Jag är så förvånad.
Så många av mina vänner som aldrig varit sjuka.
Det märks så tydligt att om man aldrig varit sjuk så tar man det för givet att vara frisk.
Och det är också helt omöjligt att förstå hur det är att drabbas av svåra sjukdomar.

Jag försöker verkligen att inte hänga upp allting på hur jag mår. Att acceptera att om man aldrig varit sjuk så kommer man gnälla över en massa småsaker. Det är ju det värsta man har råkat ut för. Har man inga referenser till allvarliga sjukdomar, så jämför man ju bara med de förkylningar man haft. Och det är ju inget fel med det, det är ju bara så människor funkar. Det man inte vet....
Jag vill så gärna fortsätta vara en bra vän, och inte någon som bara gnäller över hur ont hon har, hur mkt ångest hon har inför en operation och hur fruktansvärt livet blivit.

Men det blir svårare och svårare i takt med att jag mår sämre och sämre. Det blir bara för mycket. Jag orkar inte med det. Igår tänkte jag "Undra om vi bor tillräckligt högt upp för att jag ska dö om jag hoppar från balkongen". Och nej, det betyder inte att jag är självmordsbenägen, men att jag börjar bli deprimerad förmodligen.

Det är 2,5 år sen jag fick det här diskbråcket som de fortfarande inte fixat. Har inte haft dödsont hela tiden men ofta. Jag har inte kunnat jobba under den här tiden heller. Jag har fått ta extra studielån. Jag var ledsen att jag efter förra diskbråcksoperationen för 1 år och 4 mån sen skulle få ha kvar dålig känsel och stickningar i benen för alltid. Det var en ganska stor grej, för det är väldigt obehagligt och har ibland hållit mig vaken på nätterna.
Hur det känns nu vet jag inte om jag ens kan förklara. Riktigt svåra smärtor i sex veckor och inte kunnat gå mer än några meter. När jag ser mig i spegeln får jag ångest för höften ser riktigt riktigt läskig ut. Den skjuter inte bara ut åt ena hållet utan den går uppåt bakåt på ena sidan och nedåt framåt på andra. Jag kollar mig i spegeln och försöker med kraft att ställa höften i rätt läge, men det går inte, den är är där den är. En operation som närmar sig som jag är helt livrädd för. Lång rehabilitering efter detta, speciellt med tanke på att höften blivit sned. Kommer inte kunna ta mig tillbaka till mitt vikariat. Kommer ha dålig chans att få något nytt jobb, hade ganska svårt att få ett nu pga EN ryggoperation. Finns ju även ett frågetecken på om jag kommer kunna jobba som syrra. Vet inte än hur det kommer gå med allt. Dessutom en stor chans att få nya diskbråck, speciellt när jag fått gå runt sned nu i två månader, INTE bra för ryggraden. Det syntes ju på röntgen att det redan buktade en disk högre upp.

Dessutom håller jag på att kvävas av att tvingas vara i en lägenhet som jag inte alls trivs i...

Halv nio ringer Försäkringskassan och väcker mig. En lördag???
Hon ber inte om ursäkt för att hon ringer så tidigt eller frågar om hon råkat väcka mig utan börjar helt prompt med att fråga om jag fortsatt vara sjukskriven efter den 24:e och om jag har skickat in nya sjukintyget. Sen säger hon att pga att jag inte jobbat innan så kommer det dröja ytterligare en månad innan jag får några pengar.

Kul hjul.

Sen upptäcker jag att jag fått urinvägsinfektion. Har man haft det några ggr så känner man igen symtomen, det går inte att ta miste på. Vet inte om mina piller tar bort en del av symtomen så vet inte riktigt om jag borde gå till läkare eller ej. I vanliga fall går jag alltid dit direkt vid första symtom därför att uvi är så jäkla plågsamt plus ganska farligt eftersom bakterierna kan vandra ända upp till njurarna.
Men jag äter tranbär, citronsyra och dricker massor med vatten och hoppas det ska räcka. Jag har ju så svårt att gå och sitta i en bil. Vill verkligen inte behöva åka till en akut och sitta där flera timmar, det går bara inte. Plus att jag oroar mig för sjukresorna. Kan de verkligen sånt på akuten?
Får se hur det blir. Kanske får åka till vårdcentralen i veckan, men det är i alla fall mycket lättare än akuten.


Men ja... Seriöst?? Räckte det inte som det var? Förstår Fru Gud inte att jag lider rätt så jävla mycket som det är?

Min pojkvän och jag är ensamma hela helgen. :) Så skönt!

Inte för att vi ska göra något speciellt. Men jag tycker det är så skönt att kunna gå naken till toaletten på natten, eller till köket på morgonen. :) Det är frihet!

