till Ecco. Fick förstås massa service som man brukar få i dyra butiker. Provade lite olika kängor i 30 min, hittade ett par varma som var okej, men sen tänkte jag att jag provar de dyraste för 1600kr ändå. Och oooh myyy goood vilken skillnad! De var fantastiska. Sulan var jätteskön, hälen fick allt stöd den behöver. Så det fick bli dem. Tänkte efteråt lite på det att förra gången jag gick ner massor i vikt så gick jag även ner en skostorlek, och ifall jag inte kommer kunna ha dessa nästa vinter pga det så kanske jag borde köpt billigare, men samtidigt undrar jag om jag ska sätta en prislapp på min rygg? Bra skor är nog det viktigaste klädesplagget vi har.

Pojkvännen och jag fick för oss att åka till Ica Maxi igår för att kolla på en sån där Dra-maten. Jag tänker att det blir bra att ha sen när jag är bättre men det lär ju dröja länge länge innan det är okej för mig att bära hem tunga kassar. Okej att det blir en liten sned gång när man drar något tyngre bakom sig, men om jag är läkt borde det inte spela nån roll. Vi hittade en budgetvariant som fått bra betyg. Men den verkade ha ganska dåliga hjul och det lär ju dröja innan jag kan använda en, så det blev inget köp.

Men fy så jag känner mig idag. Känner mig så mörbultad. Ont och stel överallt.

Om ni visste hur sjukt det känns att inte kunna handla som normalt folk. Kan inte ens gå och köpa ett paket mjölk om jag behöver. Det är kasst.

Ner 1 kg fastän jag inte cyklat sen i tisdags. :) Härligt.
Idag började jag cykla igen. Ville ge mig några dar åtminstone att komma in i de nya matvanorna.
Eftersom det blev för jobbigt att duscha två ggr om dagen och dessutom lyckas ta sig ut och att laga all nyttig mat, så bytte jag från att cykla två ggr om dagen till en gång. Förut cyklade jag 29-30km/h men nu sänkte jag till 23-26km/h och tänkte att jag börjar med så länge jag orkar och sen utökar jag tills jag orkar cykla en timme och sen börjar jag höja motståndet.
Så jag satte på Biggest loser som vanligt och började trampa. Och så lätt det gick! Trots att jag inte cyklat sen i tisdags så bara for tiden iväg. Så poff, jag hade cyklat en hel timme och skulle ha kunnat cykla lite längre ändå. Härligt. :)
Om jag gick ner 1kg utan motion, får väl se vad som händer om jag cyklar en timme om dagen.

Fast dietisten vill inte att man går ner mer än 0,5kg/vecka...... :)

Jag har tänkt att jag ska byta vägdag till söndagar eftersom jag alltid glömmer mig väga på måndagen. Vet inte om jag kommer komma ihåg det bättre på en söndag, men provar i alla fall. :)

Och idag visade vågen 1kg mindre än i måndags. Hurra!
2kg ner på 3 veckor. :) Jag KOMMER vinna det här.
13kg kvar tills jag är på min vikt innan medicinerna. 3 kg till första delmålet.

Jag har inte cyklat sen jag började med dietist-maten i tisdags. Jag vet att jag borde och att det är jättebra för ryggen, men jag fokuserar på att få in matvanor enligt deras synsätt nu och jag ger mig själv tillåtelse att ta en sak i taget. Hittills gillar jag det här i alla fall. Blir mätt på min frukost och är inte alls lika sugen om dagarna/kvällarna. Det där att äta soppa på lunchen gick inte så bra, min soppa var lite för lätt för att kunna stå på den till kvällsmaten. I dokumentären hade de ris, kyckling och grönsaker i tror jag, i min är det bara grönsaker. Menmen, jag äter enligt tallriksmodellen på lunchen och det står jag mig på till kvällen, ibland med mellanmål.

Jag har nu nästan diskat upp allting i köket, jag är så stolt. Det var slitsamt, men det piggade upp mig och jag kände mig inte så hjälplös för tillfället. Min pojkvän blev väl lite inspirerad för sen tog han alla jobbiga grejer med plåtar, formar, kastruller och bunkar. Yey!

