Just nu är det riktigt svårt att få något vettigt gjort. Det är så typiskt det här med att man gör upp storslagna planer på träning och mat (och för mig sömn och annat som också är viktigt), och sen raseras allting på en sekund när de yttre omständigheterna gör en helomvändning. Jag bryr mig ju inte om att träna eller att laga riktigt mat när min farmor har gått bort. Vem bryr sig om alla dessa petitesser när fina snälla farmor inte finns längre?

Sen går det ett tag och det börjar kännas att jag mår inte bra av att inte träna, äta halvfabrikat och mest sitta inne. Men det går så fort att soffa till sig och nu tar det emot att börja igen. Trots att jag vet att tröttheten kommer lätta när träningen kommit igång så är undanflykten "jag är för trött" den vanligaste.

Eftersom jag inte tränat på en månad tänkte jag att förutom sjukgymnastiken (som faktiskt redan går mycket lättare än vad det gjorde när han först lärde mig övningarna) ska jag cykla 20 min 2 ggr/dag. Det är ju knappt nån träning alls enligt mig, det ska jag väl klara. Men än så länge har jag cyklat kanske 20 min varannan dag. Jag vet inte hur mycket jag ska pressa mig själv. Å ena sidan är det väl okej att ta det lite lugnt när man är ledsen och mest ta hand om den psykiska biten. Å andra sidan mår man bättre psykiskt om man tränar. Dessutom blir smärtan bättre när jag tränar och då får jag sova bättre och mår bättre.

Men jag vill bara sova och kolla på film och dricka Pepsi Max.
Vissa dar vaknar jag och känner att "IDAG ska jag cykla två ggr och göra sjukgymnastiken tre ggr!". Jag är pepp och glad, helt inställd på att göra det. Men så behövs det bara något litet. Ett sms om något idiotiskt någon gjort. Energin bara rinner av mig och kvar finns bara lusten att vända och gå och lägga mig igen.

Jag vet inte riktigt hur man gör för att fånga upp den där energin igen. Den bara rinner mellan fingrarna när jag försöker ta den tillbaka. Men jag hoppas att det är något som blir lättare under tiden när det blir lättare att acceptera det som hänt.