Väntar, väntar och väntar.
Att vänta är nog det tråkigaste som finns och man gör det nästan hela tiden känns det som.

Nu väntar jag på att ortopeden ska höra av sig.
Väntar, väntar och väntar.

I min bloggbeskrivning står det att jag vill bli bra efter en misslyckad diskbråcksoperation. Det vill jag väl fortfarande, men när jag skrev det var jag i ett helt annat tillstånd än nu.

Jag är rädd för att behöva ha ont länge till, rädd för att opereras, rädd hela tiden.
Jag vill inte mera. Någon annan får stå upp nu för jag orkar inte stå längre.

Ångesten bara ökar och jag vet inte vad jag ska göra med den.


I måndags kravlade jag mig iväg till vårdcentralen. Egentligen tror jag att min sur-attack med tranbär och citronsyra hela helgen hade hjälp för hade inga symtom i måndags, men tänkte att om jag inte skaffar antibiotika så kommer det säkert tillbaka på en gång med min tur.
Det "roliga" var att när jag väl kommit dit så gjordes ingen som helst undersökning utan hon bara skrev ut antibiotika på en gång. Då hade jag lika gärna kunnat göra det över telefon och sluppit en massa gående och sitta i en bil! Efteråt hade jag så jäkla ont att jag fick ta tre extra morfintabletter.

Nämnde jag att jag inte har lust med det här längre?