Omtumlande dag idag.
Blev så himla nervös över att sitta och vänta på att ortopeden skulle ringa. De säger alltid mellan 10-12 men det blir alltid mellan 11:30-12 så då sitter man där i en timme och fyrtiofem minuter och blir bara mer nervös.
Och så tio minuter innan han ringde så blev jag påhoppad av en vän. Över nåt jag skrivit på nätet som var helt oseriöst och inte riktad till nån. Fick höra att jag förolämpat honom, att han inte vill veta av mig, att jag är korkad och mindre trevliga saker än så. Hämnd för att jag sagt det där tydligen. Ni vet hur vissa är, de passar på att använda allt de vet om en emot en. Trycka på känsliga knappar bara för att de vet att de kan. I och med att jag knappast är den som tycker om att vara elak mot människor så skulle jag givetvis aldrig säga eller skriva något som jag trodde att den personen skulle kunna ta illa upp av. Som jag sa, det jag skrev var oseriöst och inte riktat till nån.
Jag hade kunnat säga riktigt elaka saker tillbaka, eftersom jag vet om den här personens brister och problem, men vad skulle jag få ut av det?
Så jag sa att: om du tror att jag tillbringer 1,5år med att göra den perfekta presenten till dig (vilket jag gjorde, jag var inte helt nöjd så jag gjorde om flera ggr, allt för att den skulle bli perfekt) och sen är elak mot dig så känner du inte mig för fem öre. Men om du trots det har helt misstolkat något jag skrivit så ber jag om ursäkt för jag skulle aldrig säga något elakt till dig. Just nu överreagerar du och är väldigt aggressiv så därför vill jag inte prata mera med dig och du kan höra av dig när du vill be om ursäkt för det här.
Vuxet så det förslår tycker jag.
Sen orkade jag inte vara tillgänglig mera eftersom jag visste att ortopeden skulle ringa snart och jag var helt förskräckt och förtvivlad över att någon jag känt sen jag var 16 hoppar på mig på det här sättet och är så elak. Det har aldrig hänt under de 14år då vi känt varandra. Så jag var jätteledsen och grät förstås och ville bara samla mig så jag kunde ha en vettig dialog med ortopeden.

Sen ringde han i alla fall, ortopeden. Och jag kunde förstås inte låta bli att gråta en skvätt när vi diskuterade operationen eftersom jag redan var så uppjagad och ledsen.
Jag känner sån skillnad mot den nya. Han är så mycket mer sympatisk i sitt tonläge och sitt sätt att prata. Han är ärlig och förklarar saker ordentligt. Han påpekar att det finns stora risker eftersom jag blivit så tjock och eftersom såret inte läkte förra gången (tog 6 mån och en infektion i ryggraden är det sista man vill ha). När jag tyckte han var pessimistisk sa han "näe, jag är realistisk" och sen sa han att han visst känner stort hopp till att operera mig och att göra just en vanlig diskbråcksoperation då mitt största problem sitter i benen, skulle problemet mest vara ryggen hade han tyckt steloperation. Sen tyvärr har de enorma förseningar efter alla fallolyckor i vinter, i vanliga fall skulle han kunna lova mig en operation inom en månad, men nu tror han på två-tre månader.
Men han skulle höra av sig till smärtenheten för att se om de kan hjälpa mig under tiden.
Han har en sån snäll ton i rösten, inte så där nonchalant och arrogant som vissa läkare har. Men när jag förklarade varför jag inte har förtroende för hans kollega ville han förstås försvara honom (han sa att jag fick välja vem som skulle operera mig). Men han vet ju inte hur hans kollega betett sig heller.

Ja, och så fick jag veta att två veckor innan op får jag åka dit och träffa sjuksköterska, sjukgymnast, kirurgen, narkosläkaren. Det kändes bra. Jag har bara blivit akutopererad tidigare, vilket har gjort att jag utvecklat nån slags fobi för narkos. Jag är fullständigt livrädd för narkos. Så det kändes bra att jag får tillfälle att berätta om det för kirurgen och narkosläkaren så de kanske kan sätta in premedicinering eller nåt, så jag slipper få panikångestattack som förra gången.

BTW, fick precis ett sms där det står "Jag tänker inte be om ursäkt, jag gav bara igen med samma mynt". Okej. Då vet jag det.