Harmoni

Fick lite kommentarer och pratade lite med några andra och satt och tänkte halva dagen igår om mitt tidigare inlägg.

Efter några timmars analys (med hjälp av följdfrågor) kom jag fram till att det är mitt liv jag vill ta paus ifrån.

Men jag kan inte styra över mina smärtor, jag kan inte styra över ortopeden. Så vad kan jag styra över? Vad jag äter och vad gör gör. Dvs, jag bestämmer mig för att jag får fan äta vad jag vill och strunta i att träna om jag inte har lust, för det är det enda jag har kontroll över i mitt liv.

Nu vill jag inte längre ta två veckor "ledigt" från mat- och träningsregler. Däremot vill jag jobba mera på att hitta harmonin.

Alla dessa regler om att det ALLTID måste vara halva tallriken grönsaker och att jag ska cykla exakt 30 min och sen göra exakt 30 repetitioner av varje övning. Då tycker jag att jag är dålig om jag bara cyklar 25 min och bara gör 15 repetitioner av varje övning. Så om jag redan innan vet att jag bara orkar cykla 15 min så nöjer jag mig inte med det utan jag cyklar inte alls. Trots att det är tre år sen jag gjorde illa ryggen så har jag fortfarande inte vant mig (accepterat?) att jag inte längre bara kan bita ihop och träna hårt. Kan inte träna så jag känner den där stela, ömma träningsvärken som är så skön. Jag är så van att bara ge järnet och att kroppen klarar det. Men så är det inte längre, jag måste vara jätteförsiktig med allting hela tiden.

Fått en massa bra kommentarer och är helt inne på att det är harmonin som jag måste hitta. Det där svenska lilla lagom.

Ta det lugnt är inte att ligga i soffan och moffla i sig godis. Det är att t a hand om sig själv och göra saker man tycker om att göra.Det handlar om att ta modet till sig och säga "hej, jag mår dåligt, jag behöver nog hjälp". Jag skrev bara ett litet inlägg och tack vare mina svar lyckades jag klura ut hur jag ska lägga upp mina två veckors "ledighet och återhämtning" innan tortyren hos ortopeden börjar.

Tack så mycket för alla kommentarer. Igår mådde jag riktigt riktigt dåligt över det här, men idag känns det mer harmoniskt.

Fick lite kommentarer och pratade lite med några andra och satt och tänkte halva dagen igår om mitt tidigare inlägg.

Efter några timmars analys (med hjälp av följdfrågor) kom jag fram till att det är mitt liv jag vill ta paus ifrån.

Men jag kan inte styra över mina smärtor, jag kan inte styra över ortopeden. Så vad kan jag styra över? Vad jag äter och vad gör gör. Dvs, jag bestämmer mig för att jag får fan äta vad jag vill och strunta i att träna om jag inte har lust, för det är det enda jag har kontroll över i mitt liv.

Nu vill jag inte längre ta två veckor "ledigt" från mat- och träningsregler. Däremot vill jag jobba mera på att hitta harmonin.

Alla dessa regler om att det ALLTID måste vara halva tallriken grönsaker och att jag ska cykla exakt 30 min och sen göra exakt 30 repetitioner av varje övning. Då tycker jag att jag är dålig om jag bara cyklar 25 min och bara gör 15 repetitioner av varje övning. Så om jag redan innan vet att jag bara orkar cykla 15 min så nöjer jag mig inte med det utan jag cyklar inte alls. Trots att det är tre år sen jag gjorde illa ryggen så har jag fortfarande inte vant mig (accepterat?) att jag inte längre bara kan bita ihop och träna hårt. Kan inte träna så jag känner den där stela, ömma träningsvärken som är så skön. Jag är så van att bara ge järnet och att kroppen klarar det. Men så är det inte längre, jag måste vara jätteförsiktig med allting hela tiden.

Fått en massa bra kommentarer och är helt inne på att det är harmonin som jag måste hitta. Det där svenska lilla lagom.

Ta det lugnt är inte att ligga i soffan och moffla i sig godis. Det är att t a hand om sig själv och göra saker man tycker om att göra.Det handlar om att ta modet till sig och säga "hej, jag mår dåligt, jag behöver nog hjälp". Jag skrev bara ett litet inlägg och tack vare mina svar lyckades jag klura ut hur jag ska lägga upp mina två veckors "ledighet och återhämtning" innan tortyren hos ortopeden börjar.

