Okej.. det finns de som drabbas av sjukdomar som man inte kan bota. Jag ska förmodligen "bara" sitta här i några månader med smärtor och inte kunna gå och sen bli bra igen även om aldrig helt återställd. På så sätt kanske jag ska vara tacksam att jag "bara" har en skada man förmodligen kan göra något åt.

MEN.. mitt tålamod sträcker sig inte till att lyssna på en massa "tramsproblem". Ja, det är helt okej att prata om fåniga "i-landsproblem", absolut. Men att börja gnälla till mig över nåt trams som att livet var slut, det tar jag personligt. Har personen nån som helst sympati över hur jag har det?

Det är helt okej att ha problem som är lättlösta och inte allvarliga, och att prata med mig om dem. Svårt att förklara men det finns en gräns där som jag inte trodde var så svår att se. Känns respektlöst på nåt sätt. Som att personen inte ser mig alls.

Kanske inte går att förstå vad jag pratar om, men även om min blogg är anonym och det är liten risk att det skulle komma fram, så vill jag inte hänga ut personer.

Vissa människor tänker inte på nån annan än sig själv. Ibland blir man sårad av sådana.