Hihi, jag fick jobb! Livet har en tendens att ordna upp sig hur mycket skit man än drabbas av. Det är svårt att tro på det när det är som värst, men till sist tar man sig upp igen. Även om jag blir väldigt ynklig och gnällig ibland så har jag den känslan inom mig, att alla gånger tidigare så har det faktiskt ordnat sig, så varför skulle det inte göra det den här gången också? Det är i alla fall en häftig känsla att få jobb på den första intervjun jag går på. Har inte fått svar från den andra än, men det jobbet passar mig inte ändå, så det spelar inte så stor roll om jag fick det eller inte.

Sen jag opererades har jag blivit sjuk mycket oftare. Innan fick jag kanske en lättare förkylning vartannat år, nu får jag alla möjliga influensor och förkylningar. Varje gång jag blir sjuk får jag värre och mer smärtor, sen blir det bättre när sjukdomen släpper. Samma sak när jag blir stressad eller sover dåligt (vilket ju oftast händer samtidigt). Men det är väl så kroppen funkar. Yttre saker som ger fysisk stress påverkar såklart skador som redan finns i kroppen.

Ibland känner jag mig så gammal. Jag har verkligen åldrats sen jag gjorde illa ryggen. Nu när jag är bättre försöker jag hitta tillbaka till att vara mer lättsam och avslappnad igen. Men det är svårt efter att ha haft ont så länge. Smärtan är som svart färg, även om man blandar den med nån glad färg så tar den över. Hela hela tiden måste jag tänka på hur jag går, sitter, rör mig, för gör jag bara lite fel så tar det två veckor att bli bättre igen. Jag har heller inte så stor lust att festa och bli full längre. Jag har sovit jättedåligt eftersom jag vaknat och haft ont flera gånger på natten, så jag värdesätter sömn högre än att festa halva natten. Jag har ingen sömnreservoar att ta av som jag hade förr. Jag vill jättegärna umgås med mina vänner, men det är så svårt att återhämta sig efteråt. Alkohol i sig lockar inte heller, förutom att det är trevligt med en god drink ibland. Delvis för att jag fortfarande tar mycket smärtstillande när jag lägger mig och delvis för att jag haft mina olika snurriga tillfällen med alla piller de stoppat i mig, det blev för mycket. Jag har aldrig glidit genom livet på ett bananskal innan heller, men det är något med ständig smärta som förändrar en.

Jag läste lite om KBT-behandling mot smärta. Det var intressant. Det hade samma upplägg som annan KBT. Ungefär: "Okej, om jag går ut och är social med mina vänner så kommer det innebära att jag har ont imorgon och måste ligga i sängen, men kan det inte vara värt det?". Att inte låta smärtan hindra en från att leva. Nu har jag inte så kraftig smärta längre, men jag vet hur det är att ha det, och jag vet hur det är att inte våga gå utanför dörren av rädsla att få jätteont. Jag är helt såld på KBT. Man kan använda det till allting. I alla fall där man ger människor psykmediciner borde de också få någon form av KBT, även om de bara är mottagliga för någon liten liten övning/uppgift så tror jag det vore bra. Enbart psykmediciner är aldrig en komplett lösning. Sen så tror jag att ungefär alla jag känner skulle må bra av att göra några av de uppgifter jag själv gör. Hihi. Det är liksom inte bara till för de med diagnoser, jag har själv ingen diagnos enligt läkarna, men jag mår mycket bättre av att lära känna mig själv genom KBT-övningar.

Jag är glad.
Jag älskar att vara glad.

/Scrum