Sorg
På nåt sätt trodde jag att jag skulle vara mer förberedd eftersom hon var så sjuk att hon nästan dog i höstas, men det var jag inte. Eller att det skulle gå lättare eftersom man tidigt lär sig att mor- och farföräldrar kommer försvinna innan man blir allt för gammal själv, men det gjorde det inte. Det gör ont som fan och känns helt ofattbart. Det var någon som sa att även när man vet att det snart ska hända så blir man ändå chockad, och det är väl kanske så. Inte konstigt att vi blev chockade nu när hon mådde bra igen.

Farväl
Samma kväll åkte vi in och sa hejdå. Farmor låg kvar i sängen. Pappa sa att hon låg där så fridfullt och jag hoppades att det skulle vara som på TV, att det inte ens syns att personen är borta utan att de ser mjuka och varma ut fortfarande. Men så var det förstås inte. Redan när jag sneglade in i sovrummet såg jag det. Jag  kunde bara inte förmå mig att gå in, fick såna flashbacks från när jag var med på obduktion (ett STORT misstag). Det enda jag tänkte var "Inte farmor! Farmor är inte en av DEM!". Satte mig ute i vardagsrummet ett tag tills jag slutat storgråta och den värsta rivande smärtan i bröstet lugnats något. Sen kunde jag gå in. När jag stod bredvid farmor såg jag att pappa hade rätt. Det var inte alls som med de andra. Det syntes att hon gått bort i sömnen. Fina farmor. Jag ville ge henne en kram så som jag gjort hela mitt liv, en kram när man kom, en kram när man gick. Men jag vågade inte, var rädd att det skulle kännas otäckt. Tog istället hennes kalla hand och höll den en stund och smekte ovansidan med min tumme. Sen skulle vi gå och det kändes så fel. Hur kunde vi lämna henne där ensam och kall? Men jag gick och det kändes som ett svek.

Förberedelserna
Återigen samma kväll så var det redan dags att diskutera begravning och dödsannons. För mig kändes det alldeles för tidigt. Men jag ville vara med ändå för att känna att jag gjorde nån nytta på nåt sätt. Att få prata lite om vilken dikt som passade henne bäst, vilken ikon som passade henne bäst. Meningslösa saker, men ändå nånting. Dagen efter följde jag med till begravningsbyrån. Jag sa inte så mycket, men jag var ju med ändå. Det känns också bra att jag nu vet hur begravningen kommer gå till, att jag vet vad som kommer spelas på orgeln så inte allting blir en känslomässig överraskning.

Sakerna
Genast var det dags att gå igenom farmors saker. Jag förstår att sönerna ville ha det gjort, men för mig var det enormt jobbigt. Det kändes som att jag kränkte henne när jag kollade igenom vartenda skåp och varenda låda, öppnade kuvert, försökte avgöra vad av hennes saker som är skräp och vad som har något värde. Jag har i många år varit orolig för vad som skulle hända när farmor dog för hennes barn har varit enormt giriga förr. Alla utom pappa har bara rafsat åt sig allt de fått tag i bara för att ingen annan skulle få det. I början verkade det som att de faktiskt förändrats, ingen verkar ha bråkat eller velat ha en massa onödigt av ren princip. Kändes nästan som att jag och mamma blev de mest giriga. Inte av någon girig princip, men för att försöka behålla så mycket som möjligt av henne levande. För att det känns fel om saker man förknippar så starkt med farmor bara ska kastas eller ges bort till någon som inte förstår det emotionella värdet eller vet sakens historia. Men när värsta chocken lade sig blev de sina vanliga gamla jag igen. En kusin som knappt ens pratade med farmor stal vigselringarna osv. Suck. Att det finns såna människor. Känslolösa giriga kalla jävlar.

Farmor var precis som jag en stor handarbetsfantast och det fanns handarbeten i mängder. Och precis som jag så sparade hon det tråkiga till sist, som att fästa eller göra kanter. Och precis som jag så tröttnade hon ibland halvvägs in i arbetet och började på något nytt. Så det fanns mycket som var ogjort och jag försökte förstå vad det egentligen skulle bli. Vissa grejer förstod jag inte och såg ingen beskrivning, men allt som jag förstod tog jag för att försöka göra färdigt. Kändes bara så sorgligt att det aldrig skulle bli färdigt. Speciellt det som hon gjort på sista tiden, det som jag sett henne hålla på med nyligen, det som hon visade mig sist vi sågs. Det blev verkligen mycket saker, över tre kartonger proppfulla med handarbeten, och då lämnade jag massor.

Sen fick jag lov att ta hennes soffa och fåtölj. Kändes mycket märkligt att sitta i hennes fåtölj med hennes hemmagjorda svankkudde. Men ändå fint. Som att jag kommer hedra henne när jag sitter och pysslar i den fåtölj där hon suttit och pysslat i.

Familjen
Jag grät och grät och grät de första dagarna. Så fort jag blev inaktiv eller avslappnad så grät jag. Dvs jag slutade sova för man måste slappna av för att sova och det går inte att sova när man gråter. Jag försökte basta några ggr för det brukar jag mår bra av, men det funkade ju inte nu, jag bara grubblade och grät i bastun. Jag orkade inte med mer förberedelser, gör det fortfarande inte. Jag behöver en paus nu, för jag orkar inte med det mera. Sover fortfarande bara några timmar per natt. Men familjen låter mig inte få en paus, de pratar om det precis hela tiden, det är det enda de pratar om. Alla bearbetar olika och om de behöver prata så får de prata med varandra, för jag orkar inte med att känna andras sorg ovanpå min egen. Jag får ingenting gjort, jag måste få släppa det ibland för att lyckas göra saker. Men det är svårt att få dem att förstå det. Jag måste få vila och jag klarar inte av att vila om jag inte kan få släppa sorgen under tiden jag vilar.

Vänner m.fl.
Tack och lov att vissa vet hur man ska bete sig när någon känner sorg. Det har verkligen hjälpt att få känna andras omtanke. Sen får man ju alltid höra såna dumma kommentarer och det har gjort mig ilsken, men egentligen vet jag ju att det beror på att många är så livrädda för att ens prata om döden att de inte har en aning om vad de ska säga och kläcker ur sig såna dumma grejer. Man får försöka se vad de egentligen menar, har säkert själv sagt något korkat när någon varit i sorg. Och vara tacksam för de verkligt fina vänner man har som hör efter hur jag mår och bryr sig om att jag inte ska sitta ensam och ledsen... <3