Rubriken talar för sig själv. :)
Up yours, stupid pills! ;)

För ett par dar sen blev jag lite inspirerad av en bekant som envisas med att ta sina kurer hur jobbigt det än är. Så jag tänkte börja igen med att byta ut två måltider mot diet-dryck. Blandade min Modifast choklad, men bara lukten gjorde att det tog emot. Efter en stund provade jag ändå en liten sked och det räckte. Trots att det gått ett år så förknippar jag det ändå med min magsjuka. Det gick bara inte.
Så den idén fick läggas ner, igen. Nu har jag en liten plan att göra storkok av soppa, frysa in och så äta det till lunch. Ett av mina problem är att jag inte orkar laga en massa mat, jag orkar knappt äta tre ggr om dagen. Så nu ska jag köpa gröt att göra till frukost, soppa till lunch och så mat till middag. Så får jag se hur det går. Behöver spara lite pengar med känner jag, för just nu går alla pengar åt till mina färdigrätter. Måste måste hitta en annan lösning. Hoppas detta kommer funka.

Har även skrivit ett aktivitetsschema idag. Förutom kroppsliga problemen och medicinbiverkningar så blir de flesta bara segare ju längre de måste vara ifrån en sysselsättning. Därför har jag skrivit ett schema som jag ska försöka följa. I det står mat, cykling, gå ut en tur och lite plugg. Sen får jag se hur det går. Schemat kommer ju inte motverka att jag råkar däcka på morfinet nån dag. Så inget dåligt samvete om schemat inte följs exakt, det ska vara en måttstock.

Imorse ringde de från sjukgymastkliniken där jag står i kö. Det är så överallt med sjukgymnaster här uppe, kö kö kö. I alla fall så hade de tid till mig imorgon så jag tog den. Hoppas det är ett bra ställe. Jag behöver ju lite extra hjälp eftersom jag inte kan stretcha själv. Får se imorgon.

11,6.5kg blev domen. 0,5kg mindre. Inte så illa med tanke på att jag mest bara varit ledsen de sista dagarna.

Invägning på min våg idag. 116,5kg. :S Finns några faktorer som kan ha påverkat: att jag inte skött magen och att mitt golv är mjukt. Vore sorgligt om det var sant för då skulle detta vara det mesta jag nånsin vägt. Och jag som var jättenära tvåsiffrorgränsen innan jag blev sjukskriven. :/

Jag vägde mig på vågen i Sthlm i torsdags och den visade 114kg. Så svårt att veta. Vet inte heller hur mediciner man går upp i vikt av fungerar. Ifall man bara går upp när man sätter in dem, eller om man går upp varje gång man höjer, eller om man fortsätter gå upp, eller om det är svårare att gå ner så länge man tar medicinen.

Har inget internet den här veckan men tänkte att jag skulle börja med att skriva upp vad jag äter även om det inte blir vägt. Ett steg i taget.

Vad mer om vikt? Jag har börjat kolla på Biggest loser, både USA och Sverige. Jag vet att det på vissa sätt är lite förnedringstv. Ville man verkligen hjälpa folk skulle ju alla få stanna tio veckor och sen skulle den som gått ner mest ha fått pris. Men jag tror det kan ge motivation av att se andra kämpa och bli påmind om varför man måste göra det här.

Idag fick jag ett sånt där vänförslag på Facebook. Det var en gammal vän från mellanstadiet. Vi var tre tjejer som var lite mulliga på mellanstadiet och hon var en. Nu såg jag så jäkla snygg hon blivit. SMAL och snygg. Och jag vet att den andra tjejen också blivit smalare även om hon fortfarande är mullig (länge sen man använde det ordet förresten). Dessutom var vi tre tjocka tjejer på högstadiet också (andra tjejer) och jag vet att i alla fall en av dem har blivit mkt smalare. MEN JAG HAR BLIVIT TJOCKARE!
FAN!

Jag hatar det här så otroligt mycket. Jag gick ner 1-1,5kg i veckan i mars-april när jag började jobba. Min handledare och jag tog samma t-bana till samma håll och vi gick tillsammans. Jag orkade inte motionera så mycket utöver jobbet men det räckte med det. Och sen stod jag still första månaden efter ryggen pajade och så när jag började med medicinerna POFF upp 13 kg. Det går inte att må bra när vågen gör ett sånt hopp. 13 kg är ett jävla jobb att gå ner, jag pallar inte att ha dem med.

