Vet inte varför. Jag var förvirrad förut och råkade ta en morfintablett istället för magtablett så jag är väldigt trött. Men det är väl nåt. Vill inte väcka pojkvännen för han ska upp tidigt och gå på en tråkig utbildning hela veckan.

Jag är med i lite div olika sjuksköterskeföreningar och får lite olika tidningar inom ämnet. Vår facktidning är nog bästa facktidningen tror jag. Står inte bara en massa trams utan det är artiklar om riktig forskning och teman m.m. När jag blev sjukskriven blev jag så ledsen över att förlora jobbet så jag orkade inte ens läsa om det. Men nu på sistone har jag börjat läsa igen. Det är ganska tufft, för jag känner att jag borde vid det här laget har jobbat i 15 mån och inte i EN mån. Har känt mig gammal sen jag började med utbildningen och att förlora ytterligare så här mycket tid som borde läggas på att jobba känns inte alls bra. Det är ytterligare en sak att sörja. Och så står det saker i tidningarna som jag hade kunnat använda i jobbet jag förlorat. Jag känner mig så utanför nu. Känner mig inte som en sjuksköterska längre. Känner mig bara misslyckad.

Denna utbildning tog jag mig igenom i alla fall. Den gick inte med den förra. Jag hade då gallsten och precis som nu så var det ingen som ville hjälpa mig. I två år hade jag magkramper, kräkningar och illamående. Till sist fick jag inte ens komma till en vårdcentral. Jag bodde då i Kristianstad och ringde varje vårdcentral där och alla vägrade ta emot mig. Jag sa att jag inte hade ens fått behålla vatten på två dar och sjuksköterskan sa att jag skulle gå till apoteket och köpa receptfria magtabletter. Det var allt. På min födelsedag 2005 upptäckte mamma att mina ögonvitor var gula. Då hade jag inte fått behålla nåt annat än nyponsoppa på två veckor (jag äter inte nyponsoppa sen dess). Åkte till akuten, helt slut av den hårda fastan, den första sjuksköterskan ville inte låta mig komma in men skickade mig ändå till steg nr 2, dvs att bli ordentligt bedömd av en sjuksköterska. Hon såg direkt att nåt var fel och skickade in mig. Tillbringade hela födelsedagen på akuten men fick ett ultraljud och diagnosen med enormt mkt stenar i gallblåsan. Jag åkte hem på kvällen men fick en ny tid dagen därpå och då blev jag akutinlagd. Efter det blev jag utkastad från skolan för jag varit sjuk så mycket och jag fick vet det i ett väldigt otrevligt brev där det stod att jag "inte var tillräckligt motiverad och att min plats skulle gå till nån som var mer intresserad". Tack för den.

Så ja, jag är en fighter, en riktig jävla fighter. Nåt annat kan ingen säga som vet hur mitt livet varit sen mellanstadiet. Jag har aldrig fått en paus, aldrig. Trodde verkligen att det var nu i år som jag skulle få det, men det fick jag inte. Är väl därför jag har så svårt för folk som gnäller men inte gör något åt saken. Som t.ex. att gnälla över att inte bli bra i ryggen men inte göra sina övningar. Eller gnäller över något självförvållat, som t.ex. baksmälla. Jag fattar att det är jobbigt att höra, men jag vill bara att folk ska se sig omkring och se de som verkligen kämpar mot något så mycket större och vara tacksamma för att de har det så jävla bra och/eller sluta se sig själva som offer och inse att de själva har valt allt de gjort och ingen har tvingat dem.
Jag anser absolut inte att jag är den enda som fått ett svårt liv (eller svår början iaf), som lider av hemska sjukdomar eller som måste kämpa som en galning genom livet, absolut inte, och jag känner dessutom flera sådana fantastiska människor, men det är inte dem jag syftar på heller.
(Ja, jag har sagt detta förut men eftersom människor fortsätter gnälla så mycket så är det omöjligt att låta bli).