Klockan är fem över fyra och jag kan inte sova. Hur i helsike kan det vara så att jag som är ständigt trött, nästan fatique skulle jag säga, inte kan sova? Jag vet inte. Hjärtat dunkar och rummet snurrar.
Ni vet hur man helst vill skriva glada, positiva inlägg, men jag kör bara på att försöka skriva rena jävla sanningen. Man hjälper ju ingen genom att låtsas. Ni vet, som med småbarnsföräldrar, alla säger bara hur fantastiskt det är med småbarn och att man måste ta tillvara på den och att man är så lycklig, men ingen vågar säga att ibland är det riktigt jävla jobbigt och man är så trött att man nästan börjar förstå de som stoppar ut ungen på balkongen för att de inte orkar höra gråten (NÄSTAN). Och så går det alltid runt småbarnsföräldrar och känner sig som världens sämsta föräldrar därför att alla andra bara pratar om hur fantastiskt och underbart det är, och de själva tycker att det är ju faktiskt jäkligt jobbigt ibland och de tror att de är de enda i världen som är så dåliga föräldrar att de tycker så.
Jag tänker som så att om jag kan visa hur förbannat jävla jobbigt det är med kroniska smärtor, social isolering, tung medicinering och en vård som inte funkar, men att det ändå går att ta sig vidare i livet, då har jag kanske gjort något som någon annan kan ta tillvara på när han/hon genomgår något liknande. Att det finns en väg ut. Och att det är okej att berätta hur mycket man lider och be om hjälp när man behöver. Kanske.

Kanske jag sitter här och inte kan sova för att jag oroar mig mycket över mitt förhållande just nu. Det gör jag verkligen. Jag tror jag har en kris i krisen, om man nu kan ha det, och det påverkar min pojkvän mycket. Har man en kris länge så blir det ju ett normalstadie till sist och så plötsligt har man en kris i krisen. Ett väldigt stort problem är väglaget. Jag kan inte gå ut och halka runt på isen, det går bara inte. Tog evigheter för mig att ta mig till taxin i torsdags. Och då har jag ändå broddar på kryckorna och väldigt bra sula på skorna. (Och jag kan inte sätta broddar på skorna för de måste man ta av när man kommer inomhus och jag kan inte göra det utan att ha något att sitta på. Vilket innebär att jag skulle halka runt på broddarna inomhus istället, och kanske göra fula märken.)

Så då sitter min pojkvän här hemma med mig. Och nu när vi har börjar spela WoW igen så sitter vi och spelar WoW ihop vid varsin dator. Sure, det är kul, men inte speciellt romantiskt. Jag försöker ta tag i det på nåt sätt, men det tar emot. Och då känns det bara som att vi kommer längre ifrån varandra. Ett annat stort problem är medicinerna. Klart, de är väl alltid ett problem, men just nu känner jag mig extra förvirrad och får overklighetskänslor. Vet inte om det kommer av att jag oroar mig och har tendens till det (overklighetskänslor är vanligt vid svår ångest), eller om det kommer av medicinerna eller om det en blandning av allting. Men när man hela tiden har overklighetskänslor (det känns som att jag är i någon annans kropp och liv, men jag vet inte vem "jag" är heller, väldigt svårt att förklara) så blir det svårt att, hur ska jag förklara, vara personlig med någon annan, eftersom jag är ju inte säker på vem personen är när jag själv inte vet vem jag är. Och då menar jag att ibland verkligen inte veta vem jag är. Jag vet att jag är i en kropp som heter så här och jag minns allting som hänt, men som att jag bara är åskådare inifrån kroppen och inte egentligen är personen som har kroppen. Ja, det är i alla fall mycket jobbigt och något jag skäms över väldigt. Jag menar, jag tror ju oftast att jag håller på att bli galen (något som är vanligt vid svår ångest), och om jag tror jag håller på att bli galen så tror jag ju att andra människor tror detsamma om de får veta. Så jag har inte pratat om denna förvirring än.

Vore bra om jag fick en ny terapeut snart, men jag har inte ens fått bekräftat att de tagit emot remissen. Också en lustig grej. Den tillfälliga terapeuten sa den 25:e okt att hon skulle skicka en remiss dagen efter, men när jag träffades min vc-läkare strax innan jul så såg han att ingen remiss hade skickats och det fanns heller ingen för honom att skriva under. Så jag undrar vad hon höll på med egentligen. Varför är det så att av alla människor jag kommit i kontakt med i Sthlms landstings vård så är det bara EN som har verkat förtroendeingivande, vilket tack och lov är min vc-läkare, men skulle inte skada om de andra visade lite vett också.

Det här kommer låta jättelustigt, men jag har tänkt på en sak som jag själv tycker är positiv. Att jag inte haft några självmordstankar sen julen. Minns inte när jag hade det innan, men har tänkt på det sen dess, för jag blev så otroligt glad av att få fira jul med föräldrarna, systerdottern, N och t.o.m. min älskade hund som jag saknar massor varje dag. Det var så perfekt hela grejen. Och sen dess har jag varje dag klappat på var och en av katterna och bara känt hur mycket jag älskar dem och aldrig vill lämna dem. Det låter ju som en sak som ska vara självklar, man ska ju inte vilja ta livet av sig, men när man har kris mitt i krisen så känns det som en mycket positiv sak att jag inte har en tanke på att göra något sådant. Jag mår skit, men jag är här för att stanna.