Var på möte på Överviktscentrum. Det var en trevlig läkare som höll i informationen. Hade på nåt sätt fått för mig att det skulle vara nån manlig läkare som skulle vara nonchalant och se ner på mig. Varför nu en sån läkare skulle jobba på ett Överviktscentrum. :P Men det fanns bara två läkare på centrumet och båda är kvinnor.
Mådde så dåligt imorse när jag vaknade. N lyckades väcka mig precis när en hemsk mardröm höll på att spåra ut helt så det var skönt. Men jag var så himla ur gängorna och jättetrött. Och magen satte igång och bråkade, förmodligen för att jag ätit påskgodis. Taxichauffören blev sur för att jag kom försent eftersom jag fick springa på toaletten en gång precis när jag skulle gå. Jag skyllde på våra hissar, som är hemska och stannar titt som tätt, men han trodde inte på det. Nästa gång kanske jag ska säga som det är, att jag var tvungen att gå på toa pga diarré. :P
I alla fall så kom jag dit ändå. För det mesta är det jobbigt att man måste avboka så långt innan, i de flesta fall 24 timmar innan. Dessa har 4 timmar, precis som psyk, vilket är skönt. Jag vet ju aldrig hur jag kommer må, hur det kommer gå att åka taxi. Men ibland är det bra med sån regel så jag inte stannar hemma bara för att jag är trött, även om jag ofta avbokar för säkerhets skull och så visar det sig dagen efter att jag mådde bra igen.

Tillbaka till mötet.
Det var intressant och verkar jättebra. Blir lite sur på mig själv att så mkt har fått vänta över ett år, hjälp på psyk och överviktsbehandling t.ex. Men när jag flyttade hit mådde jag så bra, så orkade inte engagera mig i att få upp remisserna hit. Bad en gång och sen verkade remisserna komma på avvägar. Sen fick jag ju remiss till dietist i höstas, vilket jag nu undrar varför min läkare bara tog en dietist och inte till Överviktscentrumet på en gång. Det gick ju bra i början. När jag gick på de tre föreläsningarna hos dietisterna började jag ju gå ner i vikt. Sen var det paus över jul och då gick jag upp igen. Sen hade vi vår grupp och det gick bra i början, vi fick lite uppgifter och så. Men vi fick bara ett par uppgifter och sen blev det mer att man bara pratade på träffarna. Klart att alla pratade om det de ville ta upp, men det blev inte samma sak, det fanns ingen plan, ingen hjälp med motivationen eller hjälp med att hantera stress osv. Som läkaren sa på centrumet, denna behandling är något som ska fortsätta resten av livet och något som man kan leva med resten av livet.

Jag fick med mig en enkät hem med en massa frågor om mitt liv och så en matregistrering jag ska göra i fyra dagar. När jag skickat in dem får jag träffa en handledare då man mäter och väger och gör en liten "Plan 1" som blir första steget. Sen blir det provtagningar för de som inte gjort det, vilket också är bra. De kollar upp sjukdomar som kan påverka vikten, diabetes, blodfetter osv. Efter det får man träffa läkaren, gå igenom ens sjukdomshistoria, viktutveckling, önskemål osv. Sen får man gå på 4 kunskapsföreläsningar. Förmodligen kommer vi inte hinna gå på alla föreläsningar innan deras semester så kommer ta ett tag innan jag hunnit gå på alla fyra. Efter föreläsningarna träffar man återigen läkaren och ska då avgöra vilken typ av stöd man ska få. All behandling är beteendeinriktad, men man kan antingen gå i basgrupp en gång i veckan i fem veckor och sen få enskilt stöd, gå i kbt-grupp en gång i veckan i 14 veckor och sen få enskilt stöd eller få enskilt stöd från början.
Målet är att man ska göra permanenta livsstilsförändringar. Man får hemuppgifter, stödjande samtal och har diskussioner. Man gör mer kartläggning av mat, fysisk aktivitet, vanor som påverkar ens vikt m.m. Varje handlingsplan är individuell och ska ske i samråd så man verkligen är med på den och anser att den går att genomföra.

Efter 3-6 mån har man första uppföljningen. Ser om man gör sina uppgifter och går på sina träffar, annars får man inte fortsätta. De har så ont om plats så de måste vara stränga med de som inte har tid eller motivation. Om man gör sina uppgifter, går på mötena men ändå inte går ner i vikt så måste man inte sluta, utan då försöker man istället hitta varför man inte går ner i vikt. Så det känns ganska rättvist.

Behandlingen varar i 2 år och kan se lite olika ut. Vissa har tät kontakt, vissa mer glest, vissa träffas mest i grupp, vissa mest enskilt. Även efter 2 år kan man fortsätta ha kontakt, t.ex. att man hörs en gång om året på telefon för att se så man fortfarande är på rätt spår.

Enligt dem får 35% av patienter inom de två åren en viktnedång på minst 5%. 35% lät ju rätt så lite. Eftersom patienterna som kommer har BMI >35 eller >30 med följdsjukdomar så är ju 5% inte så mycket på två år. 5% av min vikt är 6kg. Men de flesta har väl mycket att ta itu med så det tar ju tid att ordna upp sin livsstil.

Man kan även få fysisk aktivitet på recept så jag ska be om att få till nån simhall sen när mitt sår har läkt. :) Simma lite!

Tänk om jag kan få riktig hjälp för första gången. Och att jag kan få hjälp från psyk med ångesten. Tänk att få ha normalvikt igen. Vilken dröm!!