"Vanliga: fientlighet, förvirring och emotionell labilitet, depression, oro, nervositet, onormala tankar.

Ingen känd frekvens: hallucinationer"

Urinvägsinfektioner, virusinfektion, ökade ätstörningar, fientlighet, förvirring, emotionell labilitet, depression, oro, nervositet, onormala tankar, somnolens (sjuklig trötthet), yrsel, viss ataxi (koordinationsrubbningar i musklerna), kramper, huvudvärk, parestesi (stickningar, myrkrypningar), hypestesi (minskad känselhet för beröring), synrubbning (dimsyn), svindel, hjärtklappning?, illamående, dyspepsi (matsmältningsproblem), div magproblem, muntorrhet, pruritus (klåda), ryggsmärta?, inkontinens?, minskat sexlust?, utmattning, perifert ödem, sjukdomskänsla, viktuppgång.

Lunginflammation, luftvägsinfektion,  infektion, otitis media, leukocytopeni, trombocytopeni ,  allergiska reaktioner (t.ex. urtikaria), anorexi, ökad aptit, hallucinationer, hyperkinesi, dysartri, amnesi, tremor, insomni, förnimmelser som t.ex. parestesi, hypestesi, onormal koordinationsförmåga, nystagmus, ökade/minskade eller frånvaro av reflexer, hypokinesi, andra rörelserubbningar (t.ex. koreoatetos, dyskinesi, dystoni), synrubbningar som amblyopi, diplopi, tinnitus, hjärtklappning , hypertension, vasodilatation, dyspné, bronkit, faryngit, hosta, rinit, kräkningar, dentala avvikelser, gingivit, diarré, buksmärta, dyspepsi, förstoppning, , flatulens,  pankreatit, hepatit, gulsot, ansiktsödem, purpura (oftast beskrivet som blåmärken efter fysiskt trauma), utslag, akne, Stevens-Johnsons syndrom, angioödem, erythema multiforme, alopeci, artralgi, myalgi, ryggsmärta, ryckningar, myoklonus,  akut njursvikt, inkontinens, impotens, brösthypertrofi, gynekomasti, utmattning, feber, gångrubbning, asteni, smärta, influensasymtom, generaliserat ödem, abstinensreaktioner (oftast oro, insomni, illamående, smärta, svettningar), bröstsmärta. Plötsliga, oförklarliga dödsfall har rapporterats, där eventuellt orsakssamband med gabapentinbehandling inte har fastställts, minskat antal vita blodkroppar, förhöjda levervärden, SGOT (ASAT), SGPT (ALAT) och bilirubin, olycksfall, skrubbsår, frakturer.

Jag känner mig verkligen som en sämre människa. Igår bad jag min pojkvän att beställa alla mediciner som gick att beställa på apotekets hemsida. Annars slutar det bara med att jag missat att nån medicin börjat ta slut och så får han gå till apoteket och sitta en timme för att hämta ut medicinen. Sen behöver jag ändå hans hjälp för att gå och hämta medicinen från posten, därför när de skickar knark så måste man hämta ut det på posten. Jag vill inte vara en flickvän som behöver hjälp av min pojkvän med allting hela tiden. Jag tycker inte ens att det är så mysigt att duscha ihop längre för även om vi tvålade in varandra förut med så känns det nu som om han tvålar in mig för att jag är handikappad. Verksamhetsansvariga nånting för kbt-terapeuterna ville veta på vilket sätt jag ville ha hjälp av en kbt-terapeut. Jag var inte beredd på att hon skulle fråga så jag hade inget genomtänkt svar. Men jag mår dåligt på så många sätt av diskbråcken. Smärtorna är en, sömnbrist är en, handikappet är en, att inte kunna jobba är en, och att känna sig fullständigt värdelös är en. Det känns som att jag inte klarar av nånting längre.

