Det är så skambelagt med psykiska sjukdomar. Kanske för att många inte funnits så länge. Kanske för att det inte syns utanpå. Jag har alltid varit glad på nåt sätt att jag aldrig fått nån diagnos som bipolär, borderline eller manodepressiv. Finns tillräckligt att dras med för att man även ska vara psykiskt sjuk. Men det finns ju även mycket skam i att ha panikångest, GAD eller social fobi. Tack och lov är ju detta saker man kan bli frisk från, inte något kroniskt där man bara kan dämpa symtomen. När det gäller social fobi kan nog en del av skammen handla om att det att det ligger status i att vara en social och öppen människa som tar plats och står i centrum.
Jag kan ju inte säga om jag har social fobi eller inte, att självdiagnosticera gör nog ingen gott. Däremot gjorde jag ju jättemånga enkäter, svarade på frågor och genomförde en 20 minuter intervju inför studien och de anser att jag passar in på att få behandling för social fobi. Och det är väl det enda man behöver veta. Ibland kan det ju vara skönt för någon som gått halva livet och undrat vad som är fel, att äntligen få en diagnos och kunna få rätt behandling, men lika ofta tycks diagnoserna ställa till problem för personen. "Jag kan inte göra det, jag har ju ***". "Klart jag beter mig illa, jag har ju ***". Sett det så många ggr, hur folk bara ger upp och anammar diagnosen som en identitet och blir värre när de fått en diagnos och börjat sluka bok efter bok om den.

Ikväll hände något som passar in på social fobi i alla fall. Min moster ringde för att säga att hon och hennes man kommer på mitt kalas. Först ville jag inte svara, men vill "göra rätt" och svarade ändå. Vi pratade i en kvart och hon är ju jättetrevlig, men det var jobbigt ändå. Och sen kunde jag inte somna för jag började oroa mig för att alla jag bjudit faktiskt kommer ringa för att säga om de kommer och jag måste prata med varenda en av dem i en kvart och svara på jobbiga frågor om ryggen osv. Fick hjärtklappning, tryck över bröstet och blev lite tungandad. Till sist gick jag upp för att distrahera mig, det är så lätt att fastna i nojor och negativa tankespiraler i mörkret. Det känns så typiskt då jag inte kunnat somna fyra nätter i rad och jag somnade nästan redan kl.21 men bestämde mig för att hålla mig vaken till kl.24 därför att träningen är inte förrän kl.16 och det blir svårt att hålla igång till dess om jag går upp tidigt. Men nu får jag väl se det som tur att träningen inte är förrän 16, så kan jag ändå få sova ut.