Jag behöver mitt jobb, jag MÅSTE jobba, jag MÅSTE.

Efter gymnasiet pluggade jag ett år till personlig assistent, men pga en kass, krävande barnunge till pojkvän kunde jag inte slutföra praktikplatserna. Trots det lärde jag mig så mkt teckenspråk att jag kom in på en tvåårig teckenspråkslinje. Men då började min mage krångla. Jag hade ofta ont och mådde illa och då menar jag så ont att man inte kommer upp från golvet. Lärarna sa inte till mig att jag varit borta för ofta förrän en vecka innan den tvååriga utbildningen var slut, då sa de till mig att jag inte skulle få något bevis. Tack för den.

Trots det så kom jag ändå in på en tvååriga teckenspråkstolkutbildning. Men magen fortsatte krångla och jag blev sjukare och sjukare. Självklart var jag jätteofta på vårdcentralen men till sist sa de bara i telefonen att jag skulle gå till apoteket och köpa magtabletter. Efter första terminen sa lärarna till mig att jag varit borta så mkt att jag inte hängt med därför skulle jag få gå om sista terminen på teckenspråksutbildningen och sen få börja om på tolkutbildningen igen.

Men magen fortsatte givetvis krångla. Jag hade såna kramper som varade i 12 timmar då jag bara låg på toalettgolvet och kräktes. Och jag var helt ensam, jag hade ingen. Sen på min födelsedag vaknade jag med gula ögon och åkte till akuten. De sa direkt "aha, gallsten" och jag fick läggas in. Blev opererad, det gick jättebra. Jag gjorde vad lärarna sa åt mig att göra för att jag varit borta så mkt, men en månad in på sommarlovet fick jag ett brev från skolans rektor där det stod "Eftersom du har varit borta så mycket kommer du inte få börja på tolkutbildningen till hösten utan den platsen kommer gå till någon som är mer intresserad". Jag ringde rektorn, jag skrev brev till rektorn, han vägrade prata med mig.

Så jag sökte istället till en treåriga vuxendövtolkutbildning och kom in. Dagen innan utbildningen skulle starta ringde de och sa att skolan lagt ner utbildningen pga för få sökande. Jag kollade upp vilka kurser jag kunde söka i sista hand och valde att läsa ett år litteraturvetenskap och rysk litteraturhistoria. Halvvägs in på höstterminen fick jag ett brev från rektorn där det stod att om jag gick med på att göra alla antagningstest igen som jag gjorde inför tolkutbildningen så fick jag lov att börja igen. Det var droppen när det gällde den där jävla skolan. Antagningstestet är två dagar fullproppat med tester. Om jag hade klarat testet ett år innan så skulle jag väl klara det igen. Dessutom kände jag mig inte så sugen på att ha samma lärare igen som behandlat mig så illa, och ville inte gå på en skola som inte ville ha mig. Utöver det var jag trött på hela den där kulturen. Om man är hörande är man en sämre människa. De gör det omedvetet tror jag men det är ändå så. Och varje dag var det prat om hur man fick lov att se ut som tolk och inte sällan togs jag som exempel på hur man INTE får se ut som tolk. Så tro om jag fick bra självkänsla av det!
Så jag avböjde vänligen men bestämt att göra deras jävla två dagars-tester igen, och fortsatte med min litteratur.

Under tiden klurade jag på vad jag skulle göra med livet när min dröm slagits i spillror. Att bli akut intagen och opererad var ganska traumatiskt för mig och eftersom jag inte hade någon alls som stöttade mig så betydde personalen mycket för mig. Så en dag bestämde jag mig för att söka in till sjuksköterskeutbildningen i Lund. Jag gjorde högskoleprovet och kom in på första antagningen. Yes, nu vänder livet!

Nope.
Jag blev sviken av min syster och var tvungen att hitta en ny lägenhet. Och så kom ryggskottet. Och efter det var det ett helvete att ta sig igenom utbildningen. Ständiga smärtor och svårigheter att göra ett bra jobb. Förnedring att inte få ta examen med de andra pga operationen. Men jag gjorde det!!! Jag gjorde det!!! Och jag är en helvetes bra sjuksköterska, det har patienter, handledare och lärare sagt till mig många gånger.

