Mat
Deppigheten försvann rätt fort. Det var skönt. Kanske jag behöver mat för att orka med min rehab. Men tycker det var ett bra jobb ändå. Även om det är en bra bit kvar till normalvikt så är 5 kg mycket. Tänk fem mjölkpaket mindre att släpa på. Väldigt bra gjort känner jag själv.

Idag gjorde jag en tacopaj. Så gott det är med hemlagad mat! Hade en enkel sallad till bara. Svårt att dela upp paj i måltidsmåtten men försökte göra en volymmässig uppskattning. Min sambo blev väldigt glad över hemlagad mat också.

En annan sak som kan göra det värt att äta mat och gå ner i vikt långsammare är att nu kan jag försöka göra saker. Min sambo har ju semester och jag tycker man ska göra trevliga saker på sin semester. Ska se vad jag kan hitta på för trevligt att göra. Idag var vi på bio. Det var länge sen jag kunde sitta i en biostol, speciellt utan att ta en massa extra opiater innan. Tänk om friska människor visste hur bra de har det.

Självkänsla
Märkt att mitt självförtroende och självkänsla fått sig en rejäl törn senaste året. Jag har känt mig som en dålig människa som inte kan nånting. Det har inte direkt blivit bättre av att ett par vänner övergivit mig när jag behövt dem mest. Men det börjar kännas bättre nu. Jag är så stolt över mig. Att jag blivit av med kryckorna och också för att jag gått ner i vikt. Inte för att det är sånt som ger en person dens värde men för att det är jag som gjort det. Jag menar, kirurgen kunde ta bort orsaken till mina smärtor, men resten fick jag göra själv. Jag kunde valt att sitta och vänta på att nån annan fixade det åt mig, men det gjorde jag inte. Jag gjorde allt jobb alldeles själv (med stöd av mina närmaste) och jag klarar verkligen allt. Jag kände mig inte som en ful blob när vi åkte till bion, utan som en vacker, stark, fantastisk kvinna. Verkligen.

Jag har börjat känna mig lycklig ibland också. Och N säger att det är fint att se mig skratta igen. Hade inte ens märkt att jag hade slutat.