Ska nog ta och försöka färga min utväxt. Att hålla sig lite fräsch och snygg piggar alltid upp. Vissa kanske kallar det fåfänga, men jag tycker inte det är något fel att i att ta hand om även sitt utseende, men mår ju bättre då.

Har gått lite bättre med maten. Ätit lite mer riktig mat även om det ibland blir lite halvdant med variationen. Har klurat på lite mat vi kan äta i helgen som är mer varierade i alla fall.
Som lördagsgodis ska jag prova de ugnsbakade chipsen OLW har hittat på. Jag är en chipsälskare så provar alla konstiga nya smakar. Dessa har ganska mkt mindre fett och kalorier än vanliga. Ska se om de är goda.
För några helger sen provade vi "superchips" men de var lite för bra. Efter ett tag tröttnade jag på att de var hårda och smakade så mycket.

Ja, och läkaren ringde idag. Verkar som att det är samla gamla diskbråk som inte blev fixat under operationen som bråkar. Det hade jag ju räknat ut själv, men känns ändå tråkigt att få veta det. Hade kirurgen gjort ett bra jobb första gången hade mitt liv det senaste året sett helt annorlunda ut. Nu verkade det i alla fall vara ganska illa. Det var det i och för sig innan operationen med. Hela ryggmärgskanalen är full med diskmassa så nerverna får helt enkelt ingen plats. Vilket förklarar vilken fruktansvärd smärta jag har. Dessutom såg de att jag hade en buktande disk lite höger upp. Det kommer säkert av att jag varit tvingad att gå snett, det är ju inte speciellt bra för ryggraden. Läkaren skulle ta till alla medel för att jag ska få tid till ortoped snarast, så hoppas det går vägen. Även om jag inte alls vill göra någon ny operation. :(

Men nåt måste ju göras. Börjar må ganska psykiskt dåligt av biverkningarna på medicinerna. Seg i hjärnan, dimsyn, svårt att formulera meningar, svårt att koordinera kroppsrörelser, fumlig, tappar saker, knuffar ner saker, jättetrött, inget tålamod, häftigt humör. Jag är också jätteglömsk, måste sätta larm på allt. När jag bakade glömde jag att jag satt in plåten minuten efter att jag gjort det.

Dessutom har jag fortfarande ont så nu håller jag på och höjer epilepsimedicinen till maxdos.

Jag behöver en stor kram just nu.

Återigen har jag suttit i morgonrock hela dagen.

Har som plan att varje dag försöka duscha, sitta på balkongen i två omgångar och äta riktig mat åtminstone en gång. Det händer ungefär en gång varannan vecka. Men nu när vi har höjt epilepsi-medicinen har jag faktiskt fått en riktigt bra smärtlindring. Jag kan fortfarande inte gå och om jag försöker skjuta tillbaka höften i rätt läge gör det jäkligt ont. Men att vara smärtlindrad är ju härligt i jämförelse med den fruktansvärda smärtan jag hade innan jag träffade den här läkaren. Så nu gör det inte så ont att duscha. Det är jobbigt som fan, efteråt är jag helt slut i kroppen, men kan nog lyckas göra det varje dag nu istället för varannan.

Sitta på balkongen däremot, det "glömmer" jag bort. Jag kollar ut och ser att det är fint väder och jag vill ju gå ut dit, det är ju skönt att sitta där. Men så ska jag "bara" spela lite till eller se ett serieavsnitt till eller virka/brodera/sticka lite till. Sen är klockan plötsligt 22:00. Men jag SKA försöka bli bättre på det. Det andra kan ju vänta.

Äta mat är nog det svåraste. Jag kan inte laga mat själv. Eller jag kan göra lätta saker om jag bara behöver sitta på stolen och röra om eller nåt. Men jag har jättesvårt att bära nånting, t.ex. en pastakastrull med färdigkokt pasta, och jag klarar inte av att gå kors och tvärs över köket femtio gånger för att hämta olika ingredienser. Alltså måste jag be min sambo laga mat, vilket inte är hans största intresse. Så jag orkar inte alltid be honom utan äter mackor istället. Han försöker köpa hem lite färdigrätter och sånt jag kan ställa i ugnen bara, men det är svårt att hitta vegetariska såna på de små affärerna. Nu är klockan 21:20 och idag har jag bara ätit kakor som jag bakade som lördagsgodis. :/
Hade jag fortfarande haft aptit och känt hunger hade det nog gått mer naturligt att se till att det blev nån mat. Men nåt av pillrena tog ju bort det för flera veckor sen.

Får försöka göra lite rutiner igen kanske, så som KBT-terapeuten ville i vintras.