Jag säger alltid att man inte ska betrakta sig som ett offer (för omständigheter). Av med offerkoftan och gå ut och gör något med ditt liv! Och jag har försökt i flera månader, men senaste månaden har det tagit stopp. Jag orkar inte, jag vill inte, jag har ingen lust längre.

Det bästa vore att köra en sån pulverdiet ett par veckor. Jag äter ändå inte mkt till mat, idag t.ex. har jag ätit chips och plopp och klockan är ju 21:40. Men jag känner mig själv så väl att jag vet att om jag har ett så dåligt förhållande till mat som jag har just så kommer hjärnan triggas och bli knäpp av att gå på pulverdiet. Men om jag kunde göra det fyra veckor och gå ner de 13kgna igen så hade det nog hjälpt mig mycket.

Men det går inte.....

Jag kommer inte ner i vikt!
Jag känner att det går inte att vara helt stillasittande och gå ner. Jag behöver den andra cykeln för att kunna gå ner i vikt. Ja, jag får väl ge min cykeln en ny chans, men ska det göra så där ont så är det inte lätt att motivera sig till att cykla. Och är det bra att cykla när det gör så ont?
Det är skillnad om man ändå för lite vardagsmotion. Men nu pratar vi om att sitta hemma hela dagen. Jag går ju ut och tränar att gå med kryckorna men det verkar inte göra varken till eller från. Stor skillnad mot ett par veckor sen när jag kunde cykla en timme om dagen.

Jag känner att jag får försöka rikta mig lite annorlunda just nu. Jag får rikta mig mera på att må bra över lag än bara rikta mig på en viktnedgång.

Jag flippade mot inneboende X i förrgår.  Jag somnade vid 19 för jag var så trött men sen vaknade jag vid 21:30 av ett jävla liv ute i köket. Det slamrade, dunkade och pratades högt och pipigt. Jag var redan irriterad över att inneboende X's bimbo Y varit här tre dar i början på veckan och då fört ett jävla liv. Så nu sa det bara 'snap' och jag gick ut och skrek "Måste ni alltid låta så jävla mkt?! Fan, det är ju som att bo med tonåringar!!! JAG SOV! VAR TYSTA!!!!!!!!!!!". Sen stängde jag dörren framför näsan på inneboende X (ganska nöjd att jag inte slängde igen den, utan stängde den, kändes mera vuxet i situationen, haha). Ungefär. :p Tack och lov stöttade min pojkvän mig och sa åt honom att det är ganska dumt att börja laga mat och föra en massa liv halv tio på kvällen.

Grejen är den att jag skriker inte på folk. Aldrig. Så om jag skriker på nån så är jag väldigt väldigt sur/arg. Efteråt fick jag dåligt samvete, trots att jag inte känner att jag gjort nåt fel. Det är även lite så med inneboende X att han fattar inte när man bara säger nåt åt honom. Balkongen sitter utanför vårt sovrum och trots att vi sa att han ska sluta röka på den därför att röken kommer in i vårt sovrum så fortsatte han smygröka där. Men jag är inte van vid att stå på mig, trots att jag försökt i flera år att sluta låta folk trampa på mig. Men det var väl en bra övning för mig. Att sätta gränser och stå upp för mig själv.

Inneboende X har inte dykt upp här sen dess. Och jag hoppas han fattar att bimbo Y bör hålla sig hemma.

När livet blir riktigt jävla kasst deppar jag ihop och sen letar jag efter ändar i livet där jag kan förbättra det lite lite. Aldrig att jag sitter och bara tycker synd om mig själv. Tål inte människor som år efter år bara tycker synd om sig själva men inte gör ett skit.
Nu först började jag cykla lite. I förrgår 5 min x 2, igår 5 min x 1. Har fått väldigt ont i höften och igår kväll i ryggen, men jag tar det så jäkla försiktigt så tror inte att jag gör mig illa på nåt sätt. Har inget motstånd alls och eftersom det är en cykel med elektromagnetiskt motstånd så blir det mkt mindre motstånd när jag cyklar på den utan att sätta på den än om jag skulle cykla på en 'vanlig' cykel som jag skruvat ner motståndet till 0 på.
Jag satte en spegel framför cykeln för att se hur rak jag är på den och jag blir ganska rak när jag sätter där. Kanske skulle ha en sån sadelstol att sitta på?
Men nu ska jag ta bort spegeln igen, orka kolla på tjocka benen hela tiden ^^