Jag har väl alltid haft bra självförtroende, jag har inte tvivlat på min förmåga att klara av saker, jag har klarat av allt skit som blivit kastat på mig. Men självkänslan har varit dålig, jag har aldrig sett att jag har något värde. Och nu sviktar självförtroendet också, och det framkallar mycket nedstämdhet och hopplöshet. Hopplösheten är nog det mest otäcka. Det sista som sviker människan är hoppet säger man ju. Har man inget hopp kvar så har man inget kvar att hänga sig fast vid.

Nu är det väl extra hemskt för min katt är sjuk. Eftersom ingen är här hos dem mer än korta stunder så har ingen upptäckt att han knappt kan bajsa. Men jag märkte det och ringde veterinären i början på veckan. Hon ville avvakta och prata med veterinären innan jag skulle komma in med honom, men veterinären ville se honom direkt så vi var där igår. Han klämde och tittade och kom fram till att han vill röntga honom och göra div. undersökningar. Det gör så ont i hjärtat så ni anar inte. Jag är så rädd att det ska vara något allvarligt med tarmen som kräver en stor operation. Vissa människor klamrar sig fast vid sina djur in i det sista, fastän de ser att djuret lider, men jag skulle inte låta mitt djur genomgå en svår operation som innebär en jobbig rehabilitering. Han är över nio år så det inverkar ju också på ett ev. beslut. Även om min första katt blev 19 så är det ju normalt att katter bara blir 12-15 år.

Och nu får jag inte ta hem katterna imorgon som jag hade planerat. Det var något jag verkligen sett fram emot. Jag har inte fått bo med dem sen i januari i princip. Jag ser att de mår dåligt av det och jag ser hur glada de blir när jag kommer hit och de klänger på mig hela tiden. Den minsta sover PÅ mig på nätterna, de större sitter bredvid mig vid datorn, i knät eller vid fötterna. Jag hade lovat dem att vi inte skulle vara isär mera men nu måste jag lämna dem på obestämd tid ändå.

Min pojkvän ringde och sa att jag fått brev från kbt och dietist. Jag ringde upp kbt-kvinnan och hon sa att hon hade 1,5 månads väntetid men att de kan se om någon enskild terapeut har tid snabbare. Så får se hur det blir. På pappret från dietisten stod det att jag ska gå på tre föreläsningar, som är en timme långa. Måste kolla hur det ska funka. Ska man bara få gå på föreläsningar? Första föreläsningen hette ”tallriksmodellen”.. Duh.. Jag är sjuksköterska plus har läst tio veckors extra nutrition, jag vet hur det funkar. Det jag var ute efter var ju att träffa någon som kan göra en individanpassad hjälp med hur jag ska äta för att gå ner i vikt och få mig allt osv. Kan jag inte få det får jag ringa läkaren igen och se om han kan hitta nån riktig dietist istället.

Kom att tänka på något roligt. När jag såg första avsnittet av senaste Biggest looser USA så låg jag på soffan och åt cheez balls. ;P Men jag kom själv på hur dumt det var. Nu cyklar jag när jag kollar på det istället. J Känns lite vettigare. Det är så kul att höra och se hur de kämpar järnet, och tränarna är ganska rätt på det, de försöker alltid få deltagarna att fundera på varför de blivit så överviktiga. Om man inte vet varför så kan man ju inte ändra på hur man tänker. Det går att gå ner men om man inte har ändrat sig inuti så kommer man gå upp igen. Jag sänkte motståndet med ett kvarts varv igen på cykeln, det blev för hög höjning. Nu kör jag 1 ¾ varv och det är ändå ganska mycket med tanke på att man knappast kommer köra hårdare än 3 varv hur fit man än blir. Blir svettig och ibland måste jag stanna vid 16 min och stretcha baksidan på benen. Eftersom jag har så svårt att stretcha så kan jag inte stretcha ordentligt efteråt. Det hade underlättat mycket. Hoppas att jag kommer kunna börja med det snart. Speciellt höften och rumpan skulle behöva stretchas varje dag för att hindra den här stelheten.

Idag lagade jag mat för första gången sen jag kom hit. Det blev bara bakad potatis och tsatsiki men ändå, jag gjorde potatisen i ugnen och gjorde ”riktigt” tsatsiki så jag blev stolt över mig själv.