Jag bor i en betongförort. Riktigt ful är den och trots att de försöker peppa upp den genom att måla med fula färger på asfalten (inte snorungar utan hyresvärden) blir det nästan värre. Min syster fick nästan lite svårt att andas när hon kom hit.  "Oj, så här skulle jag verkligen aldrig kunna bo". ;)

Men så bor jag i utkanten av värsta betongen. Och huset ligger lite högre upp och vi bor några våningar upp. Så jag har en ganska skön utsikt ändå. Speciellt nu när grönskan kommit. :)
Det gör att det kan vara värt att försöka stå ut i den här lägenheten istället för att byta till en mindre i samma område och slippa en inneboende. För jag vet inte om jag själv pallar att bo mitt i betongen och bara ha andra fula hus som utsikt.

Jaha, jag fick inget besked om nånting alls idag. MR-svaret hade inte kommit till läkaren än. Suck.
Han lovade i alla fall att ringa så fort han fick tid när det kommit. Hoppas det innebär väldigt snart efter han får det.

Han skrev ut nya smärtstillande, vi höjde några stycken.

Tycker att vi börjat få ganska bra kontakt nu. Kanske jag kommer välja honom som min husläkare (man vet vad man har, men inte vad man får). Förut trodde jag att han inte lyssnade, men nu tror jag att han gör det. Ni vet, ibland när folk bara säger "Oh", "Jaha", "Ojdå", "Mm" när man pratar, så känns det ibland inte som att de faktiskt lyssnar. Men nu märktes det att han lyssnat på att jag sagt att jag blir sämre hela tiden. Att smärtan blir värre, att känseln och styrkan i benet blir sämre. Han kommer skriva detta när han skickar tillbaka remissen ihop med MR-svaret till ortopeden. Kändes bra.

Men fy vad svårt det börjar bli för mig att ta mig nånstans. Att tro att jag ska få åka hem innan operation är nog att drömma. Tar kanske 30 min att ta taxin in till stan (skulle ta 15 min utan alla rödljus). Det gör så jäkla ont i benet då. Jag försöker ändra ställning men det går inte. Jag kan inte sitta i en bil. Läkaren och jag kommer förmodligen boka in telefontid i fortsättningen, han behöver ju inte längre göra kroppsliga undersökningar (kan knappt göra det heller). (Också det kändes bra, att han inte bara säger åt mig att jag ska vänta på ortopeden utan att han tar sitt ansvar för mig under tiden).

Chefen visste att jag skulle få MR-svar idag så hon ringde. Fick tala om att jag inte fått något, att jag blir allt sämre och att han sjukskrivit mig en månad till. Då säger hon "Då kan vi nog börja anta att du inte kommer tillbaka?". GAH! Fick så ont i magen när hon sa det. Sen räknade jag efter lite och ja, man kan nog anta ganska säkert att jag inte kommer komma tillbaka. Känns fruktansvärt jobbigt. Vad ska jag säga när jag söker jobb i höst? "Ja, jag gick bredvid en månad på det här jobbet, sen har jag varit sjukskriven ett halvår och opererat ryggen."? FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN!

Jag är så orolig.
Jag vill inte veta vad han ska säga. :(

Var i alla fall skönt med massa regn och åska idag.

Okej.. det finns de som drabbas av sjukdomar som man inte kan bota. Jag ska förmodligen "bara" sitta här i några månader med smärtor och inte kunna gå och sen bli bra igen även om aldrig helt återställd. På så sätt kanske jag ska vara tacksam att jag "bara" har en skada man förmodligen kan göra något åt.

MEN.. mitt tålamod sträcker sig inte till att lyssna på en massa "tramsproblem". Ja, det är helt okej att prata om fåniga "i-landsproblem", absolut. Men att börja gnälla till mig över nåt trams som att livet var slut, det tar jag personligt. Har personen nån som helst sympati över hur jag har det?

Det är helt okej att ha problem som är lättlösta och inte allvarliga, och att prata med mig om dem. Svårt att förklara men det finns en gräns där som jag inte trodde var så svår att se. Känns respektlöst på nåt sätt. Som att personen inte ser mig alls.

Kanske inte går att förstå vad jag pratar om, men även om min blogg är anonym och det är liten risk att det skulle komma fram, så vill jag inte hänga ut personer.

Vissa människor tänker inte på nån annan än sig själv. Ibland blir man sårad av sådana.

Jag äter sex olika smärtstillande preparat och 22 piller per dag (plus extra om jag behöver snabbverkande morfin).
Känns lite konstigt att komma upp i den mängden på bara ett par veckor. Kan man gå från utan piller till detta borde ju ortopeden tycka att man förtjänar att komma ganska snart. Speciellt när man inte kan gå. Hoppas jag kan få läkaren att framhäva det när han skickar MR-svaret.