Och så får jag ett jobb på en fantastisk avdelning, med fantastiska människor. Hinner jobba en månad och så pajar ryggen.

Så förstå att jag MÅSTE jobba. Jag MÅSTE. Det är inte okej om operationen göra att jag kan leva men inte jobba. Det är INTE okej. Jag har kämpat som få för att komma hit och jag kan inte förlora det. Åtta års studielån och ett ständigt lidande och sen få ingenting. Det går inte. Det överlever jag inte.

Varför tar det två timmar för mig att få i mig frukost? Fattar inte det. Kanske det är att när jag vaknar är jag så trött att jag helst vill ligga i sängen hela dagen. Sen är jag stel och har ont, sätter mig i kinnarpsstolen där jag bor hela dagarna. Stoppar i mig alla pillrena, läser nyheter, laddar hem nya serier. Efter ett tag orkar jag motivera mig att fixa frukost. När jag väl är tillbaka i stolen med frukosten har det gått två timmar sen jag gick upp. Jag tror det skulle vara bättre om jag kunde åtminstone halvera den tiden för att slippa få blodsockerfall och bli sömnig av tabletterna. Vissa dar tar det kanske fyra-fem timmar innan jag får i mig nånting, ibland bara vaknar jag deprimerad.

Nu försöker jag i alla fall få i mig gröt och ett kokt ägg till frukost. Mannagrynsgröt om jag har tid och ork, annars fiberhavregryn (ska köpa vetekli att ha till mannagrynen så den blir lite mer fibrig med). Tanken var att jag skulle äta en liten fullkornssmörgås med gurka också, men när jag hade lagt upp gröten och ägget såg det så himla mkt ut så undrar om jag skulle få i mig smörgås med. Varje stort mål ska ta 15 min att äta upp, och gröt och ägg tog 20 min. ^^
Kan ta det till mellanmål senare istället kanske. En fullkornssmörgås per dag är inte så dumt för att få i sig mineraler.

Igår fattade jag för första gången hur allting påverkar min pojkvän. Han blir också deppig av det här. Han känner sig mest håglös just nu. Jag önskar han kunde göra en massa saker utan mig, men han vill inte det. Om det var motsatt, att han hade jättont, var nerdrogad och deprimerad skulle jag vara ständigt ledsen, nedstämd och arg. Man vill inte att den man älskar ska fara illa. Idag ska han i alla fall ut med jobbarkompisarna, det gör mig glad.

Jag har tänkt att städa köket idag. Städhistorien är lång, men kort sagt så flyttade hans kompis inneboende X in hit och typ vägrade städa. N ville ju inte kasta ut honom och när inget hjälpte så slutade N också att städa. Nu när inneboende X ska flytta snart försöker jag få N att vi kan börja städa nu, men N hatar att inneboende Xs saker är överallt och det går inte att sortera utan allting bara är staplat på varandra, så han kommer inte städa förrän X har flyttat ut. MEN, jag står inte ut med att laga mat i ett skitigt kök där det är diskberg så man inte har nånstans att ställa sakerna man vill laga mat med. Så det är projektet idag. Det tar lång tid förstås för mig, och jag måste sitta ner hela tiden och ta pauser. Men hoppas att jag kan göra fint. Det är svårt att äta ordentligt och laga riktig mat annars, speciellt för mig som är handikappad. Jag behöver ytor och jag kan inte ha saker som riskerar att trilla ner för jag är klumpig i mina rörelser pga medicinerna.

I övrigt har jag tänkt börja äta soppa till lunch. Jag älskar soppor men äter det sällan. Nu har jag hittat ett 20tal sopprecept som verkar jättegoda. Man blir mera mätt av protein och av soppor, såg det i en dokumentär häromdagen, fast då hade jag redan bestämt mig för soppor. Däremot har jag nu lagt till ägg till frukosten och till soppan tänker jag ta min dos proteinpulver (chokladpudding! love it!). Jag vet sen tidigare på att jag är dålig på att få i mig protein så jag behöver en dos om dagen. Tidigare har jag tagit det på kvällen eftersom det är då jag blir sugen, men nu ska jag prova om ifall jag inte blir sugen om jag äter mer protein på dagen istället. ;) Så soppa, knäcke/fullkornssmörgås och proteinpulver till lunch, och på kvällen nån lagad mat med hälften grönsaker.


