Vad ska jag skriva?
Har blivit lite väck av att höja oxycontinet. Yrslig och svamlig. Minns inte saker. Har svårt att hålla koll på saker jag behöver göra, skriver upp allting i min kalender, t.o.m. borsta tänderna och duscha.
Har tänkt på det i efterhand, hos psyksyrran i måndags hade jag svårt att förklara hur saker varit bakåt, och hos ortopeden i onsdags samma sak, hade jättesvårt att minnas hur saker varit och vart jag haft ont. Jag vet ju att jag hade ont på ovansidan av foten fram till mellan stortån och nästa tå, men när han frågade hade jag ingen aning.
Men jag tror det blir bättre efter hand. Jag har kunnat dra ner på min vid behov-medicin sen jag ökade. Detta påverkar dock min förmåga att skriva på min bok väldigt mycket, jag har ett stort ordförråd och stort förråd av snygga synonymer, men tyvärr är de förråden stängda för mig just nu och jag har svårt att hitta ens de enklare orden. När jag skriver mina blogginlägg så fastnar jag hela tiden vid ord och måste sitta och tänka flera minuter för att komma på dem. I vanliga fall flödar orden ur mig, de har alltid gjort det, så det är frustrerande att inte kunna uttrycka mig som jag vill.

Jaha, ortopeden i onsdags då. Många har försökt få mig att prata om det, men jag var så jäkla rädd för att gå dit så jag har varit nästan utslagen i flera dar efteråt. Ni vet hur det är när spänningar släpper, man blir dödstrött och däckar.
Jag skulle ju träffa en ny ortoped denna gång. Jag vågar inte hoppa högt än, men fick mycket bättre intryck av honom än av de fyra jag träffat tidigare. Han var sympatisk, han svarade ärligt och rakt på mina frågor istället för att svamla och vela. Det är ju bättre att säga rakt ut hur läget är.
Den förra ortopeden sa aldrig att de tänkte hjälpa mig, han lade alltid till att det kanske inte skulle bli nån operation. Hur rädd jag än är för att operera mig så är det väldigt nedslående att han hela tiden lade till det för att försäkra sig. Vilken idiot som helst förstod ju att jag skulle behöva en operation.
Den nya ortopeden, dr E, anser att det ska göras en så liten operation som möjligt, dvs en ny diskbråcksoperation, att rensa ut den diskmassan som finns ute i ryggmärgskanalen och trycker på ryggmärgen (nerverna). Den förra ortopeden, dr W, höll som sagt först på att vimsa en massa, sen i november sa han att det troligen skulle bli en steloperation av två kotor, i januari sa han att det skulle bli en diskbråcksoperation, i februari sa han att det skulle bli en steloperation av tre kotor (en stor operation).
Som ni kanske förstår jag har nu bytt ortoped till dr E. Dr W sa att jag skulle fixa en telefontid till honom efter jag träffat dr E, men jag frågade dr E vem jag skulle höra av mig till (jag sa att jag var tvungen att gå hem och tänka) och han sa att jag själv fick välja. Och det verkar också som att jag får välja om han, dr W eller båda (?!) ska operera mig. Så jag kommer ringa dr E. Förstås.

Jag vågade inte ringa i vare sig torsdags eller fredags så försöker satsa på måndag. Jag är rädd att operationen ska ske jättesnart, jag behöver tid att förbereda mig psykiskt innan.
Dr E sa att jag har 2/3 chans att bli bättre av en ny diskbråcksoperation. Men operationen är tekniskt komplicerad eftersom jag redan är opererad och det nu finns en massa ärrvävnad överallt. Så riskerna för en komplikation är större, som t.ex. att de pajar en nerv, att jag får infektion (inte bra när det gäller sår som går in till ryggraden), det skulle innebära att jag förmodligen blir ännu sämre än vad jag är nu. Det finns dessutom en risk att jag har fått vänta för länge, att mina nerver är permanent skadade och att det därför inte hjälper att ta bort trycket på dem. I så fall blir det att resten av livet leva på smärtstillande.

Därför är ju detta inte som att ta bort gallblåsan direkt. Magoperationer är i övrigt ganska enkla. Det finns stora risker (och dessutom risken med narkos eftersom jag är så tjock). Logiskt så anser jag ju att jag måste satsa på en operation, men det är ju mitt liv jag spelar med. Jag förstår att alla säger "Men du måste ju operera dig?" för det är ju det logiska, men om det var deras egna liv som var på spel skulle de nog inte heller tycka att det var så enkelt.

Just nu känns det som att jag kommer ha ångest tills operationen är över och jag märker om de gjort mig sämre. Hade tänkt be min vc-läkare om lugnande (bara att ha i nödfall), men glömde det och nu orkar jag inte ringa upp. Han pratar så mycket om att jag måste sluta med knarket. Förstår att han inte vill vara ansvarig för att knarka ner mig hur länge som helst, men hur kan jag sluta när smärtorna är lika stora eller större än när jag började? Att äta knark ett år hjälper ju inte, man kan ju inte ta bort det förrän man tagit bort orsaken till smärtan. Men när jag sa till vc-läkaren att dr E pratat om remiss till smärtteamet så skrev vc-läkaren själv en remiss dit. Han skulle även skriva till färdtjänst om att jag behöver resa i framsätet och ensam, får se vad färdtjänsten tycker. Kändes som att han var ganska trött på "mig" nu. Förstår om det är frustrerande, han har skickat remisser till höger och vänster och t.o.m. ringt upp ortopeden för att fråga vad de håller på med, och ändå har det inte gjorts några framsteg. Men det var lite jobbigt att vi inte längre stod på samma plan.

Jag behöver få förståelse för vad min smärta gör med mig, det är väldigt viktigt för mig. Ischiasen är väldigt plågsam just nu. I båda benen. Ryggsmärtan blir bättre om jag tränar ryggen och den kan släppa när jag lägger mig i sängen, men det finns ingen ställning i sängen som är skön för benen. Ischias är helvete. Och just nu har jag väldigt mycket stickningar i benen med. Det gör mig knäpp, gör mig lättretlig och sur. Tänk om dina ben sov hela tiden, inte bara foten, utan hela benen. Förstå att jag blir knäpp...
Det blev bättre efter förra operationen, men nu är det värre än det nånsin varit, jag kan bara hoppas att det kommer bli bättre när trycket släpper och nerverna får syre igen. Förmodligen kommer jag inte få tillbaka full känsel och bli av med stickningarna helt, men jag kan stå ut med att det är lite, men inte så här, då kommer jag börja sticka mig eller skära mig i benen för att slippa känna stickningarna för en sekund om än bara en sekund.