Åkte hem ett par dar. Tänkte låna pappas dator och skriva lite, men jag har varit så snurrig av medicinerna. Svårt att fokusera tillräckligt för att få ut orden. Men nu har jag vant mig mer till medicinerna. Jag tar morfin nu också. Både långtidsverkande och så snabbverkande vid behov. Det är skönt. Morfinet ihop med epilepsimedicinen har gett mig en stor smärtlindring. Ibland i liggande ställning så är jag helt smärtfri så länge jag inte rör mig (rör jag mig gör det alltid ont). Det är väldigt skönt, som att ha små stunder då jag får andas fritt. Eftersom jag är syrra gav han mig eget ansvar att räkna ut ifall jag måste höja det långtidsverkande. Tyckte jag var rätt kul.
Först jag var väldigt snurrig av epilepsimedicinen. Sen när jag blivit mer van vid dem började jag med morfin och där kan vi snacka om snurrig. Min pojkvän sa att jag betedde mig konstigt och sa konstiga saker. Det gjorde jag säkert. Jag var ju "hög" på morfin. Men nu verkar jag ha vant mig mer vid dem. Ska höja dem dock, så får väl se. Däremot har jag nu märkt av att flera av medicinerna har viktökning som biverkning. Upp 3kg... Usch... Vet att det är medicinerna, men är ju ändå inget kul.

Otroligt skönt att vara hemma. Det var något jag verkligen behövde. Få vara i min lägenhet som är ren och fin och innehåller söta katter men inga inneboende. Träffa vänner och snacka skit. Vara med familjen och lilla systerdottern. Det var så skönt. Här har vi ingen bil, annars kunde vi åka nånstans bara jag slipper gå. Så här är jag helt fast förutom när jag ska till någon vårdgrej och kan ta sjukresa. Men där kunde jag gå ut och luncha och åkte förbi garnaffären (sen hade jag jättejätteont, men det var värt det). Kände glädje igen. Ska försöka åka igen snart ifall någon har tid att hämta mig och de eller jag har råd med bensinen.

Gjorde en MR igår. Det var en mycket bättre än de jag gjort tidigare. Den var större i omkrets och när jag var längst in kunde jag kika ut lite på baksidan och se lite av taket. Det hjälpte jättemycket mot "likkiste-effekten". Däremot så kan jag inte ligga på rygg och trots att jag tagit morfin i förebyggande så var det bara som en droppe i havet. Jag hade såna outhärdliga smärtor och det var en otroligt stor psykisk påfrestning att ligga i såna smärtor och veta att om jag rör mig bara lite så måste jag börja om från början. Smärtorna blev hela tiden värre och jag lyssnade på hennes nedräkning när hon sa att det bara var sex sektioner kvar osv. När hon sa att det bara var en sektion med 3,5 min kvar tänkte jag att det är så långt jag klarar av, mer klarar jag inte. Men så när den var klar och jag trodde hon skulle köra ut mig säger hon "jag är ledsen, jag måste ta om den där, 3,5 min till"....

När hon äntligen körde ut mig hade jag så ont att det går inte att beskriva. Tårarna bara rann och jag kunde inte få ur mig ord.

Idag har jag känt sviterna av att ha retat upp nerverna så där länge. Tog lite extra morfin och det hjälper ju nåt underbart ihop med epilepsimedicinen men jag blir väldigt dåsig och somnar oftast. Sen ligger jag halvsovande i flera timmar.

Menmen. Nu jag har gjort MR och de skulle försöka skicka svaren till måndag då jag ska träffa läkaren.

Och sen får jag vänta på att en ortoped vill besluta vad som ska ske. Hoppas det går skapligt fort.

Bara haft fulldos av den nya medicinen i en dag men tyckte det verkar hjälpa faktiskt. På hela natten har jag inte haft ont i benet, men har haft en obehaglighetskänsla i det på nåt sätt. Som att jag känner att det är något fel i det, men kan inte riktigt sätta fingret på hur. Svårt att förklara.
Det negativa med detta är att jag då i sömnen ändrar ställning så jag ligger i ställningar som benet inte gillar. Så vad händer på morgonen? Jo, jag har extra ont då.
Men det kanske går att hitta lösning på det också. Tyvärr har medicinerna sömnlöshet som biverkning så kommer inte bli att jag sover härliga åtta timmar i sträck, men jag har hellre sömnsvårigheter och inte ont än sömnsvårigheter och ont.