Sen hittade jag en skål jag fått efter farmor och jag diskade den och fyllde den med frukt och har den på vardagsrumsbordet. Dvs, ät frukt!!!!

Blev dock lite fundersam för när jag skulle rinna av yoghurten till tsatsikin så var mitt durkslag borta. Jag har ett litet kök så jag har bara ett par köksskåp. Ingenstans hittade jag den. Så har nån av de personer som har nyckel till mitt hem snott det??? Jag vet inte. Jag hoppas det dyker upp. Skulle kännas väldigt tråkigt annars. Men jag kollade bakom allting i skåpen. :/ Är ju bara tre personer som har nyckel, min pappa, min syster och min vän. Pappa har knappast snott det, haha, och tror inte min vän skulle ta saker. Min syster har ju en tendens att ”låna” saker utan att fråga och glömma lämna tillbaka, men hon har väl ett eget durkslag.

Ja, jag vet inte vad jag ska tro. Känns olustigt.

Jag har även börjat plugga anatomi. Har velat repetera hela det här året, men när jag väl fick tag i mina böcker var jag så väck av medicinerna så jag kunde inte läsa. Nu är det bättre även om det tar väldigt lång tid och jag har väldigt stora koncentrationssvårigheter. Läser en mening och sen glömmer jag bort vad jag gör och så håller det på så.  Men generellt så känns det skönt att göra något.

Min läkare skickade remiss till kbt, dietist, sjukgymnastik. Jag går hos naprapat, cyklar och studsar på pilatesbollen, och läser anatomi och lite i boken Ingen panik medan jag väntar på kbt-terapeuten. Jag behöver ha saker att göra för att inte gå under av att bara vänta på ryggläkarens dom om mitt framtida liv.

Idag visade vågen 116kg och jag ställde den på badrumsgolvet som är hårt, så jag kör väl med måndagsvikten. Nästa måndag ska jag väga mig och starta Viktklubben igen.

Invägning på min våg idag. 116,5kg. :S Finns några faktorer som kan ha påverkat: att jag inte skött magen och att mitt golv är mjukt. Vore sorgligt om det var sant för då skulle detta vara det mesta jag nånsin vägt. Och jag som var jättenära tvåsiffrorgränsen innan jag blev sjukskriven. :/

Jag vägde mig på vågen i Sthlm i torsdags och den visade 114kg. Så svårt att veta. Vet inte heller hur mediciner man går upp i vikt av fungerar. Ifall man bara går upp när man sätter in dem, eller om man går upp varje gång man höjer, eller om man fortsätter gå upp, eller om det är svårare att gå ner så länge man tar medicinen.

Har inget internet den här veckan men tänkte att jag skulle börja med att skriva upp vad jag äter även om det inte blir vägt. Ett steg i taget.

Vad mer om vikt? Jag har börjat kolla på Biggest loser, både USA och Sverige. Jag vet att det på vissa sätt är lite förnedringstv. Ville man verkligen hjälpa folk skulle ju alla få stanna tio veckor och sen skulle den som gått ner mest ha fått pris. Men jag tror det kan ge motivation av att se andra kämpa och bli påmind om varför man måste göra det här.

Pust, höjde motståndet med ett halvt varv idag. Det låter ju som inget, men det var mycket. Försökt hålla kvar med 24-25km/h så det tog mycket i höften och benen. Nästa höjning blir nog ett kvarts varv istället.

Förr så bekom smärtan inte mig utan jag körde bara vidare. Men nu vet jag att smärtan kan vara synonymt med att smärta från mosade nerver i ryggraden så nu tar jag det försiktigt om det gör ont, vilket också alla sjukgymnaster sagt åt mig. Så det är inte min stil att vara så ’mesig’ men jag har inget val, allting måste få ta lång tid.