Tack så mycket för alla kommentarer. Igår mådde jag riktigt riktigt dåligt över det här, men idag känns det mer harmoniskt.

---

Så en annan sak jag tänkt på. Jag hatar att stoppa i mig piller som jag vet får mig att må dåligt. Det är nu tredje gången i mitt liv som jag tvingas att göra det. Min pojkvän tycker jag är lite lustig. Ifall vi ska sova så sätter jag på nån serie när jag ska ta piller och han säger "vi skulle ju sova". Men jag måste ha nånting på för att inte tänka på pillrena. Sen lägger jag dem i en hög och tar dem sakta två och två tills de är slut, med antingen cola eller saft, sen kollar jag några minuter till på serien innan jag stänger av och lägger mig. Samma procedur på morgonen och två ggr på dagen.

De andra två ggrna jag tvingades ta många piller som inte var bra för mig slutade det med att jag en dag inte kunde ta dem längre och slutade tvärt. Kunde bara inte få i mitt ett enda piller till, det liksom gick inte att svälja ner dem. Efter första gången tog jag inte ens huvudvärkstabletter på många år och jag tog p-spruta istället för p-piller, för jag kunde inte längre svälja ner piller.

Är det piller som påverkar en så mkt att man mår dåligt av dem är det oftast piller som inte är så bra att sluta tvärt med. Det finns dessutom piller som man kan dö av om man slutar tvärt med dem.

Så därför har jag nu utvecklat den här metoden för att inte tänka så mycket på vad jag gör när jag tar dem, för jag måste ta dessa jävla piller som gör mig trött, yr, förvirrad, orolig, ångestig, deprimerad, rastlös osv. För jag kan inte leva med smärtan jag får om jag inte tar dem heller.

Sagt det hundra ggr tidigare, men det finns så väldigt många sidor till ett "enkelt" (fetstort) jävla diskbråck. Jag försöker tänka på de bra sidorna. Nästan varje dag gråter jag en skvätt och min pojkvän kramar mig och vill att jag ska berätta. Jag berättar hur rädd jag är för att aldrig bli bra, att jag aldrig ska få jobba igen, att jag alltid kommer vara fattig, att jag kommer alltid alltid kommer ha de här fruktansvärda smärtorna, alltid vara narkoman för att klara av smärtorna, hur rädd jag är för operation, hur ledsen jag är att vi inte kan ha sex, hur ledsen jag är att vi inte kan ut och fara som vi gjorde förr, gå promenader och gör roliga saker, att jag tror jag gör hans liv sämre, att jag är rädd att han ska tröttna på mig för jag är "dålig" och allt annat jag är ledsen över. Då säger han nästan alltid "Men är verkligen ALLT dåligt?". Och det är det ju inte. Jag har honom, fantastiska föräldrar och fantastiska vänner, och det är inte så fy skam ibland.

"Märka-glas-tjänst" = sätta namnlappar på alla glas, givetvis skulle det göras fint också. :p



De ville behålla Isola för att de tyckte så mycket om henne. :p Men nu när Dimma fått vara där en dag till har även hon tinat upp så nu har de charmats av henne också. Hon är annars så väldigt, väldigt blyg. Hon är dock inte dum och sekunden de som harh enne hade petat på buren så hade hon gömt sig igen, så de fick som tips att fånga katten först och sen ta fram buren.



Hoppas att allt är bra med dig! Nu ska jag ut och försöka få lite dagsljus innan solen går ner (vilket typ är jättesnart).



Kram!



//Jenny

Med massor med barn där vissa är i den där kräsna åldern är det en ganska liten insats att märka alla glas så att det inte byggs enorma berg av använda glas. :)



Ja då, båda katterna ska komma hem! Det är en kompis föräldrar som har haft dem när jag varit hemma över jul och de skulle göra ett nytt försök att peta in henne i buren nu i eftermiddag (de hade ärenden att göra mitt på dagen). Det är inte så svårt att få in henne i buren, men du som har katt vet väl hur det är; man får inte mesa för då slingrar de sig ur direkt. Och Dimma kan slinra, eller rättare sagt spjärna. Hon är inte så stor men stark som en jäkla tiger.



Jisses vad jag babblar. Du! Har du MSN? Adda mig om du vill; [email protected] :)



//Jenny