Jag känner mig ganska deppig nu. Det är inte min personlighet att sitta inomhus dag efter dag. Jag behöver komma ut, göra saker, träffa folk. Känner ju ingen här så mitt umgänge var ju på jobbet, men hann inte lära känna någon så väl att de hör av sig till mig nu när jag är sjuk.
När jag blir ledsen saknar jag mina djur jättemycket. Och få extra dåligt samvete för att de inte kan vara här med mig. Där jag har min lägenhet och djur finns inga jobb, därför jobbar jag här. Men här finns inga lägenheter så kunde inte bara flytta hit när jag fick jobb här. Frågade i alla fall vår "kära kombo" igår ifall det fanns chans att mina djur kunde få komma hit nu. Tycker så synd om dem som är ensamma. Min syster ser ju till dem varje dag men det är ju inte samma sak som att ha matte hemma och få sitta i knät, bli borstad och klappad osv. Men såklart sa han nej. Vad annars liksom? Han har ju inte direkt gjort något för att jag ska få känna mig välkommen här. Även om de garanterat mest skulle vara i "mitt" rum så duger väl inte det eftersom han inte tycker att jag ska få ha något rum här.
Önskar jag inte frågat, för när det blev nej blev jag bara mer ledsen. :(
Just nu önskar jag att jag bara åkt hem till lägenheten och sökt vård där istället för att skriva mig här uppe och söka vård här. Suck.. Varför var det här tvungen att hända när jag äntligen fått ordning på allt?

Gissa vem som kom tillbaka hit sent igår kväll och har hållit låda hela dagen?
Jag har aldrig haft som intresse att tvinga folk att lyssna på mitt sexliv, men de gillar väl kanske det, vad vet jag.
På eftermiddagen sa i alla fall min pojkvän ifrån och efter ytterligare nån timmes smiskande och gnyende så försvann hon. Vet inte om det innebär att hon inte kommer komma tillbaka och fortsätta förpesta mitt liv, men får väl hoppas.

Jag KAN INTE gå ut! Är det för mycket begärt att jag då ska slippa lyssna på "sånt"??

Nu ska jag i alla fall prova de där hemska pillrena med den låååånga listan av biverkningar. Läkaren sa att den biverkning han oftast får höra är att man blir trött. Så vi gjorde en deal att jag provar och slutar om jag tycker de är hemska. Det kommer inte göra att jag kan gå ut men kanske att jag har mindre ont och får sova och så.

Hoppas det kommer gå bra.

Nu är klänningen till snuttungen klar. :)

Åh, jag sov så dåligt i natt!
Kunde inte alls somna igår kväll, smärtan är värre igen.
Mot morgonen somnade jag in lite och så sov jag lätt och vaknade hundra gånger tills jag gav upp kl.12. Grävmaskinerna utanför som låtit i flera veckor började låta kl. sju-åtta.
Kände mig så jäkla bakis och det gjorde ont i hela höften. Allting snurrade och huvudet värkte.
Då hör jag att vår kära kombo dragit hem en ny bimbo som ligger och gnyr som en hundvalp. Örk. Sen fortsatte det halva dagen innan hon äntligen gick.
Snacka om att hitta sämst tillfälle släpa hem en ny fjortis.
Jag brukar försöka tänka att han ska få leva sitt liv även fast han är inneboende hos min pojkvän, men ibland är det riktigt jävla svårt. Skulle jag berätta hur det ser ut i den här äckliga lägenheten skulle ni få fnatt. Den är vidrig. Men även om jag fysiskt kunde städa så tycker jag inte att det är min sak att städa upp andras skit.
Och så en massa andra saker om respekt och använda upp andras saker och att han inte tycker jag ska få ha ens ett litet hörn i lägenheten att ha som mitt.

Ja, kass början på en kass dag. Med väldigt mycket drömmande om att min pojkvän snart skaffar en mindre lägenhet där man slipper grisiga inneboende med bimboknull.

Det är vad jag blir av tabletterna   -  däckad.
Tillbringar minst halva dygnet i sängen. Lägger mig vid tolvsnåret kanske, om inte pojkvännen ska upp och jobba tidigt. Ställer klockan på åtta för då måste jag ta morgonmedicinen så jag inte får dödsont senare. Sen somnar jag ALLTID om och sover till elva-ett nånting. Vaknar ju kanske tio ggr men jag är så himla trött att jag somnar om inom några minuter.

Sen när jag väl tar mig upp ur sängen så har jag ont överallt, fast inte så mkt nervsmärta eftersom jag tagit pillrena. Men ont överallt och svårt att gå. Och känner mig bakis fast utan illamåendet.
Jag har dimsyn och orkar inte prata. Jag orkar inte fixa frukost på flera timmar oftast. Hänger inte riktigt med i vad folk säger. Ja, det är riktigt konstigt. Ibland får jag ångest över det, för jag gillar inte att vara trött eller känna obehag i kroppen, men försöker tänka att det inte gör så mycket för att jag ändå inte har "något bättre för mig".

Sen fortsätter det hela dagen. Svårt att fokusera och orka med. Känns ruggigt i kroppen, som om det var influensa på väg. Men det kommer ju ingen förstås.