Och så det där med välbefinnande. Jag vill köpa julgardiner till vardagsrummet och köket. Det är så breda fönster och jag har inga gardiner som passar. Så gärna nån mer gardin att ha efter jul. Sen vill jag shoppa loss på Lush och köpa scrub, rengöring m.m. Kan man inte gå ut och roa sig så känns det viktigt att kunna pyssla om sig själv här hemma.

Ortopeden tyckte inte att det såg så bra ut. På L4-L5, där jag opererats förut, ser det lika illa ut som i juni, det är både gammalt och nytt diskbråck och ärrvävnad. Bråcket ovanför på L3-L4 har inte minskat, men det är så litet så det bryr de sig inte om. Bråcket nedanför på L5-S1 har inte heller minskat men det ser inte ut som om det har någon nervpåverkan, men röntgenläkaren ska få titta närmare på det. Ortopeden ska ha möte med röntgenläkaren imorgon men han tror att det behövs en steloperering av L4-L5 och om man behöver göra något åt L5-S1 så får det ske samtidigt. Sen skulle han ringa mig och säga vad de tycker.
Eftersom jag gått och spänt mig började jag snyfta men fick fram att jag behöver ha en träff och få se bilderna och få tydligt förklarat för mig vad som kommer ske, för innan fick jag ingen information alls och jag mår jättedåligt över det. Till min förvåning lät han helt förstående och sa att istället för att han ringer då så kommer jag få ett papper hem med en tid då vi ska gå igenom allting. Detta tar ju längre tid, tar jag för givet, men bättre det än att kastas in i en steloperation utan att vara med på noterna.

Nu har jag tänkt ringa mamma men jag kan inte sluta gråta.
Glömde förstås också be om en kopia på röntgen till sjukgymnasten, men det kan jag väl kanske få när vi ses. För övrigt tycker jag väldigt bra om min sjukgymnast och miljön på kliniken, glad att jag fick en tid till henne. Vissa sjukgymnaster där har även kbt, men jag tror att jag behöver lite mer avancerat stöd och hjälp. ^^

Klockan är halv ett och ortopeden har inte ringt än. Han skulle ringa "nån gång på förmiddagen" och jag har väntat sen kl. åtta.
Vad är det för fel på läkare???
Han ska ringa och ge besked om ifall han kommer hjälpa mig eller inte och jag har väntat SJU månader, isolerad och utan att kunna gå, på att få hjälp! Fattar han inte hur viktigt detta är för en ung människa som inte vill gå med rullator??!!

Jag fick svindel nyss. Satt och pillade med min delmålslista och när jag kom ner till Målvikt: 60kg så tänkte jag att jag räknar ut hur många kilo ner det är. MINUS 57 KG!
Att jag inte hängt med i det är för att sist jag räknade var det 40kg. Sen gick jag upp ca 5kg men när jag började jobba gick jag ner 3 av dem på ett par veckor och var på väg ner mot delmålet 99kg.
Men så började jag med alla smärtstillanden och gick upp 15kg. Nu ser man hur mycket det är. Nu är det 57kg jag måste gå ner.

Eller ja, jag är väldigt delmålsinriktad nu för tiden. För varje BMI-steg som man sänker så ökar man sina hälsovinster massor. Det är sånt jag tänker på. Såklart vi tänker mycket på utseendet och kläder och då vill man ju vara så liten att man kan handla på H&M utan att gå till tjockisavdelningen. Men hälsomässigt tänkt så vinner vi mycket för varje steg vi tar nedåt i vikten.


