Igår var en bra dag och idag har varit en riktigt kass dag. Sov jättedåligt och vaknade ledsen. Det finns bara en enda ställning jag kan sova i och det finns inga varianter på den heller så det ben och den arm som är underst gör ont av att bara ligga i den ställningen jämt. När nervsmärtan är bättre så är det istället de friska delarna som gör ont. Så jag vaknar, måste sätta mig upp, får sova 1-2 timmar, vaknar, måste sitta upp.

Idag kände jag att jag orkar inte ha det så här. Det är ju inget liv att inte kunna gå utanför dörren. Jag kan inte ens sitta i soffan med min pojkvän och se på film för jag får ont då. Jag kan gå mellan datorstolen och sängen, jag kan inte stå upp långa perioder så i köket får jag sitta på stol och göra sånt man kan göra från en stol och be min pojkvän göra resten. Jag orkar inte duscha varje dag för det är så jobbigt att duscha eftersom jag inte kan stå upp långa perioder och så gör det alltid extra ont efteråt. Min pojkvän får hjälpa mig med duschen. Vi är väl fortfarande nykära, vi duschar alltid ihop och tvålar in varandra, men detta är inte speciellt romantiskt. Jag känner mig som en patient som han måste ta hand om. :(
Vad kan man göra när man bara kan sitta i en stol eller ligga i sängen? Det enda jag kommit på är datorspel, serier, film och sticka så det är vad jag gör hela dagarna igenom. Det är sånt jag tycker är kul att göra ibland, men inte hela min vakna tid varje jäkla dag!







Jag tycker inte om att gnälla, men ibland vill jag bara skrika JAG ORKAR INTE MERA, JAG BLI KNÄPP!!!!!

Förutom att det är hemskt att ha det så här så är det ju annat som spelar in också. Jag är jätterädd för operation för jag har någon slags narkosfobi. Jag är inte rädd för själva ingreppet utan för narkosen. För varje gång jag blivit opererad har det blivit värre. Och när jag började plugga till sjuksköterska blev det ytterligare sju gånger värre. Förra gången jag opererades tänkte jag att jag skulle vara stark och sa inte till nån hur rädd jag var. Vilket innebar att när de kom och sa att det är dags (att ligga på akutlista innebär också att man inte får nån som helst förberedelse mentalt utan när det är dags så har man en halv minut på sig) så fick jag panik. Det hade blivit eftermiddag och jag trodde inte att det skulle bli av den dagen, så jag var verkligen inte förberedd. Jag utropade "Nej! Nej! Nej!" och tårarna började rinna. På vägen till op blev jag bara mer och mer rädd och grät hela tiden. Narkossköterskan trodde jag var nervös för ingreppet och hon lyckades prata med mig så jag lugnade ner mig och paniken lade sig lite. Men sen när det kom in mer och mer folk i operationssalen gick det inte längre. Jag var så rädd att jag bara låg och skakade och de förstod inte riktigt vad som hände. När jag bestämde mig för att det inte gick, att jag skulle gå därifrån och skita i alltihopa gav de mig lugnande injektion. Den första tog inte så de gav mig mera och sen somnade jag. Sen när jag vaknade på uppvaket hade jag ångest igen. Ångest ger snabb puls men jag var för dåsig för att kunna säga att jag hade ångest, om jag ens fattade det själv. Men jag fick ligga kvar där mycket längre än man brukar för de var så oroliga för min höga puls.

Att man kan bli så orolig över att vara patient bara för man är sjuksköterska. Men det är väl på fel sida. Jag vill inte vara på patientsidan, jag känner mig inte trygg där. Eftersom förra operationen inte gick bra fick jag gå till akuten ganska många gånger. Min vanliga puls är 70-80 nånstans, men på akuten hade jag oftast puls ca 120. Bara för jag blir så orolig.

Sen finns det saker runt omkring. Som att detta är mitt första jobb som sjuksköterska. Och då vill man ju verkligen att det ska gå bra så man får en bra referens att ta med sig när man ska söka fasta jobb sen. Men nu fick jag det här skiten igen så jag kommer ha ytterligare en referens om hur kass rygg jag har (om det nu visar sig vara det). Jag har redan märkt sen innan att folk är skeptiska till att anställa någon som tidigare opererat ryggen. Var så glad att min nuvarande chef struntade i det. Vilket också känns dumt, känns som att jag sviker henne genom att få problem igen när hon gav mig en chans.
Jag tror inte själv att jag kommer ha svåra problem om jag bara få hjälp av någon kunnig. Jag går ner i vikt och jag tränar och det kommer göra att jag har stor chans att kunna jobba utan att få problem. Men nu hade jag ju kvar nånting efter den förra misslyckade operationen, det gick inte att fixa det med träning. Men kommer nån ha samma tro på mig som jag har?

Jag fick frågan om hur sned jag är egentligen. Förstår att det känns svårt att förstå. Så här är en bild. Jag står "rakt" på bilden, alltså, så rakt jag kan. Klicka så får ni se.

Så ni förstår kanske nu att det är svårt att gå.