Jag har så svårt att uppdatera viktinfon i högerkanten. Vill inte säga högt hur mkt gått upp. Känner att det gills inte, det är inte mitt fel!! När jag började med tabletterna så gick jag poff upp 6 kg på en gång. Och sen gick jag upp 3 till verkar det som. Beror det på att vi ökade alla doserna?

Tänker att man borde kunna gå ner det som piller ger en. Eller gå ner så man kompenserar den övervikt som medicinerna orsaker. I alla fall har jag slutat äta glass och godis igen och återinfört mitt kära lördagsgodis. Men efter en vecka med apelsin och clementin smakade inte godiset så gott faktiskt.
Men glass.. :) Jag älskar glass!

Ja, idag när jag vägde mig hade jag gått ner 1 kg igen.
Så det är ju bra.
Fått så himla ont i knäna. Och det sista jag vill är att påfresta ryggen ännu mera genom att gå upp mer. :(

Satt idag och fyllde i uppgifter till Viktklubb på Aftonbladet. När jag fyllt i betalningskortet för att betala 400kr tänkte jag bara "Nej, gör inte samma misstag igen!". Det är inte bra för mig att väga och mäta allting. Första gången funkade det, gå gick jag ner till 70 kg (ljuva tid!!!) men sen dess har det inte funkat, trots att jag nu har en mkt mer hälsosam inställning till mat, har en riktigt 'kontroll' över mat och inte bara en påhittad kontroll (dvs kontrollen att växla mellan hetsätning och svält och dyl).
Men det kanske är så att när jag då första gången fyllde i så tyckte jag om det för att det gav mig "kontroll"? Och nu när jag ger efter för såna galna metoder så börjar den latenta ätstörningen gro?
Jag vet inte.
I vilket fall tänkte jag att jag skulle återgå till att skriva ner vad jag äter på en dag. Men inte mäta och väga utan använda förnuftet till vad som är normala portioner och tänka på att ha grönsaker osv. Då får man lite koll på hur man äter utan att överdriva medlen.
Får se hur det går.

Återigen samma problem med vad jag ska skriva.
Antal läsare har minskat drastiskt sen jag blev sjuk. Tråkigt, men det är ju alltid så. Folk vill bara läsa när det går bra, de orkar bara med sitt egna gnäll. Speciellt om andra har värre problem jämfört med deras fåniga petitesser, då vill de ju inte höra att någon faktiskt har riktiga problem. (Nu låter jag bitter och cynisk, men det är ju tyvärr så det alltid varit.)
Men det är väl bara att försöka fortsätta skriva för sin egna skull. Har ju trogna vänner i alla fall, resten kan ju vara.

Idag har jag inte haft riktigt lika jätteont. Jag äter ju fulldos panodil, diklofenak och tramadol så det är klart jag har ont, men oftast har jag väldigt ont trots dessa piller, men idag har jag som sagt inte känt så jättemkt. Det är skönt. Såna dagar behövs verkligen emellan åt för att kunna återhämta sig psykiskt.

På måndag ska jag försöka träffa en läkare på vårdcentralen för att förlänga sjukskrivning och så han kan ringa ortopeden och säga hur mycket sämre jag blivit. Tror inte jag kommer kunna ta mig dit, men då skulle de fixa sjukresa sa det. Hoppas det.

Har inte vägt mig på ett tag för jag var övertygad om att om jag inte motionerar så skulle jag förmodligen gå upp och i bästa fall stå still. Men idag vägde jag mig och jag har gått ner 1,2 kg. :) Hurra!
Så ska försöka fortsätta med maten så som jag gjort nu och se om det fortsätter gå bra, hoppas det! Närmar mig nu tvåsiffrigt. Det är fantastiskt roligt.