Det var konstigt att sluta mäta och skriva in maten på nätet. Och igår blev det ett plus. Jag åt för dåligt till lunch och sen var jag nog väldigt orolig för att läkaren ska ringa idag. Så det blev några chokladbitar.
Igår kväll höll jag på att få en riktig ångestattack för jag var så orolig över läkaren. Idag är jag orolig men har bara en svag ångest. Det känns mest overkligt att han ska ringa och ge besked nu när jag väntat SJU månader. Det värsta är väl att han omöjligt kan ge mig ett besked jag tycker om. Rationellt förstår jag väl att det bästa vore om han gick med på att operera mig, men eftersom jag har narkosfobi (förutom att nån i så fall ska rota i min ryggrad!!) så kan jag inte bli glad över det beskedet. Minns när jag opererade bort gallblåsan 2005, då hade jag mått jättedåligt i över två år med ständigt illamående och magkramper och smärtor som ibland varade i 12 timmar i sträck. Så jag blev så glad när de väckte mig kl. sju och sa att jag skulle göra mig i ordning för att opereras. Men 2009 när jag skulle operera diskbråcket kände jag mig mer och mer orolig, men jag tänkte att det ordnar sig väl, men det gjorde det inte, när jag skulle åka ner blev jag helt hysterisk och när jag kommit ner till operation hade jag sån panikångest att jag bara skakade och de fick spruta intravenöst lugnande medel flera gånger.
Tänk att någon ska söva ner dig och du tror att du aldrig kommer vakna igen. Tänk hur det skulle kännas. Det är så det känns för mig.

En tanke är att inför gallblåsan hade jag en jättebra läkare som ritade och visade exakt vad han ska göra och jag kände mig väl trygg i det. Sen hade jag en sänggranne som gjort exakt samma operation några veckor innan av exakt samma operatör och det hade gått väldigt fel och fortfarande visste de inte vad som gått fel.
Men när jag skulle operera diskbråcket fick jag ingen som helst info om vad de skulle göra. Läkarna var avvisande och var hela tiden på språng bort när man försökte prata med dem. Sen alla komplikationer efteråt har ju inte gjort att jag känner mig tryggare i handen på en läkare. Och efter att ha träffat en massa läkare som sjuksyrra har jag förlorat mycket respekt för det yrket.

Gaah. Att han aldrig ringer. Jag gick upp tio i åtta för att inte vara helt nyvaken när han ringer. Med allt knark i kroppen tar det längre tid för mig att vakna i skallen.

Tänkte skriva lite om vad dietisten sa. Kanske är det nån som får en aha-upplevelse eller tips. Dietisterna försöker inte hitta någon enkel mirakelkur, eller att man ska gå ner i vikt så snabbt som möjligt, utan deras mål är att ändra de vanor som har gjort oss överviktiga och byta ut dessa mot vanor som håller i längden (inte att äta pulver tre ggr om dagen i fyra veckor) och kommer göra oss hälsosamma och förlänga våra liv. Detta är alltså hennes ord, inte mina.

• Om en kvinnas midjemått är över 80cm är det ökad risk för diabetes och hjärt-kärlsjukdomar. Är det över 88cm är det en mycket ökad risk. För män gäller 94 respektive 102cm. Midjemåttet mäts två fingrar över naveln.

• Dietisterna utgår ifrån "Inget är så nyttigt att du alltid kan äta det, men inget är så onyttigt att du aldrig kan äta det".

• 40% av en persons fetma beror på det genetiska arvet, men man har ju fortfarande kvar 60% som man själv kan styra över. Dessutom ärver man föräldrarnas matvanor och förhållande till mat.

• Varje dag ska man äta tre måltider - frukost, lunch och middag. Däremellan ska man äta 2-3 mellanmål som lämpligt kan vara en frukt. Mellan varje måltid/mellanmål ska det gå ca tre timmar. När det gäller bär så är 2dl bär = 1 frukt. 10 vindruvor är också = 1 frukt.

• Modellen för att gå ner i vikt är: halva tallriken ska vara grönsaker/rotfrukter, en fjärdedel bröd, pasta, ris och potatis, en fjärdedel kött, fisk, ägg, linser. Försök att få med alla dessa delar, ta inte bort kolhydraterna. Bönor och baljväxter ingår lite delvis i grönsaker och delvis i kött-delen. Utöver detta kommer då frukt/bär till mellanmålen. Grönsaker kan inte bara vara tomat, gurka och sallad då de innehåller 90% vatten. Självklart kan man fortsätta äta dessa grönsaker, men komplettera med morot, bönor eller liknande. När du köper bröd, leta efter bröd som har 6-7gr fiber/100g.

