Det har återigen gått lång tid sen jag skrev.
Vi hade en härlig jul här. Mina föräldrar och min älskade systerdotter (3 år) kom hit. Hade försökt göra lägenheten skaplig trots alla flyttkartonger. Hängt upp julgardiner och en ljusslinga. Men mina föräldrar är oftast inte nöjda med min städning och de tillbringade först två timmar med att städa vårt kök medan jag lekte med min systerdotter. Jag uppskattar det jättemycket förstås (N skämdes dock) men det kändes så onödigt. Vi skulle inte ens äta i köket och all mat var redan lagad och skulle bara värmas. Men nu är köket jättefint och jag har hintat till N att nu har vi världens chans att hålla köket snyggt. Det är så mycket roligare att laga mat i ett rent kök.

Så förutom att de var tvungna att åka innan vi ens hunnit till efterrätten pga att de slösat två timmar på att städa var det fantastiskt trevligt. Tror min systerdotter mådde jättebra av att få komma hit och bara få uppmärksamhet och kärlek. Inga bråk, inget tjafs, ingen som struntade i henne eller lät henne ta en massa skit för saker som hon inte gjort. Märks att hon är tre nu. Hela tiden "Varför? Varför? Varför?" vad man än säger och "Nej, jag vill inte" bara på ren kiv. Jättesöt. Hon blev jätteglad över mina julklappar, en virkad kanin (som jag gjort själv förstås), virkade tofflor och en Hello Kitty-målarbok. Ropade högt för varje klapp hon öppnade. "Åååh! Titta!!! Jag har fått en bok!! ÅÅH! En KITTY-bok!!". Det är svårt att ge barn presenter nu för tiden för de har ju så sjukt mycket leksaker. Men jag kör vidare på mitt race med böcker och hemmagjorda saker istället för en massa plastskit. När de blir äldre får de börja önska vad de vill ha förstås, men kommer nog göra som min farmor alltid gjort, lägga i något jag gjort själv. Vet i alla fall att jag uppskattade det enormt mycket att få saker min farmor gjort, kan jag skicka vidare den ödmjukheten så har jag åtminstone gjort nåt bra. Sen blev hon avundssjuk på min Svampbob-mugg och mitt duschmunstycke med LED-lampor som ändrar färg efter temperatur. Efter att hon misslyckades med att få mig att ge henne mina klappar så förklarade hon tydligt att hon ville minsann ha sådana. Sååå söt. Och varför har jag inte Pettson och Findus-filmen? Den måste jag köpa! ♥
Blev lite orolig en gång, när hon slog sig, för hon beter sig inte "normalt" när hon gör det. Hon beter sig som ett barn som blivit negligerat. Men jag försöker se det positiva. Jag lekte med henne hela dagen, pratade med henne, gav henne uppmärksamhet, och det är det enda jag kan göra och kommer fortsätta göra för alltid så hon vet att hon alltid kan vända sig till mig.

Det som känns lite ensamt är detta att bara få träffa familjen några timmar på julafton. I vanliga fall brukar vi ses flera dar i sträck. Det gick över så fort. Och så hör jag om alla som ska vidare till nästa släktingar och nästa släktingar. Visserligen klagar de mest, men jag tycker om julen. Det är ett ypperligt tillfälle för att ta det lugnt och bara visa kärlek till alla.

Det är det jag har gjort i alla fall. Bara tagit det lugnt. Eller, inte bara, har ju fixat och bakat och så. Men ta det lugnt gör man inom sig, inte utanför sig. Däremot släppte jag lite mer på maten än jag hade planerat. Kom ju fram till att det inte var rätt sätt, men det har blivit godis eller julbak varje dag. Fick ju choklad i julklapp t.o.m. Men nu har vi bestämt att det ska bli godisfritt fram till nyår. På nyår ska vi laga en god middag med någon extraordinär efterrätt.

Motion har det inte blivit mycket av heller. Men konstigt nog har jag knappt alls ont i ryggen! Inte på flera dar! Kunde t.o.m. sluta med allt extramorfin. Började dock ta en till natten igen, för jag kunde inte sova utan. :S Så antar att det har varit väldigt bra för ryggen att slippa sitta och åka taxi till höger och vänster hela dagarna. Men jag ska givetvis börja med motionen igen.

Sen insåg jag att det är knappt en vecka kvar tills jag ska till ortopeden igen och slutligen diskutera den jäkla operationen som de dragit ut på i snart NIO månader. Och det verkar som att de har en väntetid på kanske en månad till operation, alltså kan jag i så fall ev. bli opererad i februari. Då blev jag lite desperat ang. vikten. Ju mer man väger ju farligare är det att bli sövd. Och ju mer man väger ju längre rehab behövs efter en ryggoperation. Så jag började återigen fundera på dietpulver, trots att jag alltid pratar emot det. Kan inte köra modifast igen eftersom kroppen fortfarande kopplar ihop det med min magsjuka som jag fick sist jag åt det. Men N har köpt från gymgrossisten, ett pulver som har bra kvalitet. Han har kvar någon påse och jag ska smaka en sån tror jag och se om det går lättare än modifast. Köper mitt protein därifrån och det tycker jag smakar gott.
Och ja, som sagt, jag vet att jag alltid pratar emot sånt där för att det viktiga är att man kommer in i vanor man kan behålla resten av livet, att hjärnan måste hänga med i viktnedgången, att det är större risk för följdsjukdomar om man går ner fort osv. Men om jag kunde gå ner ett gäng kilon innan operationen vore det enormt bra. Just nu är pulvret dock slut på gymgrossisten, så får väl se. Måste fråga en läkare om jag kan ta sånt pulver när jag tar så mycket knark. Säger han att det är okej så ska jag fundera på detta. Hade helst börjat den 1:a i så fall, men som sagt så är pulvret slut just nu.

Efter frukosten igår tränade jag. Hoppade upp på cykeln och det blev 56 minuter. Så skönt! Sen göra magövningar på golvet. Knäna har återhämtat sig efter sjukgymnastiken sist då jag fick göra en övning som helt sabbade mina knän. Men nu kan jag ta mig ner på golvet och göra de andra övningarna igen i alla fall. Eller ner är ganska lätt, upp är väldigt svårt när knäna värker. Så nu ska jag försöka fortsätta med detta tänk att jag ska upp på cykeln varje dag, oavsett om jag orkar träna 5 min eller 90 min. Allt gills! Idag blev det 45 min innan frukost, men det var ingen bra idé att göra på tom mage. Imorgon blir det frukost först igen, så det finns energi nog att orka trampa.