Allt för lite smärtstillande? Eller är det sömnbrist och smärta som gör det?
Jag vet inte.
Men sen när.. ja, jag vet inte hur jag ska säga.. folk beter sig illa. Att ta det uppepå att ens försöka hålla sig vaken 12 timmar per dygn. Näe, då får det väl vara tycker jag. Energitjuvar som är otrevliga och försöker manipulera en och trycka ner en. Nej, tack. Jag har nog med mitt egna.

Det här låter nog snurrigt. Men jag är ganska trött och snurrig så det är inte konstigt.

Men vad gör man?
De nya pillrena tar bort en hel del av nervsmärtan faktiskt. Men höften gör  fortfarande ont. Så kan fortfarande inte gå eller stå ordentligt. Och när jag sitter så sitter jag också snett och måste luta mig åt höger för att det inte ska göra ont.
Den knäppa sjukgymnasten sa att för att bli rak igen i höften skulle jag inte belasta den och röra på mig (cykla eller simma). Provade lite idag att cykla lite. Det gör ont så ini ******* men när pillrena tar bort en del av nervsmärtan så lyckas jag stå ut ett par minuter. Så jag cyklade någon minut, tog paus ett par sekunder, cyklade nån minut osv. Men inte mer än sammanlagt fem minuter. Får se om detta straffar sig i natt och jag då får massa nervsmärta, eller om det gör någon nytta.
Hoppas i alla fall att det ska göra gott och att jag kanske kan bli lite rakare igen. Skulle det nu vara ett diskbråck och de opererar och faktiskt gör ett bra ingrepp den här gången så kommer jag fortfarande vara sned och inte kunna gå eller jobba förrän höften blir rak igen.
Jag är ju som jag är. Finns det något litet jag kan göra för att jag ska ha det bättre så kämpar jag för att lyckas göra det lilla.

Nu har jag använt mina ny mediciner sen i måndags. Skulle prova dem en vecka och sen utvärdera. Hittills har jag inte fått något signifikant resultat. Kanske sovit lite mer bekvämt på natten, men det är allt. Men grejen är den att om dessa inte hjälper så har jag bara ett val kvar, att få neurontin och morfin. Nedan kan ni läsa om dessa trevliga piller.

Neurontin:
Mycket vanliga biverkningar
(som kan uppträda hos fler än 1 av 10 användare):

• Virusinfektion
• Dåsighetskänsla, yrsel, okoordinerade muskelrörelser
• Trötthetskänsla, feber

Vanliga biverkningar
(som kan uppträda hos fler än 1 av 100 användare):

• Lunginflammation, luftvägsinfektion, urinvägsinfektion, öroninflammation eller andra infektioner
• Minskat antal vita blodkroppar
• Anorexi, ökad aptit
• Aggressioner mot andra, förvirring, skiftande sinnesstämning, depression, oro, nervositet, svårigheter att tänka klart
• Kramper, ryckiga rörelser, talsvårigheter, minnesförlust, darrningar, sömnsvårigheter, huvudvärk, hudkänslighet, minskad känsel (domningar), koordinationssvårigheter, onormala ögonrörelser, ökade/minskade eller frånvaro av reflexer
• Dimsyn, dubbelseende
• Svindel
• Högt blodtryck, rodnad/utvidgning av blodkärlen
• Andningssvårigheter, luftrörskatarr, halsont, hosta, nästorrhet
• Kräkningar, illamående, problem med tänderna, inflammerat tandkött, diarré, magont, matsmältningsbesvär, förstoppning, mun- och halstorrhet, gaser
• Ansiktssvullnad, blåmärken, utslag, klåda, akne
• Ledvärk, muskelvärk, ryggont, ryckningar
• Erektionssvårigheter (impotens)
• Svullna ben och armar, gångsvårigheter, svaghet, värk, sjukdomskänsla, influensaliknande symtom
• Viktökning
• Olycksfall, frakturer, skrubbsår

Morfin:
Vanliga biverkningar
(förekommer hos fler än 1 av 100 användare):

• Förstoppning
• Dåsighet
• Illamående
• Kräkningar
• Urinträngningar
• Svårighet att kasta vatten
• Pupillförminskning

Så nej, dessa piller är inget jag vill prova innan jag är desperat. Frågan är vart jag ska dra gränsen för hur mycket smärta jag orkar leva med jämfört med dessa biverkningar.

Det här kanske låter fel, men när vänner har problem med sina partners känner jag mig extra tacksam över min. Inte som någon slags skadeglädje utan bara att man ska alltid vara tacksam för det man har som är bra. Det är det tankesättet som hjälpt mig igenom allt skit som hänt mig de senaste åren. Det finns alltid nånting man kan göra för att det ska bli bättre och då måste man ju göra det. Samt att tänka på det man har som är bra istället för bara på det man har som är dåligt. Mer tacksamhet, mina vänner! Det kommer man långt på. Och att se de små sakerna om dagarna. Jag hade en sån fruktansvärd dag när jag skulle försöka ta mig till vårdcentralen, hemsk smärta, jobbigt att försöka få läkaren att fatta, men så var taxichauffören en rolig filur, så varför lägga ner all energi på det negativa? Solen sken och jag fick en rolig taxiresa hem.

