Åkte hem ett par dar. Tänkte låna pappas dator och skriva lite, men jag har varit så snurrig av medicinerna. Svårt att fokusera tillräckligt för att få ut orden. Men nu har jag vant mig mer till medicinerna. Jag tar morfin nu också. Både långtidsverkande och så snabbverkande vid behov. Det är skönt. Morfinet ihop med epilepsimedicinen har gett mig en stor smärtlindring. Ibland i liggande ställning så är jag helt smärtfri så länge jag inte rör mig (rör jag mig gör det alltid ont). Det är väldigt skönt, som att ha små stunder då jag får andas fritt. Eftersom jag är syrra gav han mig eget ansvar att räkna ut ifall jag måste höja det långtidsverkande. Tyckte jag var rätt kul.
Först jag var väldigt snurrig av epilepsimedicinen. Sen när jag blivit mer van vid dem började jag med morfin och där kan vi snacka om snurrig. Min pojkvän sa att jag betedde mig konstigt och sa konstiga saker. Det gjorde jag säkert. Jag var ju "hög" på morfin. Men nu verkar jag ha vant mig mer vid dem. Ska höja dem dock, så får väl se. Däremot har jag nu märkt av att flera av medicinerna har viktökning som biverkning. Upp 3kg... Usch... Vet att det är medicinerna, men är ju ändå inget kul.

Otroligt skönt att vara hemma. Det var något jag verkligen behövde. Få vara i min lägenhet som är ren och fin och innehåller söta katter men inga inneboende. Träffa vänner och snacka skit. Vara med familjen och lilla systerdottern. Det var så skönt. Här har vi ingen bil, annars kunde vi åka nånstans bara jag slipper gå. Så här är jag helt fast förutom när jag ska till någon vårdgrej och kan ta sjukresa. Men där kunde jag gå ut och luncha och åkte förbi garnaffären (sen hade jag jättejätteont, men det var värt det). Kände glädje igen. Ska försöka åka igen snart ifall någon har tid att hämta mig och de eller jag har råd med bensinen.

Gjorde en MR igår. Det var en mycket bättre än de jag gjort tidigare. Den var större i omkrets och när jag var längst in kunde jag kika ut lite på baksidan och se lite av taket. Det hjälpte jättemycket mot "likkiste-effekten". Däremot så kan jag inte ligga på rygg och trots att jag tagit morfin i förebyggande så var det bara som en droppe i havet. Jag hade såna outhärdliga smärtor och det var en otroligt stor psykisk påfrestning att ligga i såna smärtor och veta att om jag rör mig bara lite så måste jag börja om från början. Smärtorna blev hela tiden värre och jag lyssnade på hennes nedräkning när hon sa att det bara var sex sektioner kvar osv. När hon sa att det bara var en sektion med 3,5 min kvar tänkte jag att det är så långt jag klarar av, mer klarar jag inte. Men så när den var klar och jag trodde hon skulle köra ut mig säger hon "jag är ledsen, jag måste ta om den där, 3,5 min till"....

När hon äntligen körde ut mig hade jag så ont att det går inte att beskriva. Tårarna bara rann och jag kunde inte få ur mig ord.

Idag har jag känt sviterna av att ha retat upp nerverna så där länge. Tog lite extra morfin och det hjälper ju nåt underbart ihop med epilepsimedicinen men jag blir väldigt dåsig och somnar oftast. Sen ligger jag halvsovande i flera timmar.

Menmen. Nu jag har gjort MR och de skulle försöka skicka svaren till måndag då jag ska träffa läkaren.

Och sen får jag vänta på att en ortoped vill besluta vad som ska ske. Hoppas det går skapligt fort.