...jag har gått ner mer i vikt och ligger nu under gränsen för "mycket svår fetma" och har nu bara "svår fetma". Om det nu är något att vara glad för. :P

En ledig dag, då gäller det att vila upp sig för att orka jobba helgen. Detta är verkligen otroligt utmattande, både för min kropp och mitt psyke. Det är viktigt att alltid ta till vara på sina lediga dagar, speciellt när det inte är två dagar ihop utan bara en enda ynklig liten dag.

Både igår eller idag har jag haft jätteont när jag vaknat och det har varit svårt att ta sig upp ur sängen. Men igår gick jag både till och från jobbet, trots att jag hade ischiassmärta ända från ländryggen ner till tårna. Kände mig jättestolt. :) Idag har jag som sagt försökt att mest vila så jag ska orka jobba fre-sön. Igår kände jag mig sjuk, som om en influensa var på gång, men tror att det bara var utmattningen.
Men jag måste ändå påpeka att trots att det gör fruktansvärt ont så älskar jag det här jobbet. Arbetskamraterna är jättetrevliga, jag gillar avdelningen och miljön, jag gillar att de har fruktkorg ^^, jag gillar patienterna. Är jätteglad att jag tog detta jobbet.

Ja, och så igår tog jag mod till mig och skulle prata med hon som har hand om arbetskläderna, men då kom istället hon och frågade mig vad jag ville ha för hon skulle beställa nya kläder. :) Så nu ska jag få klänning i min storlek. Byxor fanns inte i min storlek (man får inte vara så här kort och tjock tydligen), men det gick att få på specialbeställning, så jag hoppas de kommer passa sen när de väl kommer.

OCH, sist men inte minst!!!!!
(trumvirvel)
Jag har gått ner i vikt. :) Ett halv kilo sen invägningen på nya vågen.

Jag är bäst!

Tog inte med min våg upp hit (kunde ju inte ta med mig hela bohaget) så jag vägde in mig på deras våg. 106kg. Ingen aning om hur den är jämfört med min, men var ju skönt att den inte visar massa mer än min i alla fall. Ska väga mig på denna i minst ett halvår, och så hoppas jag att jag inte bli knäpp av att väga mig på en digital våg igen. Förut har jag stirrat mig blind på alla hekton hit och dit och därför skaffat mig en analog våg som bara visar halvkilon. Ett hekto, vad är det? En flugskit ungefär. Men jag får väl hela tiden en lugnare, mer hälsosam inställning till vikt och kropp, så det kanske går bra med en digital nu.

Ibland så får man en tjockisvinkel på olika saker i livet. Som t.ex. min sjukgymnastik. Jag ska göra denna övning:

Knäna står på bollen och så händerna i golvet, dvs en stor del av min vikt kommer på mina armar. Mycket tyngre än att t.ex. bara stå på alla fyra på golvet, då den största tyngden ändå kommer på benen. Men sjukgymnasten fattar inte riktigt att detta blir tungt om man väger 106 kg. I övningen ska jag sakta lyfta ett ben i taget uppåt. Anledningen till att jag inte orkar så länge är för att det blir så tungt för armarna, men han tror att det bara är för att jag är svag i ryggen. Lite förvånad över det eftersom det var han som förklarade för mig hur extravikten påverkar min ryggrad. Vissa övningar blir ganska mycket tyngre när kroppsvikten har betydelse, men de smala sjukgymnasterna verkar inte riktigt förstå det även om man försöker förklara.

Sen skulle jag gå och skaffa nytt p-medel för jag får utslag av mina p-plåster. Berättade för henne att jag nu provat både p-ring och p-plåster men det inte funkar och nu finns det väl bara p-piller kvar att prova. Hon reagerar på att jag har fetma och säger att hon kan inte skriva ut något som innehåller östrogen pga risken för blodpropp, och att hon är chockad över att de skrivit ut både p-ring och p-plåster till mig.
Jag blev så förvånad för på förra stället nämnde de lite i förbifarten att jag kanske inte skulle ha något kombinerat p-medel egentligen men "strunt samma" ungefär.

Man litar på att de vet vad de gör när de skriver ut medicin till en. Att de vet hur allvarlig risken är. Just nu känner jag mig lite bekymrad för att jag tog östrogen ett helt år. Det är verkligen inte värt att få en blodpropp för att slippa använda kondom.