Jag är väldigt tacksam för att jag äntligen träffat en vuxen människa. Jag har nog ofta trott att de killar jag träffat varit vuxna för de låtsas ju vara det, men sen är de bara små pojkar innerst inne. Så trött på killar som inte kan säga hur de känner, som bara hotar med att göra slut vid minsta bråk, som inte har några mål i livet, ingen plan på att utvecklas, som hellre kör tystnads-straff än pratar.
Men nu har jag en kille jag kan prata med om allt, som inte överreagerar, som hellre pratar än surar, som jag kan lita på i alla lägen, som aldrig stöter bort mig. Jag räknas, jag ska vara som jag vill och inte som jag tror att han vill, mina åsikter räknas. I början var det konstigt och ovant, men ju längre vi är tillsammans desto mer vänjer jag mig.

De som läst bloggen lite längre tid vet att jag i början av mitt nya jobb fick en flashback till min döda farmor när jag hade hand om en döende patient. Efter det fick jag träffa sjukhusterapeuten och prata om det. Hennes tips var att jag då och då ska aktivt sörja farmor. Det har jag förstås inte gjort för det är ju jobbigt som tusan.
Saknar henne så mycket. Saknar att inte kunna ringa henne. Inte kunna kolla på hennes senaste handarbeten. Saknar att inte kunna åka hem till henne när jag är i stan. Vill inte ens åka till stan nu, eftersom hon inte finns där längre. Jag tycker inte det är rättvist, hon var inte så gammal än.
.. och nu gråter jag som jag alltid gör när jag nämner henne. Tre månader nu sen vi förlorade henne.
Hon var en fantastiskt människa. Alla saknar henne något fruktansvärt.

Har ingen riktig vägdag, utan väger mig lite då och då. Tycker det är skönt att ha ett avslappnat förhållande till vågen nu. Har verkligen genomgått en dramatisk förändring när det gäller vikt, vågen och mat. Det tar lång tid och man har sina bakslag men det går om man vill.
I alla fall vägde jag mig idag (och såg sen att jag vägde mig för bara fyra dar sen) och hade gått ner ytterligare 0,5kg. :) Så skönt att det går neråt. Hade aldrig trott det skulle kunna gå när jag bara rör mig ett par meter varje dag, men eftersom jag heller inte klarar av att laga så mkt mat så äter jag mindre. Jag kan ju knappast bränna så mycket nu när jag inte kan röra mig så det verkar fungera det här. Hoppas hoppas!

Igår var en bra dag och idag har varit en riktigt kass dag. Sov jättedåligt och vaknade ledsen. Det finns bara en enda ställning jag kan sova i och det finns inga varianter på den heller så det ben och den arm som är underst gör ont av att bara ligga i den ställningen jämt. När nervsmärtan är bättre så är det istället de friska delarna som gör ont. Så jag vaknar, måste sätta mig upp, får sova 1-2 timmar, vaknar, måste sitta upp.

Idag kände jag att jag orkar inte ha det så här. Det är ju inget liv att inte kunna gå utanför dörren. Jag kan inte ens sitta i soffan med min pojkvän och se på film för jag får ont då. Jag kan gå mellan datorstolen och sängen, jag kan inte stå upp långa perioder så i köket får jag sitta på stol och göra sånt man kan göra från en stol och be min pojkvän göra resten. Jag orkar inte duscha varje dag för det är så jobbigt att duscha eftersom jag inte kan stå upp långa perioder och så gör det alltid extra ont efteråt. Min pojkvän får hjälpa mig med duschen. Vi är väl fortfarande nykära, vi duschar alltid ihop och tvålar in varandra, men detta är inte speciellt romantiskt. Jag känner mig som en patient som han måste ta hand om. :(
Vad kan man göra när man bara kan sitta i en stol eller ligga i sängen? Det enda jag kommit på är datorspel, serier, film och sticka så det är vad jag gör hela dagarna igenom. Det är sånt jag tycker är kul att göra ibland, men inte hela min vakna tid varje jäkla dag!







Jag tycker inte om att gnälla, men ibland vill jag bara skrika JAG ORKAR INTE MERA, JAG BLI KNÄPP!!!!!