Det går lite sämre med maten än med motionen. Jag tänker att jag inte ska stressa för mycket, man kan bara ändra en sak i taget. Men nu efter hand kommer jag hålla mer och mer koll på maten också, skriva in på nätet och räkna lite på vad jag får i mig. Det känns ju som att det är onödigt att motionera när man äter slarvigt, även om det är tvärtom. :P

Igår kväll cyklade jag 50 min i ca 22km/h. Klarade ju bara 10 min innan hundpromenaden. Det gick ganska bra. Fick stanna två ggr och stretcha baksidan av benen. Sen stretchade jag efteråt också förstås.

Sen senare på kvällen försökte jag visa mitt stöd till en vän som har det svårt och så blev jag avvisad. Det påminde mig om att jag MÅSTE sluta ge mer av mig själv än jag får tillbaka. I år har jag varit en sån person som man vänder sig till när man verkligen har det svårt, men de personerna visar inget stöd när jag själv har det svårt. Även den här personen vände sig till mig under en period när det gällde en sak som dennes vänner inte ”dög” till. Har personen hört av sig hur det går för mig? Nej.

Jag har blivit bättre på att göra den här avvägningen, men jag är fortfarande lättlurad. Tyvärr blir jag mer och mer bitter och cynisk ju mer sånt här händer. Vilket jag tror går ut över mina riktiga vänner då och då. Jag menar, jag stöder en person i tre år under hur många svårigheter som helst när hennes andra vänner skiter fullständigt i henne. Sen blir jag bara helt dumpad för just de där vännerna när saker är bättre igen. Hur gör man för att veta när någon är på riktigt?

I alla fall så påminde det personen går igenom något som jag gick igenom under många år och det var lite jobbigt att tänka på det igen. Mitt i det så kollar jag ner på mina fötter och ser tofflorna som min mormor har stickat. På nåt sätt kopplar jag ihop det med farmor och tårarna börjar strömma. Fan! Vem bestämde att ta min farmor när det började gå uppåt istället för nedåt? Det var inte rättvist!

Och vem stödde mig när farmor dog? Inte de som jag lagt mest energi på i alla fall. Suck. Det ”roliga” är att man märker att alla läser det jag skriver på facebook. För då och då blir de nyfikna på vad man menar när det är något som kan tolkas som roligt skvaller. Så de vet om när jag har det svårt, men ändå skiter de i mig. Jag måste komma ihåg det. Jag måste komma ihåg vilka som verkligen ställer upp. Vilka som hälsat på mig, vilka som hjälpt mig, vilka som undrar hur jag mår.

Nu låter jag så bitter igen, och jag är väl det också. Hur kan man då veta vilka som är på riktigt och inte? Så jag slipper bli sviken igen och igen och igen och kan sluta vara så jävla bitter!!!

När jag blev ledsen så fick jag ett sånt sug att hoppa upp på cykeln igen. Jag tänkte att jag kanske hade cyklat tillräckligt och att ryggen nog kommer protestera tillräckligt imorgon, men kanske är det ett bra tecken att jag får sug att cykla när jag blir ledsen och deppig? Jag hoppade upp iaf och cyklade 10 min i 24-25km/h. Sen fick jag lite väl ont i höften och tänkte att det är inte värt att ha jätteont imorgon, plus att jag redan kände mig lugnare. Bättre att cykla än att äta.

Men idag var det helt okej när jag vaknade. Jag cyklade 30 min 24-25km/h och det gick lysande. Känns skönt att öka takten lite. Imorgon ska jag nog öka motståndet lite också. Eftersom det inte finns några siffror på motstånd så räknar jag antal varv från minst motstånd. Bra att hålla lite koll på framstegen.

