Förutom att jag är väldigt trött hela tiden och lägger energin på att orka cykla, gå ut osv. istället för att blogga, så tror jag att det faktum att jag gick upp ca 13 kg gjorde att jag hellre låter bli bloggen än att uppdatera den med den viktuppgången. Men en viktig del i viktnedgång är ju att erkänna för sig själv vad man faktiskt väger. Även om detta började med medicinerna och jag inte skulle ha gått upp så mycket utan dem, så får jag väl ändå ta det faktum att jag nu väger 115 kg.

Ja, det är lätt att bli nedstämd med smärta, ofrivillig viktuppgång, stora biverkningar av mediciner och så det att jag förlorade mitt jobb och kommer ha svårt att börja jobba igen.
Det viktigaste för mig är att inte behöva sitta isolerad. Men det var svårare än jag trodde att lyckas träffa folk här. Finns liksom ingen tid över för mig. Nu har jag inte träffat pojkvännen på sex veckor, det är verkligen länge. Men vi klarar det ju utan problem, till skillnad från vissa som blir hysteriska om de måste tillbringa en  kväll isär. Känns fantastiskt att vi kan ha ett så stabilt förhållande efter bara 16 mån. Inget bråk, inget tjafs, inga problem, allting är bara bra och har varit så i många månader nu. Vi är hemskt kompatibla helt enkelt. Hihi.

Idag har jag i alla fall äntligen känt mig lite piggare. Jag har cyklat, gått ut med hunden, fått lite hjälp av pappa. Ska försöka ha bättre dagsplanering nu och cykla minst en gång om dagen. Det är så bra att mjuka upp och öka blodcirkulationen i problemområdena.

Sen så är det så roligt att få vara dagmatte åt min egna vovve. Det piggar verkligen upp. Katterna i all ära. Men de ligger och stirrar surt på en om man petar på dem, medan hunden viftar på svansen och blir jätteglad.

Smärtan i knäna har börjat lägga sig också. Haft så otroligt ont i dem.
Man ska ju böja på knäna istället för ryggen när man ska plocka upp något men det har inte gått för jag haft så ont. Men som sagt, det börjar bli bättre nu.

Så hur går det?
Jag går helt utan rullator nu. Det innebär inte att jag kan gå som vanligt, det är väldigt besvärligt att gå utan den. Jag haft förväntat mig att jag nu skulle kunna gå mycket bättre än jag kan. Men det är fortfarande bara korta sträckor som gäller och jag måste vila ofta. Har som sagt fortfarande ont och det som jag lyckades sänka av morfinet ersätter jag nu med snabbverkande morfin istället. Men det gör ont, ibland riktigt jävla ont. Så tror inte att detta kommer bli bra utan en operation.

1 september ska jag träffa ryggläkaren. Hoppas verkligen han är vettig.