Förutom att det är hemskt att ha det så här så är det ju annat som spelar in också. Jag är jätterädd för operation för jag har någon slags narkosfobi. Jag är inte rädd för själva ingreppet utan för narkosen. För varje gång jag blivit opererad har det blivit värre. Och när jag började plugga till sjuksköterska blev det ytterligare sju gånger värre. Förra gången jag opererades tänkte jag att jag skulle vara stark och sa inte till nån hur rädd jag var. Vilket innebar att när de kom och sa att det är dags (att ligga på akutlista innebär också att man inte får nån som helst förberedelse mentalt utan när det är dags så har man en halv minut på sig) så fick jag panik. Det hade blivit eftermiddag och jag trodde inte att det skulle bli av den dagen, så jag var verkligen inte förberedd. Jag utropade "Nej! Nej! Nej!" och tårarna började rinna. På vägen till op blev jag bara mer och mer rädd och grät hela tiden. Narkossköterskan trodde jag var nervös för ingreppet och hon lyckades prata med mig så jag lugnade ner mig och paniken lade sig lite. Men sen när det kom in mer och mer folk i operationssalen gick det inte längre. Jag var så rädd att jag bara låg och skakade och de förstod inte riktigt vad som hände. När jag bestämde mig för att det inte gick, att jag skulle gå därifrån och skita i alltihopa gav de mig lugnande injektion. Den första tog inte så de gav mig mera och sen somnade jag. Sen när jag vaknade på uppvaket hade jag ångest igen. Ångest ger snabb puls men jag var för dåsig för att kunna säga att jag hade ångest, om jag ens fattade det själv. Men jag fick ligga kvar där mycket längre än man brukar för de var så oroliga för min höga puls.

Att man kan bli så orolig över att vara patient bara för man är sjuksköterska. Men det är väl på fel sida. Jag vill inte vara på patientsidan, jag känner mig inte trygg där. Eftersom förra operationen inte gick bra fick jag gå till akuten ganska många gånger. Min vanliga puls är 70-80 nånstans, men på akuten hade jag oftast puls ca 120. Bara för jag blir så orolig.

Sen finns det saker runt omkring. Som att detta är mitt första jobb som sjuksköterska. Och då vill man ju verkligen att det ska gå bra så man får en bra referens att ta med sig när man ska söka fasta jobb sen. Men nu fick jag det här skiten igen så jag kommer ha ytterligare en referens om hur kass rygg jag har (om det nu visar sig vara det). Jag har redan märkt sen innan att folk är skeptiska till att anställa någon som tidigare opererat ryggen. Var så glad att min nuvarande chef struntade i det. Vilket också känns dumt, känns som att jag sviker henne genom att få problem igen när hon gav mig en chans.
Jag tror inte själv att jag kommer ha svåra problem om jag bara få hjälp av någon kunnig. Jag går ner i vikt och jag tränar och det kommer göra att jag har stor chans att kunna jobba utan att få problem. Men nu hade jag ju kvar nånting efter den förra misslyckade operationen, det gick inte att fixa det med träning. Men kommer nån ha samma tro på mig som jag har?

Jag fick frågan om hur sned jag är egentligen. Förstår att det känns svårt att förstå. Så här är en bild. Jag står "rakt" på bilden, alltså, så rakt jag kan. Klicka så får ni se.

Så ni förstår kanske nu att det är svårt att gå.

Återigen samma problem med vad jag ska skriva.
Antal läsare har minskat drastiskt sen jag blev sjuk. Tråkigt, men det är ju alltid så. Folk vill bara läsa när det går bra, de orkar bara med sitt egna gnäll. Speciellt om andra har värre problem jämfört med deras fåniga petitesser, då vill de ju inte höra att någon faktiskt har riktiga problem. (Nu låter jag bitter och cynisk, men det är ju tyvärr så det alltid varit.)
Men det är väl bara att försöka fortsätta skriva för sin egna skull. Har ju trogna vänner i alla fall, resten kan ju vara.

Idag har jag inte haft riktigt lika jätteont. Jag äter ju fulldos panodil, diklofenak och tramadol så det är klart jag har ont, men oftast har jag väldigt ont trots dessa piller, men idag har jag som sagt inte känt så jättemkt. Det är skönt. Såna dagar behövs verkligen emellan åt för att kunna återhämta sig psykiskt.

På måndag ska jag försöka träffa en läkare på vårdcentralen för att förlänga sjukskrivning och så han kan ringa ortopeden och säga hur mycket sämre jag blivit. Tror inte jag kommer kunna ta mig dit, men då skulle de fixa sjukresa sa det. Hoppas det.

Har inte vägt mig på ett tag för jag var övertygad om att om jag inte motionerar så skulle jag förmodligen gå upp och i bästa fall stå still. Men idag vägde jag mig och jag har gått ner 1,2 kg. :) Hurra!
Så ska försöka fortsätta med maten så som jag gjort nu och se om det fortsätter gå bra, hoppas det! Närmar mig nu tvåsiffrigt. Det är fantastiskt roligt.