Idag fick jag ett sånt där vänförslag på Facebook. Det var en gammal vän från mellanstadiet. Vi var tre tjejer som var lite mulliga på mellanstadiet och hon var en. Nu såg jag så jäkla snygg hon blivit. SMAL och snygg. Och jag vet att den andra tjejen också blivit smalare även om hon fortfarande är mullig (länge sen man använde det ordet förresten). Dessutom var vi tre tjocka tjejer på högstadiet också (andra tjejer) och jag vet att i alla fall en av dem har blivit mkt smalare. MEN JAG HAR BLIVIT TJOCKARE!
FAN!

Jag hatar det här så otroligt mycket. Jag gick ner 1-1,5kg i veckan i mars-april när jag började jobba. Min handledare och jag tog samma t-bana till samma håll och vi gick tillsammans. Jag orkade inte motionera så mycket utöver jobbet men det räckte med det. Och sen stod jag still första månaden efter ryggen pajade och så när jag började med medicinerna POFF upp 13 kg. Det går inte att må bra när vågen gör ett sånt hopp. 13 kg är ett jävla jobb att gå ner, jag pallar inte att ha dem med.

Jag säger alltid att man inte ska betrakta sig som ett offer (för omständigheter). Av med offerkoftan och gå ut och gör något med ditt liv! Och jag har försökt i flera månader, men senaste månaden har det tagit stopp. Jag orkar inte, jag vill inte, jag har ingen lust längre.

Det bästa vore att köra en sån pulverdiet ett par veckor. Jag äter ändå inte mkt till mat, idag t.ex. har jag ätit chips och plopp och klockan är ju 21:40. Men jag känner mig själv så väl att jag vet att om jag har ett så dåligt förhållande till mat som jag har just så kommer hjärnan triggas och bli knäpp av att gå på pulverdiet. Men om jag kunde göra det fyra veckor och gå ner de 13kgna igen så hade det nog hjälpt mig mycket.

Men det går inte.....