Jag har inte skrivit på ett tag. På över en månad.
Det är det sämsta man kan göra för att förlora sina läsare.
Menmen..
Jag är ju viktigare än mina läsare.

Jag blev väldigt nedstämd och jag åkte till min lägenhet i min hemstad.
Jag kunde inte gå, jag fick ha rullator för att ta mig runt i min lägenhet. Jag hade såna fruktansvärda smärtor så det går inte att beskriva. Ingen kan leva med såna smärtor utan att bli deprimerad. Har ju tidigare skrivit om att tankar på självmord började krypa sig på.

Ortopeden har ju som sagt inte varit så intresserade av att hjälpa mig utan bara snackar om att det bästa är att det inte blir någon operation. Kanske ryggläkaren jag ska få träffa i september kommer vara vettigare, det återstår att se.

Läkarna förbjöd mig att gå till en naprapat med min sneda höft.
Men när de inte ville hjälpa mig så kände jag att jag måste ju hjälpa mig själv.
Så jag gick till en naprapat och han har misshandlat mig något fruktansvärt. Det har gjort så ont att jag glömt att andas och tårarna har sprutat.
Men nu är min höft nästintill helt rak igen.

Jag har inte ord för att beskriva hur otroligt jävla fantastiskt det känns att kunna gå igen. Att kunna gå är en förmåga som vi som kan gå aldrig ägnar en tanke åt. Men att förlora förmågan är fruktansvärt. Det började med att jag kunde börja cykla på min motionscykel igen. Först var det stelt och retade ischiasen lite, men efter hand slutade det helt ta emot och gjorde inte ont. Sen kunde jag sluta med att gå med rullatorn inomhus.
Och nu har jag slutat med den utomhus!

Ryggen är ju inte van vid att vara rak så musklerna har lite svårt att hålla den uppe. I början fick jag kramper och kunde bara gå korta sträckor och fick vila mycket. Jag går fortfarande bara korta sträckor men har slutat få kramper, nu blir ryggen bara trött istället. Varje dag går jag längre och längre sträckor. Får öka lite i taget förstås, men det gör inget. För att kunna gå är helt otroligt.

Jag har även börjat dra ner på mitt oxycontin (morfinliknande opiat). Abstinensen är inte att leka med kan jag säga. Trots att jag drar ner så lite i taget som jag kan så blir det väldigt jobbigt. Det kliar och kryper i kroppen, jag fryser, kan inte sova, får ångest.

Men jag kan gå. :)
Jag älskar att kunna gå.