• Använd en liten tallrik eller en assiett för att inte ta för stora portioner. En portion ska ta 15 min att äta upp för att mättnadskänslan ska få chans att infinna sig. Salladen ska vara på samma tallrik som maten, inte på en egen tallrik vid sidan om. Om du prompt vill ta en andra portion, ta bara grönsaker!

• Varje vecka har man 2 + (plus). Detta innebär att två ggr per vecka får man unna sig något, tex lite vin på fredagen, eller att någon fyller år på söndagen, eller en fika med en vän. Ha en kalender på kylskåpet där du ser hur ofta du använder dina + (plus).

• Gå max ner 0,5kg/vecka. Detta är för att vanorna ska hänga med i huvudet också. Samt för att en snabbare viktnedgång ger stor risk för gikt, gallsten, yrsel, håravfall m.m.

Så.. Jag tänkte faktiskt prova detta. I och med att jag haft ätstörningar större delen av livet så är "lagom" det bästa för mig. Och med det menar jag att hitta hur jag ska äta/leva efter jag väl nått min målvikt/trivselvikt. Hon sa ingenting om att skriva ner vad man äter, men jag tänker att även om jag inte kommer väga allting och skriva in det på nätet så kan det vara bra att skriva ner det, för om man sen inte går ner i vikt kan man gå tillbaka och se vad man gjort för fel.
Jag menar inte att detta är det enda sättet och att alla borde göra så här, men att detta kanske är det bästa sättet för mig.

Träffade terapeuten idag. Eftersom min läkare bara sa "klart du ska träffa någon att prata med" när jag tog upp det så utvecklade jag aldrig för honom om min ångest, ätstörningar, självskadebeteende m.m. (?). Men hon berättade att man får bara lov att träffa henne fem gånger och hon tyckte att på den tiden hinner vi max prata om hur jag ska acceptera och hantera mina smärtor, vilket ju är sant. Så hon sa att hon ska skriva ihop en remiss som läkaren sen ska få skicka till vanliga psyk. Så tror hon att de sen kommer kalla mig till ett bedömningssamtal.
Det lät ju vettigt. Så trött på bedömningssamtal bara. Brukar sitta flera folk där och så ska man gå igenom precis allting som hänt sen man föddes. Sen skäms jag för att de blir så förskräckta över att jag fått gå igenom så mycket. Inte för att jag skäms för mitt liv, men för att de gör så stor grej av det.

Synd i alla fall att jag inte får träffa den här kvinnan mer än fem gånger för hon var jättetrevlig och vi klickade.


Sen tog jag säsongsinfluensavaccinet.  Är väl lika bra nu när jag ska åka iväg lite oftare till terapeut, sjukgymnast, dietist och gärna också göra lite saker med min pojkvän nu när jag klarar mig ganska bra på kryckor. Dumt att få influensa när man har kasst immunförsvar och dessutom är väldigt stillasittande vilket ökar risken för lunginflammation. Hoppas jag inte får några biverkningar från vaccinet.

Min vårdcentral ligger inne i ett köpcentrum och förut brukade jag köpa bullar från ett stånd precis bredvid som tröst för att jag är sjuk och som tröst för att jag var för dålig för att kunna ta en tur genom köpcentrumet. Men jag ville inte göra det idag, kände ingen dragning till ståndet och de stora påsarna med gårdagens bullar. Däremot skulle jag gå in på Lindex för att köpa ett nagellack (nu när jag inte jobbar kan jag ju måla naglarna) men när jag såg alla små kläder och kände mig som en flodhäst där jag försökte ta mig fram med mina kryckor så blev det tröstshopping..... Kom ut med tre nagellack, två sjalar (kunde inte bestämma vilken som var finast och dessutom har jag en massa sjalar) och två hårspännen som jag inte kan använda förrän håret blivit längre. Hah. Det var ganska dumt. Men det var fina grejer och jag kommer åtminstone använda dem. Jag shoppar väldigt sällan. Är så van vid att inte ha ett öre över efter räkningar om ens lyckas gå ihop.

Rubriken talar för sig själv. :)
Up yours, stupid pills! ;)