Är kanske mycket svammel ibland, men jag tycker det är viktigt att förstå varifrån olika impulser kommer, och se hur man kan reagera när (negativa) känslor dyker upp. Man måste ju inte agera destruktivt varje gång man mår dåligt. J

Igår fick jag gå upp kl. sju för att åka till vårdcentralläkaren och sen åkte vi till Sthlm vid halv fyra, så det var en lång dag för mig och ryggen. När vi gick från parkeringen till huset mötte vi min syster. Hon sa hej i farten, kollade knappt på mig och gick bara vidare. Det var konstigt. Hennes ansiktsuttryck och blick var ännu konstigare. Den var inte ’sur’ utan sa på nåt sätt ”jag tycker inte om dig” och var konstigt självbelåten. Har aldrig sett henne sådan tidigare. Det var obehagligt och nu är jag rädd för att gå ut för jag vill inte behöva få den svårtolkade blicken igen. Hon har väl rätt att tycka vad hon vill, men om det var jag som skulle gifta mig med ett svin så hade hon (förhoppningsvis) vägrat ställa upp på det.

Sen när jag kom in i min lägenhet så mötte mig en bajslukt. Då var det bajs på mattan som är under kattlådorna och ingen hade mödat sig med att skölja mattan. Lägenheten var även i ett stort behov av dammsugning. Så det var tråkigt att mötas av det. Sen på kvällen luktade mitt sovrum unket och det var fuktigt och kallt, frös flera timmar trots att jag hade två täcken innan jag fick upp värmen. Så jag fick inte mycket sömn och lägenheten kändes inte så hemtrevlig. Idag hjälpte pappa mig med mattan och sopade lite så lägenheten inte var riktigt så grusig/hårig/dammig.

Annars så väckte min hund mig imorse kl. sex när mamma lämnade honom. Jag hade missat att hon trodde vi kommit överens om det, jag sa bara till vovven ”kanske jag kan vara din dagmatte igen när jag kommer ner”. Så jag blev förvånad men såklart han får vara här, han är och förblir min ögonsten i livet. Jag hade otroligt ont efter all pärs igår och kom knappt upp ur sängen. Kom inte iväg med hunden förrän kl.12:30 och vi kom inte långt. Försökte gå med en krycka och hundkopplet i andra handen, men det var svårt. Tog några extra Oxynorm (snabbverkande opioid, typ morfin) innan och sen när vi kom hem började smärtorna lugna ner sig lite. Hade försökt cykla innan för att mjuka upp men jag hade för ont.

Grejen med opioiderna är att jag känner ännu mindre hunger. När klockan blev 17 började jag bli allt segare och segare i huvudet. Då insåg jag att jag inte ätit någonting alls på hela dagen. Dock hade kroppen förstås redan insett det och jagat ner mig till kiosken för att köpa cola. Så det blev cola och snabbnudlar till kvällsmat. Inte det bästa man kan äta förstås.

Förstår om det låter som att jag inte bryr mig om vikt och hälsa men det är verkligen inte så. Det går inte att förklara hur det är att vara avtrubbad och inte ha koll på tid och vad som händer. För att inte tala om den enorma tröttheten som kommer både från smärta, sömnbrist och knarket. Ibland känns det som att göra en smörgås är att laga en stor middag. Och ibland känns det som att själva ätandet är en alldeles för stor och jobbig process. Lite därför jag också hoppas att om jag får igång cyklandet ordentligt att det kommer skapa mera hunger. Jag kunde kanske sätta alarm på att äta, men jag har redan alarm på när jag ska ta piller och inte ens det kommer jag ihåg. Eller när jag sätter in nåt i ugnen och sätter på timern. När mobilen sen ringer tar det bara ett ögonblick och så har jag redan glömt bort pillrena eller maten i ugnen. Jag behöver nån som påminner mig om att äta, inget annat funkar. Min pojkvän har inte de bästa matvanorna, men han försöker påminna mig om att äta. Speciellt om han märker att jag är extra trött, ledsen eller virrig. Då frågar han om jag ätit och om jag inte kommer på nåt att äta, vilket jag verkligen inte gör ibland, det står liksom helst still i hjärnan trots att jag VET vad som finns i frysen, så säger han åt mig vad jag kan äta. Eller så gör han mig en smörgås och så kommer min hunger igång och jag får lite energi att tillaga något.

