Glömde väga mig imorse.
Som vanligt på måndagar.
Söndagar borde vara en mycket bättre vägdag. Ska nog försöka byta till söndagar istället, om det går att köra in hjärnan på det.

Helgen har varit konstig. Musten gick ur mig lite. Tror att det kanske kan bero på att en vän sa något taskigt och när jag frågade vad personen menade så fick jag inget svar. Kanske personen ville såra mig. Jag vet inte. Känns som om jag inte kan lita på människor som jag trodde jag kunde lita på. Önskar jag kunde åka och hälsa på min vän och hennes barn. Lille plutten är nu 24 dagar. Mår alltid så bra när jag är med dem. Speciellt nu när det är tydligt att jag och min systerdotter inte kommer kunna ha samma kontakt som tidigare, då känns mina två kompisbarn ännu viktigare.

När jag var "hemma" i 2,5 månad i somras så fick jag tjata och tjata på folk om att ses och de hade de mest dumma ursäkterna för att slippa. Så den här gången sa jag att de som vill ses får höra av sig. Resultatet blev förstås att bara min vän med barnen hörde av sig. Så lika bra att jag flyttar upp hit på riktigt, där nere har jag ju tydligen inte så mycket att hämta. Kan ju inte snylta på en annan familj hur mycket som helst. ;)

Nu när katterna är här känns det som att vi har en egen liten familj här uppe. Men det slutar aldrig vara jobbigt att ha flyttat runt så mycket så vännerna är utspridda över den södra halvan av Sverige. Det är inte samma sak att bara prata med folk på msn och sms som att träffa dem ansikte mot ansikte. Långdistansvänskaper kommer i andra hand mot närvänskaper. Vänner glömmer bort en. Saker förändras när man inte bor nära varandra längre.
Jag vet att det blir fel ibland när jag säger saker i text. Text ger ju inget tonfall eller ansiktsuttryck, och jag är så trött på att man måste skriva smileys efter varje mening, annars tror folk att man är sur. Men jag ser ju själv om något jag skrivit kan uppfattas fel och då förklarar jag. Eller ber om ursäkt om något uppfattats "hårt". Men jag som gör allting för andra människor, även de som inte är så omtänksamma tillbaka, jag är den sista att vara medvetet elak mot någon.

Näe, nu blir jag bara mer och mer deppig. Vill tröstäta. Vill verkligen verkligen tröstäta. Men jag tar väl ett päron.

Imorse skulle jag till kbt-terapeuten. Men när jag skulle boka sjukresa (fick gå upp kl. halv åtta eftersom jag missade att göra det i fredags) hittade jag inte mitt sjukresekort. Har letat hela dagen och det är borta. Men jag var rätt driftig och såg till att jag får ett nytt skickat till mig, vilket inte var det lättaste. När jag skulle ringa terapeuten och säga att jag inte kunde komma pga kortet så ringde hon mig exakt samtidigt för att säga att hon var sjuk, det var ett fån-kul sammanträffande. Sen fortsatte jag dagen med att fixa alla möjliga ärenden. Det kändes bra. Det är så lätt att bara skjuta upp den där jobbiga ringa-listan till nästa och nästa och nästa dag. Men idag tänkte jag inte ens på det, bara gjorde det.
Fick även reda på att man inte ska ta hormoner när man har migrän. Hade det ju inte när jag fick p-pillrena, men nu har jag ju fått det några ggr. Barnmorskan skulle kolla med en läkare, men förmodligen går det bra eftersom jag inte tar östrogen.