Pratade med en vän förut. Sen den där utskällningen förra veckan har jag känt mig nojig att fler vänner ska försvinna. Pga knarket blir jag mer och mer förvirrad hela tiden, förlorar koll på vem jag är, vilka andra i min närhet är. Tror jag är mindre aggressiv än i början av medicineringen, vilket är skönt. Men jag blir bara mer förvirrad och det känns som att jag försvinner och kvar finns nån främling. Så jag är rädd att vänner ska försvinna eftersom jag försvinner. I princip alla bekanta försvann efter jag skadade ryggen. Flera vänner som jag ansåg var mina nära vänner försvann också med tiden. Det är svårt att hålla sig nära när man inte ses, och eftersom det alltid är jag som varit den som åkt bort och det inte varit nån som hälsat på mig så ses vi inte. Antar att folk som har jobb, vänner, nöjen osv glömmer bort en person som de inte träffar. Och det är kanske inte så kul att prata med en person som måste kämpa med smärtor, depression, ångest och dessutom är nerdrogad.

I alla fall så är det svårt att inte ta illa upp och börja undra om det är mig det är fel på, och oroa mig över att alla kommer ge upp mig innan jag fått bli bra. När jag läst mkt om självkänsla och hur man bygger upp den så har jag förstått att jag behöver sätta gränser, vilket inte har passat vissa människor, och jag måste begära tillbaka. Inte bara ge och ge och ge utan att få något tillbaka. Jag har ställt upp mitt i natten när nån mått dåligt osv, men jag har inte vänt mig till personen när jag själv mått dåligt mitt i natten. Då blir jag bara utnyttjad istället.

De vänner som är kvar nu efter allt bör ju vara personer som jag kan lita på i allt. Men efter förra veckan blev jag så chockad. Och när någon man tror är en väldigt nära vän helt plötsligt överger en så är det lätt att sluta lita på människor.

Så just nu frågar jag ofta mina vänner om jag gjort nåt fel, om de fortfarande tycker om mig osv. Jag har så dåligt samvete för de ggr då jag varit aggressiv och tappat humöret pga medicinerna. Jag kan vara väldigt principfast och bli upprörd om jag tycker att en väns partner inte beter sig schysst och då klampa lite långt in på saker jag inte har med att göra, det är jag medveten om, men jag brukar inte vara så aggressiv och lättretad som jag har varit senaste året. Ibland har nån bara behövt säga hej så har jag blivit irriterad. Ibland har jag bara fått stänga ner msn utan att säga hejdå för att jag blivit helt vansinnigt förbannad över nån skitsak, för att inte riskera att sabba en relation för alltid. Som att nånting kontrollerar mig. Ja, som sagt, jag har dåligt samvete för det, och jag kan inte ens minnas vad tillfällena har handlat om.

Snälla, ge inte upp mig, då går jag under. <3