Men jag vill INTE väga så här mycket. Exakt hur mycket ska jag se på måndag när jag väger in mig på min egna våg som jag sen ska ta med mig upp till Sthlm. Tyvärr har jag inte längre så mycket kämpaglöd som förr. Eller hur man ska förklara det. Jag orkar inte med att träna så att det gör ont, trots att det inte är något farligt ont. Jag klarar inte av mera smärta än den jag redan har. Så jag cyklar gärna, men inte så att det blir så ansträngande att det gör ont. Det är ju inte farligt att ta i med musklerna så man blir jättetrött, men för mig är den ömheten för mkt smärta.

Det är inte lätt. Men det är ingen som förstår det. De ser bara att jag är tjock och tycker att jag är dålig som inte går ner i vikt när jag behöver göra det för ryggens skull. Som sagt, ingen läkare förutom en psykiatriker i Lund har erbjudit att skicka en remiss till en överviktsklinik. Så synd att jag flyttade från Skåne och missade både min fantastiska kbt-psykolog och remissen till överviktskliniken. Men jag tog för givet att sån högklassig vård fanns här uppe också, vilket den inte gjorde…. Och jag var tvungen att flytta, jag höll på att gå under psykiskt av att bo där utan familj, riktiga vänner (som jag kunde se ofta, har två riktiga vänner kvar där nere) och min pojkvän. Men det var bara ett sidospår.

En vän till mig som har en kronisk sjukdom sa att han vill starta en blogg. När jag frågade vad den ska handla om sa han att den ska vara som min, ett sätt att skriva av sig om ”sitt jox” dvs sjukdom och sånt. Då slog det mig att jag inte längre borde ge om ursäkt för att jag skriver om ryggrejer. Hälsa är mitt stora intresse och denna hemska ryggsjukdom har ju i hög grad med hälsa att göra. Jag borde inte be om ursäkt för att jag skriver om det istället för bara jättepeppiga saker om att jag rasar ner i vikt och tränar jättehårt. Jag har drabbats av det här, det är inte mitt fel och jag kan inte be om ursäkt för det. Däremot är jag helt för att inte sitta under sin offerkappa och tycka synd om sig själv. Självklart får man göra det ibland, sitta där under och gråta en skvätt över att livet gett mig all denna smärta (både psykiskt och fysisk). Men sen får man knuffa bort offerkappan och göra något kreativt för att bli bättre. Både något för att bli bättre fysiskt och för att bli bättre psykiskt. Därför att offerkappan kommer inte ge något gott, den kommer bara göra att man mår sämre, både fysiskt och psykiskt. Vi kan inte rå för att vi drabbas av hemskheter i livet, men vi kan välja vilken väg vi går därifrån, gå vidare och förbättra det som går att förbättra, för det finns alltid något man kan göra för att må bättre, eller fortsätta gömma sig under offerkappan och gå i väggrenen och tycka synd om sig själv. Att acceptera är det allra svåraste, men man behöver inte acceptera det för att välja vägen där man gör något kreativt och börjar kämpa för att få et bättre liv, men det underlättar om man lyckas acceptera. Jag har inte lyckats med det. Jag tycker fortfarande att detta är så sjukt orättvist att jag inte får någon belöning för allt jag kämpat med i så många år. Och att jag inte ens kan få det bekräftat att läkarna gjorde fel, att det är deras fel att jag är i den här sitsen. Jag kan inte acceptera det. Tidigare sa jag att jag har genomgått många svårigheter men jag har användning för dem i mitt jobb, att det gjorde mig till en bättre sjuksköterska. Men detta som jag måste gå igenom nu gör ingen nytta, det är överkurs i att öva sig i att förstå hur det är att vara patient, det kommer bara leda till att jag får svårt att få ett jobb och eventuellt att jag får svårt att kunna jobba som sjuksköterska. Ifall det skulle sluta med att jag inte kan jobba som sjuksköterska skulle jag gå under. Jag har 350 000 i studielån och jag har bara ett år kvar att studera, så jag kan inte utbilda mig till något annat. Målet med allt mitt kämpande har varit att få en bra utbildning och nu har jag fått det. Skulle jag inte få använda den utbildningen skulle det vara att slutligen knäcka mig.